Som vanligt i det blå

Gråmulet, men va fan, det är väl inte första gången man är med om det och inget som borde bita på en riktig karl. Så då gör det väl inte det.

Läste att ”Roman ska stoppas”, och halvbildad som man är såhär i bokmässetider undrar man förstås vilken. Men det var bara han i Chelsea.

I dag är det alltså enbart fotboll på programmet, har jag bestämt, nu när morgondoppet och första omgången med mokabryggaren är avklarade, de snoriga ungarna åter förpassade till plugget och all feministisk retorik får vänta till kvinnan kommer hem (läs=disken). Jycken fick ”lilla morgonrundan”, trots viss dragkamp, men till slut visade bossen vem som håller i kopplet och hon uppsökte moloket första bästa buskage för att göra det viktigaste, vilket var meningen.

Alltnog, Covic i mål? Tja, när han är bra finns det ingen anledning att älta saken, men frågan är om han gör det han ska just nu. Vad krävs för att ställa det uttalade förstahandsalternativet vid sidan av? Bra fråga. David lär troligen hålla rent efter bästa förmåga när Glenn Alexandersson försöker ta sig runt på kanten, men jag skulle lika gärna se Dubbel-Gunnar där och David på andra kanten eller möjligen i mitten bredvid den gode Pétur, om nu inte den gode islänningen ska ta ett steg upp på mitten och då får David spela med José i stället som mittlås och i så fall Stoor som får stanna på sin kant och Dubbel-Gunnar på andra. Eller vänta nu, Joakim Jensen, varför sitter han i bästa fall på bänken?

Eller varför inte?

Att ha synpunkter på Bajens eventuella startelva i kväll mot det allt annat än änglalika gänget från jämmerdalens baksida lägger jag härmed av med. Backlinjen är en sak. Men mittfältet lär hur man än vrider och vänder på det se ut som det aldrig gjort förut. Och längst fram? Paulinho känns ju rätt given – och sen finns Nhleko. Och för resten är det några timmar kvar till avspark , så vår egen skytteligaledare kanske hinner ta sig åt baksidan av låret han med. Och ytterligare ett par spelare hänga på ”tendenser till ljumskbrock”-tåget.

Är det dags för spelare nummer 12 att göra debut på planen?

Det sista var ett skämt.

Det tog ett tag, men nu kan jag alltså åter skämta om saker och ting.

Länets två rövargäng gjorde upp i går. Har redan hunnit passera mitt lokala konsum på morgonkvisten och mannen i charken med de underliga bollsparkarpreferenserna fånstirrade lycklig och säll med mungiporna strax ovanför öronen och sorterade köttfärspaket i motsatsen till ultrarapid. Han talade långsamt men vänligt till mig och sade att han räknade med att Bajen ska göra sitt jobb i kväll.

Det gör jag också, men inte av den anledningen.

Ett tips? Nhleko gör två strutar, Zengin en. Och Paulinho två. Och Castro-Tello en. Covic tar två, feldömda, straffar, stäcker därmed domarkollektivets allt vildsintare konspirationsplaner och håller nollan. Petter ”sex assist” Furuseth blir matchens lirare och José matchens blåställ.

Och nu tittar solen fram.

Som om inte det vore nog: vapenbranschen hänger på det här med positiv miljöprofil, meddelar Sunday Times via kvällsdraken. Som BAE Systems, en av världens största vapentillverkare, som satsar på blyfria kulor och tystare stridsspetsar för att minska bullret. Allt med tanke på miljön.

Favorit i repris

Allvarligt talat: ger vi inte fingret åt andra alltför sällan nu för tiden?

Morgonpromenad med jycken. För tillfället är hon löpsk, vilket innebär vissa mått av avsteg från frihet under eget ansvar-tänket längst ut på udden. Men hon sitter snällt i sitt koppel på stenbumlingen bredvid och tuggar på en frolic medan en annan tänder en tagg och glor på landskapet. Det ser ut som vanligt. Dimman har lättat, men hösten är här.

Innan dess: morgondoppet begicks med glans. Men den redan korta simturen blir allt kortare.

Den något mindre kvällsdraken avslöjar också att ”Hammarby rensar ut”. Fem ”profiler” får inte förnyat kontrakt.

Alla som spelar i den grönvita tröjan är av naturen profiler, fattas bara. Det är inget konstigt med det. Däremot är det knappast fråga om någon utrensning av de fems gäng, om någon sälle känner för att ge någon på draken ett finger, särskilt som även jag misstänker att Petter Furuseth står högt på listan över profiler som Bajen vill skriva nytt kontrakt med.

Och vad händer med den gode Haris? Har han tagit de rätta stegen i Peking för att bli en profil i guldbygget inför 2007?

Att AL möjligen hamnar i Viborg känns på det hela taget rätt.

Sånt kan man fundera på när man står längst ute på udden och betraktar landskapet. Dimman har lättat, men hösten är här.

Från stort till smått. De fyras gäng har alltså fått menighetens mandat att styra och ställa i jämmerdalen. Frågan är: Ska man passa på att skaffa sig en pool att ta morgondoppen i? Nån som vill ha jobb som hål i isen-knackare?

Stora ideologiska uppförshassebacken

I dag avgörs det: Ska det gå åt helvete eller ska det gå åt helvete? Säga vad man vill om vad dom vill men trångt på mittfältet är det, sanna mina ord.

Revolutionsromantiker har det inte lätt nu för tiden.

Hemma igen efter en snabbis ner till jämmerdalens sydligare nejder. Ännu en parentes har fyllt mycket och jämnt. Dottern följde med för att fira. Tog ett sent tåg dit och hem och glodde ut och såg inget av landet som folket byggt eftersom det var kolsvart, ni vet årstiden i kombination med Vattenfall. Tio minuter efter avgång meddelade högtalarna att nu är all varm mat slut, så vi fick som den där dekapiterade fransyskan en gång i tiden föreslog sätta i oss var sitt wienerbröd i stället. Tragglade mig igenom en urkass amerikansk mjukkokt historia i pocketformat. Men hur som helst, förutom tårta och annat som hör till födelsedagsfirandet blev det morgondopp i det stora havet, som var kallare än vår lilla ankdamm på hemmaplan trots att jag trodde motsatsen innan.

Alla är rörande överens om att reagera på Bajens bortdömda ickeoffsidemål mot Gais med en suck. Det är sådana tider nu.

Hur många är skadade eller avstängda nästa match, mot makrillarnas större avart torsken? Tolv?

Dessutom: ska vi nu dessutom ha huggsexa med de så kallade änglarna om herr Backe? Går det att logga in och tjuvläsa deras agenda, Typ Användarnamn: Glenn. Lösenord: •••••, och sedan snabbt kontra med ett något mer sockrat bud?

Kan man inte på nåt mysko sätt få dem att välja AL i stället?

Just i dag, när jämmerdalsborna går till sin lokala valstuga, känns det ändå viktigt att fundera på vad som är att föredra: Vill man ha en rejäl uppförsbacke eller vill man att det ska gå utför?

Vem ska styra skutan? Tja, min fråga är: Vart ska skutan?

Stora ikonicitetstestet (5 p)

Kväller.

Morgondoppet har jag som sagt redan avhandlat, så det tänker jag inte ägna mer tid än så här.

Kålleredarna, ni vet dom där saltstänkta skojarna runt Jämmerdalens framstj… baksida Järntorget, är ju erkänt roliga:

”Har du skägg och är du från Norrland? Annars är det nog det enda som skiljer dig och språkröret Peter Eriksson åt”, fick jag veta när jag gjorde GP:s stora Vilken politiker är du-test.

Den som tror att vi får se en ny stadion för 25.000 nummer 12 i Bajens namn de närmaste fyra åren är enligt mitt stora test ”Obotligt luttrad optimist som för ett ögonblick tror på att följa dem som lärt sig vända kappan efter vinden för att nå proselyter som vill uppnå vissa mål som inte nödvändigtvis behöver överensstämma med dem som de som döljer sig under kappan suktar efter”.

Mycket kommer alltså att hända efter den 17 september, det är det enda jag är säker på, och inte nödvändigtvis det som man tror.

Men jag kan ju ha fel.

Apropå Gais: det var inte dif som var bra när dårarna tog över Söderstadion utan Bajen som var genomuselt kassa, om någon undrar över ett resultat häromkvällen som för ett ögonblick hade det goda med sig att mungiporna pekade uppåt. Bara så vi vet vad som väntar nu när makrillarna står på den grönvita menyn.

Här är ett annat skönt test: Gäller likheten som föregår och upprättar teckenrelationen, vilken har som förutsättning att förhållandet mellan uttryck och innehåll respekterar den prominensordning enligt vilken vi ordnar ting och material i verkligheten primära eller sekundära ikoner?

Jag funderade på saken – och blev tvungen att lägga på en slapp.

Vaknade av doften av våfflor. Klassisk abduktion, tänkte jag och rusade till köket.

Mättt och belåten lämnade jag disken åt samma öde som feminismen och sparkade i gång datorn. Satt där med handen på musen och såg storögt sanningen i vitögat: ”Den som har tid att svamla på nätet dagarna i ända kan inte ha någon seriös sysselsättning eller seriösa avsikter.” Orden är Jan Guillous enligt en kvällsdrake om så kallade bloggar.

Trist, och det var inte meningen när jag citerade honom, men nu har även Jan Guillou bloggsvamlat på nätet, ungefär som ett performativt index, och det är mitt fel.

Precis som alla andra

Men hallå, jättearenan i Slakthusområdet är skrotad innan den ens byggts. Otroligt!

Morgondopp. Yngsta sonen är fortfarande hemma och snorar. Kaffe på den gistna träbänken. Solen ligger på. Jycken följde med mamman och två gästjyckar på morgonpromenad.

Vi har i vanlig ordning fortfarande inte bestämt oss för i princip nånting. Är det nån idé att leta runt på nätet efter svaren? Men vad är frågan? Tja, i dag låter vi moderaternas toppnamn på platsen herr Wallin i Lund föra talan. Det är visserligen snudd på en annan planet (femtifem mil ssv om Liljeholmsbron) men ändå: hushållsnära tjänster och låglönesektorn är ju på tapeten för en del av befolkningen här som där. Vi saxar ur Sydsvenskan:

”Ja nu har vi inte så mycket pooler i detta landet men annars den typen av låglöneyrken där man gör rent poolen eller packar kassarna på Wal-Mart. Tack vare att man har en låglönesektor kan ju företagen anställa folk på en mycket, mycket lägre nivå. Sköter man sig jättebra när man packar kassarna på Wal-Mart, hamnar man kanske på lagret och sen packar man kanske upp varor i butiken och till sist kanske man hamnar i delikatessen.”

Vilket fick oss att tänka på, just det, Delicatessen, Jeunets och Caros franska rulle från valåret -91.

Så är det: marknaden styr. Och som vanligt är vi lite utanför den stora gemenskapen. Om man får tro junilistans chef – ”Jag tror inte att det är så ovanligt” – så är det helt normalt att sälja sitt hus till sig själv sisådär en fem sex gånger. Och köpa tillbaka det lika många gånger.

Måste man flytta ut mellan varven?

Vi är vilsna. Vart tog fotbollen vägen? Och feminismen?

Just nu ringer det i telefonen. Hallå...

”Hej det är från tidningen Kalle Anka. Är det en förälder jag talar med?”

Vi måste skärpa oss.

It's...

Det är alltså inte vilken måndag som helst. Det är… klamydiamåndagen!

Allvarligt talat. Ännu en måndag av det klassiska slaget. Somt funkar. Morgondopp (huvudet före) och sedan lyss till mokabryggarens putter och sedan tio minuter i den sneda solen på den gistna träbänken. En tagg naturligtvis. Jyckens morgonpromenad tog matten hand om med den äran.

En klassisk måndag är alltså emellanåt dagen efter. Finns det några halmstrån? Nu var jag inte på plats, men av vissa rapporter och radioreferat tycks andra halvlek på Söderstadion i går åtminstone ha pekat åt rätt håll. Eller nåt sånt. På sätt och vis alltså ett klassiskt tema: gott om chanser, usel domare när det som minst behövdes – och bollhelvetet vill inte in.

Vi letar tecken: Är det inte positivt att Bajen lyckas göra mål på Kalmar?

Att vi är unika råder hur som helst inget tvivel om, vi är alltså inte bara egentligen bäst, för som …grönvita påpekar: Vilket annat lag har lyckats samla ihop minus tre poäng på de senaste fyra matcherna?

