Just i dag är jag stark

Tre bra filmcitat:
"Round up the usual suspects" – Casablanca
"Ce la vie i mitt skafferi" – Lust
"Banan" – Att angöra en brygga

Jycken känner på sig att nåt är på gång. Skärgården väntar. Jag får inte glömma min Rånäs och Östgöta Sädes. Drar ut jacken och loggar ut: dags att lägga av med blogglarv, mejlande, att vara ständigt uppkopplad och annat otyg. Till slut är bara nollorna kvar i systemet. Tänk på att det inte är vi som skriver vår historia, lika lite som romarna skrev sin. Så var ni än är: ät, drick, dansa och föröka er efter bästa förmåga.

Men först ska vi grabbar till Söderstadion för att både sjunga och hoppa. Samtidigt.

Midsommar

Halv två i natt: sonen följer med mig på ett nattdopp. En fladdermus visslar över vattnet, småfisket slår och över trädtopparna längst ut på udden hänger en 96-procentigt rund gul ost tung och nära. Underbart.
 
Inte nog med det: jyckens tass läker fint.
 
Det är midsommarafton. Det finns fyra saker att göra: äta, dricka, dansa och föröka sig. Minst tre avbockade är ett minimum.
 
Låt vädergudarna vara med det svenska folket.

Strukturer

Min vetenskapliga självbild är stark. Det är inte jag som har sagt det utan Eva Lundgren. Hon är aktuell som professor och har belägg för att 46 procent av Sveriges kvinnor över 15 år har utsatts för våld av män. Eftersom kvinnor ”som är i ett våldsförhållande” tenderar att minimalisera och bagatellisera våldet tyder siffran på att det är fråga om underrapportering snarare än överrapportering. Allt enligt Lundgren. Dessutom slår hon fast att det inte finns anledning att tro att det skulle vara en mindre andel män som slår än kvinnor som blir slagna. Alltså har minst 46 procent av männen utsatt kvinnor för våld.

Jag misstänker för egen del att män inte vill vara sämre än kvinnor utan också bagatelliserar sitt våld mot kvinnor, så det är väl inte omöjligt att drygt 80 procent av männen utsatt 80 procent av kvinnorna för våld.

Är Eva Lundgren nöjd med sakernas tillstånd? Inte alls: ”Vi måste också inse att även om det inte förekommer våld, kan det finnas mycket kontrollerande beteenden där män uppnår samma makt över kvinnan, fast med helt legitima medel”.

Och då är vi framme dit vi ville komma. I det här ”extremt ojämställda landet Sverige”, för att citera Kvinnotryck. Strax över hundra procent av männen utsätter alla kvinnor för våld. Även om det inte förekommer våld.

Jag är som vanligt oskyldig. Men se, den gubben går inte, eftersom jag borde veta att denna text som jag nu skriver är en del av våldet mot kvinnor. Det bara är så. Jag är ju man. Jag hämtar tröst i att män som bekant bara har två fel: allt de gör och allt de säger.

Det värsta är att min självbild är minst av allt vetenskaplig, särskilt när jag tar mitt morgondopp. Lyssna bara på vad jag kom fram till:

Eva Lundgren är, precis som brandmän, sjuksköterskor, kvinnojourer och till exempel ekonomiprofessorn Bo Södersten, en del av den så kallade tärande sektorn, den som bekostas med skatter av allehanda slag och en anledning till att vi har högt skattetryck. Även om du inte har jobb, är sjuk, inspärrad eller halvdöd är du utsatt för skattetrycket och med helt legitima medel. Försök till exempel köpa blodpudding, hundgodis eller en begravningskrans utan att betala moms. Du kommer inte undan skatten – och det är Eva Lundgrens fel.

Dags att rasta jycken. Men jag står en stund på bryggan, tänder en tagg och tänker att det kanske vore legitimt att få slå kvinnomisshandlare. Kvinnojourerna borde dessutom få mer stålar för sitt jobb. Och alla som jobbar i vården. Men måste vi ha så många professorer?

Frisparkar

Arla morgondopp i regn och muller. Fy fan vad skönt. Den gäspande jycken fick tjugo sekunder på sig att uträtta sina behov under kastanjen som droppade ihärdigt. Byte av bandage får vänta till i eftermiddag.

