Ibland är det dags att vända blad

Ibland är det dags att vända blad. Ibland vänds bladen ändå. Som om ens morgontidning plötsligt ser helt annorlunda ut när man häller upp dagens första kaffe och huset är tyst och man sitter där vid köksbordet och kliar jycken under hakan och mörkret ligger tätt utanför fönstren och det gör inget annat än regnar. Som om man tar ut nåt i förskott och sen är det bara som det är när man läser om det som var. Annorlunda. I morgon är vi där.

Som att i kväll är Anders Linderoths näst sista dag på jobbet men den sista på klassisk mark och den skönaste platsen på fotbollsjorden av alla. Ett tämligen nypåfunnet mantra snurrar på i bakhuvudet. Ett som hör Linderoths tid till. ”Glöm aldrig Gefle” är ju om man vill mer relevant än nånsin, just denna kväll av alla. Och på Söderstadion av alla ställen.

Det är ju förstås fortfarande samma järngäng som ska ut och kriga och göra jobbet på vad som tenderar att vilja bli en hösttrött gräsplätt, om man får tro sina ögon nu när mörkret lättar men regnet fortsätter att falla tungt. Samma järngäng men som numera alltid ser annorlunda ut som det alltid gör när de grönvita heroerna ska ut på den gröna mattan (nåja) för att göra sitt jobb. Och får Erkan chansen just denna kväll och gör det han kan kommer filmreferenserna att stå som spön i backen. De med.

Jag misstänker att det filas på grönvita bokslut över Linderothepoken här och var i den grönvita stratosfären. Själv nöjer jag mig med att än så länge konstatera att jag redan saknar hans truliga uppsyn och korthuggna svar på presskonferenserna efter matcherna. Konsumtionen av naturligt bubbelvatten kommer hur som helst att gå ned radikalt. Om nu inte Tony…

Tids nog får vi veta. Innan dess finns det gott om tid att sia, ta ut segrarna i förskott, drömma om pokaler och ära, misströsta över alltings överjävlighet. Men i kväll är det Gefle som gäller. Söderstadion kallar. Laget ska göra jobbet, men det är Linderoth som sätter en punkt. Och det finns bara en sak att göra. Vara där.

Sen vänder vi blad. Vi har redan sadlat om, det är dags för ny kostym. I morgon bitti sitter vi här med en balja kaffe och morgontidningen och ser ut i mörkret och funderar. Det ser annorlunda ut, men det är i stort samma sak.

Och jyckens morgonpromenad ser fortfarande ut att bli blöt. Vi måste ut.

En bit på väg, trots alla idioter

Sveriges bästa fotbollslag heter Hammarby. Det är inte omöjligt att Elfsborg är näst bäst, men osvuret är bäst.

När man har en computer som abrupt tar sig själv av daga, slocknar, lämnar in, och emellanåt med andra ord mitt i just det som man tänkt och som just ska bli till för evigheten och som man redan filat lite på, då gäller det att hasta över tangenterna. Vi skiter alltså i analysen, när som helst släcker fanskapet ner sig själv, Bajen är bäst ändå.

Jag hinner dessutom få hem några mejl medan fingrarna löper amok, kastar dit ett öga och tänker: Kan vi inte bara skjuta av alla idioter?

”Vi genomfor prisdragningar for vora kara kunder”, mejlar mig Nordea Bank. Det låter ju oerhört spännande. Bland annat är det ”en unik möjlighet att vinna en bil”. Klicka på länken bla bla bla.

Dumjävlar, kan ingen bara skjuta av dom? Jag knattrar på. Fingrarna glöder. När som helst…

Och inte en dag utan en björn i pressen, hinner jag uppfatta. Blir dom inte skjutna på fyllan av nån kung får dom som den senaste idioten för sig att anfalla en travhäst och som tack för initiativet få benet avsparkat.

En sak till. Men av vikt. Bajen i Globen gick inte heller av för hackor. Även en bra bit uppifrån såg spanjorerna ut ungefär 20 kilo tyngre och 15 centimeter längre. Inte tillsammans utan var och en för sig. Bajen stod upp och matchade giganterna i 57.30 av 60 minuter, men så fort det blev det minsta slarv, så straffades man. Och, om man får sura lite, några idiotiska domslut verkade vara lätt bortabetonade, eller om man så vill på känt manér gå i storlagets favör. I alla fall om man får tro vad man såg på sextio meters håll.

Hur som helst var publiken med på noterna = 7.500 bajare i Globen kan inte ha fel.

