Uppgifterna att Nicole Kidman inte är gravid dementeras av stjärnans taleskvinna, om man får tro den något större kvällstidningen. En annan är i vanlig ordning helt oskyldig och följde med yngste sonen utrustad med hammarbytrollet och med snygg flagga som han fått i julklapp på bandy på Zinken där det var meningen att seriesuveränerna Sandviken skulle mosas såhär på årets näst sista dag. Det gick alldeles utomordentligt. Vi blev lite oroliga när en bajare slog sönder en klubba, med tanke på ekonomin, men gladdes väldeliga inklämda bland drygt fyra tusen andra bajare åt 8–2-krossen. Jag tror till och med att vi dessutom nästan såg bollen gå i mål var gång det skedde, trots begynnande skumögdhet (eller kanske tack vare). Innan dess fick sonen chansen att käka färdigsmält hamburgare på ena sidan Hornsgatan, men valde i stället fiket mittemot där vi tuggade i oss var sin köttbullsmacka på ett berg av rödbetssallad. Så varför klaga såhär nu när nedräkningen börjat på allvar.
Nästa år hoppas vi på full rulle redan från dag 1, bland annat på transfermarknaden. Men det kan vara bra att veta att norrmän kan vara ogina, särskilt när dom tidigare fått spö och inte fick fortsätta ut i Europa. Sen hoppas vi naturligtvis på världsfred. På det personliga planet hoppas vi på att vi för en gångs skull ska ta oss samman med besked. Vi ska helt enkelt göra mer av allt när vi väl gör det: vi ska bli snällare, fullare, gladare och villigare när vi är på g. Våra armhävningar, till exempel, ska till slut bliva oräkneliga; gitarrsolona klanderfria men ändå framkalla ståpäls; våra ord här och på andra håll tillräkneliga. Inte nog med det: jycken ska få så hon tiger. Och könsmaktsoordningen upprätthållas. Får vi dessutom en massa pengar vet vi vad vi ska göra då också.
Sen ska vi också försöka få i väg julkorten innan påsk.
I morgon, eller vänta, redan i dag, tar vi som vanligt oss an årets ananas och järpe, nämligen hummern.
Vi käkar den redan till lunch, för att vara på den säkra sidan.
För att vara på den riktigt säkra sidan säger vi gott nytt år redan nu. Och då tänker vi särskilt på all ni fem miljarder som firar nyår vid nån annan mysko tidpunkt.
måndag, december 31, 2007
lördag, december 22, 2007
Vi må oxå
Nåt slags prana kanske? Eller sväva lätt såsom en trana? Vem vet. Gottkiosken kommer alliansen att riva – om den nu inte redan är borta. Snart bara en dag kvar innan årets föreställning och nu är längsta natten i full blom och jag känner en kille som bor långt ini skogen. Skägget är kammat, käppen funnen, säcken lagad. Grannsämjan kräver en insats. Vem vet, det kanske blir åska? För så är det: Har du tänkt på att det som händer imorron vet du inte förräns dess? Det ser ut att bli max två hundra klappar under granen, och man frågar sig: Har du det bra – allt du vill ha o kanske mera?
Inte nog med det, vi nynnar med för full hals, eftersom vi grävt bland vaxen och hittat ett som en gång i tiden röstats fram som värdens bästa platta och som vi nu ett antal år efteråt ungefär var tjugonde minut vänder på och kan varenda textrad på och på hög volle.
Då och då funderar man på att lyfta på nålen för att gå ut i mörkret för en tagg – men tänk om man fick se en 6-7 tefat från en annan värld stående på tomten? Va? Tänk!
Vadan detta? Svaret är entydigt: Julstök. Jycken ser hålögd på och verkar rymningsbenägen. Sista presentbiochecken inköpt och man funderar på vad man skulle göra om inte alla pengar fanns. Röda gardinerna är på plats och en annan har redan fixat och provsmakat det som räknas när invasionen sker (läs jansson och sillen). Det doftar såpa, svarta pepparkakor, kolakok, ischoklad och en annan har i allt ståhej med omsorg testat Mautner Original Inländer Rum som österrikarna enligt flaskans baksida tutar i sig så fort tillfälle ges – och sämre än dom vill man ju inte vara – och en, okej två, väl kylda har man väl också dräpt litegrann i förtid för att få fason på det hela, ni vet man plockar en eller två av varje när man stormar igenom systemet varav en hette Pfiff – bara tanken får mig att småle såhär efteråt när jag glor på den tomma flaskan – och se på fanken, den var tydligen österrikisk den med.
Skål för Österrikes bnp som vi dragit vårt strå till stacken för!
Nej vänta, jag menar förstås god grönvit jul på er alla ni hedningar och alla andra!
Nu kommer dottern och kräver avlösning vid kolakoket och vill spisa en annan platta, men jag tar med mig en känsla fri från analyser av vetenskapsmän.
Dag för en tagg.
Jag sticker ut huvudet. Tittar upp. Svart himmel. Kallt men tefatsfritt.
Jag säger bara en sak: Nå då, nå då, nå då, nå då så!
Se det var en platta som satte spår.
Inte nog med det, vi nynnar med för full hals, eftersom vi grävt bland vaxen och hittat ett som en gång i tiden röstats fram som värdens bästa platta och som vi nu ett antal år efteråt ungefär var tjugonde minut vänder på och kan varenda textrad på och på hög volle.
Då och då funderar man på att lyfta på nålen för att gå ut i mörkret för en tagg – men tänk om man fick se en 6-7 tefat från en annan värld stående på tomten? Va? Tänk!