Suck.

Inte heller har vi mycket kraft kvar att ta reda på vem eller vilka vi ska rösta på. FI låg på ett plan bra till (mycket tjejer), men Expressens Mats Olsson valde dem av dunkla Bajenanledningar så nu är vi återigen villrådiga.

Dessutom: Hur många skadade och avstängda spelare har Bajen mot Gais på lördag? Tio?

Medan vi funderar på saken konstaterar vi att Mathilda fick en rostad mördarsnigel i snacksen. Själva misstänker vi att det är nyttigare att sätta i sig en dylik än snacks.

Men det är förstås inte samma sak som att vi skulle välja det alternativet.

Konspirationsteorier och vår tids biskop Vergérus

Det är nåt lurt med att solen så här års lyser som den gjorde i morse när jag for i vattnet med huvudet före.

Inte nog med det: den fortsätter att bränna av sitt allra vackraste leende.

Jag sitter på den gistna träbänken med taggen i käften och kopp kaffen på bordet bakom mina solbrickor modell Bajen och planerar. Alla är utflugna hela dagen utom jag, jycken och yngsta sonen som hostar och snörvlar och glor på videon med VM-finalen i fotboll. Feber, jo, jag tackar. Och jag, jag kan därmed inte gå på matchen.

Jag är helt enkelt för snäll och låter andra familjemedlemmars mysko intressen gå före. Jag kan inte ens ta mig till Medborgarplatsen för att demonstrera för en god sak.

Vad har jag för val annat än att bita i det sura äpplet?

Valet närmar sig alltså. Vi vet inte vad vi ska tro, men om man har döpt sin dator till Lars Leijonborg för att ”ibland fungerar den bara inte, och man har inte en aning vad det är för fel på den” kan man få en länk härifrån. Bara så ni vet.

Vi återgår till fotbollen. Den som är på rätt plats i dag vet om Hammarby får ihop fullt lag. Annars får de väl köra med en 3-3-2-uppställning.

Är man rätt skruvad om man funderar på att bädda ner sonen i soffan med två kilo godis och en riktigt lång rulle, säga att man ska ut på långpromenad med jycken och i stället pila i väg till Söderstadion och sen snabbt hem innan alla andra dyker upp?

Och vart ska jycken ta vägen?

Får man ta med sig den in på läktaren om man påstår att den är en jävel på att lukta sig till eventuella bengaler?

Vad skulle Homer göra?

”Hey: could you take the wheel for a second? I have to scratch myself in two places at once.”

Ta tillbaka hösten!

Morgondopp med huvudet först. Sen tog vi oss runt udden jycken och jag. En tagg i snålblåsten längst ut medan jycken snusar runt med svansen i vädret. Det händer visserligen varje år, men nånting har hänt med vädret.

Mokabryggaren puttrar. Har det hänt nåt annat? Carola allt äldre, Paradise Hotel-Marre i flygdrama, Magnus inlåst på muggen av pojkvän, Idoljuryn för ful för att vara på bild, Ny Usamavideochock, folkpartist körde mot rött.

Det är som jag alltid sagt: fp-politiker tar varje chans de får att bryta mot lagar och regler. Det gäller bara att komma på dem.

För att nån ska kunna ta dem i örat har partiet återinkallat ”en stor fet morsa”.

En mig halvt om halvt närstående utryckte sig såhär: ”När man trodde att mardrömmen var över.”

Man är väl en idiot, men somt lockar även en bajare.

Från idioter är steget långt till riktig fotboll. Men jag tar det i alla fall. ”Skit i tabellen, Bajen bäst ändå” är lika sant som alltid, men att överklaga poängavdraget efter chockattackchocken på Söderstadion har naturligtvis stöd av Hammarbys spelartrupp, fattas bara. För att uttrycka det krasst har de nåt mer än bara äran att spela för. ”Om vi skulle förlora allsvenskan med två, tre poäng i slutändan så skulle det vara tungt för oss, men jag tror att det skulle vara tungt även för TU. Då har ju de avgjort guldstriden.” Säger vår danska hjälte enligt fotbolldirekt.

Har Tävlingsutskottet verkligen känslor?

Att gråta över Runströms försvinnande är väl typiskt omanligt och dags att lägga bakom sig, men om nu Max är skadad är själva ryggraden som allt var uppbyggt kring snudd på av. Jag håller tummarna för att andra stiger fram, men utan Max, Mikkel, Petter och, snyft, Björn kan hösten te sig väldigt… höstlik ut.

Svärföräldrar, ungar, jyckar, äkta eller halväkta hälfter, glöm allt sånt (eller ta med dem): det är viktigare än nånsin att nummer är 12 på plats när, huga, Kalmar av alla lag kommer på besök.

Mokabryggaren kallar.

Snart är det dags

Snart är det dags att bita sig fast i fotbollen. Eller ta tag i den biten eller vad det nu heter. Backbrist, var ordet. Max och Dubbel-Gunnar borta, förutom alla andra, och det mot Kalmar av alla lag, mittbackarnas, ja alla åttbackslinjers plats på jorden. Innan vi börjar sympatikäka taggtråd ska vi, trots att vi som vanligt är förbannat oskyldiga, lägga en slant i Bajeninsamlingen. Och innan man kommer till skott med att lätta på lädret kan man ju alltid fundera på vad vi ska rösta på (”vi” får ju rösta i tre val samtidigt).

Moderna som vi är letar vi runt på nätet efter svaren.

Hmm, den här göken är kd-märkt. Och kanske på väg in i riksdagen. Har man inget att säga kan man ju kopiera in ett rikligt felstavat falskt Nordeamejl som skickats ut för att komma över svenska folkets eventuella bankkoder. För säkerhets skull skickar hon med länken som man inte ska klicka på.

Vi hoppas att det inte går så illa att hon kommer in.

Apropå att snart sagt allt sker med datorns hjälp kan jag inte låta bli att undra om Herr Leijonborg skulle hålla med herr Persson om att det är ”en storm i ett vattenglas” om det var herr Perssons parti som infiltrerat och läst på om herr Leijonborgs partis utspel och eventuella tankar inför valspurten via herr Leijonborgs partis interna nät.

"En storm i ett vattenglas" fick mig att tänka på att jag tog mitt morgondopp.

Just nu har jag svårt att koncentrera mig på uppgiften, vilken den nu än är. Men det gör inget. Anledningen är att jag sitter emellan. Till vänster stenåldersdatorn. Yngsta sonen kör Al Unser Jr på högsta volle med egna kommentarer som ”Det där kallar jag för läcker körning”. Till höger min egen lilla alltmer gamla glob och numera familjens. Dottern som borde sitta i en kanot nånstans i Sörmland med klassen men som plötsligt dök upp nån dag i förskott eftersom allt som klassen släpat med i form av tält, sovsäckar, snabbmakaroner, triangulakök etc var ”blött” spelar Snood ackompanjerat av bebopp, bebopp, bebopp, tututuuut, om man kan tänka sig det hela onomatopoetiskt. I mitten knackar jag på mitt tangentbord.

Inte nog med det: middagen bestod av pizza. Och läsk. Jycken fick resterna. Och alla borde sova.

Mamman är för övrigt på annan ort.

Apropå kd får Homer sista ordet:

"What if we picked the wrong religion? Every week we're just making God madder and madder."

Varma öl och kalla element

Jag vet att ingen tror mig men jag är i högsta grad spirituell. Jag klickar mig fram bland kvällsdrakens rubriker: Hur gick det? Vem vann?

”Beckham slant med tungan Posh är inte gravid”

"Åt bara korv och våfflor – blev 112 år 'Hans organ kunde tillhört en 50-åring'."

Så tar vi vägen över Burns: ”Never forget, Homer, there's no muscle stronger than the human heart.”
Homer: ”What about the wiener? A guy on TV lifted a can of paint with his.”

Kan det vara så att allt är en metafor för något annat?

Åh, där satt den:

"Reinfeldt styvare än Göran Persson"

I will not Xerox my butt

Tecken, tecken, överallt tecken.

Morgondopp strax före sju. Inget larv, fortfarande far jag i med huvudet före. En bit av solen lämnar sneda spår på bryggans yttersta del fast allt längre ut. Går inte tiden en aning snabbare på hösten i jämmerdalen? Trots att det känns som om den går långsammare?

Vilar alla språk på en överenskommelse? Jag har lärt mig en sak: Varje träd har sin alldeles egna unika träd-dna. Vad vet ett fotografi av ett träd om detta samband mellan alla träd?

Det som står skrivet här behöver inte betyda något. Men vad betyder ”Dt sm str skrvt hr bhvr nt btd ngt”?

Universitetet tur och retur. Ett kasst reproducerat foto av två paket spaghetti och möjligen nån tomat, får det verkligen mig att erfara vidden av begreppet ”italienskt”. Just då? Alltid? Nån försöker tuta i mig det för att jag ska förstå något, möjligen oklart vad. Vad skulle samma, tusentals gånger reproducerade bild sätta i gång för process i exempelvis Homer? Har nån tänkt på det?

Grannfrun tog jycken på morgonpromenad. Sen hoppade hon hemkommen i vattnet för sitt dagliga dopp. Samma underförstådda visa som förra året: vi får se vem håller ut längst.

Apropå spaghetti: Den gode Materrazzi ville hellre ha Zidanes syster än hans tröja, som Zidane erbjöd honom vilket Materrazzi såg som en förolämpning om något, om man får tro Gazzettan via morgondraken.

Apropå Homer: ”If you'll excuse me, I have some serious thinking to do.”

Saxat och klart

Det finns skandaler. Och det finns skandaler. Aldrig troddde man väl i sin vildaste fantasi att man skulle citera den något mindre kvällsdrakens ledare, särskilt inte såhär mittinatten efter en promenad med jycken:

"Skandalen känns också på något sätt symptomatisk för det nya folkpartiet. Det är ett parti som i jakten på nya väljare har förlorat sin inre kompass och inte tvekat att flirta med nynationalistiska strömningar och som tonat ner viktiga grundvärderingar som tolerans, integritet och solidarisk internationalism till förmån för mer auktoritära budskap."

Nu är det gjort.

Om sex timmar? Morgondopp.

Om hundratretton? Att ta tillbaka Söderstadion.

Mer än en sexpoängsmatch

Dagen efter domen över sista derbyt på Söderstadion. Tre poängs avdrag och två hundra lakan i böter. Det kunde ha varit värre. Men det är illa nog.

Fotbollförbundets tävlingsutskott har alltså lagt ribban för vad klubbarna ska betala för att så kallade supportrar lyckas förstöra för ”sitt” lag. Vad det kommer att kosta om så kallade supportrar bombarderar och lyckas sänka linjedomaren med femkronor är ännu oklart. Matchdelegaten har i sin rapport sagt varifrån han tror mynten kom, men TU anser att saken inte är bevisad. Jeffrey Aubynn kanske kan berätta varifrån det regnade mynt. Detsamma kan difs hörnläggare i andra hörnet av planen berätta om. Femton tusen kostar det hur som helst att slänga femkronor på och sänka ”sin” egen matchvärd.

”Ordningsstörningen till följd av angivna förseelser och som medförde att matchen måste avbrytas, har varit en av de värsta i modern svensk fotboll”, skriver Tävlingsutskottet i sin dom över sista derbyt på Söderstadion.

Att enbart slänga in bananer på planen, vad kostar det?

Tre minuter in i matchen stolpade cirka femton som det tycktes vuxna män över norra läktaren bort mot östra och ställde sig för att göra obscena gester och uttala gutturala hot mot difklacken sextio meter bort. Inte för att man hörde ett jota av vad de framstötte på betydligt närmare håll, men man kunde se deras tomma blickar, och rätt många på östra tappade koncentrationen på spelet och glodde på dårarna i stället, såg sen på varandra och skakade på huvudet. Motståndarsidans supportrar var naturligtvis för långt borta för att se uppvisningen. Men vad spelade det för roll. Efter väl förrättat värv lommade dårarna tillbaka mot västra hörnet av norra.

Är det nån som tror att de är intresserade av fotboll? Och framför allt: av hur det går för Hammarby?

Jag har sett samma dårar stolpa fram på långsidan av Råsundas långsida för att göra obscena gester och utstöta gutturala läten mot Bajenklacken. Det är samma dårar här som där.