Men okej, vi hinner inte knyta ihop resonemanget innan computern fallerar på nytt, det är jag säker på, men så här ligger det till. Omständigheterna gjorde att jag var på Arlanda och inte mig emot, men jag hann bara se sista tjugo av Bajen–Elfsborg och det via dumburken hos den enögda grannen, som för en gångs skull jublade när han fick se ett riktigt klassmål. Och det var verkligen inget att orda om: ett lag på planen, Chanko såg ut om han börjat röra på sig – och Pablo? Jag är av den bestämda uppfattningen att han ska vara kvar.

Det såg kul ut. Både på planen och på läktaren. Men vad annat kan man vänta sig när Sveriges bästa fotbollslag spelar jota.

Tjugo minuter sade allt.

Förväntansfull

Jag kan inte lämna ämnet ”Disneys figurer i falsk sexorgie på Disneyland” i fred. Just ”falsk sexorgie” är påtagligt lockande, eller hur? Eller är det bara jag som blir nyfiken på hur sådant går till rent explicit? Och plötsligt fanns länken där igen. Upplevelsen är naturligtvis fullständigt bisarr av den enkla anledningen att man inte har en aning om vad som ska ske.

Och, tja, det hände väl inget. Fast den skönt skakiga dogmakänslan gav ändå upplevelsen en karaktär av autenticitet. Eller nåt sånt.

Eller också är man lurad igen. Kvällspressen gjorde sitt jobb.

Fast det mest bisarra är att det tydligen också är ett jobb vilket som helst att gå utklädd till Långben.

Fast det var inte det jag skulle ägna mig åt när jag knäppte på computern. Utan det faktum att det i dag blir Globen och Bajen–Barça. Storfrämmande, alltså. Olssons handbollsgrabbar kom alltså först till skott ute i den i den stora världen att möta motstånd av katalansk kaliber (Villarreal gick ju inte av för hackor, om man tänker på saken och spelarnamnen, men ändå). Obotlig optimist som man är tror man ju att mister X:s fotbollsgrabbar gör om bravaden om ett par år. Hur som helst, såg bortafajten via dumburken, och visserligen var Barcelona numret större och tycktes ha kontroll på tillställningen, men det fanns ändå snudd på kontakt ibland och med lite mindre respekt, full fart och 110 procent kan det gå att rubba motståndarna i kväll. Men det kan ju och för sig också gå åt helvete. Därvidlag är handbollen ungefär som fotbollen.

Fast just nu är följande skönt att nyktert konstatera (och så småningom gärna applicera på jotan): Säga vad man vill om svensk handboll – men om Bajen ska få något motstånd att tala om måste laget ut i Europa…

Vi blir tre. Yngsta sonen och dottern följer med. Nån gång ska ju vara första gången i Globen. Jag har svårt att tänka mig ett bättre tillfälle. Manu Chao möjligen. Eller när Bajen är i Champions League-final så klart.

Grannfrun tog med sig jycken på morgonpromenaden. Det som är mest anmärkningsvärt är att hon fann sig nödsakad att i förbifarten meddela att hon hoppade i sjön häromdagen. Nu ligger bevisbördan åter på mig för att bringa klarhet i vem som tog sista morgondoppet.

Och jag som hade hoppats att jag lämnat ämnet för året.

Tuta och köra

Halleluja, och pris ske den nya regimen! Det blir billigare (ny momssats) att åka skidlift!

Men då måste jag ju förstås göra som Ingemar. Tjacka skidor. Hmm.

Annars är det trevligt att Stockholms nya styre (som till skillnad från riket har nån som tar tag i de här bitarna) fått ett kultur- och idrottsborgarråd som lärt sig prioritera och redan som första punkt på första dagordningen tog sig an arenafrågan för Tjockhults fotbollslag, av vilka ett går i första hand. Och även i andra, faktiskt.

Att Hammarby behöver en ny arena kommer borgarrådet att själv få uppleva på plats, eftersom hon vikt måndagen till Hammarby–Elfsborg, så snacka om smak. Inte nog med det: hjärtat klappar på rätt ställe.

Hon tillhör för övrigt den generation som växt upp med Ingemar och Björn på burken, är hon noga med att påtala i intervjun med henne i huvudstadens andra morgontidning som dessa livgivande fakta är hämtade ifrån. Så hon bör med andra ord ha en viss distans till all pseudohysteri runt nutida idrottsbroilers. Att hon en gång i tiden bott i Gubbängen gör ju inte saken sämre.

Men visst, det blir inte bara hon som blir besviken om inte första spadtaget är taget under de närmaste fyra åren.

Första spadtaget?

Jyckens morgonpromenad gick undan. Vi stötte på två våldsamt uppspelta bestar och en matte och en husse där de som höll i kopplet hade viktigare saker för sig (nämligen tala högt och ljudligt i telefon om, lät det som, ingenting) och vände ryggen till och lämnade uppgiften att få isär ihopsnodda koppel till en annan. Jycken och hennes för tillfället bekantskap har nämligen den egenheten att så fort de är kopplade ge sig fan på att trassla till det hela.