Vadan detta? Svaret är entydigt: Julstök. Jycken ser hålögd på och verkar rymningsbenägen. Sista presentbiochecken inköpt och man funderar på vad man skulle göra om inte alla pengar fanns. Röda gardinerna är på plats och en annan har redan fixat och provsmakat det som räknas när invasionen sker (läs jansson och sillen). Det doftar såpa, svarta pepparkakor, kolakok, ischoklad och en annan har i allt ståhej med omsorg testat Mautner Original Inländer Rum som österrikarna enligt flaskans baksida tutar i sig så fort tillfälle ges – och sämre än dom vill man ju inte vara – och en, okej två, väl kylda har man väl också dräpt litegrann i förtid för att få fason på det hela, ni vet man plockar en eller två av varje när man stormar igenom systemet varav en hette Pfiff – bara tanken får mig att småle såhär efteråt när jag glor på den tomma flaskan – och se på fanken, den var tydligen österrikisk den med.
Skål för Österrikes bnp som vi dragit vårt strå till stacken för!
Nej vänta, jag menar förstås god grönvit jul på er alla ni hedningar och alla andra!
Nu kommer dottern och kräver avlösning vid kolakoket och vill spisa en annan platta, men jag tar med mig en känsla fri från analyser av vetenskapsmän.
Dag för en tagg.
Jag sticker ut huvudet. Tittar upp. Svart himmel. Kallt men tefatsfritt.
Jag säger bara en sak: Nå då, nå då, nå då, nå då så!
Se det var en platta som satte spår.
onsdag, december 19, 2007
Fel igen
"David och Benny lirade badminton. Benny hade grym spänst, medan David hade sjyst sidledsmönster", förklarar sonen för den mer än lovligt förvirrade fadern (se föregående inlägg) som fått blåsor på fingrarna eftersom han frampå småtimmarna letat upp gamla vax med Clapton, kopplat in guran och lirat skiten ur the God.
I morgon förmiddag blir det apropå Han däruppe, eller möjligen Hon, man vet ju aldrig nu för tiden hur det förhåller sig med den saken, kyrkan. Ännu en skoltermin är till ända för de små liven. Huruvida Erkan är på väg bort från och mannen med en eventuell aik-tatuering på väg in i truppen återstår att se.
Jycken sover allaredan sött.
I morgon förmiddag blir det apropå Han däruppe, eller möjligen Hon, man vet ju aldrig nu för tiden hur det förhåller sig med den saken, kyrkan. Ännu en skoltermin är till ända för de små liven. Huruvida Erkan är på väg bort från och mannen med en eventuell aik-tatuering på väg in i truppen återstår att se.
Jycken sover allaredan sött.
"Vem fan är det?"
Blir det inte alltid ständigt värre? Fast om några dagar blir det ljusare igen, bara så ni vet. Men om drygt ett halvår blir det förstås åter mörkare.
”Snacka om mardröm”, säger äldste sonen: ”I natt drömde jag att Kennedy skrivit på för Halmstad.”
Att pojkarna i familjen förnöjt halvslöar framför dumburken efter att ha dragis sitt strå till stacken med kravhamburgare och dito pommfrittar och rikligt med rå lök för en annan beror på att vi förgyller tiden med att se guld-dvd:n från 2001 eftersom kvinnorna i huset julkonserterar med Kulturskolan i fem minuter nånstans mitt i en tre och en halv timme lång föreställning i en aula någonstans och vi av olika anledningar har laga förfall för att inte vara på plats. En snubbe i det makabert sköna grönvita årgångsmatchstället dyker upp en gång i bild och är nära att sätta dit den och vi har inte den blekaste vem det är. Men Kennedy syns. Och Herminator. Trym. Cratz.
Och Sulan.
För att inte tala om Lasse i målet.
Sen berättar sonen att han tidigare under dagen lirat tennis på gympan (sånt fick man aldrig göra på min tid; vi hoppade på sin höjd strömhopp över plinten eller tvingades göra 180 situps på raken för att få något betyg att tala om) och att på banan bredvid fajtades David (grönklädd med nummer 2 på ryggen) med Benny (svartklädd) och att David svingade vilt och hade schyst spänst.
Själv skrev jag samma natt som härbärgerade sonens mardröm nånstans mellan vakenhet och sömn det ultimata inlägget om att vi med full fart är på väg mot 1984 och att alliansen är en del av upplägget för att få oss dit där dom många ska smörja systemet för de få och utvalda. Rubriken sade allt.
Sen körde jycken under idogt morrande upp mig med en strumpa i käften.
Och nu kommer jag inte ens ihåg rubriken trots att kaffemaskinen gått varm.
Vi blir ständigt intelligentare, om man får tro amerikanska IQ-mätningar. Anledningen är att vi numera förväntas svara att sambandet mellan hunden och haren är att bägge är däggdjur, medan 1800-talsjepparna skulle ha sagt att hunden jagar haren.
De som förespråkar valfrihetens lyckliga stjärna vet att det till slut inte finns några alternativ.
Denna morgon står vi inför valet att ifrågasätta könsmaktsordningen (morgondisken inkl gröt står kvar på bordet) eller att gå ut med jycken. Matten är strängt upptagen med att korrespondera hejvilt via mejlen.
För att undvika komplikationer låter vi jycken bestämma hur vi ska ha det.
Sen hoppas vi på det bästa.
”Snacka om mardröm”, säger äldste sonen: ”I natt drömde jag att Kennedy skrivit på för Halmstad.”