I går kväll tog övriga familjen jungfruturen med styrpulpeten efter första halvlek av Tyskland–Argentina medan jag och jycken prioriterade och stannade framför burken tillsammans med två starobno. De blev strandsatta hos kompisar på Tranholmen när det blixtrade som bäst och kom hem vid halv ett. Men innan de försvann på äventyr undrade yngsta sonen varför bisittartjejen i studion under denna för-VM-turnering alltid byter kläder. En intressant synpunkt från någon som gått i samma bajentröja i en vecka. Själv undrar jag vad det tillför att hon drar streck och ritar kryss på teveskärmen. Ola Andersson kunde konsten, och det fanns en tid av nyhetens behag, men nu har det gått inflation i försöken att krysta fram trovärdiga analyser av tre sekunders spel på tre procent av planen via monitorkludd. Jag hoppas innerligt att det inte har nåt med könskvotering att göra.

Själv är jag övertygad om att Argentinas målsättning var att inte förlora, men inte nödvändigtvis vinna. För i så fall hade tyskarna varit tvåa på varenda boll, som de var så fort de där långhåriga lirarna lade in en växel till. Och visst, även en blind elefant kan lägga ett guldägg; framspelningen till tyskarnas andra strut och det distinkta avslutet var högkaratiga. Annars var de två frisparksmålen signifikativa för kunnandet hos de två skilda temperamenten på planen: maskinen dundrar bollen i muren och forcerar in den med hjälp av flipperspel och muskelkraft; eleganten smeker bollen över och snudd på bredvid muren utom räckhåll för målvakten. För övrigt: vem skulle komma på nåt så underligt som att spelaren längst ut i muren ska springa tillbaka när frisparken läggs för att ta plats vid ena stolpen om inte en tysk kansler? Jag säger bara: lycka till.

Men ibland står ju ändå den som är tvåa på varje boll som vinnare. Ibland är det inte mer än rätt. Särskilt som det lätt stelbenta kollektivet elegant smeker in en frispark och ettillslagskonstnärerna kollektivt rusar för tidigt och slår in returen efter en visserligen bra räddning men på en rätt kass straff. Just det, 1–1-matchen mellan Sverige och Argentina i förra VM.

Men nu är solen tillbaka. Yngsta sonen ska bada med en kompis på besök. De har lirat boll, käkat hamburgare och lirat boll. På väg till vattnet hör jag kompisen förkunna att ”Min pappa solar på ett livsfarligt sätt: han tar av sig tröjan, men som tur var har han ganska mycket hår”.

Livet, döden och fotbollen. Jag har inte glömt Zlatan, men vill vi inte alla till mans vara argentinare? Även tyskarna? Som bärare av ett slags idé om vad livet, döden och fotbollen är?

Fast vi har ju ett lite, lite tryggare men fullt tillräckligt elegant och hemvävt alternativ. Anders Svensson. Snart på en fotbollsplan nära dig.

Paus i ankdammen

Jycken sträcker fram tassen när vi kallar på henne för att byta bandage runt framtassen. I morse träffade hon en polare i samma viktklass som hon hängde på och efter en intensiv halvtimme fick vi byta igen. Och gissa om tungan hängde. Men klaga aldrig på värmen.

Äldste sonen, mamman och den båtkunnige granne som på arbetstid jagar buset ägnade förmiddagen åt att få den nypolerade styrpulpeten i sjön, men väl där hände inget. Tändstiften såg ut som f. Kr. Efter ett telefonsamtal med säljaren fick vi klart för oss att det satt en liten kontakt under ratten, och sen brummade motorn från -84 i gång på ett litet kick.

De mindre ungarna bor i sjön tillsammans med var sin badring. Själv nöjer jag mig med morgondopp au naturel. Hade för avsikt att analysera bloggerihajpen, feminismen, Bajens förra match, EU-haveriet och eventuella tidningsprojekt, men den här dagen är som gjord för ett par pilsner och lite hundgodis under parasollet. Fönstret står öppet och jag kranar på så att grannarna ska höra. Vi ska lyssna på Saturday Night's Boogie Woogie Man med Totta Näslund.

Karaktärsdrag

Söndag morgon och jycken viftar på svansen, haltar runt och gör det hon ska i det höga gräset (det bästa med att ha trädgård är att tidiga mornar och sommarnätter kunna slå en drill i nån buske). Ungarna har tältat ännu en natt, och sov (för att använda ett uttryck som mina parenteser använde) som en gris vid grind. Jag fixar frukost åt dem i trädgården, sen pyser de i väg för att bada och jag gör en espresso och tar en fortuna. Sol och sommarlov. Jo, jag tackar.
 