Hemma igen slog mig tanken att lägga på en slapp, men sen påminde jag mig själv om att jag snudd på lovat mig själv att börja typ ett nytt liv.

Så jag tankade mokabryggaren på nytt.

Louay Chanko visar god självinsikt när han säger att han har en bit kvar. En man för framtiden, alltså, och vi stöder den teorin. Vi tror till och med stenhårt på den. Vi i positiva klubben som ser nästa års guld som klappat och klart.

Spanske kungen lär ha skjutit en full björn. Ja, den var tydligen så full att ”den inte kunde försvara sig”.

Och ”Tjock-Steffe” lär ha dömts i morse i Beach Boys och Schwarzeneggers förlovade land. Han var tydligen också på lyset.

Nä, ska man börja typ ett nytt liv ska man göra något åt det.

Bolaget nästa!

Vadå Dinkelspiel?

Favorit i repris: Ingenting är klart, säger Henrik Appelqvist, så då är det väl inte det. Varken här eller där.

Jag har inte en susning om vem det är, säger Thom Åhlund om det just nu aktuellaste namnet som torgförs med bestämdhet i medierna.

Snart vet vi vem det är. På söndag kväll?

Vart Anders Linderoth tar vägen är ju inte heller helt ointressant.

Det går inte att komma ifrån att sista derbyt på Söderstadion innebar ett visst mått av tappade mungipor och förtida pannrynkor (nja, det kan ju iofs beror på andra omständigheter av mer naturlig art, som kvällspress och könsmaktsordning). Hursom: Vi sonkade ihop, det satt i, och det finns fortfarande tendenser till håglöshet i arbetet med att få tillvaron att gå ihop.

Inte nog med det: det är höst. Tydligt illustrerat i Hamstad.

Jyckens morgonpromenad handlade mest om att rulla sig i löv och annat som är på väg att förmultna. Väl längst ute på udden såg allt så himla dystert ut att vi ägnade oss åt att lova oss själva att starta typ ett nytt liv. Allt förmörkat av att vi glömt rökverken hemma.

Så vi gick hem med raska steg.

Gunnar Thor vill tillbaka till startelvan, säger han själv. Det är ytterst lovvärt men också, får man hoppas, självklart att man vill tillhöra den eftersom det måste vara den springande punkten på den här nivån. Hursom: så länge han var på planen gick det ju dessutom skapligt för laget.

Och tabellen vara alltid lika uppdaterad och upptejpad på kylskåpsdörren.

Men iofs gick det ju också länge rätt bra när det begav sig med Fischbein i centrum.

Sådär kan man hålla på att fundera när man har sonkat ihop.

Så vi ska alltså typ starta ett nytt liv.

För att sätta fart på systemet knäppte vi på computern (som också har sonkat ihop) och mokabryggaren (fortsätter att leverera) för att bygga upp oss.

En fråga vi omedelbart ställde oss när omvärlden öppnade sig för oss är följande: Har vi alltid undrat vad Långben säger innan han kopplar skamgrepp på Walt Disneys kända mus?

Fast sen försvann visst kvällspresslänken i ämnet.

"Smekform av Antonia m.fl."

Morgonpromenad med jycken. Inte en käft nånstans. En tagg längst ut på udden. Löven gulnar, en del är rent av riktigt röda, lönnens har svarta fläckar. Tystnad. En skarv blåser på en bit över mörka vattenytan där nere. Jag skickar i väg en rökring mot himlen som går i grå till blå. Jycken sitter tålmodigt på stenbumlingen bredvid och väntar på sin godis. Hennes matte sitter på ett plan till Wien som äldsta sonen gör mellan varven i skolbänken för att hälsa på och krama om och kolla läget. Och fler börjar röra på sig. Nu tycks det som om dom äntligen ska skicka upp den där följetongsastronautsvensken i rymden. Alltid något.

Fast sen ska det väl skrivas spaltmil om den ende svensk som varit där ute och som kommer att sitta i alla tevesoffor och underhållningsprogram som tänkas kan.

Vi går hem till mokabryggaren som står klar och färdig att leverera. På vägen funderar vi ännu ett varv på hur det blir om Tony leder de grönvita heroerna från och med måndag. Om än lite grann från ovan.

Om Mikkel blir hel och Sebastian blir kvar, om Petter blir hel och om Petter blir kvar, om Erkan och Jeffrey når nya lägstanivåer, ja då kan tränaren snudd på heta vad som helst. Det går nämligen inte att satsa på att slå långa bollar över ett sådant mittfält.

Om sen Paulinho precis som mokabryggaren ständigt levererar och backlinjen står obruten och hel med José i gänget, ja då är saken klar om ett år. Då finns det gott om tid för styrelsen att fundera på i vilket glasskåp Johanssons pokal ska stå. Då behövs det bara en ny Björn. Och kanske en målvakt.