Att pojkarna i familjen förnöjt halvslöar framför dumburken efter att ha dragis sitt strå till stacken med kravhamburgare och dito pommfrittar och rikligt med rå lök för en annan beror på att vi förgyller tiden med att se guld-dvd:n från 2001 eftersom kvinnorna i huset julkonserterar med Kulturskolan i fem minuter nånstans mitt i en tre och en halv timme lång föreställning i en aula någonstans och vi av olika anledningar har laga förfall för att inte vara på plats. En snubbe i det makabert sköna grönvita årgångsmatchstället dyker upp en gång i bild och är nära att sätta dit den och vi har inte den blekaste vem det är. Men Kennedy syns. Och Herminator. Trym. Cratz.
Och Sulan.
För att inte tala om Lasse i målet.
Sen berättar sonen att han tidigare under dagen lirat tennis på gympan (sånt fick man aldrig göra på min tid; vi hoppade på sin höjd strömhopp över plinten eller tvingades göra 180 situps på raken för att få något betyg att tala om) och att på banan bredvid fajtades David (grönklädd med nummer 2 på ryggen) med Benny (svartklädd) och att David svingade vilt och hade schyst spänst.
Själv skrev jag samma natt som härbärgerade sonens mardröm nånstans mellan vakenhet och sömn det ultimata inlägget om att vi med full fart är på väg mot 1984 och att alliansen är en del av upplägget för att få oss dit där dom många ska smörja systemet för de få och utvalda. Rubriken sade allt.
Sen körde jycken under idogt morrande upp mig med en strumpa i käften.
Och nu kommer jag inte ens ihåg rubriken trots att kaffemaskinen gått varm.
Vi blir ständigt intelligentare, om man får tro amerikanska IQ-mätningar. Anledningen är att vi numera förväntas svara att sambandet mellan hunden och haren är att bägge är däggdjur, medan 1800-talsjepparna skulle ha sagt att hunden jagar haren.
De som förespråkar valfrihetens lyckliga stjärna vet att det till slut inte finns några alternativ.
Denna morgon står vi inför valet att ifrågasätta könsmaktsordningen (morgondisken inkl gröt står kvar på bordet) eller att gå ut med jycken. Matten är strängt upptagen med att korrespondera hejvilt via mejlen.
För att undvika komplikationer låter vi jycken bestämma hur vi ska ha det.
Sen hoppas vi på det bästa.
onsdag, december 12, 2007
Hålla nollan
Solen, som redan är på väg ned, är uppe. Vi passar på med tagg och fika på den gistna träbänken – och får gå in till dammsugarens dön för att hämta bajenbrickorna.
Bajen har blivit med ny målis. ”Poppen” är mer än välkommen. Han var väl rätt bra förra säsongen, eller hur? Bättre än den andra rackaren som BP trodde var svaret på deras behov. Och tänk, nu blir han för första gången i karriären mellan stolparna målis på heltid, proffs alltså, så han kan alltså bli ännu bättre.
Så vad säger man? Först Fredde, sen Poppen. Det värvas spelare till Bajen i parti och minut och inte bara 17-åringar som tar steget upp för att smaka på hetluften.
Och vem vet, det kanske blir en målis till som är ännu bättre?
Att vi sitter i solen och kisar beror på att barnens farmor är i antågande. Vi städar och fejar för brinnande livet och bär ut säckvis med sopor för att visa upp vårt exemplariska kreativa kaos som föder mycket men inte särskilt stora tankar från undertecknad. Berget och råttan alltså. Inte nog med det: könsmaktsordningen är mer eller mindre upplöst sedan några dar.
Inte underligt att man behöver en påtår på espresson.
Jycken? Ser förundrat på.
Bajen har blivit med ny målis. ”Poppen” är mer än välkommen. Han var väl rätt bra förra säsongen, eller hur? Bättre än den andra rackaren som BP trodde var svaret på deras behov. Och tänk, nu blir han för första gången i karriären mellan stolparna målis på heltid, proffs alltså, så han kan alltså bli ännu bättre.
Så vad säger man? Först Fredde, sen Poppen. Det värvas spelare till Bajen i parti och minut och inte bara 17-åringar som tar steget upp för att smaka på hetluften.
Och vem vet, det kanske blir en målis till som är ännu bättre?
Att vi sitter i solen och kisar beror på att barnens farmor är i antågande. Vi städar och fejar för brinnande livet och bär ut säckvis med sopor för att visa upp vårt exemplariska kreativa kaos som föder mycket men inte särskilt stora tankar från undertecknad. Berget och råttan alltså. Inte nog med det: könsmaktsordningen är mer eller mindre upplöst sedan några dar.
Inte underligt att man behöver en påtår på espresson.
Jycken? Ser förundrat på.
tisdag, december 11, 2007
Mycket på en gång
Morgonpasset. Matten tog hand om jyckens promenad, jag knäppte på kaffemaskinen och tände en tagg, glodde på grådasket och funderade på att göra några armhävningar. Sen har man kört grejer till insamlingscontainrar: tillplattade mjölkpaket och filmjölksdito, joshistorier från världens alla hörn, ett ton tidningar och två ton reklam, en (okej, två) starobno med flera i olika kulörer, den svartvita laserskrivaren som kostade trettio lakan runt nitti, en låda disketter (minns ni dem?) Och så vidare. Det är lite grann sagan om den lilla gubben som dragit sitt strå till stacken över det hela, om ni läste helsidesannonsen i gårdagens DN, som vi skrattade åt tills vi grät.
Svenskt näringsliv har skrattat hela vägen till och från banken.
Men nu får det vara nog.