Äldsta slyngeln har tillbringat några dagar i solgasset på Gubbängsfältet. Eken Cup är en fyradagars handbollsturnering utomhus i kolossalformat på gräs. Laget gick till B-slutspel, men det gör alla som inte går till A-slutspel, och där försvann de i första matchen, så det gick väl inte så bra om man säger. Sonen var ursinnig på lagets inställning. Själv knallade jag runt ett par timmar bland sextio spelplaner och gräddan av svensk handbolls framtid. Och dåtid. Slangen är på plats, liksom hjälten Hajas och Carlén. Det snackas finska, tyska, engelska, estniska, skånska och alla slags gnällbältesdialekter. Här finns goa typer från Sveriges baksida och bönder från östgötaslätten som stöttar och tröstar sina favoriter och säger gnäll inte på domaren men innerst inne förbannar den jävla idioten. Då och då viner en handboll förbi huvudet i sisådär hundra knyck. Eller också riskerar den ouppmärksamme att bli omkullsprungen av Skuru, Cocks eller Bollstanäs som dundrar runt på uppvärmningsrunda. När sextio domare samtidigt blåser i pipan för att sätta i gång matcherna får man inte bara ont i öronen utan också en god bild av svensk idrotts stolta karaktärsdrag. Det kryllar av eventuella stjärnämnen, men alla är beroende av det hårt arbetande lagkollektivets insats. Och av domarna, tränarna, vattenbärarna och servande föräldrar och allt arbete som läggs ned på kakförsäljning och bingolotto och på att hämta och lämna. Det tycks ge resultat: det smälls på utan pardon på planerna, men det är mycket sällan medvetet fult eller skogstokigt, och det är lika mycket tjejer som killar. Och jag vet inte vad feminismen säger om handboll, men dom här brudarna är verkligen kul att se på – och det finns ingen risk att någon sätter sig på dem.
 
Och visst är dom bra söta, som tre sura 15-åringar med hästsvans som efter den bittra uddamålsförlusten slår sig ned vid sidan av planen med var sin vattenflaska och länge och tyst var för sig analyserar varför det gick som det gick. Det syns lång väg att tankarna vandrar. Slutligen tar en av dem bladet från munnen: ”Den jävla fittan puttade på mig.”
 
Ibland är det som sägs inte i paritet med det som hänt.
 
I dag har jag morgonbadat, årets första och ett test om ryggen fungerar. Naken och solo och med solen lågt över trädtopparna på andra sidan viken. Stretchade lätt. Trettio armhävningar. Slog en drill i vassen. Tände en fortuna och gick hem till den sovande familjen och jycken som hälsade mig med en gäspning. Cappucinon blev kanonfin. Att Bajen krossade Halmstad borta gör ju inte saken sämre.

Kompensation

Varje dag får jycken nytt bandage runt tassen för sin försvunna klo. Hur kul det är på en skala kan den som vill räkna ut. Först lockar vi henne med mutkorven, sen gör vi en snygg knut med gasbinda runt nosen på henne för att hon inte ska bita oss eller slicka på såret. Jag håller fast henne, bandaget åker av, såret görs rent av matten och sen på med nytt bandage. Gasbindan runt nosen försvinner och ännu mera korv till den drabbade och massor av kompensationskli och kel. Men vår vän veterinären som kommer förbi då och då säger att det ser bra ut. Så då gör det väl det.
 
Gemensamt kalas för lillgrabben och en klasskompis och vi sade okej, ni får bjuda alla grabbarna i klassen, och smarta som vi är skickade vi ut inbjudningarna sent samma vecka och höll kalaset en fredagseftermiddag. Men vad hjälpte det? Alla fjorton kom. Först satte de i sig ett halvt ton grillkorv innan vi lyckades få i väg dem till skogen för femkamp, tårta och hallonsoda och skattjakt efter kapten Blods kvarlämnade skatter. Någon föll ner i en hagtornsbuske, en annan slängde en ölburk (upphittad och tom) i pannan på en tredje som i sin tur började jaga förövaren med en stor påk. Men annars gick det bra. Sen marscherade vi hem med alla skatter i en stor korg för allmän och rättvis utdelning. Alla verkade nöjda.
 
I natt har dottern tältat i trädgården med en tjej- och en killkompis och lyssnat till den skränande horden av andras ungar som höll i gång på andra sidan viken långt frampå småtimmarna. När de väl försvann bröt småfåglarna morgontystnaden. Allt var i ro i tältet, jag tände en fortuna och upptäckte att näktergalen har tystnat.
 