För en tre fyra år sen stod jag utanför Råsunda och väntade in i det sista på min vän med biljetterna. Det fanns fortfarande ett hundratal grönvita personer som ännu inte passerat biljettluckorna när ett trettiotal unga och vuxna män kom rusande över asfaltplanen och plötsligt regnade det tändare, mynt och flaskor över de köande. En ung tjej sjönk ihop blödande från huvudet. De som kom rusande och sen rusade i väg innan polisen ens förstått vad som hänt skrek gutturala ljud som skulle ge stöd åt ett lag som inte skulle spela just den kvällen, men det var samma dårar.

Men dårarna har aldrig lyckats så bra som denna gång.

”På de sektioner från vilka åskådare tog sig in, och andra försökte ta sig in, uppehåller sig åskådare som torde vara kända för Hammarby ur säkerhetssynpunkt”, fortsätter Tävlingsutskottet som därmed menar att Hammarby brustit i sin kontroll av dårarna.

Vad har dårarna med Hammarby att göra?

En sak är säker: Nästa steg är match inför tomma läktare. Dårarnas paradis.

Den som vill läsa TU:s beslut gör det här.

Nu sparkar vi fotbollen åt helvete.

Och skiter i regnet.

Men morgondoppet, mokabryggaren och jyckens morgonpromenad? Svaret är: Som på räls. Tog en tagg på udden och funderade på dårar och genus och att rösta på och varför inte börja jobba för FI. Det måste ju finnas rätt mycket tjejer där.

Sen gick vi hem för att gå till den väntande vaniljbullen på favoritkaféet.

I want you so bad

Konsten är att återvända till ursprunget. Som att blåsa av stiftet, ta fram dammtrasan, vända på plattan och sänka armen. Det knastrar till mellan varven, det är helt enkelt nödvändigt och en del av sammanhanget. Tiden sätter spår. Men för en del saker gäller fortsatt samma gamla sköna refräng.

Fotbollen? Några försökte trampa sönder den. Det mesta går att laga, men just nu har luften gått ur.

Bara en sak, via en kvällsdrake: ”Det har varit lite diffust att läsa vad de skriver. De här människorna kan inte riktigt stava”, säger Hammarbys säkerhetsansvarige med anledning av de hot som på olika sätt riktats mot Hammarbys kansli över tiden.

När det passar är det bra med regler och förordningar. De ska naturligtvis gälla alla andra. Som att Israel kräver att en av FN:s resolutioner uppfylls, annars hotar de med att bomba Libanon igen. Det kan man ju tycka är en smula onödigt, eftersom det inte finns nåt kvar att förstöra. Att Israel i trettio års tid ännu inte har uppfyllt de 69 olika resolutioner som FN antagit för att få fred och ett slut på kriget i Mellanöstern tycks i sammanhanget vara ointressant.

Vi börjar om.

Tre M ger trygghet och struktur när man är lätt vilse i tillvaron: Morgondopp, morgonpromenad med jycken, mokabryggaren som puttrar. Till det en tagg på den gistna träbänken. Jycken är strängt upptagen med att gnaga på nåt odefinierbart. På henne går det ingen nöd. Men hon var ju i och för sig hemma i måndags.

Vi har börjat om. Vi ska, bildligt talat, slå tillbaka.

Äldsta sonen har flyttat till Wien för en termin. Vad gör man i Wien på fritiden om man är ung? Går på valsotek?

Dottern ska också ut och resa, fast på mer nutida klassisk jämmerdalsnivå: nöta och blöta med klassen i kanot.

Yngsta sonen är över natten med ficklampan och sovsäcken på fotbollsläger med en hoper andra slynglar. Det finns hopp för den som tror på det goda: han tog med sig en grönvit tröja att träna i.

Kvinnan jobbar och står i som aldrig förr. Nån måste ju göra det också.

Men det finns tid också för annat.

”She’s so…”

Vem älskar Bajen?

Nattsvart trots att stjärnorna glimrar. I morgon bitti? Hur känns det då?

Några kommer att vakna med ett leende på läpparna. Dom som lyckades med sitt uppsåt.

Dom lyckades se till att Hammarby spelat sitt sista derby på Söderstadion.

Dom lyckades med att ge Hammarby dryga böter.

Dom lyckades med att få Hammarbys spelare att lämna Söderstadion.

Dom lyckades med att se till att Hammarby kan få spela inför tomma läktare.

Dom lyckades med att Hammarby kan få poängavdrag.

Dom lyckades att få Hammarby i gungning.

Dom lyckades skrika med i Ut med packet utan att förstå vilka som var packet.

Dom lyckades för att det inte spelar nån roll för dom vilket lags läktare dom står på.

Vad lyckades dom mer med?

Jo, på tunnelbanan hem frågade en man en pojke: ”Ska du ha på dig den där tröjan i morgon i skolan?”

”Nej.”

Vanligt folk och världsstjärnor

Jaha, då bestämmer vi att det där envisa laget får ta hand om förlustaffären Söderstadion och så bygger vi kanske en ny stadion åt det där andra laget. Bara vi får bygga den där evenemangsarenan för 50.000 för att härbärgera den där långhåriga pianisten och dylika världsstjärnor. Om nu inte Fotbollförbundet och Solna stad bygger sin först förstås. I så fall kan det där envisa laget ute i gränstrakterna till slaktområdet spela sina matcher på den där arenan som vi i så fall bygger åt det där andra laget. Om dom nu prompt vill ha en ny anläggning att sparka boll på. För två kommer inte på fråga.

Det är alltså inte jag som i vanlig sinnesförvirrad ordning drabbats av pluralis majestatis, utan det är jag som i och för sig förhoppningsvis lätt sinnesförvirrat ger röst åt s-styrda tankegångar över Bajens högst eventuella nya fotbollsarena, som om jag i min förvirring förstår det hela rätt inte finns ens i den vildaste s-märkta fantasin. Förutom i 50.000-persalternativet. Och i då inlemmad i körschemat över den strida strömmen av världsartister som dyrt betalande hyresgäst.

Eller som sagt på annan ort i de nordöstra delarna av staden.

Fast riktigt så illa kommer det nog inte att gå.

Och antagligen kan jag inte läsa innantill.

Men händer inget nytt under de kommande fyra åren är vi där igen.

I morgon är det också dags igen. Derby på Söderstadion. Bäst i länet? Tja, det är ju Bajen ändå hur det än går. Men från att vara jagade är vi nu på jakt. Det där gulsvarta mordorgänget tycks inte förstå hur kasst det egentligen är.

Som om inte det räckte som en förhoppningsvis tillfällig ständig plåga är det nu alltså dags att ta sig an de där andra lokalkonkurrenterna. Det är bara att välja: roligare eller värre blir det aldrig.

Morgondopp, morgonpromenad med jycken, mokabryggaren och allt det andra har också hunnits med mellan de alltmer frekventa smygattackerna av funderingar över matchen.

Som frågan om huruvida nyförvärven står pall nu när det har börjat blåsa. Har Louay fått upp springet i benen? Är Nkosinathi redo att förlösa hemmapubliken? Kommer Sebastian att visa var skåpet ska stå på mitten? Och framför allt: hur ska backlinjen formeras?

1. Sista skriket i Vintergatan

Jaha, så blev vi av med en planet. Så kan det gå när det ska röstas om saker.

Internationella astronomföreningen har efter moget övervägande (handuppräckning?) degraderat Pluto från att vara Saturnus jämlike till ett ”plutonskt objekt”.

Universum förändras ständigt. En del säger att det expanderar, andra att vi sugs in i ett svart hål. Jag vet inte. Men Center-Maud har förklarat att avdrag för hushållsnära tjänster är högt prioriterat på Alliansens dagordning. Det skulle befria ”kvinnor från det ok de har i dag”. Och ge nya, och företrädesvis kvinnor jobb. För att inte tala om vad det gör för jämställdheten. Om man får tro Mådan.

Hur då?

Jo, vissa kvinnor ska åka hem till andra kvinnor och ta hand om deras disk, sopor och skitiga underbyxor. För att göra det billigare för dem som har råd att anlita en annan kvinna att sköta dammvippan ska det hela kosta lite mindre enligt den populära metod som används av dem som har råd. Nämligen avdrag.

Men vem ska ta hand disken, soporna och de skitiga underbyxorna hos de kvinnor som har fullt upp att åka runt och ta hand om andras hushållsnära uppgifter för att få ihop till livets nödtorft? Männen?

Varför inte? Mådan vill ju förändra arbetsrättslagstiftningen. Den ska bli mer ”modern”.

Mådan tycker att det är för mycket ”krångliga regler”.

Det måste betyda att hon vill att arbetstagaren ska känna sig trygg på sin arbetsplats och inte ska bli utsatt för ändrade spelregler från arbetsgivaren från en dag till en annan.

Eller möjligen tvärtom.

Från det ena till det andra. Vi försov oss. Att stiga upp till terminens andra riktiga skoldag var snudd på ogörligt. Morgondoppet blev alltså av först efter en massa andra måsten, men det vara ändå så pass tidigt att jag, efter en omröstning med mig själv, definierade det som ett morgondopp.

Men skolstart och jämmerdalsvardagslunk har ändå det goda med sig att det blir struktur på det hela. Som det här med jyckens morgonpromenader. Det blir svårt att delegera uppgiften när det inte finns nån att delegera den till.

Så nu är det jag som håller i kopplet.

Jag vill inte påstå att den där stunden med jycken längst ute på udden med en tagg i käften föder stora tankar, men det finns ju alltid annat att fundera över. Som att det drar ihop sig igen. Nedräkningen har startat. Tre dagar kvar. Ett lag av det onämnbara slaget, typ stiget ur Mordors käftar, står för motståndet när de grönvita heroerna springer in på Söderstadions sköna gröna matta måndag kväll.

Att möta lag som inte direkt rosat marknaden brukar vara ett tecken på att det kommer att gå åt helvete. Minns med en rysning Örgrytematchen. Eller, huga, Helsingborg. Eller om man nu ska slå av tunnelseendet en stund: som det onämnbara laget fick uppleva häromsistens mot ett av sina mindre syskon i Mordors rike, Kalmar. Och därmed blir det med automatik så att det onämnbara laget inte rosat marknaden. Och då vet man att det kan gå åt helvete.

Men vänta nu! Bajen har ju för fan inte heller rosat marknaden på ett tag! Vi leder ju inte ens allsvenskan.

Allavarligt talat, det finns ingen anledning att hitta på saker före matchen för att eventuellt ha att skylla på efteråt.

Det finns bara en sak att göra: kämpa och sätta dit dem.

Ni kommer att ha nummer 12 med er.

Men för att ta det säkra för det osäkra: ”May the force be with you.”

Filmtitlar och pekpinnar

Koma? Inte alls. Men nära var det.

I går slapp den som mot förmodan letat sig hit läsa ännu ett inlägg betitlat Frustration. Och om det regnade här var det inget mot vattenmassorna på Olympia kvällen innan, har jag förstått av radiorapporter och bildbevis, när mannen med högerkroken strumprullade in ännu en balja och, ja, jag skulle ju inte skriva om eländet.

Själv höll jag skenet uppe: morgondopp, ett antal kaffe, jycke på promenad. Och så vidare. Det gäller att inte vika ner sig. Det gjorde nu inte Bajen heller, om man får tro samstämmiga uppgifter från två enögda granntyper som håller på var sitt underligt lag i och just utanför Tjockhult och som såg på eländet på burken och hade vänligheten att komma förbi för att säga att det hela var fullständigt märkligt.

Inte för en bajare.

I dag var jag i vattnet ännu tidigare än vad som borde vara normalt om man är riktigt funtad eftersom de minsta kidsen så här i början får snortidig transport till skolan för att underlätta inträdet i jämmerdalsvardagen. Inte nog med det, för att komma förhoppningarna för dem som säger sig veta bäst på skam: de vill verkligen till plugget. Alla valaffischer sista biten till portarna i gammal god adjunktstil om hur det ska bli för dem i gammal god Caligulastil inom en snar framtid känns som ett hån mot hur de har det och vad det borde handla om.

Lust.

Men det ska nog tas ur dem vad det lider.

Att äldste sonen var hemma och sov vidare och fortsätter med det ännu en vecka innan allvaret börjar har att göra med att han under hösten ska förkovra sig utrikes. Hets? Vi får väl rapporter om saken vad det lider, men att säga du till läraren kommer nog inte på fråga.

Åt andra hållet kommer det att gå rapporter om uppdateringen av den allsvenska tabellen på kylskåpsdörren.

Naturligtvis är jag i valet och kvalet som vanligt. Mycket vill ha mer. Ungefär som jag misstänker att man skulle agera om man till exempel ska utse en ny chefredaktör för exempelvis låt oss kalla den Sveriges malligaste tidning: Man utser sig själv.