Och som vanligt någon mer eller ytterligare tre. Eftersom det aldrig blir som man tänkt sig. Åtminstone i fotboll. Och, kanske någon vill tillägga, i politiken.

Fast man kan ju inte låta bli att undra: Är det sant att där ute kan ingen höra dig skrika?

Resumén och framtiden

(söndag. Datorn dog mitt i.)

Har jag på nåt adekvat vis helgat helgdagen? Tja, jag knoppade en stund mitt på dagen.

Handelsministern är i London, enligt någon källa, möjligen för att tröstshoppa. Jag menar förstås fd handelsministern. Är hon fortfarande sjukskriven, förresten?

Gårdagens sjumannafotbollsturnering för yngsta sonen, från samling kvart över åtta till femton och fyrtio (tack och lov, dom gick inte till slutspel för då hade vi väl fortfarande varit kvar) var en lång dag. Fyra raka förluster, mer än två timmars effektivt bollsparkande och springande, tre sönderkokta varmkorvmedbröd mellan varven, senap på mina, och det var inte lättare att stå bredvid och se på. Under en av matcherna, mot ett våldsamt springande rödsvartrandigt gäng, kom en av Sveriges mest kända så kallade sångerskor och ställde sig bredvid undertecknad med ansiktet dolt under kepsen och tjoade högt och ljudligt som om hon aldrig gjort något annat och skrek ”Come on, babe” när sonen hennes kom springande med bollen och slog en passning som gick fram. Sen såg hon upp på mig under kepsen, sökte min blick och sade: ”Visst var det en bra passning?”

”Det var en bra passning”, sade jag uppmuntrande.

Sen åkte jag in till stan för att ännu en gång dricka öl med samma göteborgare som dan innan, den här gången med vår gode vän omvärldsanalytikern, som inom parentes cyklar året om. Vi var så tidigt ute att Carmen inte öppnat än. Vi surrade i vanlig ordning på om film, fruntimmer och framtida planer.

Jycken har fått sina promenader. Och i morgon bitti kan det bli ett morgondopp. Anledningen är förstås att grannfrun hoppade i just denna dag, när en annan låg och knoppade, har jag fått mig berättat.

Men det kan ha sina poänger att vakna ordentligt för det blir en oerhört intressant Bajenvecka.

(måndag. Fick liv i datorn som ännu inte har dött igen.)

Tji morgondopp. Vet inte vad jag ska skylla på. Trött har man ju varit förr. Kan det vara den nya regimens budget som redan börjat spöka?

I dag står Halmstad på menyn. De grönvita heroerna ska ner till västkustens södra regioner och kämpa till sig tre poäng. Matchen på Söderstadion i våras var inget annat än kamp, ja, snudd på kramp. Vi tror på tre poäng, men vi tar inte ut något i förskott.

”När Hammarby är som bäst så rår ingen allsvensk konkurrent på laget”, tycker fotbolldirekt.com som därmed håller med Anders Linderoth, och jag är inte sämre än att jag instämmer. Frågan är förstås om Bajen är som bäst just nu. Furuseth får stanna hemma, och detsamma gäller förstås, förutom alla skadade, Erkan – om jag räknat rätt.

Och sen händer det förstås en massa annat också. Fast kanske inte just i dag.

Fem matcher kvar för Linderoth. Det är bara att tuta och köra. Själv ska jag hälla upp en stadig kaffe och ta med mig jycken ut på udden för en tagg.

Omvärldsananalys

Jycken tog med sig matten och försvann i morgondimman.

Jag vet att dom gör allt för att jag ska glo på Fotbollsgalan, men inte ens en klassisk "bröstchock" kommer att få mig att sätta på dumburken.

Handelsministern går från klarhet till klarhet.

Generaler och advokater har jag aldrig gett mycket för.

Engelsmännen, ständigt bäst i världen på fotboll, går som alltid på en mina. Alla andra vet att det finns minst 28 landslag som är bättre. Fråga Svennis.

Trodde i min enfald att dimman skulle lätta framåt förmiddagen, men när jag glor ut genom fönstret ser det ut som om någon hällt lättmjölk över hela jämmerdalen.

Men vad gör det om hundra år?

I dag ska jag på eftermiddagen möta en halvgo göteborgare vid bögringen på Centralen för att under ett par timmar konsumera bira, snacka film och fruntimmer och smida planer för framtiden. Att han är halvgo beror på att han inte är någon äkta Kålle, utan lämnade Tjockhult för, just det, kärleken. Han är med andra ord med tiden bliven lite ambivalent i en av de viktigaste frågorna här i livet, alltså i hans fall -vitt eller -svart, men en av hans döttrar håller stenhårt på Gais.