Barn är barn, men till och med jag tror att nånting har hänt med deras föräldrar på senare år. Det är inte frågan om att sopa banan för barnen, eftersom popordet för dagen curling handlar om att ha tid och råd och är ett typiskt medelklassproblem bland den halvprocent mediemänniskor som är tillräckligt framgångsrika och obegåvade för att inte förstå vad de håller på med och där barn har med status att göra – sin egen och barnets. Vad det handlar om är den nya gränslösheten. Vart tog förmågan att sätta gränser och att skilja på vad som är viktigt och oviktigt vägen?
 
Nej, det är inte diskussionen om att lägga sig i tid. Och det handlar inte om att andras ungar skränar sommarnätter. Det är helt normalt och konstigt om det inte försiggick. Ut och skräna, ungjävlar! Nej, det handlar om att våga bestämma sig. Bestämma sig för vad? frågar den ovetande. Tja, sluta att vara konsument. Det finns inget försonande i strunt om det är strunt som någon vill pracka på dig, oavsett om det är prylar, underliga kvällspressbloggor, teveprogram, nya chips eller feminism på villovägar.
 
Så ta dig själv och dina eventuella barn på allvar. Bestäm dig för nåt! Det är en bra början.

Suck

Morgonpromenaderna är numera inställda. Den haltande jycken linkar till närmaste buskage under lock och pock och uträttar sina behov innan hon lägger sig ned och ser på mig med… tja, sina hundögon.

Fantomregissören Luis Buñuels sköna memoarbok Min sista suck har just en passage om vår vän hundens blick. Buñuel, som för övrigt inte kunde med Steinbeck, eller för att tala med hans egna ord, ”Jag avskyr dödligt Steinbeck”, träffar sin surrealistpolare André Breton som just besökt Trotskij i hans exil i Mexiko och Buñuel frågar Breton vad han har fått för intryck av revolutionären. Breton berättar att Trotskij har en hund som han tycker mycket om och som satt vid hans sida och betraktade sin husse. ”Den här hunden har en mänsklig blick, eller hur”, sade Trotskij till Breton som rasande fortsätter: ”Fattar ni? Hur kan en man som Trotskij säga något så dumt? En hund har inte en mänsklig blick! En hund har en hundblick!”

Av detta kan man lära sig att revolutionärer ofta vill tillskriva andra egenskaper som dessa inte har.

Hittills har jag i dag kört åtta mil bil enkom för att transportera ungar till andras ungar eller till Gubbängsfältet där Eken Cup pågår, en osannolik orgie i handboll, och nu är det dags igen för att hämta upp och lämna. Såhär långt en hundring enbart i soppa. Jag hinner inte ens klämma en espresso. Jag ser på hunden att hon tycker synd om mig.

Det är synd om jycken

Vädret är super men det är synd om jycken. Härommorgonen slet hon av en klo och haltar nu omkring med vänster framtass bandagerad och iklädd gummisko när hon ska ut på sina alltför korta promenader runt husknuten. Och det är inte roligt att byta bandage. Hon får visserligen grillkorv och köttbullar som aldrig förr, men ändå. Hon har alltid sett lite ledsen ut, nu finns det inga gränser. En och annan fästing dyker fortfarande upp, till råga på allt.

Själv har jag kostat på mig att få massage i femtio minuter för femhundra spänn för att få ordning på ryggen. Skönt? Inte om man är benägen att under tiden man ligger där på bänken fundera på minutpriset. Det blir alldeles för enkelt att räkna ut.

Ungarna har sommarlov och kommer aldrig i säng trots att jag väntar med att tjata på dem till klockan tio. Just nu ser de Äppelkriget om och om igen. Äldsta grabben är alltid någon annanstans och lär ha sovit över hos en kompis. Själv passar jag på att röka en fortuna och orientera mig i världen med hjälp av våra ledande kvällsdrakar via webben.

Kyrkans kvinnokör (nitton paranta damer?) i Timrå har haft fylleslag på Kiörningsgården i Nordingrå utanför Sundsvall, meddelar Aftonbladet. Hotellpersonalen borde förstått vad som komma skulle, för redan vid bokningen förklarade sällskapet att det skulle drickas vin. Mycket vin. Hantverkare fick röja upp efter "festnatten", berättar hotellägaren.

Att Göran Persson förutom allt annat också är synsk står att läsa i samma tidning. Dan innan 11/9 (som på modern svenska betyder flygkrascherna i World Trade Building och inte kuppen i Santiago de Chile 1973) blev han intervjuad för Pedagogiska magasinets räkning och sade att en terrorattack kunde inträffa i New York och nämnde i samma veva Usama bin Ladin. ”Vi tyckte alla att det var skrämmande att han blev sannspådd så snart”, säger presschefen Anna Helsén. Skrämmande, sade Bull.