Inte nog med det; matten och den leriga jycken kom hem med blåbärsris, nyss utslaget sådant. Jag är inget naturfreak, men just det känns som ett incitament på något slags olag. Det plus att en annan funderar på att ta upp morgondoppen.
Om ett antal år kanske man hoppar i direkt från förstukvisten. Eller trallande från andra våningen som en annan muminpappa.
Det får alltså var nog nu med både det ena och det andra, men vad gör man åt det hela?
Inte för att det finns några paralleller att tala om men jag kan förstå tuggummitankegången hos den svenska skinnskalle som för ungefär tio år sen sade att ”Jag skulle helst flytta till ett land som inte tar emot invandrare.”
Vi vidgar horisonterna.
Jag noterade att inte bara Al Gore utan även Uma Thurman var på plats i Oslo när kampen för vår vän miljön manifesterades.
För i vanlig ordning ägnade vi gårdagskvällen åt att glo på Nobelfestiviteterna, dottern på blåsorna och en annan på urringningarna, som höll något högre klass än förra året. Det hela syntes mig struntförnämare än nånsin, även om fröken Lugn satte viss färg på det hela.
Bruce har varit här. Till och med Lemmy har varit här. I vanlig ordning är vi inte på tårna när det gäller utan får liggande på sofflocket konstatera faktum efteråt.
Att Lasse Eriksson blir sportchef i Bajen nickar vi belåtet bifall till. Inte för att vi har en aning om huruvida upplägget är bra, utan för att vi gillar Lasse Eriksson. Att bolaget gör en miljonförlust kan man däremot inte skaka på huvudet åt, särskilt med tanke på den budgeterade vinsten. En anledning är att delar av publiken svek. Varför? För att det finns några som tänker ungefär som den där skinnskallen? Eller för att det numera är bara guld som räknas?
Att marknadsintäkterna minskar så det märks med besked kanske också ligger i tiden? Hur många nya matchtröjor kan man köpa per år? Eller kaffemuggar?
”Vi kommer att göra allt för att vi ska spela på Söderstadion 2008”, sade för övrigt vd Henrik Appelqvist vid gårdagens infomöte. Sådana utsagor vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till.
Vem vet, det kanske inte blir någon ny arena, symmetrisk eller ej, för en miljard eller två. Lagrell har ju Råsunda i bakfickan (och sen om några år den där andra nationalhistorien). Och där går ju stålarna på ölförsäljning etc till en annan klubb. Två flugor i en smäll, alltså.
Fast det där är ju mest tankar som slår en när man står på förstukvisten och glor in i grådasket och är benägen att tro på allt man hör.
Nu ska vi fortsätta utrensningen av många års idogt dragande av strån till stacken. Men först…
Svenskt näringsliv har skrattat hela vägen till och från banken.
Men nu får det vara nog.
Inte nog med det; matten och den leriga jycken kom hem med blåbärsris, nyss utslaget sådant. Jag är inget naturfreak, men just det känns som ett incitament på något slags olag. Det plus att en annan funderar på att ta upp morgondoppen.
Om ett antal år kanske man hoppar i direkt från förstukvisten. Eller trallande från andra våningen som en annan muminpappa.
Det får alltså var nog nu med både det ena och det andra, men vad gör man åt det hela?
Inte för att det finns några paralleller att tala om men jag kan förstå tuggummitankegången hos den svenska skinnskalle som för ungefär tio år sen sade att ”Jag skulle helst flytta till ett land som inte tar emot invandrare.”
Vi vidgar horisonterna.
Jag noterade att inte bara Al Gore utan även Uma Thurman var på plats i Oslo när kampen för vår vän miljön manifesterades.
För i vanlig ordning ägnade vi gårdagskvällen åt att glo på Nobelfestiviteterna, dottern på blåsorna och en annan på urringningarna, som höll något högre klass än förra året. Det hela syntes mig struntförnämare än nånsin, även om fröken Lugn satte viss färg på det hela.
Bruce har varit här. Till och med Lemmy har varit här. I vanlig ordning är vi inte på tårna när det gäller utan får liggande på sofflocket konstatera faktum efteråt.
Att Lasse Eriksson blir sportchef i Bajen nickar vi belåtet bifall till. Inte för att vi har en aning om huruvida upplägget är bra, utan för att vi gillar Lasse Eriksson. Att bolaget gör en miljonförlust kan man däremot inte skaka på huvudet åt, särskilt med tanke på den budgeterade vinsten. En anledning är att delar av publiken svek. Varför? För att det finns några som tänker ungefär som den där skinnskallen? Eller för att det numera är bara guld som räknas?
Att marknadsintäkterna minskar så det märks med besked kanske också ligger i tiden? Hur många nya matchtröjor kan man köpa per år? Eller kaffemuggar?
”Vi kommer att göra allt för att vi ska spela på Söderstadion 2008”, sade för övrigt vd Henrik Appelqvist vid gårdagens infomöte. Sådana utsagor vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till.
Vem vet, det kanske inte blir någon ny arena, symmetrisk eller ej, för en miljard eller två. Lagrell har ju Råsunda i bakfickan (och sen om några år den där andra nationalhistorien). Och där går ju stålarna på ölförsäljning etc till en annan klubb. Två flugor i en smäll, alltså.
Fast det där är ju mest tankar som slår en när man står på förstukvisten och glor in i grådasket och är benägen att tro på allt man hör.
Nu ska vi fortsätta utrensningen av många års idogt dragande av strån till stacken. Men först…
måndag, december 10, 2007
Alfred E. Nobel
I dag är det festligt värre, sägs det.
Vi håller tummarna för att Bajens infomöte innehåller bra och matnyttig info.