Men i morgon blir det fotboll för hela slanten. Yngsta sonens första sjumannaturnering, samling i ottan.

Så jag hinner nog inte med något morgondopp då heller.

"det är dags att tänka nytt"

Nå vecka har gått sen tjänstesamhället skulle börja välla fram i all sin färgrikedom och snart har alla i regeringen rökt braj, skitit i tv-licensen, kört på fyllan, fått dubbla löner och hållit sig med filippinska hembiträden och barnpigor som jobbat svart och därmed saknat normalsvenskt skyddsnät.

Det lustiga är att om dom inte varit så kåta på att få Göran att permanent flytta till sin herrgård skulle dom ha kunnat fortsätta med det dom sysslat med tidigare i all oändlighet.

Men så är det: mycket vill ha mer.

Morgondoppen har avklingat. Men jag säger som Horace: Man vet aldrig.

Vad tror ni är troligast att vår kulturmininster sade när hon hörde vem som tilldelats årets Nobelpris i litteratur: ”Äntligen” eller ”Vem, sa dom?”

Jycken har just återvänt från en schysst promenad på egen hand med favoritkompisen och hennes husse, som för övrigt har ett stort grönvitt hjärta och ännu inte gett upp hoppet om SM-guld. Därmed försvann ett av dagens dåliga samveten eftersom det mest blivit kortaste sträckan till närmaste buskage och tillbaka, och sånt är inte jyckens likör.

Apropå dryckesvanor, och det faktum att mattens jycke är ute på galej, under tiden har vi käkat tortelloni med färsk grovriven parmesan och kört några varv med pepparkvarnen, och en annan korkade upp en sydafrikan som nån mindre vetande gömt längst inne i skafferiet. Inte är det jag, så mycket vet jag, för sen jag slutade hälla i mig Beyaz en gång i tiden köper jag aldrig vin från söder om Spanien. Eller för all del Italien.

Avrundningen bestod av en bit gorgonzola. Och ett glas vin.

Dagen till ära länkar vi till en text av Orhan Pamuk.

Sulan

Mitt i natten. Om det är nån som mot förmodan tror att det är några av skojarna i regeringen som föranleder detta faktum – alltså att jag sitter här och ugglar – så glöm det. Jag menar, är det verkligen nån som är förvånad?

Alla sover. Åtminstone jycken snarkar. Själv har jag en halv Gambrinus kvar att att få bukt med – och det är inga problem, jag lovar. Möjligen hinner jag med en tagg och att glo en stund på månen innan det är dags för bingen.

Nog var det snygga strutar på Island. Kims frispark, och Chipsets vänster vid första stolpen, går inte av för hackor. Men Sulan tycks skriva på för ännu en säsong i Bajen.

Sånt är värt en räd i skafferiet. Där stod en ensam Gambrinus och väntade.

Oktober

Trötter är bara förnamnet. Har badat i kaffe, men inget tycks hjälpa. Och snart blåser lönefabriken i pipan.

Till och med jyckens matte tycks ha sonkat ihop. Morgonpromenaden går av stapeln ungefär nu. På vägen lär dom ha stött ihop med yngsta sonen med tillhörande klass och -lärare som knallar omkring i området för att glo på får och käka massäck. Under jackan skymtade en snygg grönvit tröja. Snygg halsduk hade han också.

Vilket var hemmalag på Råsunda i går när ett antal stollar rusade in på planen för att klappa på eller om Ronaldinho, om jag får tippa på någon av spelarna som lockar till sådant? Brasilien? Får dom böter, eller hur funkar det? Förlorade dom matchen med tre noll? Eller får Sverige poängavdrag?

Island, say no more. Tokhyllningarna häromveckan efter Spaniens debacle kan snabbt vara historia. Henkes ersättare i Barça kanske ger Spanien en viss upprättelse.

Dessutom består Islands trupp enbart av ordkarga och vindpinade -söner. Har man sett Korpen flyger vet man ju hur det går till där ute i Atlanten. Jogo bonito, med isländsk måttstock, är att någon måste betala för debaclet borta i Lettland.

Och vem vet, nu får kanske Bajen ytterligare en -son i truppen. Heidar Geir Juliusson är på återbesök för ännu en gång visa upp sig. Förra gången, i somras, gick det skapligt. Och apropå öar, en annan, något större sådan tycks vara platsen där målvakten ska hämtas. Nathan Coe var namnet. Ska han möjligen ersätta sin landsman?

Om U21-lagets debacle mot Serbien finns det en del att tycka till, men ingen tid över att spilla ord på. Tack och lov.

Nu är badkaret fyllt med nytt kaffe.