Samma tidning frågar sin läsekrets om den kan tänka sig att ha sex med någon med en påse på huvudet. Endast 19,1 procent har klickat i ja-knappen. Själv undrar jag hur många som skulle göra det med någon som har huvudet i en påse. Eller för all del under armen. Men det tillhör väl kategorin undersökande journalistik.

Expressen var i natt, som enda skandinaviska tidning, på plats utanför Neverland, meddelar Expressen. Neverland är, för den som inte vet, platsen där den där väteperoxiderade snubben med konstiga plastnäsan bor. Nån kroat som också var där tillsammans med Expressen säger att alla ber för att han ska krya på sig.

Annars var väl förra veckans löp "Pastorn i hemliga samtal om sex med professor på Kumla" rätt bra, med tanke på att det handlade om knutbypastorn och den just nu aktuella feministprofessorn i Uppsala. Läste aldrig artikeln så jag vet inte vad det handlade om, men vad spelar det för roll.

Lilla gnälldagen

Sommar. Det har sina avigsidor med så kallat fint väder. Hobbyfiskare och annat löst folk stör morgonpromenaden som jycken och jag ägnat oss åt i snart sex månader. En och annan stavgångare går väl an. Men plötsligt ska alla jävlar ut i vår lilla natursnutt. Mera regn så vi får lugn och ro och lösgåendets harmoni. Och ta med er fästingarna när ni försvinner!
 
Snart har alla studenter slutat skrika från krypkörda lastbilsflak för i år. Musikvalet som dånar från de medhavda 600-wattsanläggningarna uppvisar en påfallande hysteri och allt annat än bredd. Stan är nedlusad av dem. Mössorna, pojkkostymerna och tjejernas allt minimalare dresskod i vitt ser allt fläckigare ut av grillad kyckling och spånken. Ett gäng hette mp3a. Vafan är det, en nedsamplad musikskola? Det lät så åtminstone.
 
Försökte hitta ett nytt batteri till videokameran på vinst och förlust. Det gick inte alls. De stora köptemplen som avverkar skogar för att fylla brevlådan med allsköns erbjudanden om vrakpriser är inte intresserade av nästa steg när de väl sålt av sitt engångslager av kameror, teveapparater dvd-spelare och you name it. Ska hädanefter alltid handla mina konsumtionsvaror hos specialisten. Den där lilla lilla affären i det lilla lilla hörnet och med den stora kunskapen om just det jag vill ha, som batteriet som jag håller i min hand. Det är värt den där extra pengen och helt i linje med ett levande samhälle. Undvik allt vad storkonsumtionskedjor heter! Så det så.
 
Och säg inte ett ord om Persson, EU, feminismen, allsvenskan, svensk film eller borgerliga fyrklövrar!

Walking on Sunshine

Vi har badat i solsken jycken och jag. Det finns hopp. Morgonpromenaden gick som en dans. Först satte hon efter en stavgångare för att omedelbart efteråt springa ut i sjön efter två änder. Blöt och nöjd lekte hon och en spetsvariant skiten ur varandra och slutligen jagade hon upp en katt i en björk. Jag hittar inga fästingar men vis av erfarenhet vet jag att dom finns där.
 
Annars borde jag vara trött. Inte på livet eller Persson, feminismen eller tjyvsamhället i allmänhet. Somna brukar går bra, men ibland går det bara inte att sova. Det blev ett par timmars sömn. Halv fyra i natt satt jag iklädd endast hög hatt, förlåt, morgonrock, i trädgården och lyssnade till näktergalen och begrundade Bohemernas liv, Aki Kaurismäkis rulle som gick sent på dumburken kvällen innan. Bröderna Kaurismäki är ju två och lite koll har jag på vem som gjort vad (Fast var det Mika eller Aki som sa att han brukar sätta sig i en bar tills dagens tagningar var klara?), men jag är inte längre tillräckligt cineast för att hålla isär dem utan att gå till läggen, och det orkar jag inte nu. Nån av brödernas rullar har jag gått från mitt i för att den var så jävla kass. Andra har jag gäspat mig igenom. Och jag har inte sett allt. Men när det är bra är det förunderligt bra. Dessutom låter franska aldrig bättre än på finska i en svartvit film. Det vimlar av snygga bilder som inte klipps sönder. Dialogen är koncis. Matti Pellonpääs nuna ger kärleken ett ansikte. Alla ansikten gör det, förresten. Och Jean-Pierre Leaud? Efter De fyrahundra slagen och Truffauts 60-talsrullar behöver han aldrig göra annat än att dyka upp i en film för att man ska tycka att det är kul att han är med. Han behöver inte ens agera. Dessutom, är det inte var halvbildad medelklassares dröm att åtminstone nån gång ha levt bohemliv under takåsarna i, tja, typ Paris?