Så jag gör vad som måste göras: utser mig själv till den som ska pricka av listan över vad som ska åstadkommas. Sen går jag vidare.

Men först ska jag lyssna till mokabryggarens idoga putter.

Att en multiarena i Slakthusområdet kanske får lämna plats för en och inte mig emot kanske två fotbollsplaner i Tjockhult är hur som helst värt att applådera.

Jag betonar kanske, för allt kan fortfarande hända. Det handlar ju om Bajen.

Fagra hot och väl valda löften

I morgon är det upprop och avprickning i skolan för dem som har åldern inne. Dottern följde med till morgondoppet eftersom hon var tidigt uppe för att känna på hur det kommer att bli nu när jämmerdalsvardagen infinner sig. Kallt, påstod hon, men väl i ville hon inte komma upp.

För att få ordnung på tillvaron som just denna morgon kännetecknas av en viss letargi har jag gjort vad som är brukligt såhär i valtider: skrivit en lång viktig lista på saker som jag lovar mig själv ska bockas av som uppfyllda. Men till skillnad från alla andras listor ska min vara klar och avbockad före valdagen.

Så nu har jag inte tid att sitta här. Det är bara att läsa innantill: mokabryggaren ska fyllas, jycken morgonpromeneras, och så vidare.

Fast det går ju förstås bra att delegera. Det underlättar alltid att kunna skylla på alla andra om det inte blir som man tänkt sig.

Nu kom yngsta sonen och mamman hem från sitt morgondopp. Styrpulpeten, punkt 17 på listan, tömde de av bara farten på gårdagens vatten från ovan.

Fast idén var min, även om de inte visste om det.

Mellan valet och kvalet

Att Gefle missar en straff är inget som jag brukar hänga upp mig på, men ibland kan man inte låta bli att gå utanför sig själv. Hur som helst, den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren kommer att uppdateras tidigast när den femtonde omgången är färdigspelad.

Att en från kvällsdrakarna känd överåklagare i Malmö finner det nödvändigt att anmäla den nickstarke skånske profilens högerkrok mot en fd Malmöpåg numera Ellosdressad mittback för vidare prövning av en annan åklagare har troligen, eftersom han dementerar det, med att göra att överåklagaren passade på att samtidigt meddela att han kandiderar för folkpartiet. Det är nu inte särskilt förvånande; det är ett parti som gärna talar för alla andra eftersom dom inte vet sitt bästa.

(för att inte beskyllas för att odla vallokomotivsmotiv för vissa kommer jag att fram till den 17 september då och då framföra liknande, väl underbyggda analyser av nästan alla andra partier. Och folkpartiet igen, förstås, för det är nåt som inte stämmer.)

För övrigt har det åskat. Och åskat. Och åskat. Och regnat. Yngsta sonen och jag stod en stund ute under parasollet för att han skulle bli vän med ovädret och räkna ut skillnaden mellan blixtrarna och dundret. Morgondoppet däremot innehöll bland annat ett snyggt dyk i sol. Men det var då det.

Kronologin är inte dagens starkaste kort såhär på kvällskvisten, upptäcker jag. Jyckens morgonpromenad? Inte jag vad jag minns. Mokabryggaren har jag i alla fall låtit gå för högtryck. Som nu.

Möjligen får innehållet denna gång en liten skotsk accent. Som alldeles nyss.

Apropå den bisarra rundgången i debatten om en svensk kanon: i morgon är det återigen dags att genomgå alla kvalen. Tid och plats: Olympia 20.00. Som vanligt har jag tagit ut allt som kan hända i förskott. Och det är rätt märkligt, när man tänker efter, för jag har ju ändå inte en aning om vad som kommer att ske.

Schejk it!

Såhär på dagen ett år efter det att Paulinho skrev på för Bajen har alla tidningar med självaktning en helsida Runström, som kan få göra sin Premier League-debut i helgen mot Fergusons röda jävlar av alla lag. Jag håller en grönvit tumme för att det går bra, men som Runström, som för övrigt har kraftig rabatt på Harrods, själv konstaterar i alla bladen har han tiden för sig.

Och nu håller vi alla tummar för Nhleko, som är spelklar, gör det han ska, det vill säga ersätter den alltid lika hårt jobbande Runström med stil på platsen bredvid brassen.

I går hängde vi in ett par öl på nån av Medborgarplatsens uteserveringar, men det var ett sånt kackalorum under partytälten att vi förpassade oss till Carmen för att hänga in ett par till.

På vägen dit så vi förresten en otroligt stilig löpsedel utanför den lokala tobakisten:
Polisvåld
mot
demonstration
mot
polisvåld

I dag har vi liite ont i huvudet, men morgondoppet gick likafullt galant. Yngsta sonen försvann med badbyxor och för alla eventualiteter regnjacka i samma snortidiga veva med mostern med det en gång i tiden knäppa benet för skärgårdsutflykt samtidigt som jag transporterade den äldste till tåget för vidarebefordran till landets sydliga nejder för att hälsa på farföräldrar. Möjligen hinner han med Bajens besök i Henkeland innan det är dags att sätta sig i skolbänken.

Etthundrafemtiotusen svenska män tycks då och då ta tillfället i akt att blotta sig, läste vi nånstans på ett annat, lite mindre stiligt löp. Erinrade mig då en polares polare som jag inte sett på ett tag men som åtminstone förr i tiden efter ett antal sejdlar på lokal envisades med att köra propellern.

Mokabryggaren har redan mullrat ett par gånger. Dottern fick jyckens morgonpromenad på sin lott. Själv sätter jag på mig mina bajenbrickor och bidar min tid. Och då menar jag som att studera den upptejpade tabellen på kylskåpsdörren.

Det ser bra ut.

Tyskarna och hösten

Tyskland är inte Europas Kalmar, kunde man snabbt konstatera om man glodde på burken i går, men för de mer eller mindre stolta vikingarna på planen i Gelsenkirschen, som en gång i urtiden var den snöpudrade skådeplatsen för ett av svensk fotbolls stora rus, bör de vibrationerna ha funnits där alltmer under matchens gång.

Fast det var ingen bra liknelse. Skillnaden mellan lagen satt helt enkelt inte i huvudet. Tyskland var nämligen tio gånger bättre än Sverige. Nä, tio tusen gånger bättre.

Hur som helst fick man äntligen se Kennedy en stund på en fotbollsplan, och var det nånstans det hände nåt med blågula förtecken var det på hans kant. Men även tyskar tar numera inte i mer än nödvändigt när det står tre noll, om man nu vill ha en anledning att ta ner sig själv på jorden för att svenskarna plötsligt lyckades slå tre fyra passningar rätt.

Slutsats? Även tyska fotbollsspelare tycks ha förmåga till empati.

Morgondoppet gick men inte som en dans. Nånting har hänt med den svenska sommaren. Om man så vill: samma visa varje år. Att emigrera är väl inte att tänka på, men själva idén (en barstol i skuggan av en palm vid strandkanten av ett azurblått solstint hav kryddat med ett antal ”nemas problemas”) återkommer såhär års som amen i kyrkan.

Idén är som sagt god, men nån måste ju gå ut med jycken.

Och uppdatera den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren.

Det ser bra ut.

Vatten på sin kvarn

Lustigt nog ännu ett morgondopp i ur och skur, denna gång modell snortidigt eftersom sömnen flyr sin väg när himlen gråter kopiöst på vårt plåttak. En liten reflektion infann sig på vägen. Anledningen var alltså att det var mer vatten på land och i luften än i själva vattnet. Nämligen: Har ni betalat allt hutlösare elräkningar från Vattenfall senaste tiden för att det finns för liite vatten i vattenkraftsreservoarerna? Då kan ni vara vara säkra på att ni snart kommer att få betala ännu mer för att det finns för mycket.

Nån kanske tror att jag ständigt är ute och flyger och far. Det stämmer delvis. I går var jag tvungen att ta tricken till Östermalm, en av Tjockhults få riktiga avarter med friidrotts- och koksbarer, teveprogramledare, folk i slips och små fula hundar, för ett sista försök att få liv i äldste sonens ledsna ipod, som vi redan fått utbytt en gång. Till saken hör att Apples garanti påpassligt slutat gälla. Troligt hårddiskproblem, sade ynglingen bakom disken. Inget att göra. Apples policy? Det finns bara en väg att gå, om man vill följa Macintoshs skapare hela vägen till banken. Nån, gissningsvis på Irland, ska glo några sekunder på tingesten, och sen byter han eller hon ut den mot en ny. Det hela går ut på att jag betalar fullt pris för den nya plus att denne nån ska ha hutlöst betalt för att ha glott på maskinen.

Fast vem vet, nån kanske gör om den till en bomb.

Hur som helst, på tricken till slipsriket slog jag mig er och fick snart sällskap av en äldre norrman med penna och block som ställde en massa frågor som jag inte riktigt fick att gå ihop, till exempel om allt är bra med Julia, blink blink, så jag sade mest ”kanske” eller ”jag vet inte riktigt” eller ”jag tror det”. När jag försökte koncentrera mig på den något större kvällsdrakens rosa sportbilaga för att plocka ut tre säkra ök i dagens V64 tog han den andra, mestadels oläsliga delen av samma tidning, lös upp nånstans mitt i och rusade av vid nästa station. Jag är inte så bra på norsk, och det underlättade ju inte vårt utbyte, men jag tror att han presenterade sig som Björn. Björn Bennov? Benkow? Tja, nånting åt det hållet.

Fler som är ute och flyger. Svenska fotbollslag börjar likna typ Arsenal; det finns snart inte en enda inhemsk blekfis kvar för de få rötäggen i publiken att knyta sin fosterlandskärlek till. Två nya prövar sina vingar i Hammarby. En argentinare i Bajen skulle smaka fågel, i alla fall rent principiellt. Helst en hybrid av Tevez och Messi. Så om provspelaren Juan Lucerno blir kvar återstår att se. Och islänningar har jag och många med mig med hjärtat på rätt ställe av erfarenhet bara gott om att säga. Heidar Geir Juliusson, polare till Back-Gunnar, tog tydligen för sig i reservlagsmatchen mot Örebro i veckan.

Men för stor omsättning är aldrig bra, sa prosten, bjöd på gammalt snus. Guldåret 2001 gick Bajen runt på typ sexton spelare, om jag minns rätt, plus en och annan som gjorde nåt enstaka inhopp. En sak till: Suveräna Markstedt–Hermansson spelade vill jag minnas varenda match. I alla fall snudd på. I år är halva säsongen kvar och tjugofyra stycken har redan fått iklä sig världens snyggaste fotbollströja. Kontinuitet bredvid Paulinho, ja tack, men det underlättar inte om snubben bredvid honom när han väl får chansen springer omkring och ger folk en armbåge bara för att dom möjligen varit dumma innan.

Sånt sysslar väl inte Viking-Nhleko med?

Fortsatt ute och far: I kväll ska Sverige ta sig ur den tyska baksmällan med hjälp av en ny sifferuppställning på fotbollsplanen. Det vore kul att åtminstone nån minut få se Kennedy på plats. Förhoppningsvis står det så i Lagerbäcks nya manual. Max och Östlund däremot tycks i sammanhanget satt sin respektive sista potatis.

Nu dyker jycken upp med en strumpa i käften. Det betyder att det är dags att sparka i gång mokabryggaren. För att gå i land med det krävs, just det, vatten.

Modernt gräs

Morgondopp i ur och skur. I dag var jag dyngsur innan jag kommit i. Morgonrocken fungerade som ett våtljummet omslag. Hemma igen möttes jag av skönsång från yngsta sonens rum: ”Vi måste kämpa för att vinna, så kom igen…”

Sen sparkade jag i gång mokabryggaren, släppte ut jycken för att på egen hand uträtta diverse ärenden och helst hos grannarna, uppdaterade den allsvenska tabellen på kylskåpet och konstaterade att det ser bra ut.

Eftersom det är måndag har jag massor av saker som jag borde göra som jag skjutit upp i alla oändlighet och som jag nästan bestämt mig för att ta itu med. Gräsklipparen, till exempel, befinner sig sedan, vad kan det vara, oktober förra året nere i källaren i gräsklipparaffären på tur att lagas eller bytas in mot en modell ny och dyr. Bara som ett exempel. Fast vi gör vad vi kan för att tukta gräset med hjälp av en fotboll.