Vi är sega efter julmarknadshelg i kidsens plugg. Tidigt uppe, sent i säng gånger två. Vi höll i vanlig ordning i gluggen.
Vi gör det enkelt för oss. Länkar lite Neil Young.
Peace på er.
Vi håller tummarna för att Bajens infomöte innehåller bra och matnyttig info.
Vi är sega efter julmarknadshelg i kidsens plugg. Tidigt uppe, sent i säng gånger två. Vi höll i vanlig ordning i gluggen.
Vi gör det enkelt för oss. Länkar lite Neil Young.
Peace på er.
torsdag, december 06, 2007
Absolut Ångest 48
Fotboll ute året runt även på våra jämmerdalsbreddgrader? Det ser så ut. Yngste sonen sitter i baksätet och fyller på bränslecellerna med en snabbt ihopsmälld dubbel kravmärkt ostmacka, det är som vanligt bråttom, vi är på väg från plugget till träningen mitt i veckan som ska pågå tills vädrets makter säger ifrån, har tränarna hotat med, och vi kryper fram, bilar överallt, det finns i princip två skolor, etanol eller stridvagnssuv, det sitter max en person i varje, och vart är alla på väg? Nyheterna avbryter Manu Chao på cd:n, en finess som vi inte kommit till rätta med men ibland låter vara, för ni vet, det sista som… är hoppet: man får ju för sig att nån gång ska det väl hända nåt, nåt som gör att man lystrar, ser möjligheterna, som får en att tänka ”Nu jävlar, nu blir det andra bullar”. Eller att Bajen har fått en målis som kan konsten att spika igen. Inte då. Det vanliga eländet. ”George Bush är allmänt korkad, va?” frågar sonen retoriskt mellan tuggorna. Jag skrockar: av barn och fyllhundar får man höra sanningen.
Klimathoten, dom är som bekant några stycken, tycks dock inte påverka mörkret, konstaterar jag när ungarna väl jagar boll på konstgräset i elljuset, så det får man väl lära sig leva med.
Sen tittar jag på klockan. Man kanske skulle passa på att handla?
Den nästan evigt unge herr Ohlsson är På stans alibi för att fortsätta existera. Vi bläddrar alltid misstroget fram ett par sidor, och är det någon annan i krönikesvängen som får breda ut sig slänger vi omedelbart tidningen. I tidningsinsamlingshögen så klart. Som gärna växer över bräddarna innan nån förbarmar sig över den och kör i väg den till därmed avsedd och alltid lika till brädden fylld container.
Fast i dag var det alltså Ohlsson. Jag skrockar: jag har också käkat ekologisk svartrot. Att stå i konsumkön och lassa upp ett berg av ekologiska varor på kassabandet är otvivelaktigt ett modernt sätt att vara delaktig i samtiden. För att inte tala om ångesten som rider en när man ännu en gång upptäcker att man glömt att ta med kassar från berget hemma.
Jag passar alltså på att i vanlig ordning ta en sväng förbi närmaste hökare när träningen pågår för att utnyttja tiden och upptäcker med ett monalisaleende fler ekologiska och rättvisemärkta prylar och stödköper för sakens skull russindito – jag hatar russin – och naturligtvis har jag glömt kassarna.
Träningen? Tja, vi fick bära sonen till bilen och in i huset och till matbord och sedan sängen eftersom foten fastnade i plastgräset när han skulle glidtackla. Dagen därpå blev det vårdcentral och remiss till röntgen. Allt väl, konstaterade den supereffektiva damen med plåtarna efter en snabb kollationering med läkaren.
En sak till: Det kostade ingenting.
Och i dag haltar han omkring i plugget iklädd snygg grönvit halsduk.
Och vi? Vi ska ut med jycken som inte längre ser ut som en lampa eftersom tassen läkt.
Men först en rättvisemärkt espresso.
Sen blir det runt udden för att fundera på om Anton Andersson väljer Bajen före Giffarna.
Klimathoten, dom är som bekant några stycken, tycks dock inte påverka mörkret, konstaterar jag när ungarna väl jagar boll på konstgräset i elljuset, så det får man väl lära sig leva med.
Sen tittar jag på klockan. Man kanske skulle passa på att handla?
Den nästan evigt unge herr Ohlsson är På stans alibi för att fortsätta existera. Vi bläddrar alltid misstroget fram ett par sidor, och är det någon annan i krönikesvängen som får breda ut sig slänger vi omedelbart tidningen. I tidningsinsamlingshögen så klart. Som gärna växer över bräddarna innan nån förbarmar sig över den och kör i väg den till därmed avsedd och alltid lika till brädden fylld container.
Fast i dag var det alltså Ohlsson. Jag skrockar: jag har också käkat ekologisk svartrot. Att stå i konsumkön och lassa upp ett berg av ekologiska varor på kassabandet är otvivelaktigt ett modernt sätt att vara delaktig i samtiden. För att inte tala om ångesten som rider en när man ännu en gång upptäcker att man glömt att ta med kassar från berget hemma.
Jag passar alltså på att i vanlig ordning ta en sväng förbi närmaste hökare när träningen pågår för att utnyttja tiden och upptäcker med ett monalisaleende fler ekologiska och rättvisemärkta prylar och stödköper för sakens skull russindito – jag hatar russin – och naturligtvis har jag glömt kassarna.
Träningen? Tja, vi fick bära sonen till bilen och in i huset och till matbord och sedan sängen eftersom foten fastnade i plastgräset när han skulle glidtackla. Dagen därpå blev det vårdcentral och remiss till röntgen. Allt väl, konstaterade den supereffektiva damen med plåtarna efter en snabb kollationering med läkaren.