Nu ska jag köpa nytt batteri till videokameran.

Läsvärt?

Morgonpromenaden försiggår i lite varmare, lite soligare klimat. Jycken travar runt, snusar och viftar på svansen. Vi bor inte på landet, även om det emellanåt verkar så för dem som bor här. Först möter vi korna. Fromt tuggande glor de vänligt men ointresserat på jycken som inte vet vad hon ska ta sig till. Sen kommer fåren, och de är mer lockande för den 86-procentiga fårhunden. Inom parentes består byrackor, så kallade blandrashundar, till ungefär 130 procent av olika hundraser. Vetifan hur det går till, men så är det. Till sist kommer en stavgångare och fräser förbi på väg mot evigheten.

Barnen är i skolan för att tvätta av bänkar eller åka på utflykt, och mamman jobbar, så jag har all tid i världen. Andra frukosten består av en dubbel espresso och en portugues som jag röker med andakt, sen är det dags för muggen och ingen som rycker i dörren. Att det oftast är kö dit beror på att alla gör som farsan: läser på plats. Bredvid skithuspappersförrådet ligger denna dag bland annat Kastrullresan, Illustrerad Vetenskap, en gammal Ordfront, Robert och den osynlige mannen, Rut-Emma, Lyckliga lydiga hundar, Boken om droger, tidningen Globen, Tintin i Tibet (lustigt nog på franska), Claire Pajaczkowskas Ideas in Psychoanalysis Perversion, Feminist Visual Culture (dötrist), som alltid en Elmore Leonard och inte minst Fem på tjuvjakt, Enid Blyton i sitt esse och tryckt av Ludvig Larssons boktryckeri i Örebro 1955. Jag slår upp en sida på måfå och börjar läsa: ”Nå barn, vad tänker ni göra nu då? frågade den ståtliga överkonstapeln, som satt vid ratten. Är det inte bäst att ni följer med oss till staden efter det här hemska äventyret?”

Min första tanke: Är det sånt här som mina barn läser på muggen? Ståtliga överkonstaplar förekommer numera väldigt sällan, misstänker jag, åtminstone i politiskt korrekt litteratur eller i den svenska verkligheten (möjligen är delar av Skåne fortfarande begåvade med sådana). Är ståtliga överkonstaplar (litterära sådana) av samma skrot och korn som numera abdikerade negerkungar? Dottern är i rätt ålder och måste vara den skyldige till att boken ligger här. Ska hon få hållas eller tillhör det här kategorin brännbar litteratur och som det är på mitt ansvar att rensa ut? Ska barn verkligen få läsa om ståtliga överkonstaplar? En period slukade även jag Blyton, och det var samma utgåvor som denna; jag minns omslagens lockande dramaturgi, allt käkande, badande och varma sommardagar, pojkflickan George och hennes jycke, ett visst mått av äventyr – och alla mysko bovar. De var, minns jag till och med nu, svartmuskiga, undersätsiga, ledlösa, ibland även spioner och ofta utrustade med svart hår eller till och med zigenare – och dom fick vad dom förtjänade. Jag läste och läste – och efter nåt år tyckte jag att böckerna var pissdåliga. Jag stod inte ut med alla ståtliga överkonstaplar.

Kan lösningen vara att uppdatera vårt Fem-bibliotek? Njae, i en senare version av nån av Fem-böckerna har enligt uppgift skurkaktiga zigenare bytts ut mot campande tyskar. Låter det så mycket bättre?

Nattpromenad

Sverige är på många sätt fantastiskt. En anledning är att vi inte larvat oss med nationaldag och viftande med svenska flaggor. Men nu är vi där. Varför? Vad är det vi ska fira? Gustav Vasa? Regeringsformen 1809? Den svenska modellen? Kungen eller statsministern? Eller vill vi bara vara som Norge?

Denna dag, numera en av årets löjligaste, borde vi stå upp för tryck- och religionsfrihet, för demokratin, för våra barns skull, för våra äldre, för fred, frihet och jämlikhet. För allt som står i motsatsställning till intolerans och fascism och nationens blod. För allt som inte får tas för självklart. För allt som är fantastiskt och möjligt att åstadkomma. Denna dag – och alla andra.