Det turnerande koks- och vodka-gänget har lämnat Göteborg för denna gång. Och det är klart, man springer till exempel hundra meter på runt tio sekunder eller hivar i väg en kula på typ tre. Vad gör man resten av tiden? Äter? Numera går man nog inte till Näckrosdammen, Vasaparken eller Femmans torg för att fördriva tiden. Att kasta sten i glashus tycks förbundspamparna i friidrottsträsket vara bra på. För som det lär heta i friidrottsförbundets egna statuter: alkohol är endast tillåtet i samband med måltider.

Jag gillar av princip idrottare som tänder en vanlig hederlig tagg då och då (föredömliga exempel: Johan Cruyff och Preben Elkjær, och den sistnämnda hade som bonuspoäng dessutom ett naturligt sätt att förhålla sig till en fadøl, till och med på presskonferenser). Men det får naturligtvis vara nån måtta på det hela.

Annat av mindre akademiskt intresse men betydligt intressantare. Kvällsdraken skriver också om den forna, men inte falnade, sexsymbolen. Snyggt formulerat, så vi länkar dit eftersom objektet i fråga gillar spaghetti, olivolja och har behållit näsan intakt, tre saker som får en gammal feminist att dregla.

Jobbigt värre för en gnällspik

Morgondopp med gråmulen höstkänsla. Gårdagen blev alldeles för helvete lång. Och innehöll bland annat tappad haka, ”Vad var det jag sade”, en resa tillbaka till verkligheten och tårar som sprutade.

Yngsta sonens födelsedagspresent, inklusive dotterns premiär på Söderstadion, dessutom medföljande mamma klädd i snyggt matchställ utlånad av äldste sonen som hade intuition nog att ägna sig åt andra aktiviteter, utmynnade alltihop i definitionsmässigt ren frustration. Mamman svor värre än vanligt, dottern fick kanske inte blodad tand även om hon klappade med ibland, och till slut grät yngsta sonen så att tårarna sprutade – och jag fick ägna mig åt att torka dem och säga något försonande om det hela genom att sätta det i något slags perspektiv. Typ: ”Jag har varit med om värre.”

När det gått sjuttio minuter med stolpträffar och rensningar på mållinjen och motståndare som under den senaste halvtimmen inte ens lyckats ta sig in på Hammarbys planhalva, ja, då vet man vad som kan inträffa. Sättet det sker på är dessutom som taget ur någon instruktionsbok över misstag vi inte vill se och hur vi gör för att undvika dem. Som feltajmade utrusningar i blindo, kapitel 1, sidan 1, första utgången.

Möjligen finns boken inte översatt till engelska.

Det fanns alltså inte mycket att glädjas åt i det behagligt molninsvepta solskenet. Klasskillnad på lagen, javisst, men Bajens spel saknade ändå det där extra av struktur, tryck och jävlar anamma som man kan kräva när man tagit ett fast grepp om läget i tabellen och har allt i egna händer. Saknaden efter Petter A och Mikkel J var påtaglig. Och vad gjorde Louay Chanko på planen, förutom att dra på sig en varning? Det kunde ha varit en poäng att lufta honom om det stått typ tre noll, men att kasta in någon som just lämnat stenstodstillvaron för att få upp farten i spelet när matchen börjat gå i stå? Satt inte Castro-Tello eller Monteiro på bänken? Visserligen oprövade men med spring i benen? Var meningen med bytet att Paulinho skulle bli ensam forward?

Återstår att uppdatera den upptejpade tabellen på kyskåpsdörren, men jag väntar möjligen till i kväll.

Äh, va fan, lika bra att göra det nu. Verkligheten är som den är. Den årliga plattmatchernas plattmatch ingår i den stora planen. Det ser ju bra ut. Och jag måste ändå få liv i mokabryggaren och därmed öppna kylskåpet och på vägen se sanningen i vitögat.

Jycken? Hon har fått springa av sig morgonpromenaden med yngsta sonen, som lämnat gårdagstraumat långt bakom sig. Barn kan konsten att göra sånt. Tårar torkar snabbt. Gnällspiken däremot, vi som vet vad som krävs för att det ska gå åt helvete, om man nu ska tala om sig själv som någon i tredje person som gärna drabbas av pluralis majestatis, suger gärna en stund extra på den bittra karamellen.

Om sju timmar vet vi hur det gick

Vi laddar på vårt eget oefterhärmligt skitsiga sätt. Man lär sig helt enkelt aldrig. Tankarna yr okontrollerat: Hur ska det gå?

Dagen tycks bli lång.

Okristligt tidig morgonpromenad för jycken, enligt hörsägen. Det var matten som enligt egen utsago ombesörjde det hela inklusive en halvtimmes full careta med boxern Boxarn, som med andra ord också var uttvingad i älvdansen på ängen av sin matte för att springa av sig och få dagen att gå ihop. Möjligen är det sant, för när det var dags för morgondoppet låg jycken utslagen på köksgolvet. Det krävdes en frolic tio centimeter ovanför nosen för att hon skulle lyfta på huvudet. Det säger en hel del.

Har det hänt nåt? Tja, Guld-Sanna gråter på kvinnors vis av glädje och Beckham fäller en tår efter petningen.

Annars undrar man lite till mans mellan första och andra kaffebaljan på den gistna träbänken om Pablo spelar från start och på topp i dagens batalj med Örgryte. Och, förstås, om Louay kommer in i andra halvlek för att lufta steget och känna på atmosfären. Förra matchen mot de lite finare sillstryparna, åtminstone i kanten, bestod som bekant av två halvlekar med diametralt olika ansikten. Lustigt nog har jag aldrig sett Hammarby spela två hela halvlekar med samma ansikte, jo, möjligen mot Enköping för några år sen när Pablo dunkade in den i steget från tjugofem meter, men får man tro förhandssurret ska det bli så denna gång. Alltså: man tar med sig senaste halvleken till dagens två.

Att två halvlekar har olika ansikten kan förstås ha att göra med det faktum att det faktiskt finns ett lag på andra sidan planen med i värsta fall egna idéer om hur det hela ska gestalta sig. Till skillnad från Enköping när det begav sig.

Fast å andra sidan bör det ha mindre betydelse i dagens match.

Eller inte.

Så nu sitter man här och är nervös igen.

Åtta bockar i kanten

• Okristligt tidigt morgondopp eftersom jag vaknade av ett närliggande larm, och sen var det nämligen lögn att sova. Nån gång måste i och för sig en riktig karl snudd på duscha.

• Jyckens morgonpromenad togs förhoppningsvis om hand av någon annan. Oklart dock av vem eftersom jag inte har en aning om var alla håller hus denna dag.

• Till Bajenshopen för att tjacka plåtar till övriga, för dagen försvunna familjen till Örgrytematchen, en av yngsta sonens födelsedagspresenter. Får man tro hemsidans statistik över sålda/bokade kan en av dessa ha varit den tiotusende. Äldste sonen väljer möjligen i ungdomligt oförstånd att ladda inför den platinagitarrförsedde herr Winnerbäcks Zinkenbesök på kvällen på annat vis, men annars blir det full uppställning och om synapserna inte är helt dementa på undertecknad debut för dottern på Söderstadions välklingande läktare. Nån gång ska ju vara den första. Jycken får dock stanna hemma.

Men det får i och för sig kaninen och undulaten också göra.

Och svärmor in spe.

• Möjligen sträcker Viking-Nhleko i detta nu ut tungan och säger ”aaah”. Är mannen i vitt nöjd återstår alltså bara ett kryss i rutan för underskriften på kontraktet, och sen har Hammarby plötsligt värvat två spelare på, får man väl tillstå, relativt kort Bajentid. Nej, hallå, tre. Vänta nu, fyra med Monteiro.

Jag har säkert missat nån.

• Den allsvenska tabellen sitter stadigt fasttejpad på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.

• Kom just på att dottern är långt ute i obygden hos en kompis och ska hämtas med bil i skymningen. En timme dit, en timme hit. Gissa vem som sitter vid ratten. Där rök möjligheten att förgylla dagen med en, okej två, starobno.

• Jag får spara dem till kvällsdoppet.

• Till råga på allt har jag kommit på vad min bok ska handla om.

Häcken är inte allt

”Nå ligger ballen hos den svenske toppklubben”, skriver en norsk tidning angående den där Viking-Nhleko som eventuellt ska lämna norska eliteserien för att spetsa till Sveriges redan spetsigaste anfall. Nämligen Hammarbys.

Själv har man morgonbadat och låtit mokabryggaren puttra några gånger, studerat den upptejpade allsvenska tabellen, läst morgonbladen och tänt en tagg på den gistna träbänken. Numera är jyckens morgonpromenad mattens förtjänst, men så är det när man har för vana att komma hem från lönefabriken missinassen: man får helt enkelt prioritera, och delegera, morgonkvistbestyren. En sak är säker i vår avlägsna norra jämmerdal, nämligen: en dag är morgondoppet inte det första man tänker på när man tittar ut genom sovrumsfönstret.

Jyckens morgonpromenader, däremot, fortsätter.

Att yngsta sonen är på Gotland och medeltidar sig åtminstone i början av friidrottsspektaklet på Sveriges baksida är nog bara bra. Förra gången det begav sig med dylika tävlingar skickade han in en tennisboll genom vardagsrumsrutan när han blev inspirerad att stöta kula.

Annars är jag liite nyfiken på den något större kvällsdrakens senaste chockförsök, nämligen de ”extrema bilderna” på Klüfts franska antagonist, som pressen på alla sätt försöker demonisera för att få lite fart på duellen i sjukamp, ni vet klassisk dramaturgisk motsättning: helylle mot grodlårsätande, äkta mot dold agenda, glad mot bisarr. Och så vidare. Men för att se extrembilderna måste man vara ”plus” nånting. Sånt går jag inte på.

”Det är jättefina bilder. När vi tävlar har vi nästan mindre kläder på oss.”*

Jag håller en tumme för Eunice.

* Min kursivering.

Vi krisar på

Lämnade jycken, mokabryggaren, den upptejpade allsvenska tabellen och lönefabriken och tog ett snortidigt tåg söderut för att hälsa på parenteserna några dagar och ta över ruljangsen och underhållningsdetaljen för yngsta sonen och dottern som redan var på plats, och på programmet stod morgondopp och kvällsditon och däremellan andra bad och att tura till Helsingør för sort guld och rød pølse på torget för mig och för de andra den obligatoriska glassen i gränden toppad med dansk gräddbulle, dansk grädde och dansk sylt. Och som extragrädde på moset, nej, jag skojar, ingen remoulade. Den här gången såg jag förresten inte en skymt av snubben med döskallen i näven på slottet som dominerar hamninloppet till landet som fött och fostrat till exempel Preben Elkjær. En helt befriad tillvaro från fotboll var det dock inte fråga om, för yngste sonen ville prompt träna nickar bland soldyrkarna på stranden, och jag var den som i den påtagliga vinden skulle slå precisa inlägg med plastbollen. Inte nog med det. På gubbhyllan, den lokala lilla vitkalkade restaurangen vid strandkanten som byter namn och troligen ägare varje säsong men som en gång för alla är gubbhyllan, satt en dag inte bara jag utan även den största lokala fotbollscelebriteten, som, får man väl tillstå, är stor även i övriga jämmerdalen och andra delar av världen: kortsnaggad, solglasögon och med lätt igenkännbar nickstark profil. Hände något värt att berätta för eventuella barnbarn om? Njae, jag drack en stor stark, straffsumparen ramlösa.

Sen åkte vi hem, och på tåget nånstans efter Peking gjorde Bajen en omvänd mot förra årets bortakamp mot Örgryte och tog tag i matchen, spelet och målfabrikationen efter paus till odiskutabla 3–1.

Och Louay Chanko har anlänt.

Det går ju rätt bra för Bajen utan alla dom där nyförvärven som alla vill ha, kan den som just uppdaterat den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren konstatera. Men visst är det skönt när det är krisstämpel över det hela mest hela tiden och alla andra enbart pratar om alla andra lag. Nytt allsvenskt kontrakt bör väl vara snudd på hundraprocentigt klart, men nu gäller det att vara på tårna och krisa lite lätt ända in i kaklet. Tro mig, och det här är rätt väg att gå: låt krisen fortsätta säsongen ut.

Benny var bara bäst

Vilken dag.

Gud ske pris för den snälla representanten för lönefabriken som skickade hem mig för arbetsuppgiftsbrist i kubik, och gissa om jag därmed gick hem? Jag gjorde en Carola, rusa åstad till Söderstadion med bilen och fann sonen, missade visserligen första baljan men såg resten i solskenet och njöt av effektivitet och snygga mål och en del mer eller mindre heroiska insatser och mindre av spelet som ibland påminde om nåt… tja, lätt magsjukt.