Möjligheternas gräns

Okej, det är ett par dar sen, och en annan har haft fullt upp, men ändå. Två noll mot Spanien var på det hela taget trevligt att uppleva (Fantastiskt, underbart etc sparar vi tills världsfreden är vunnen eller –svälten satt ur spel). Men det var ett jävla snyggt mål det andra, det får man tillstå.

Som sagt, man kan fundera på Barcelonas klippa Puyol och på vad han tänker där sitter på backen och djupandas efter att ha tjackat en butifarra med extra mycket senap nere vid hörnflaggan och nu ser bolluslingen ligga i målet, backen som först skickar bollen mot den till synes tillspillogivna svenska målburen men som Linderoth Jr snyggt räddar på mållinjen och sen typ tolv sekunder senare får finna sig att hundratio meter bort i sitt eget straffområde gå på Allbäcks snudd på henkevariant från VM -94 och (okej, bildligt talat) bita i gräset. ”Mierde”? Eller ”Fan, vad jag blivit långsam”?

Målet var så snyggt och klassiskt att jag misstänker att Linderoth Jr när han nickade bort bollen på mållinjen redan visste vad Edman skulle göra och så vidare hela vägen längs vänsterkanten fram till Allbäcks avslut – eftersom det stod i Lagerbäcks pärm.

Känner jag Linderoth jr rätt sade han till Shaaban när Puyol gick på avslut ”Hey, den tar jag!”

Ett sådant mål är ett slags bevis för att allt är möjligt i fotbollens värld.*

Däremot var det fullständigt omöjligt att tro på något annat än att domen över derbyt mellan Bajen och dif på Söderstadion skulle stå fast. Tre poängs avdrag gällde – och kommer att gälla. Fotbollförbundets styrelse har knappast något annat val än att följa tävlingsutskottets beslut, av en anledning som även Linderoth Sr haft sina aningar om: ”Det var väl inte väntat att de skulle slå sin egen instans på fingrarna.”

Om det sedan är rätt beslut är en annan historia.

Så är det. Och en sak till. Att Hammarby får dras med tre poängs avdrag är inte tävlingsutskottets eller Svenska fotbollförbundets fel. Felet är dårarnas och enbart deras.

Jyckens morgonpromenad skötte för övrigt nån annan om.

Och, som sagt, all heder åt Puyol.

*Står också i Lagerbäcks pärm.

Den nya lilla regimförklaringen

"Hösten är här. Mörkret faller snabbt. Nu är det nya tag vid köttgrytorna. Bordet ser ut att vara dukat, en prickikorvskiva ligger kvar, men någon måste diska. Min nya regim har tagit kommandot för att med full fart styra jämmerdalen in i framtiden – och allvarligt talat, finns det inte en och annan riktig skojare i det gänget?

Nåväl. Jag är ense med mig själv om att en kvinna är bäst lämpad att bära ansvaret för att få fart på vår handel med omvärlden. Som jag ser det finns det två vägar att gå för en sådan minister – och som hänger ihop organiskt, på kvinnors vis: Exporten av hushållsnära tjänster ska öka dramatiskt. Allt är mycket enkelt: svenska kvinnor väller ut i omvärlden utrustade med svensktillverkad dammsugare (jaså, var den från Indien?) och hunnebosvabb, så kallad mopp. I gengäld kan importen av samma tjänster snudd på explodera. Legioner av så kallade utlänningar ges möjlighet att med lägsta lön-garanti som konkurrensmedel befria oss från dammtussar och tidningsinsamlingen. Och ta hand om våra barn när vi gör karriär.

Barnen först? Tror jag det!

Ungar eller ej, min inställning är som vanligt motsatt den som är hos den av naturen late. Jag tro alltså inte på hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Men jag ser gärna både och och att ingen ska kunna komma undan.

För säkerhets skull får nån minister ta hand om helvetesbiten.

En kulturminister som mest ändå slår dank kan gott få idrotten på sitt bord. Ps. Så säger dom att jag inte har humor: Om inte någon vänlig själ talat om detta faktum för henne hade hon kunna gå omkring i fyra år utan att veta om det.

(Det hade i och för sig kanske varit att föredra.)

En med hästsvans och med ring i örat utrustad gräsrökare, visserligen fd men ändå, vad kommer en sådan finansminister att hitta på för skoj när dimmorna lagt sig?

I övrigt är min regim lätt kvoterad och ihopsatt efter dagens behov: nån som har htb (eller två, jag är modern, det är inte så noga. Inom vissa gränser naturligtvis); en riktig invandrare; rätt många fruntimmer för att få tyst på vissa fruntimmer, som lätt kan gå upp i falsett (inga namn…); några i slips; någon förutan. Och nån gammal profil från förr som vet hur det är när allt går åt helvete.