I natt hade vi inte kommit i säng halv fyra. De mindre barnen utlokaliserade, tjejligan samlad och på besök med sina respektive och mycket mat och vin och cuarenta y tres till kaffet och några sov över. Jag tog jycken på rekordsen kisspromenad, allt medan näktergalen i kalasform underhöll oss. Regnet hade upphört men skorna blev rotblöta i det höga gräset. Sjön låg blank som ett nybonat salsgolv. Svanen sov som en kringla långt där ute. En fiskmås gav skri från andra sidan viken. Motorvägen drunknade i tystnaden. Hunden hörde stegen mot grusgången först, och där kom äldsta sonen som varit hos kompisar och valt bort nattbussen och i stället gått hem genom natten. Visst är Sverige fantastiskt en sommarnatt.

Okej, vifta med flaggan då och då om det är så viktigt, men vifta för helvete lagom. Vifta framför allt för att det finns dom som vill lägga beslag på den av dunkla, nationella skäl. Och vifta för den fullständigt osvenska näktergalens skull.

Beslutsmässig

Klockan är halv fyra på morgonen. Jag lyssnar på regnet och jag har ont i huvudet. Trädgårdens riktiga försommarpajas, näktergalen, hörs för en gångs skull inte utan drunknar i regnets taksmatter. Jyckens morgonpromenad? Blöt.
Klockan halv fyra på eftermiddagen tar solen över hand. Lillgrabben och jag köper lördagsgodis och kvällsmat och märgben till jycken. Jag har fortfarnade ont i huvudet
Alla stora frågor som EU, världsfred, feminism och landskampen mot Malta får komma i andra hand. Det är skönt att kunna fatta beslut. Halv fyra i natt ska jag sova som en sten.
Men först ska jag lyssna på radio hur det går mot Malta.

Jag vill bara dansa

Kallt och ruggigt. Varför? Vad har jag gjort för ont? Jycken fick morgonsnosa längs promenadstråket med mamman. Själv gav jag mig självmassage för att få ryggen att uppföra sig anständigt.
 
Minsta grabben är hemma i dag mest av den enkla anledningen att han vill. Det är okej; jag är ju hemma och har man snart gått ett år i skolsystemet och har att se fram emot ytterligare elva gäller det att spara på krafterna. Jag ser på och värmer mig med en espresso. Han far fram som ett yrväder med fotbollen. Han har valt den italienska tröjan med ”Baggio 10” på ryggen som äldsta grabben fick när han var i samma ålder. En gammal barnvagn agerar målvakt, två ölbackar målstolpar.
 
Nu har äldsta grabben hunnit en bit på väg i systemet. I kväll är det dags för bal. Alla nior tycks gå på bal, som en del av avskedsceremonierna och initiationsriterna inför sommaren och de gamla band som ska upplösas och nya som ska knytas. Det tränas danssteg på gymnastiken och det fixas långklänningar och kostymer för miljarder i vårt avlånga land. Jag inbillar mig att det säger nåt om vår samtid. Och om vikten av att ligga i den stora breda mittfåran dit stormarna ännu inte når.  
 
Gå på bal var en gång förbehållet vissa samt en och annan askunge. Ett annat sätt att skilja agnarna från vetet var studentmössan. Men mössan och gymnasiet blev med tiden en sak för nästan alla. Sen, på min tid, blev mössa eller ej ett ställningstagande för den analytiska själ som fick bära den (bal visste jag inte ens vad det var fråga om, har aldrig varit på och tänker aldrig gå på). Vad vi tog ställning till, emot eller för minns jag inte riktigt, förutom att det var ”borgerligt” och en uppdelning i vi och dem (tänk på att det här var ett bra tag efter den “riktiga” studentrevolutionen, men att vi också kunde festa, oavsett mössa på huvudet, även om mösslösa anordnade färre studentskivor och mer ofta tog medhavd kasse ut på Djurgården – på den här tiden var mellanöl en självklarhet hos varje favorithökare av klass, arbetare fanns både som begrepp och på riktigt och en del tyckte att Sverige var en liten men hungrig imperialistisk stat).
 
Numera har ju också allt blivit förjävla borgerligt, så man kan säga att min analys var ”glasklar”, men det skiter nog nutidens gymnasister och nior i. Alla har sin mössa. Alla går på bal. Det är ju dags för fest. Det är tjo och tjim och hejdå, vi ses, adjö, kram och tårar. Tids nog finns det tid för rockfestivaler, att gå till botten med feminismen, att bli fattig eller rik, att rädda djuren, att lyssna på rädda tankesmedjor, att rädda Attac, att uppleva lyckan att löneförhandla och punkt slut.
 