Men Benny i målet…

Benny var bäst. Benny var helt enkelt bara bäst. Benny gjorde faktiskt en del svettigt högkaratiga räddningar. Och som han gjorde dem.

Och sen satt vi på lokal fast ute, och gissa vem som var med! Jo, jycken kom med matten i släptåg, och solen gick ned, och sonens grönvita matchtröja fick många i den förbipasserande menigheten att skråla och tjoa förnöjt typ ”tre jävla noll” och allt fick jag vara med om bara för att den snälla lönefabriksrepresentanten skickade hem mig.

Och med en grolsch i näven och på väg till nattdoppet kan jag konstatera att nu är jag hemma.

Jaha

Jaha, lönefabrik i stället för Söderstadion. Ibland är livet bara för jämmerligt.

Magsjuka ställde till det mot Elfsborg. Och nu kommer Häcken på besök. Äldsta sonen har lovat att hålla direktlinan i gång från Söderstadion.

Morgondopp har jag hunnit med. Jycken gloddde intresserat när jag smällde i mig en vaniljbulle på favoritkafét. Och i morgon bär det av söderut. Allt är relativt, men sisådär 60 mil åt det hållet är ju ändå söderut. Jycken, vars morgonpromenader numera är en smula oberäkneliga till längd och innehåll, får hålla ställningarna här hemma.

Det vore skönt om de grönvita heroerna ändå lyckas befästa serieledningen, med tanke på hur det ser ut i världen. Man blir ju lite gladare av sånt.

Hackare från baksidan?

Vill ni se nåt sjukt? Kolla in bilden. Hur det har gått till, och framför allt varför, har jag ingen aning om. Är internet på väg att fallera?

Natt. Jag kan lika gärna revrajta det jag skrev om förra natten, för samma sköna visa även denna gång. Till och med jycken dök upp med en strumpa i käften, även om det var en annan. Dumt att klaga, dock.

Dock tillhör Sulan numera stressfraktursgänget, och det är mindre bra. I värsta fall, och det är ett scenario som det gäller att vägra tro på, har han spelat sin sista match på Söderstadion.

Och Stoor sällar sig enligt uppgift till rehabgänget han med. Häcken en munsbit?

Vi får sova på saken.

Lång dags färd

Natt. Man ramlar vimmelkantig in från lönefabriken, jycken kommer yrvaket svansviftande för att på känt manér hälsa välkommen med en strumpa i käften men faller ihop och snarkar vidare efter några kli i nackskinnet. Man letar upp morgonrocken, fyller fickorna med grolsch och cigg och klär av sig och iklär sig densamma och tassar tillbaka ut i natten och efter en stund ut på bryggan, och sen klyver man den ljumna vattenytan med en 3,6-poängsdykning av den mutade ryska domaren – och sex sekunder senare sticker man upp huvudet och andas in stillheten.

Sen sitter man där på bryggan som man är och fiskar upp grolschen och en tändare och känner att det är ungefär som det ska vara. Svensk sommarnatt är inget annat än ett tillstånd när den är på det humöret.

En sak till. Det finns inga mygg.

Sen går man hem och sätter sig på den gistna träbänken och knäpper ännu en grolsch och håller med sig själv om allt vad man kommer fram till.

Vägen dit har varit lång. Snortidigt uppe för att förpassa de yngsta på egen hand på tåget till landets yttersta södra utkanter, och om det var första gången de gjorde den resan gäller faktiskt samma sak för mig och mamman som fick stå kvar på perrongen och se dem försvinna. Innan dess fick vi i gång bilen, men det lät onekligen mysko – och kvar på parkeringen låg nån jämra sladd av nåt slag. Vi plockade upp den, glodde en stund på den och varandra, ryckte på axlarna och körde i väg till tågcentralen.

Det gick bra. Och då menar jag tågresan; bilen och den mysko sladden är i sammanhanget inget att bry sig om. Det här fordonet lever nämligen sitt eget liv.

Äldsta sonen håller sig kvar på kobben därute i havsbandet. Jycken sover. Och hennes matte.

Och här sitter man på en träbänk och förundras.

I går...

…är redan historia, glömt, inget att göra åt. Ett existentiellt vakuum. Men inte förträngt.

Tårarna har torkat. Näven är knuten.

Och vi ska aldrig beställa nåt ur nån jävla Elloskatalog.

I dag går livet lustigt nog vidare. Snart är det dags för kaffe och den 1030:e vaniljbullen på favoritkafét. Dagen är hårt strukturerad. Jycken ska skickas ut på förmiddagspromenad med dotter och översovande kompis. Själv ska jag passa på att gotta mig i solens sken och mumsa bulle. För sen börjar helvetet. Sen ska jag nämligen leta upp ”Sveriges bästa bank”, som det brukar stå över den enda kassadisken där det köar hundratals pensionärer, invandrare, vanliga knegare och såna som jag som måste uträtta vårt ärende över disk – medan det sitter hundratals bankanställda ensamma vid små öar och låtsas stirra på en datorskärm medan de väntar på alla dem som förväntas sätta sprätt på sina surt förvärvade stålar på nya lån, optioner, Östeuropafonder, pensionsförsäkringar och allt annat som ska göra banken ännu rikare.

Och sen ska man till lönefabriken.

Men först detta. Det tar emot att uppdatera den allsvenska tabellen på kylskåpsdörren. Men som jag just kom på: motgångar är till för att tas med en nypa salt.

Visst ser det bra ut, trots allt.

Barn går inte över

Morgondopp, kort morgonpromenad för jycken till vaniljbullekaféet och tillbaka, solen lyser som bara den kan från en, om man nu är poetiskt lagd, blå himmel. Det är varmt, mer kaffe behövs, så mokabryggaren mullrar i bakgrunden.

Att bli förälder, åtminstone pappa, är ett slags vattendelare i livet. Alltså inget skilja agnarna från vetet- eller männen från pojkarna-tjafs (som att morgonbada varje dag oavsett humör och allmäntillstånd), utan att helt plötsligt uppleva något som kan få den mest tjurskallige ateist att möjligen sträcka sig till att uppvisa en viss förståelse för dem som är agnostiker. Kvinnor är sannolikt livets krydda och orsaken till många tappade hakor, men när barn kommer till världen blir en man lätt mållös.

Hur som helst håller undertecknad en tumme för Ante i målet som snart ska beträda faderskapets smala väg, och samtidigt hålls en tumme för att de för ungefär nio månader sen planerade det hela så att det lilla underverket kommer till världen en torsdag¬-fredag, för då brukar Bajen var spelledigt.

Elfsborg borta ger trots värmen kalla kårar längs ryggraden. En tröst är att det knappast kan bli sämre än förra årets match på konstgräset nere i Ellosland, ett elände som jag inte ens vill prata om. Hur som helst är det bra om Ante står.

Men om mobilen nere vid vänstra stolproten ringer tjugo minuter in första halvlek, just som han den där Svensson för en gångs skull får fritt skottläge: "Det är dags!" Vad händer då?

Så är det: man går omkring och oroar sig för allt möjligt, som att varje gång Bajen spelar så kommer motståndarna att drabbas av den lidnerska knäppen och prestera långt över sin normala vardagslunksförmåga. "Once upon a lifetime..."

Men Eguren kan vara den som i andra halvlek tar ner dem på jorden. Möjligen kostar det en varning.

”Glöm aldrig Gefle” är för övrigt gångbart även längst ner i vår avlånga jämmerdal. Det känns på något vis… skönt.

Vinden kommer in från sydväst

Morgondoppet avklarat halv sju. Inte en själ, inte en krusning på vattenytan. Morgontidningar, morgonrock, morgonkaffe och morgontagg på den gistna träbänken. Jycken ligger på andra sidan huset och snusar i fred. Alla andra snarkar på. En svensk stilla sommarmorgon från sin bästa sida.

Mer behövs inte för att man ska bli glad igen.

Snabba puckar i korridoren

Det är varmt, det är okej, det är som det ska vara. Man sitter på den gistna träbänken med tungan hängande vid hakspetsen och tror att det är åskan, men det är mokabryggaren som mullrar och någon starobno, okej två, hinns också med mellan varven.

Inte nog med det, plötsligt är huset fullt av gnälliga hemvändare inklusive jycken från den där kobben som man själv fick lämna i förtid och som alla vill tillbaka till, fast äldsta sonen klamrar sig kvar och hjälper till att bygga bastu åt husägaren och tar då och då styrpulpeten till grannön för att lira jota med Österman och Västerman och deras till sommaren återvändande barn och barnbarn och en och annan badjävel på en grusplan modell sexmanna och möjligen får han köra eller bli körd på flakmoppe, och sånt är ju kul. Apropå flakmoppe, när Göteborgskravallerna pågick som bäst med pistolskott och gatustenar i luften ägnade sig polisen på den här sidan jämmerdalen åt att kontrollera att Möjaborna bar hjälm när dom var ute och for på grusvägen. Det finns nämligen typ en med en och annan avfart. Vet inte om det är sant, men så långt har det alltså gått. Inga frihetsberövanden har dock rapporterats.

Naturligtvis är den allsvenska tabellen uppdaterad på kylskåpsdörren. Det ser bra ut, konstaterar signaturen ”Ska man falla ska man falla i topp”.

José Monteiro har tagit steget upp i den absoluta och bästa hetluften, nämligen Hammarbys A-lag. Grattis. Och trägen vinner, får man väl tillägga eftersom han inte är i sammanhanget purung, och snabb är han också. Han lär både kunna springa ifrån och springa i kapp om det behövs.

Apropå mellan varven. Varven gör att man missar livets väsentligheter, kanske inte alla (jag hinner tack och lov med morgondoppet a naturel och taggen på bryggan) men till exempel senaste matchen när spöket Öster 2-0-begravdes på Söderstadion. Upplevelsen lär ha varit både upplyftande och inte.

Apropå VM. Om det är nån som fortfarande funderar på varför Ronaldinho mest såg ut som om han gick omkring och funderade på annat (till exempel livets väsentligheter) ute på de tyska välansade fotbollsplanerna kan det bero på att han ägnade den minimala tid han hade kvar att sova på till att spela Fifa 2006 på sitt playstation. Meddelar hans flickvän via engelska tabloider, ena kvällsdraken och nu mig.

Undrar vem som vann.

Välkommen hem

Va f*n är Pipex för nåt?

Sitter man en och annan vecka på en kobbe med en mobil som man till och från enbart kan ringa 112 med och en ångradio med vars hjälp man får in det man tror sig behöva veta möjligen via kort- eller långvåg, men för all del tillsammans med jycken, och glor på trutar och dricker frystorkat kaffe får man tydligen räkna med att det händer grejor på annat håll.

Läs: Bajenhåll.

Man slipper i alla fall när man väl tagit sig till så kallade civiliserade trakter och sitt tangentbord, och till bloggvärldens fromma för det är så sorgligt, rekapitulera det som har hänt för det hinner man inte. Man har helt enkelt fullt upp att förstå, tja, allt som har hänt.

Tre tunga Hammarbynamn borta av olika anledningar olika länge. Och han som ser ut att bli borta längst håller upp en tröja som det står pipex på.

Bara en sån sak.

Det finns bara en sak att säga mannen som prövar lyckan i Premier League, och det är vad som nu gäller: Lycka till!

Och välkommen tillbaka.

Detsamma gäller naturligtvis de bägge andra.

Skador är onekligen en del av fotbollen, men det får ju gärna vara nån måtta (och dessutom, om det nu är en del av fotbollen, hellre drabba andra lag). Halva ordinarie mittfältet utraderat för ett antal veckor gör att det första jag gjorde väl hemma igen, nämligen uppdatera den upptejpade allsvenska tabellen på kylskåpsdörren, kändes en smula kluvet. Det ser ju fortfarande bra ut. Men…

(och nu är det positiva klubben som gäller)

…det kan ju vara dags för Samba, Pablo och Erkan att ta tillbaka initiativet.

…”Årets Gefle” kan ju vara avklarat (tack och lov för kobbar och trutar).

…en uruguayan kan vara bättre än två.

…allt är fortfarande i egna händer.

Det sistnämnda gäller ju inte vissa andra.

Läs: det palestinska folket.

Inte alla kan välja den kobbe de sitter på.

Ingen ärtsoppa?

Som sagt: i nattmössan eller solsting? Ännu en bra fråga.