Jag kan inte lova blod, svett och tårar. Jag kan inte lova att anfalla Norge för att Gud har sagt det till mig. Men jag kan lova att vi alla ska dra vårt strå till stacken. Och jag lovar att så långt som möjligt ska andra få dra våra strån till stacken.

På det personliga planet är allt som vanligt omvälvande när det är nya tider och som alltid. Den som står längst ut på udden får finna sig i att det blåser. Lusten att morgondoppa försvann ungefär i samma veva som hösten intog scenen. Tvångsmässiga beteenden kan i och för sig vara njutbara och i behov av personligt stöd, men det måste finnas nåt slags rim och reson i det hela.

Som om inte det var nog. Jycken går omkring och tittar snett på mig. Det kan bero på att jag kastade mig över den sista prickikorvskivan på det dukade bordet. Det kan också bero på att hon inte fått någon morgonpromenad.

Jyckens matte tycks dessutom lämna disken därhän.

För att vi inte ska bli helt deprimerade över sakernas tillstånd ser vi oss om i världen för att få inspiration. I Wien hittar vi ett bekant ansikte som på skoltid lär sig veta hut med hjälp av ordning i klassen, att säga Ni till lärarna och betyg i drivor. Fast jag vet inte, det stod alldeles för lite om att han gör sina läxor som han ska.

Fast våra vänner wienarna kanske har slutat ge barnen läxor? Jaså inte? Betyg? Jaså inte?"

Tårar – men fotbollen först

Bajen borde ha vunnit, var bäst och förtjänade att vinna. Men det räcker tydligen att ge pågarna Johansson och Junior lillfingret – så kapar dom av det jäms med bägge fotknölarna. Snyggt, distinkt och kliniskt två gånger om. Men Egurens mål var hur som helst värt kostnaden för årskortet och svar på tal. Samt skönare än konst. Bajen har nu hur som helst med ett bidrag i den kommande Fotbollsgalan i dumburken (som vi ändå inte ska se eftersom vi lever efter devisen ”Vi är väl inte galna heller”).

Aubynns framspelning till Paulinhos ledningsmål – say no more. Som vanligt hinner man under hans bollbehandlingsräder ropa i lite olika följd och tonarter ”passa”, ”skjut för fan”, ”passa”, ”släpp bollen”, ”släpp bollen!”, ”skjut” – och när det är som bäst avslutas det hela med ett ”aaaaaah!” Läckert är bara förnamnet.

Som sagt, Bajen borde ha rott hem det hela med 7–3. Men sån är fotbollen. Och som vanligt efter VM-uppehållet såg Hammarbys uppställning ut som aldrig förr. Med tanke på att nio spelare som antingen är givna i eller knackar hårdast på porten till startelvan är skadade eller avstängda är insatsen mer än fullt godkänd. Att det inte räckte hela vägen har alltså med att göra att fotbollen är sån. Dessutom: Vi kan fortfarande vinna guld – samtidigt som kontrakten nu borde vara klart…

Vi är visserligen realister men slutar aldrig att drömma. Det var visserligen en bra match men den kunde ha slutat annorlunda.

David Johansson är Hammarbys svar på Cannavaro. Vem José Monteiro är? Tja, i går var han ännu bättre. När Bajens bägge mittbacksklippor sitter på läktaren är det lätt att få stora skälvan. Det behövs inte. Det är bra att veta att klivet från Farsta till Söderstadion inte behöver vara så stort. Dessutom går det undan.

När Furuseth Olsen klev ner igen på mittfältet blev det åka av. Killen är emellanåt genialisk på att ta sig fram och förbi på kanten.

Paulinho jobbar hårt och gör det han ska. Mål. Men han kunde ha pytsat in ett par till. Och Egurens kontrakt är väl påskrivet? Snälla?

Och Furuseths? Snälla?

Övriga halva mittfältet slet på efter bästa förmåga. Men Chanko har onekligen en del kvar att bevisa. Okej, det ser bättre ut för var gång. Men det är en bit kvar.

Annars är det tuffa tider. Älsklingsdatorn tycks ha skurit ihop. Den startar ibland, stånkar, sätter lite fart – och dör när som helst utan pardon. Säkerhetskopia av allt är väl numera allmän kunskap? Jo, tjena. Program, dokument, webbprojekt, ett par tre tidningar, fyra tusen bilder, fyrtio påbörjade storfilmer från min egen lilla ankdamm och en och annan häpnadsväckande tanke – allt finns där men ändå inte. ”Projekt Rädda det som räddas kan” går nu in på tredje dygnet med hjälp av diverse medier. Typ Saida och en annan hårddisk. Det är som en hollywoodsk nedräkning innan nån fanatiker med nåt antiamerikanskt namn ska trycka på knappen för att en gång för alla släcka hela den fria världen. Däremellan lyfter man på locket och stirrar in bland kretskorten och miljoner kablar – och man känner sig som Tiina Rosenberg: man vill ge nån på käften – men man får inte.