Det är som att vi äntligen sitter i samma båt, oavsett vem som ror och vem som styr. Men jag kan inte låta bli att tro att på ett fåtal platser i vårt avlånga land pågår de riktiga balerna. Precis som förr.

Sanningar

Morgonpromenad i sol. Jycken tycks också påverkad av detta faktum, nosen och svansen går i ett över stock och sten. Endast en stavgångare denna dag, deras pinnar är oemotståndligt roliga och lockar till lek. Stavgångarna, däremot, har tom blick och saknar humor. Antagligen är deras mål odödlighet. Inga fästingar att rapportera.
 
I går var det avslutning på det som på min tid hette kommunala musikskolan. I vår lilla stad är aktiebolag modellen för dagen. Jag läser i programmet: Trettiosex nummer för tvärflöjt och piano. Ingen pardon, alla ska uppträda har flöjtfröken bestämt. Jag räknar, 36 gånger 3 minuter, det blir snudd på 2 timmar. Salen är något större än ett ordinärt klassrum och vi är cirka hundrafemtio pers. Stillastående luft, någon? Men fröken lugnar oss, många uppträdanden är mycket korta. Och några av artisterna är, visar det sig tack och lov, sjuka eller har fått rampfeber.
Dottern och hennes kamrat inledde med ”Nu grönskar det”. Jag fällde ingen tår, men nästan. Sen fick hon och kamraten vackert vänta tills alla flöjtister avslutningsvis klämde i  med ”Den blomstertid”. Därefter delades det ut blommor hit och dit, och barnen fick var sin chipspåse och välja på en burk cocacola eller fanta.
 
Tiderna förändras. Det är skönt att veta att om man bara är tillräckligt paranoid kommer man att nån gång till slut få rätt.
 
Numera vägrar jag bara tröjor med tryck på (om det inte står Bajen på dem). Men en av mina favvo-t-tröjor från tidiga tonår bar texten ”I dag är första dagen på resten av ditt liv”. Så är det. Nu går jag ut för att möta denna dag.

Lite mer annorlunda

Mamman körde barnen till plugget och tog jycken på promenad i morgonsolen. Själv har jag ont i ryggen. Det kommer och går sedan många år, och gårdagens femhundrakronorsmassage gjorde sitt till. Om jag tidigare tog mig fram som en vandrande pinne, är jag numera vandrande pinne i småbitar. Ska inta horisontalläge så mycket jag kan, har jag bestämt, och läsa om Pronto. Elmore Leonard lär väl aldrig få Nobelpriset, men ibland har han känsla för dialog. Och böcker där man slipper tänka har ett oerhört värde när man, just det, har annat att tänka på.
För övrigt har jag tydligen alltid drömt om att kunna köpa billiga spanska huvudvärkstabletter i tobaksaffären på torget. Eller varför inte grekiska hos grönsakshandlaren? Ett litet priskrig, kanske? Är inte det ett steg mot lyckan så säg?
Apoteksmonopolet är i strid med konkurrenslagstiftningen inom EU, anser EG-domstolen. Regeringens talesman i just denna fråga Ylva (ooops, feministiskt tuppjuck: taleskvinna; ett av dom – vågar jag säga det? – löjligare språkliga snedstegen i modern tid) anser naturligtvis att EG-domen är en seger för den svenska modellen. Det anser dom alltid oavsett om det är reglerna för spriten, arbetsrätten, snuset, trafiksäkerheten, kläderna, färgämnena, märkningen av ursprungsland för till exempel kött eller vilka bananer vi får äta eller nåt annat trivialt som måste ändras för att stå i samklang med vårt behov av fri konkurrens inom EU. Vi här i Sverige är fortfarande lite annorlunda, påstår dom. Det är ju klart att vi är: alla är lite annorlunda överallt på jorden. Men skyldigheten att vara medborgare övergår alltmer i kravet att vara konsument. Ditt produktval gäller, du är fullständigt utbytbar – och du är en fullständig nolla om du inte har råd att delta i konsumtionsvalsen.
Och huvudvärkstabletterna? De kommer nog till slut från samma prispressade fabrik i Bangladesh eftersom våra gympaskor, barnens leksaker eller vad du nu ska konsumera numera produceras på andra, mer prispressade håll i världen.