Tur att man inte smet i väg i går kväll med nån halvbisarr förklaring från lönefabriken till Söderstadion för det hade man inte haft ett vitten för. Henke, och framför allt de grönvita hjältarna, hade lyst med sin frånvaro. Jag trodde faktiskt att det var torsdag. Men det hade det inte varit ens om vi kört med den gamla julianska kalendern, ni vet oktoberrevolutionen som egentligen utspelade sig i november eller hur det nu var. Möjligen är det torsdag i Kina. Eller om man hänger fast vid gammaltestamentliga källor. Eller kan sin koran. Torsdag är det i alla fall inte här. Inte än.

Inte för att det spelar nån större roll. Luften i lädret måste ersättas med kosing, är mina förhållningsorder även på torsdag.

Sen blir det den där kobben i havsbandet. Där sköter jycken dessutom morgonpromenerandet på alldeles egen hand.

Henke? Den tar Max hand om.

Jycken och jag sniffar på på var sitt håll

Ni kanske inte tror mig men nånting har hänt.

Jycken och alla andra ränner runt bäst de gitter på sin kobbe i skärgården medan en annan får åka hem till och från för att hålla ställningarna och räkna in kulor som bara måste ner i plånkan. Och hur kul är det när man kan sitta i solen som man är på en kobbe och gona sig inkl ters och sillmacka och bryta mönstret med en liten ljungstrandare då och då?

Hur som helst, såg valda delar av de två sista kvartsfinalerna inspelade på vhs av äldste sonen som inte kunde tänka sig att sitta på ett skär just då men som nu sitter där ute och har det bra. Tänk att man kan ha fel, det hade jag ingen aning om att man kunde. Zidane rörde ju på sig, och som han gjorde det! Dessutom såg han hungrig ut. Och sen har man ju satt en hundring på att Figos gäng ska gå hela vägen, så i den matchen var det inte heller nåt snack om att rätt lag vann.

Varför tog inte Parreira enbart med sig ett gäng okända hungriga brassar från Brasilien i stället? Kryddat med Paulinho?

Men vad är det som har hänt?

Gnällbälteslyteskomiken lämnar vi därhän, men PFO har ändå med saken att göra (den gamla skostadens representationslag spelar som sig bör i en annan division). Det är nämligen nåt i luften. Sniff, sniff, just det, känner ni! Det doftar och drar från Söderstadion, och jag lovar: det gör det ända ut i havsbandet.

Nedräkning pågår med andra ord. Men än sitter den allsvenska tabellen där den sitter på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.

Annars kan man konstatera att de flesta av VM:s supporterskaror har tagit till sig en hel del av Bajenklackens sångrepertoar. Snyggt, men inte lika vackert, är mitt omdöme.

Och Svennis? Tja, så kan det gå. De gick så långt de kunde, för de är helt enkelt inte bättre.

Och Helsingborg i kväll på en solhet Söderstadion? Det vore nåt, men enligt alla med insikt och åsikter i frågan måste plånkan fyllas, och då talar vi alltså om min, och det just i kväll. Så kan det gå.

Jag får fortsätta att sniffa i luften.

Frågor av vikt

Morgonpromenad? Icke sa nicke. Jycken har förflyttats till en utpost i skärgården, dit äldsta sonen och undertecknad ska ta sig – om någon bara kan sluta blogga.

Enligt samstämmiga uppgifter kommer 8.000 på riktig fotboll svältfödda bajare till Söderstadion i kväll till matchen mot norska Odd Grenland enbart för att se hur lång eller tjock Siboniso är (kan all divergerande sifferexercis ha nåt med inches och ounces att göra?). Själv är man som sagt på annan ort och får väl gå på hörsägen om hur det verkligen ligger till och om grabben håller måtten.

Annars är det som återstår av VM, som jag en gång misstänkte men hoppades att jag skulle missta mig på, de tunga elefanternas dans. Åtta lag kvar och Ukraina faller väl en smula utanför tungviktsgemenskapen. Om vi använder oss av en absolut tråkighetsskala för vad vi hittills sett är England i absolut toppklass – som vanligt – men den här gången kan det betyda att det är dom, må gudarna förbjuda, som vinner till slut.

Att Totti suger på tummen, kan det ha nåt med regression att göra?

Dock håller vi som så många andra två tre tummar för några andra kolosser – ett lag ser faktiskt lite väl välnärt ut, inte bara dom där framme, ett annat tillbringar mesta tiden i utvisningsbåset – och så förstås dom där små killarna från Pampas som snurrar på där framme som ilskna bin med bollsinne runt om Crespo.

Samba, fado och tango.

Apropå sång och musik. Midsommaren kom – och försvann. Kvar låg fem bärs i frysen som i all tysthet exploderat av trycket. Det blev alltså inte riktigt så blött som man kunde befara.

Och tänk, snart är det dags för riktig fotboll igen. Jag håller en slant på att Paulinho blir den förste att göra som Maxi Rodriguez, vars senaste strut på volley var en sann läckerbit.

På kylskåpsdörren intet nytt i tabellväg. Det ser bra ut. Vi stänger dörren och går ut.

Fyra frågor före sillen

Apropå midsommarafton:
• Vem bryr sig ett skit om vad Göran Skytte ägnar sig åt en dag som denna? Eller varför han gör det han gör? Och har ni inte läst Svenskan behöver ni ägna det hela en tanke.

• Vad tycker ni: Ska man stänga av Väder-Tone för det halvtaskiga midsommaraftonsvädret eller ska man slänga ut TV4-ledningen för de väl valda bildutsnitten i till exempel Paradise Hotel?

• Och vem är egentligen största hotet mot en skön midsommarafton: Saddam eller George?

• Är det förresten nån som vill fira demokrati och midsommarafton i Irak?

Med målsinnet kvar

Jyckens morgonpromenad utan intermezzon. En radda träbåtar som på led tuffade i väg över viken för att fullastade med färskpotatis, sill och brännvin hedra nån skärgårdsö dagen till ära förgyllde vår paus med dagens första tagg längst ut på udden. Den första rackaren, en stor segelmotorbåt, en förväxt Petterssonare med mast om ni förstår er på båtar, hade stor flaggning. Jag vet inte, det var en hiskelig massa vimplar men om jag minns min Tintin rätt såg det dessutom ut som om de hade pest ombord.

Annars har sonen sagt att jag påminner om Ronaldo. Jag förstår vad han syftar på.

Lustigt nog började jag räkna hit och dit och kom fram till att samma dag som Marcus Allbäck gjorde VM-historiens tvåtusende mål satte jag i mig min ettusende vaniljbulle på favoritfiket.

Så jag har, precis som Ronaldo, börjat röra på mig.

En normalt arbetande fotbollslirare i VM springer väl en mil per match. Men inte Ronaldo. Han sprang sammanlagt 62 meter mot Japan. Man behöver alltså inte springa många meter för att göra två mål.

I alla fall inte mot Japan. Och om man heter Ronaldo.

Hur normalt är det att man i tämligen vuxen ålder funderar på vad man ska bli när man blir stor?

Och hur många meter måste man springa för att komma i mål?

De frågorna, och många andra, får stå på tillväxt denna dag. Mokabryggaren kallar, ungarna har dukat frukost, och det är inte omöjligt att jag följer midsommarinstinkten och tar en knapp därtill.

Spekulationer på löjligt låg nivå

Jycken är ute på kvällspromenad. Det är årets kortaste natt, så dottern är med därute med matten och trampar runt på stigarna. Yngsta sonen däremot svischar förbi i Ljungberg-tröjan för att nästa gång jag ser honom bära Deco-diton. Själv har jag, och det gjorde jag redan i morse även om jag inte öppnade själva dörren av samma anledning som nu, tagit ett par varv förbi kylskåpet och studerat den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.

Att jag tagit vägen förbi kylskåpet beror på att Argentina-Holland blev ungefär den fest man kunde vänta sig när två fotbollselefanter redan är klara för avancemang, det vill säga man får njuta av det lilla som bjuds när resultatet inte spelar någon som helst roll. Och det är, när det gäller Argentina (Sydamerikas Hammarby?), i och för sig inte det sämsta.

Att Elfenbenskusten, ännu en elefant, hamnade i samma grupp är i sammanhanget en smula tragiskt eftersom det kunde ha burit längre för dem en annan väg.

För att återvända till livets väsentligheter tog jag kylskåpsvägen för att studera en populär blogg vars språkkunskaper eller kontakter i frågor om det berörda språket vida överstiger mina. Jag hade en gång en klasskamrat som bland annat hette Geza (och bar samma efternamn som en av hjältarna på Puskastiden), och man undrar: Vart tar dom vägen när man som bäst behöver dom?

Att satsen ”A walesi Cardiff City mellett a svéd éllovas Hammarby vezetői is tudnak Mészöly Géza eredményeiről” nämns i samma artikel som Anders Linderoth kanske betyder att AL vill till Cardiff City men att det är nåt som Géza inte rekommenderar.

Varför en ungersk tidning skulle ägna sig åt just Anders Linderoths vidare öden såhär i VM-tider kan man ju förstås fråga sig.

Om jag tar ett ännu ett varv förbi kylskåpet kanske jag hittar den där sista grolschen som lär finnas där.

Om jag nu räknat rätt.

Allt ni behöver veta i halvtid

Morgonpromenad dagen efter upphämtningen i Köln. Jycken tar det cool. Vad hände egentligen i går? Jo, det enda som gällde var att behålla en 38 år gammal svit mot världens mest överskattade lag i fotboll alla kategorier. Åtminstone i England. Vi lyckades. Vi är ännu en gång bäst.

Det finns något genuint fint med Allbäck. Inget snack om att Zlatan är ursvensk, och Henke och Freddie och Lucic och alla dom andra med, men Allbäck är liksom ännu mer utmejslad ur graniten, en rese i den mörka granskogen, den som aldrig skulle kunna blåsas omkull av nån Gudrun, en ståndaktig kobbe i nån vindpinad skärgård, nånting mitt emellan en tur på en rattkälke en smällkall stjärnklar vinternatt i två meter snö och den förunderligt ljusa och vemodiga midsommarnatten efter två östgöta sädes när man tänker varför kan det inte alltid få vara så här och man ger fan i alla mygg för man har annat att tänka på. Ungefär sån är han.

1–1-målet var naturligtvis kalas och högsta klass på. Och om man så vill: en blixt från en klarblågul himmel.

Eftersom det är fotbolls-VM samlas även de mindre begivna framför burken. Vi som letar tecken och analyserar varje steg på planen och står i från första sekunden för att inte missa nåt får stå ut med att folk, ungar, jyckar ränner förbi och skymmer burken i en jämn ström för att hämta chips, koka te, byta plats, hämta nåt i all oändlighet. Ungarna är uppspelta och låter därefter. Svärmor in spe kommer in efter en halvtimme och bänkar sig hon med efter att ha gått runt, just det, framför burken för att hälsa på folk, ungar, jycken, hämta nåt, hämta te. Efter fem minuter frågar hon vem den där svarta figuren på planen är. Två minuter senare undrar hon: Är det bara i ishockey som målvakterna är sådär tjocka? Men sen säger hon dagens klockrena så långt: Det är ju bara dom röda som spelar.

I andra halvlek blev det definitivt bättre och bollen emellanåt på marken. Och vi som pläderar för rättvisa kan inte annat säga än att den skipades när Henke vred runt foten i 180 grader och med hjälp av dobbarna stötte in bollrackarn ner i keepern Robinsons högra hörn.

Och England är fortfarande, och vad dom än säger, sen 38 år som allra mest världens näst bästa lag.

Tidigare under dagen var Ecuador lika intresserat av att spela fotboll som kyrkokören i Nordingrå. Att Sverige i sin åttondel får ta sig an Tyskland är inte mycket att orda om, men jag säger bara: engelsmännen kan ha satt sin sista potatis.

I dag är det dags för hygglig underhållning. Argentina tar sig an Holland. Det kan ju i och för sig bli som att se två stycken Ecuador träningsspela eftersom bägge är klara för åttondelsfinal, men man kan ju alltid ägna sig åt att räkna på hur många tillslag på bollen som Sorin och hans kompisar använder för att hålla bollen inom laget. Och lite intresse borde även vinthundarna från Pampas kunna uppbringa; segraren slipper möta Portugal i åttondelsfinalen. Fast det är troligen mer motivation för de orange.

Att Zidane är avstängd sista gruppspelsmatchen är möjligen Frankrikes räddning. Om dom nu vill gå vidare, för så har det inte sett ut.