En sak till: Det kostade ingenting.
Och i dag haltar han omkring i plugget iklädd snygg grönvit halsduk.
Och vi? Vi ska ut med jycken som inte längre ser ut som en lampa eftersom tassen läkt.
Men först en rättvisemärkt espresso.
Sen blir det runt udden för att fundera på om Anton Andersson väljer Bajen före Giffarna.
onsdag, december 05, 2007
Världen i ett nötskal
Ännu en natt. Man vaknar till, och sen är det som förgjort. Äppelträdet? Står väl där ute och snarkar. Jycken? Ligger i ett hörn och gör detsamma.
Vad gör vi egentligen uppe? Säg det. Det är ju inte ens fullmåne. Vem vet, vi kanske bara drömmer att vi är uppe? För säkerhets skull nyper vi oss i armen.
Men vi ger oss i vanlig ordning inte. Vi ser oss gäspande om i ottan i världen och konstaterar att presidentval är en historia i sig. Venezuelas president Hugo Chavez erkände häromdagen sig besegrad. ”En lektion i demokrati”, sade el presidente om folkets knappa dom i folkomröstningen om en ny författning. Differensen var mycket liten, men räckte – och fick presidenten att säga att med en sådan marginal ville han hellre förlora än vinna; nu kan inte Chavez bli omvald i nästa presidentval.
Säga vad man vill om Chavez, och det gör ju svenska ledarredaktioner mer än gärna eftersom han utmanar den välnärda västerländska doktrinen om hegemonin i världen (för att inte tala om besvikelsen över att diktatorn inte ”fixade” valresultatet, för att inte tala om vad de tycker om folkomröstningar när författningen ska EU-anpassas i jämmerdalen), men en sak är lätt att glömma bort: Han har ett utomordentligt väderkorn. ”Djävulen var på besök här i går”, sade han häromåret inför FN:s generalförsamling, ”och det luktar fortfarande svavel.”
Han talade naturligtvis om en annan president. En som lyckades ”fixa” resultatet senast det begav sig.
Presidentval kan förresten vara en familjeangelägenhet. Först kommer en pappa, sen kommer som omväxling en äkta man. Sen kommer sonen och gör allt han kan för att ställa till det allt han kan, och sen kommer kanske äkta frun som omväxling.
Rapsodiskt är bara förnamnet på vår utblick, men vi har mycket att ta igen. Vi har nämligen varit ute och rest. Vi har till och med dumt nog passerat badhus här och var där feminismen vaknat till liv, intressant nog manifesterat i rörelsen Bara bröst, om man nu får tro medierna, vilket fått badvakter och andra på plats att gå i taket. Själv hade vi naturligtvis stött saken om vi hade varit på plats för ett antal outhärdligt tråkiga bassänglängder genom att utbrista Oboy!
En sak är säker: Man hinner inte se Hornstull passera och försvinna förrän alla skönsjungande själar värda namnet har 30.001 grönvita skäl att för framtida bruk öva på ”Bajen va namnet” – eller för all del ”Rainin’ in Paradize” för nåt mer ska väl hända på planen när det inte liras boll – om man får tro arenaplanerna för området strax söder om Söderstadion.
Den som följer grönvita sidan blir naturligtvis inte chockad över beskedet. Men ändå.
En eller två miljarder i kostnad för hela klabbet är väl för övrigt en smaksak. Bägge siffrorna förekommer nämligen lite hipp som happ när man kollar vad tidningarna har att säga.
Dock – vi är inte där ännu. Och ATG, förlåt AEG, hur grönvitt är deras hjärta? Hur stor är plånboken? Vet dom skillnaden på fotboll och fotboll?
Och 30.001 skönsjungande bajare på plats när Ljungskile kommer på plats?
Bajen har dessutom – om man nu ska hålla sig kvar i jämmerdalen – hör och häpna i god tid innan transferfönstret stänger hunnit värva loss, och det kan ju bli bra med Apladalskillen Freddy Söderberg, ”skyttekung” och allt, men det innebär ju förstås att andra namn på tapeten där framme faller bort och sånt vet man aldrig förrän det är dags om det är bra eller dåligt. Och att vi fortfarande hoppas på en målis. Inga namn, men vi har en vi vill se mellan stolparna…
Att vi såg Hornstull passera – och för all del numera även från andra hållet eftersom vi sitter här igen och funderar – har att göra med att vi tog tåget söderut utrustad med en påse bilar, en kass svensk deckare och en minimal ipod fäst i bröstfickan som vi snodde från kvinnan i huset eftersom dottern i huset snott vår lite större med alla Simpsonavsnitten och Manu Chao. Framme såg vi i vanlig ordning snubben med döskallen i näven vandra runt på muren på slottet på andra sidan Sundet. Men vi doppade oss inte fegt nog i de vindpinade böljorna. Inte ens i, suck, det lokala, av feminister propagerande badhuset.
Sen hamnade vi i Sveriges baksida. Eller kanske på. Hemort för laget som förnedrades enligt konstens alla regler en halvlek på Söderstadion tidigare i år. För cirka fyrtio timmars idogt käkande och drickande med regissören tillika halvgaisaren som tog oss ända till grannlandet för den lille till ett felbeställt smörrebröd eftersom vi läste fel på menyn och tillbaka. Dock var det gott ändå.
Sen åkte vi hem.
På tåget läste vi för övrigt att Jurgårn lär satsa på att inom några år få fram 35-40 stycken nya Zlatan för typ 60 mille, om man får tro ett pressmeddelande som tycks ha gått raka vägen in i tidningsproduktionen i brist på andra notiser. Det ska, hehe, bli intressant att följa.