Som om det inte var nog. Det drar ihop sig för årets sista morgondopp. Var det dagens?

Dock återstår jyckens morgonpromenad. Och disken. Vi ska i vanlig ordning ta vägen förbi udden för en tagg och en frolic. Väl där ska vi inte tänka en enda vettig tanke.

Bara måndag och redan massor av kultur

I dag slår snudd på kulturell knut på oss själva. Inte nog med att Bajen tar emot de så kallade himmelsblå på Söderstadion, kulturens mecka, senare på kvällen, när sportens tomtar glor på hockeykväll på burken, kommer vi att via en annan kanal avnjuta Musikministeriet* som ”sammanfört den skandalomsusade Hammarbyklacken” med en operakör för att se om de gemensamt kan tolka Giuseppe Verdi.

Morgondoppet avklarat, men nånstans börjar vi dra en gräns mellan lusten och tvånget. Särskilt som det ryker om kroppen både innan och vid uppstigningen. Jyckens morgonpromenad tog den hemkomna matten hand om. Så då återstod bara en sak att ägna sig åt för att få ordning på tillvaron: kaffe och en tagg på den gistna träbänken.

Argumentet att städerskan inte har någon städerska lär Maud Olofsson ha dödat med frågan: vem målar hos målaren – om man får tro Maria Borelius, som nu träder i folkets tjänst som ny moderat riksdagsledamot. ”Låt det nya tjänstesamhället välla fram i all sin färgrikedom”, avslutar hon sitt politiska manifest på Brännpunkt i helgen. Det ger oss ingen ro: Vem diskar hos diskaren? Vem fiskar hos fiskaren? Vem lagar mat hos kokerskan? Vem putsar skor hos skoputsaren? Vem förlöser barn hos barnmorskan? Vem bär hem matkassen åt den som bär hem matkassen åt andra?

Valet i jämmerdalen är som de flesta nu förstått över. Valmyndigheten har räknat färdigt. Allt är bokfört, klappat och klart. 2.677.796 personer röstade för att låta tjänstesamhället välla fram i all sin blomning. Men det fanns andra partier som också lockade väljarna till valurnorna. Partiet för idioter fick en röst, likaså Scooby Doo, Tage vibrators parti, Trosaradikalerna, Ulf Lundell-partiet och James Bond 007. Någon lade sin röst på Frank Zappa, någon annan valde Gais. Det finns för övrigt en konkurrerande fraktion, troligen också på västkusten där -ismerna gärna förökar sig genom delning i kampen om den rätta vägen: Roland Nilsson Gais fick likaledes en röst. Om det nu är den Rolle det gäller är valresultatet entydigt: han är den ende allsvenske tränaren som folket velat se på taburetten.

Andra som håller ställningen är förstås Åke Jävel och Arne Anka. Det brukar gå upp och ner: den här gången blev det var sin röst i urnan.

Det Kvinnliga Höftpartiet, KHP, vars program det i och för sig vore intressant att studera lite närmare, har också fått en röst.

Vill man känna sig riktigt deprimerad kan man konstatera att 162.463 tomtar valde att rösta på Sverigedemokraterna. Det är ett parti som borde ligga på samma nivå som, tja, Gais. Eller varför inte Partiet för idioter.

Pågarna som i kväll får uppleva den magiska stämningen på Söderstadion har ett par tunga spelare med finländskt påbrå och viss Bajenanknytning. Jonatan Johansson var i våras lokalt löpsedelsstoff på Söder eftersom en kvällsdrake slog på trumman att ”Premier League-stjärna” var på gång till Bajen. Och herr Litmanen har ju åtminstone under vinterhalvåren setts i en framtida grönvit mundering till och från eftersom hans flickvän alltid lär klä sig i grönt och vitt. Modell urbajare.

Och nu spelar dom i ett av alla dom där lagen på halvdekis i allsvenskan. Såna lag är alltid jobbiga att möta.

Annars är förhoppningen den att slippa alla tänkbara rekyleffekter som kan tänkas efter ett så hänförande vackert derby som det för sex dagar sen. Sex dagar är rätt lång tid att suga på en karamell, så det ska inte gå att skylla på nåt sånt.

Numera är vi också vana: varningar och skador. Som vanligt är det ommöbleringar överallt i Bajens laguppställning. Vem som spelar bredvid Paulinho? Vi sätter en slant på… Jeffrey!

Men vem tar då Jeffreys plats? Louay?

Det är fullt tillåtet att känna sig lite sur över Erkans krokben mot de så kallade änglarna.

Den här gången tar vi inte ut nåt i förskott. Ungefär som mot aik.

Glöm bara inte att käka taggtråd.

*Självkorr