När den ena av brassarnas två tjockisar längst fram lyckades göra mål, och det mot Australien, var anledningen att den andra tjockisen inte orkade göra nåt med bollen, utan i stället passade polaren: ”Oye, gordo, du får göra’t.” En annan, bänkad målvakt hade självklart tagit strumprullaren.

Annars ser Spanien piggt ut.

Jag lyfter dessutom på hatten för Ghana som inte brydde sig ett dyft om att de ledde med ett noll över Tjeckien, utan i stället gasade på för att göra fler mål. Fast har nån anmält den där snubben med det fula armbandet till Fifa? Det såg för ruskigt ut.

Om Italien slutar göra självmål kan de gå vidare.

Så nu vet ni allt om fotbolls-VM. För egen del väntar mokabryggaren att puttra i gång.

Järtecken

Strax före två i natt gled en stor fet guldfärgad absolut rund ost upp över trädtopparna på andra sidan den spegelblanka viken och det såg ut som en, just det, stor jämra självlysande fotboll. Jåglarna var redan besatt i gång i den tropiska natten, och i trädgården stod tältet där yngsta sonen med övernattande kompis snusade på var sin sida om ett pågående monopolspel. Hade tänkt ta ett nattdopp, men det var nåt spooky med den där guldskimrande fotbollen så jag stod där ett tag och glodde innan jag tvehågset gick hem. Den ville liksom aldrig ta fart utan hängde där och balanserade på trädtopparna. Som om den inte visste vad den ville.

Jag vet hur det kan vara.

Att Italien gör två mål i en premiär måste vara VM:s hittills största överraskning och kan betyda att de åker ut redan i åttondelen.

Hade Östlund varit på planen hade inte Robben fått springa omkring sådär obehindrat och göra som han ville som han gjorde mot Serbien.

Ante Covic skymtade i burken när alla brucearna på typiskt australiskt manligt manér grattade varandra efter nåt av målen. Med tanke på målvaktens nonchalanta ingripande vid japanernas 1–0-historia borde han ha tagit ett steg närmare startelvan.

VM är visserligen i gång, men det är i dag det är allvar på riktigt, om ni förstår vad jag menar. Själv kommer jag att ladda med ett dopp, ett antal kaffe, en och annan tagg och nån timme före avspark hälla upp en fingerborg tysk whisky och dra på mig Romariotröjan modell -94, som numera får bäraren att påminna mer om Ronaldo. Det har hänt en del saker sen det senast begav sig. Det är nog ingen syn för gudar, men det som man ser under det kroppstajta plagget är, jag lovar, inget annat än muskler i vila.

Så är det: VM ser såhär långt ut att bli de stora elefanternas dans, och i kväll ska den största upp till bevis. Innan dess trär Frankrike och Schweiz 0–0-dansen, om nu förbundskapten Kuhns steglära håller ännu ett varv mot Zizou och Henri. Och en sak till, när jag nu ändå håller på att älta den där runda saken till leda: vill Sverige vara med och dansa en bit på vägen är det nog bra om dom pucklar på varandra allt vad tygen håller i omklädningsrum och på träningsplaner. Tre fyra blåtiror är nog ett minimum för vinst mot Paraguaygubbarna.

Jycken? Morgonpromenaden hölls kort, och nu ligger hon sedan dess under en buske och flämtar. Själv lunkar jag till köket för att fylla på vätskeförrådet, stannar till vid kylskåpsdörren och studerar den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.

Den rätta knycken

Arla söndagsmorgonpromenad, på jakt efter ro och kontemplation såhär dagen efter debaclet nere i Dortmund. Inga stavgångare. Inga löpare. Inte ens några andra hundar ute. Däremot fullt av män som talar främmande språk längs stränderna med var sitt fiskespö i det kadmiumrika vattnet, och jycken hinner skälla ut ett par innan jag inser att jag blir tvungen att koppla henne. Får dom nån fisk? Ingen aning. Och om: Äter dom upp den? Eller hamnar den i bollabäsen i Grands kök? Jag hoppas inte det.

Eller vadå, jag käkar ändå aldrig där.

Apropå att få sina fiskar varma. Trodde först att Tysklandsgruppen var VM:s tristaste. En riktig karl kan ändra sig efter att ha sett sammanlagt fyra matcher: Sveriges grupp tar priset.

England–Paraguay var ett klassiskt sömnpiller. Engelsmän, liksom svenskar nu för tiden, drabbas alltid av konstant hybris när det gäller konsten att sparka en boll. Lyckas dom slå två passningar rätt är dom världsmästare. Men visst, för att vara tre meter lång majskolv har Peter Crouch osedvanligt god teknik.

Apropå god teknik: jag återkommer till Drogba i dödens grupp senare.

Efter första matchen i tråkslagets grupp (ska det bli mål krävs det självmål) stack jag till Ica för att tjacka diverse grillkorv för att muntra upp barnen. Damen före i kön hade en oklanderlig svensk landslagströja på sig som såg riktigt äkta ut – SvFF-logga och hela fadderullan – men efternamnet på ryggen, nämligen Zlatans, var felstavat.

Så kan det gå.

Sen var det dags.

Efter två minuter fick Henke två man mot sig nere vid hörnflaggan, snurrade runt en stund och fixade en hörna. Han såg pigg ut. Det såg bra ut.

Därefter matade Mellberg patenterade långbollar i all oändlighet. Och jag frågar mig som alltid: Varför?

Henke? Tja, han fick väl skallen på en och annan lyra. Zlatan? Tja, när han väl fick tag på lädret ställde han sig med en fot på detsamma och funderade vad han skulle göra, och under tiden blev försvararna tre mot en.

Slaget om mittfältet måste väl nu vara avgjort för denna gång. Kim Källström hade när han kom in blicken, tillslaget, kraften och näsan åt rätt håll. Det är gott betyg åt en fd Häckenspelare att vara med tolv minuter och vara bäst i laget.

Näst bäst var Allbäck. Och det utan att få till det. Att Mattias Jonson efter en formidabel löpning på en av Kims svepande crossar fick med sig bollen, hann titta upp och dessutom se var Allbäck ville ha bollen framför det tomma målet var jättebra. Men frågan är varför han därefter slår bollen två meter framför Allbäck som står där han står framför det tomma målet.

Då vinner man inga matcher.

Rami Shaaban gav målvaktsögat ett ansikte när han sa att han hade full kontroll på Cornell Glens rökare i ribban.

0–0 mot Soca Warriors är naturligtvis ingen riktig katastrof. Om Paraguay gör självmål mot oss är vi nästan hundraprocentigt vidare till åttondelen. Men för att göra rättvisa åt resultatet: grilla en sojakorv i ugnen. När du tar ut den är den präktigt bautastor och uppblåst – men väl i korvbrödet liknar den ett förväxt russin.

En sak till: jag kryssade matchen på tipset.

Alltnog. Vi tuggade i oss diverse wurst på längden och tvären och jag tog en liten tysk virre (det är sant: sonen kom hem från sin Tysklandsresa i påskas med en present till stabben – en flaska VM-whisky i form av en fotbollssko) för att pigga upp mig och sen var det kväller och dags för Pablo Sorin och grabbarna. Och Didier Drogba.

Elefanterna från Elfenbenskusten och vinthundarna från Argentina bjöd äntligen vårt kräsmagade sällskap på fotboll. Kännetecknande för riktigt bra fotboll är att allting alltid ser så förbannat enkelt ut. En anledning kanske är att det egentligen är väldigt enkelt att spela bra fotboll.

God teknik kan ju ha med saken att göra.

Har Zlatan bra teknik? Tja, allting är relativt. Ställer man sig med foten på lädret och funderar på vad man ska göra hjälper sällan god teknik. Drogba, däremot, stod inte stilla. Han har alldeles för bra teknik för att välja det alternativet.

Och apropå ytterbackar: Pablo Sorin var emellanåt den som när vinthundarna från Pampas anföll var närmast motståndarnas mål, och då talar vi inte om hörnor eller frisparkar.

Mokabryggaren kallar. Jag tar vägen för kylskåpsdörren och den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.

(Att pappa Linderoth såhär i VM-tider meddelar att han efter säsongen lämnar Bajen är alldeles självklart. Oavsett om han denna säsong lyckas uppnå årets målsättning så är han gjort vad han kunnat.)

Vårt liv är inte bara knog

Det ringer på dörren. Klockan är tidig förmiddag och jag har just sparkat i gång mokabryggaren för andra varvet. Jag hinner glo på tabellen som sitter upptejpad på kylskåpet. Det ser bra ut.

”Fan, är inte du skådespelare?!”

Målaren är från Österrike, har en lätt med distinkt brytning efter 40 år i vår avlånga jämmerdal och målar om vårt en gång i tiden utbrunna rum. Vägen tillbaka har tagit sin tid men nu börjar det likna ett rum igen. Egentligen ska han bara tala om att han måste uträtta nåt ärende och kanske inte kommer tillbaka mer i dag (det är ju fredag). Jag skrattar som den värsta filmstjärna, säger som Freddie och grabbarna ”näe”, men han ger sig inte: ”Fan, du är så lik en skådespelare!”

Det framgår inte om det är Douglas Håge eller exempelvis Brad Pitt han har i åtanke. Eller nån österrikisk jeppe.

Under morgonpromenaden träffade dock jycken och jag en riktig skådis och hennes hund. Sen mötte vi trebentingen från Nya Zeeland och hennes engelskspråkiga matte och jag fick tillfälle att träna på mina distinkta ”yeah” och ”well”.

Det är definitionsmässigt sommar. Hur vet man det? Sätt näsan i vädret, slut ögonen och gå efter lukten (en del säger kanske doften. Andra stanken): luften är helt enkelt somrig. Och det som virvlar runt är inte snö, utan troligen maskrosbarn.

Att det är sommar går också att sluta sig till av antalet klasspicknickar, klassfester och studentmottagningar där familjens medlemmar väntas delta. Samtidigt.

Så är det: barn växer upp och står i. Och allt är föräldrarnas fel.

Nackspärren höll jag på att glömma. Bättre – men inte bra.

Vad jag höll på med när målaren störde förmiddagsfriden var att ta plats på den gistna träbänken med en balja kaffe och kvällsdrakens för dagen underligt gula sportbilaga för att plocka ut sju säkra ök i morgondagens V75, men i stället fastnade jag i allt det andra som sätter gulkant på tillvaron – om man är på rätt humör. Som att Sveriges förhållningssätt till utlandet är minst sagt ambivalent. Var det ändå inte bättre på Palmes tid? Nu är kungen den som är ute och far igen. Mannen i fråga lär på besök i Istanbul ha kört över nån ung turkisk studentska, meddelar kvällsdraken. (Det vill säga, är man tillräckligt hängiven vet man att kvällsdrakar inte har en aning om skillnaden på att köra över och köra på. För det kan väl ändå inte vara den turkiska studentskan som man citerar som inte vet skillnaden? Vad vet jag: köra på och köra över kanske heter samma sak på turkiska?) Fast dagens skönaste är ändå UD-kvinnan som säljer sin kropp med motiveringen: ”Det är inte konstigt med de låga löner vi har här.” Och tillägger att det nog finns fler på UD som ”jobbar natt”.

Enligt ”Maria” är det alltså låga löner som bäddar för situationen. Skriver draken. Själv vill jag tillägga att där fick dom till det.

De högt kvalificerade moderna nytänkande nakna svenska soldaterna som ska ta hand om saker som oljerika oroshärdar runt om i världen lyser i dag dock med sin frånvaro.

Jag streckar Nickei i fjärde avdelningen.

Too Much Junkie Business

Som sagt, man har inte mycket att säga men det man säger säger man med besked.

Som sagt: nackspärr.

Den här killen ”lider” av ett annat slags stelhet.

Halv fyra i natt stretchade jag omkring på gräsmattan i morgonrock och med skön fågelrock i buskagen. Koltrasten är en riktig baddare på att hålla låda. Fast den lokala näktergalen, nånting mittemellan Freddie Mercury och Johnny Thunders, tycks befinna sig på okänd ort.

Jag tände en tagg och glodde en stund på den sovande svanen på andra sidan viken.

Sen tog jag ett varv förbi kylskåpsdörren och den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.

Jycken trodde förstås att det var dags för morgonpromenad eller nåt, men det får vara måtta på aktiviteterna halv fyra på morgonkvisten.

Sen har naprapaten blivit något rikare och jag allt fattigare.

Annars har det inte hänt ett skit.