Men nu är vi för en gångs skull allvarliga. Vi ser naturligtvis bakåt – men också framåt: ”Att politiker lirade med fruntimmer gav vi fullständigt fan i. Det som gjorde situationen allvarlig var kopplingen mellan polska spioner, viktiga svenska militärer och politikerna”, sade dåvarande byråchefen på Säpo Olof Frånstedt för några år sen i Aftonbladet.
”Att få en beställning till Riksdagshuset var en bra affär. Det tyckte alla”, berättar ett av Frånstedt så kallat fruntimmer från tiden när det begav sig.
Vadan detta? Jo, i dag kommer förhoppningsvis ett svar på vad som stod i promemorian om bordellmammans kundunderlag 1977. Ni vet listan över alla högdjur som dåvarande statsministern omedelbart hittade ett fel på, nämligen sitt eget namn. Bordellmamman satt då redan i finkan. En då 14-årig tjej kanske minns vilka som var hennes kunder på dagens presskonferens. Nu är hon vuxen. Det var hon inte då. Då var hon en av de ”finaste pärlorna”.
Ibland får jag för mig att det är dags för en revolution. Chockdoktriner har vi fått nog av.
Nu ska vi få fart på maskinen innan hela huset vaknar. Om någon undrar: Vi använder naturligtvis rättvisemärkt kaffe.
Vad gör vi egentligen uppe? Säg det. Det är ju inte ens fullmåne. Vem vet, vi kanske bara drömmer att vi är uppe? För säkerhets skull nyper vi oss i armen.
Men vi ger oss i vanlig ordning inte. Vi ser oss gäspande om i ottan i världen och konstaterar att presidentval är en historia i sig. Venezuelas president Hugo Chavez erkände häromdagen sig besegrad. ”En lektion i demokrati”, sade el presidente om folkets knappa dom i folkomröstningen om en ny författning. Differensen var mycket liten, men räckte – och fick presidenten att säga att med en sådan marginal ville han hellre förlora än vinna; nu kan inte Chavez bli omvald i nästa presidentval.
Säga vad man vill om Chavez, och det gör ju svenska ledarredaktioner mer än gärna eftersom han utmanar den välnärda västerländska doktrinen om hegemonin i världen (för att inte tala om besvikelsen över att diktatorn inte ”fixade” valresultatet, för att inte tala om vad de tycker om folkomröstningar när författningen ska EU-anpassas i jämmerdalen), men en sak är lätt att glömma bort: Han har ett utomordentligt väderkorn. ”Djävulen var på besök här i går”, sade han häromåret inför FN:s generalförsamling, ”och det luktar fortfarande svavel.”
Han talade naturligtvis om en annan president. En som lyckades ”fixa” resultatet senast det begav sig.
Presidentval kan förresten vara en familjeangelägenhet. Först kommer en pappa, sen kommer som omväxling en äkta man. Sen kommer sonen och gör allt han kan för att ställa till det allt han kan, och sen kommer kanske äkta frun som omväxling.
Rapsodiskt är bara förnamnet på vår utblick, men vi har mycket att ta igen. Vi har nämligen varit ute och rest. Vi har till och med dumt nog passerat badhus här och var där feminismen vaknat till liv, intressant nog manifesterat i rörelsen Bara bröst, om man nu får tro medierna, vilket fått badvakter och andra på plats att gå i taket. Själv hade vi naturligtvis stött saken om vi hade varit på plats för ett antal outhärdligt tråkiga bassänglängder genom att utbrista Oboy!
En sak är säker: Man hinner inte se Hornstull passera och försvinna förrän alla skönsjungande själar värda namnet har 30.001 grönvita skäl att för framtida bruk öva på ”Bajen va namnet” – eller för all del ”Rainin’ in Paradize” för nåt mer ska väl hända på planen när det inte liras boll – om man får tro arenaplanerna för området strax söder om Söderstadion.
Den som följer grönvita sidan blir naturligtvis inte chockad över beskedet. Men ändå.
En eller två miljarder i kostnad för hela klabbet är väl för övrigt en smaksak. Bägge siffrorna förekommer nämligen lite hipp som happ när man kollar vad tidningarna har att säga.
Dock – vi är inte där ännu. Och ATG, förlåt AEG, hur grönvitt är deras hjärta? Hur stor är plånboken? Vet dom skillnaden på fotboll och fotboll?
Och 30.001 skönsjungande bajare på plats när Ljungskile kommer på plats?
Bajen har dessutom – om man nu ska hålla sig kvar i jämmerdalen – hör och häpna i god tid innan transferfönstret stänger hunnit värva loss, och det kan ju bli bra med Apladalskillen Freddy Söderberg, ”skyttekung” och allt, men det innebär ju förstås att andra namn på tapeten där framme faller bort och sånt vet man aldrig förrän det är dags om det är bra eller dåligt. Och att vi fortfarande hoppas på en målis. Inga namn, men vi har en vi vill se mellan stolparna…
Att vi såg Hornstull passera – och för all del numera även från andra hållet eftersom vi sitter här igen och funderar – har att göra med att vi tog tåget söderut utrustad med en påse bilar, en kass svensk deckare och en minimal ipod fäst i bröstfickan som vi snodde från kvinnan i huset eftersom dottern i huset snott vår lite större med alla Simpsonavsnitten och Manu Chao. Framme såg vi i vanlig ordning snubben med döskallen i näven vandra runt på muren på slottet på andra sidan Sundet. Men vi doppade oss inte fegt nog i de vindpinade böljorna. Inte ens i, suck, det lokala, av feminister propagerande badhuset.
Sen hamnade vi i Sveriges baksida. Eller kanske på. Hemort för laget som förnedrades enligt konstens alla regler en halvlek på Söderstadion tidigare i år. För cirka fyrtio timmars idogt käkande och drickande med regissören tillika halvgaisaren som tog oss ända till grannlandet för den lille till ett felbeställt smörrebröd eftersom vi läste fel på menyn och tillbaka. Dock var det gott ändå.
Sen åkte vi hem.
På tåget läste vi för övrigt att Jurgårn lär satsa på att inom några år få fram 35-40 stycken nya Zlatan för typ 60 mille, om man får tro ett pressmeddelande som tycks ha gått raka vägen in i tidningsproduktionen i brist på andra notiser. Det ska, hehe, bli intressant att följa.
Men nu är vi för en gångs skull allvarliga. Vi ser naturligtvis bakåt – men också framåt: ”Att politiker lirade med fruntimmer gav vi fullständigt fan i. Det som gjorde situationen allvarlig var kopplingen mellan polska spioner, viktiga svenska militärer och politikerna”, sade dåvarande byråchefen på Säpo Olof Frånstedt för några år sen i Aftonbladet.
”Att få en beställning till Riksdagshuset var en bra affär. Det tyckte alla”, berättar ett av Frånstedt så kallat fruntimmer från tiden när det begav sig.
Vadan detta? Jo, i dag kommer förhoppningsvis ett svar på vad som stod i promemorian om bordellmammans kundunderlag 1977. Ni vet listan över alla högdjur som dåvarande statsministern omedelbart hittade ett fel på, nämligen sitt eget namn. Bordellmamman satt då redan i finkan. En då 14-årig tjej kanske minns vilka som var hennes kunder på dagens presskonferens. Nu är hon vuxen. Det var hon inte då. Då var hon en av de ”finaste pärlorna”.
Ibland får jag för mig att det är dags för en revolution. Chockdoktriner har vi fått nog av.
Nu ska vi få fart på maskinen innan hela huset vaknar. Om någon undrar: Vi använder naturligtvis rättvisemärkt kaffe.
lördag, december 01, 2007
Tuggar på pennskaftet
Natt i jämmerdalen. Alla sover. Jag till och med hör genom väggen hur äldste sonen snusar på som man gör när man varit på galej och är tillräckligt ung för att stå ut med det.
Vad som utmärker stora författare är att de inte går upp mitt i natten för att beskriva äppelträdet utanför fönstret när de inte kan sova eller kört fast med intrigen. Själv gör jag trots denna sanning ett tappert försök, men det går inte. Det är helt enkelt för mörkt. Spretiga grenar som håller andan? Jo, tjänare, det är fullständigt kolsvart därute. Jag får nöja mig med att konstatera att nånstans runt första advent i dådens år bör det stå ett äppelträd utanför mitt fönster, men man kan aldrig vara för säker. Det är sådana tider.
Allt är helt enkelt borgarnas fel. Ni vet: ”Dom kallade sig för alliansen men var bara simpla borgare.”
Sen kommer jag på vad det handlar om: man måste släcka för att kunna se vad som pågår därute.
Med denna insikt går vi ut på förstukvisten och tänder en tagg. Jycken, som får stå ut med att se ut som en lampa för att inte slicka på sin infekterade tass, möter upp men vänder gäspande om för att snarka vidare. Nån måtta får det helt enkelt vara. Äppelträdet? Det håller fortsatt stånd. Grenarna spretar förvisso, men till och med de har förstånd nog att sova. Drömmer träd? Jag vill gärna tro det. Erfarenheten bär på framtiden.
Det finns alltså hopp.
Men därute pågår arbetet med att omforma vår förmåga att tänka. Natt som dag. Målet är att sätta ett pris på allt. Vägen är den ekonomiska lag som ska gå före allt annat. Idén är att avskriva erfarenheten.
Sudda ut, döpa om. Sälja ut.
Vad som utmärker stora författare är att de inte går upp mitt i natten för att beskriva äppelträdet utanför fönstret när de inte kan sova eller kört fast med intrigen. Själv gör jag trots denna sanning ett tappert försök, men det går inte. Det är helt enkelt för mörkt. Spretiga grenar som håller andan? Jo, tjänare, det är fullständigt kolsvart därute. Jag får nöja mig med att konstatera att nånstans runt första advent i dådens år bör det stå ett äppelträd utanför mitt fönster, men man kan aldrig vara för säker. Det är sådana tider.
Allt är helt enkelt borgarnas fel. Ni vet: ”Dom kallade sig för alliansen men var bara simpla borgare.”
Sen kommer jag på vad det handlar om: man måste släcka för att kunna se vad som pågår därute.
Med denna insikt går vi ut på förstukvisten och tänder en tagg. Jycken, som får stå ut med att se ut som en lampa för att inte slicka på sin infekterade tass, möter upp men vänder gäspande om för att snarka vidare. Nån måtta får det helt enkelt vara. Äppelträdet? Det håller fortsatt stånd. Grenarna spretar förvisso, men till och med de har förstånd nog att sova. Drömmer träd? Jag vill gärna tro det. Erfarenheten bär på framtiden.
Det finns alltså hopp.
Men därute pågår arbetet med att omforma vår förmåga att tänka. Natt som dag. Målet är att sätta ett pris på allt. Vägen är den ekonomiska lag som ska gå före allt annat. Idén är att avskriva erfarenheten.
Sudda ut, döpa om. Sälja ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
