Vänta ett ögonblick

Eftersom jag har nått en viss självinsikt om livets väsentligheter och därtill visserligen på sin höjd men ändå är litegrann halvbildad och nästan hänger med tillägnas dagens inlägg demonregissören som gått ur tiden.

Dagen började annorlunda. Valda delar av familjen som sent i går anlände från en kobbe lämnade nämligen jycke och kanin hemma och försvann i soluppgången till en annan kobbe över dagen för att glo på en massa båtar, och en annan fick agera hjälp på traven, ostmacksberedare och chaufför en bit på vägen för att bussen inte skulle hinna lämna dem i sticket. Morgonkaffet dracks med andra ord urattans tidigt på Mazzarini och staden vaknade medan jag satt på skuggsidan med en fullt godkänd cappuccino och en tagg i näven och såg Söders höjder sträcka på sig i den halvsömniga solen och en och annan vilsen japan passera och, vafalls, två poliser som gick hand i hand och fnittrade, men ägaren som just nu är ett lämpligt offer att diskutera Utrecht med var inte där.

Sen for vi hem. Men sen ska vi dit igen.

Jycken har gjort sitt. Ett förskjutet morgondopp återstår. Vi har en massa måsten, som att tjacka biljett åt sonen till veckans clou som utspelar sig i morgon på Söderstadion när malmöiter kommer på besök i ännu en måstefajt och som sagt diskutera Utrecht över en dubbel espresso. Men sen får det bli sittning framför burken och Det sjunde inseglet, som är ett komiskt mästerverk till skillnad från Sommarnattens leende, som är en högst allvarlig historia. Tro mig.

Just i går och som av en händelse som ser ut som en tanke såhär efteråt analyserade jag på en av Söders absoluta höjder med en annan lirare en av demonregissörens döttrars insats i en film som man naturligtvis såg när det begav sig, där hon hade den stora äran att agera tillsammans med en annan storhet men i en annan viktklass, nämligen Ricky Bruch, och vi analyserade klippteknik och stod i samtidigt som statyn framför våra ögon lindades in i plast, och vi funderade på vad det kunde betyda. Två poliser promenerade förbi, men dom gjorde ingenting åt saken.

Det sker ständigt nya saker, för att inte tala om allt som upprepas, och vem vet hur det ska sluta, men några demonregissörer som kan det här med film finns inte längre kvar.

Inget snack om saken

Vi har dykt i, kommit upp, tänt en tagg men ännu inte hunnit med kaffet. Vi ska suga lite på karamellen först.

Bajen har alltså vunnit Intertotocupen. Har jag förstått det hela rätt om det är elva lag som vunnit just den cupen? I år alltså?

Svenskdödarna i Utrecht stod naturligtvis inte pall när Bajen kom på besök. Inte ens på läktarna, om man får tro rapporterna. Och dom tycks dessutom ha behövt hjälp på traven för att ha någon chans över huvud taget på planen, som tycks ha bestått av nåt mellanting av gräs och konstdito, som inte går att röka.

Benny Lekström kom ifrån den riktiga internationella hetluftsdebuten med den är äran, som när han krockade med Eguren: ”Jag låg kvar lite extra för att döda tiden så det var ingen fara. Jag hade inte ont, men Eguren väste att jag skulle ligga kvar ett tag.” Internationella takter, sanna mina ord, och som bådar gott inför framtida utflykter. Annars tycks Eguren ha ansett att Benny hade för lite att göra med tanke på bakåtpassningen som resulterade i underläget för Bajen. Men sen var det förstås Eguren som nickskarvade Lolos hörna fram till Davids kvittering, så vi låter udda vara jämnt.

Vad tyckte holländarna om lektionen? ”FC Utrecht voetbalde te angstig en speelde te weinig naar voren, aldus coach Willem van Hanegem.”

Sen vet vi inte mycket mer.

Alla medier tycker det är hippt med direktrapportering, vilket till exempel på fotbollskanalen efter 45 minuters spel tycks innebära ”halvtid. 0–0”, typ. Hammarbys hemsida var något bättre, men det är kanske bara min burk som inte orkar med stressen när fler än tre personer samtidigt försöker uppdatera sajten i fråga.

Så det var på sätt och vis en match som frestade på.

Nu mullrar mokabryggaren triumferande.

Pekoralister och andra

Vi läser som fan. Men läser vi fel?

Litterära fejder är alltid kul och säger nåt om samtiden. Strindberg och Heidenstam får väl bära hundhuvudet för var ribban bör ligga, och riktigt på samma nivå är vi väl inte i vår nutida jämmerdal som i tryckt form bäst tycks beskrivas i konsumentvänligt pocketformat med hjälp av diverse mordorgier och halvt om halvt nedgångna snutar ute på landsbygden, om man får tro bästsäljarlistan där en och annan kvinna smugit sig in. Kvinnor läser som bekant också böcker. Några mer eller mindre tunga sluggers anser sig såklart ha vetorätt över vad som är en god bok: hon som fått barn och slutat blogga, Björn Ranelid ”vars stil är fullständigt unik” om man får tro honom själv, Ernst Brunner så klart, Magdalena Graaf om man får tro hennes Sommarprogram härförleden – och naturligtvis Jan Guillou. När författare numera inte funderar på att ta sitt liv på sin kammare utan i stället försöker umgås utbyter de tankar om att sluta skriva eftersom de inte är bästsäljare, om man får tro Brunner, som har den ogoda smaken att säga att ”jag skulle tippa att Jan Guillou som tillhör en av de absoluta skräpförfattarna inom svensk litteratur också upplever sig som skönlitterär författare”, och det i den tidning som Guillou envisas med att kalla jämmerdalens malligaste. Bara tanken att säga ”tillhör en av” visar dock på absolut tondövhet för vårt ärorika språk – är min anspråkslösa fundering – för att inte tala om detta ständiga upplevande av saker. Men visst, en författare talar genom sina böcker. En del har svårt att hålla tyst. De som låter munnen gå är oftast kul att lyssna på, inte för vad de försöker säga utan för hur de säger det. Däremot är deras böcker av någon anledning oftast av mindre intresse.

Av resterna av Svenska Akademien får man inte heller mycket hjälp. Varje gång Horace kliver ut i det internationella rampljuset för att meddela akademins dom över litteraturen vet jag med tårar i ögonen vad ett av paketen under julgranen kommer att innehålla. På den ständigt återkommande frågan ”Vad önskar du dig?” svarar jag varje år ”En slips”, men det hjälper inte. Jag läser ju böcker, gubevars. Sommaren därpå lägger jag boken åt sidan efter 30 sidor. Inbunden, dyr som fan, men det hjälper alltså inte.

Sen sätter jag på mokabryggaren, väljer med omsorg en gammal, väl tummad pocket och återvänder med ett leende till sofflocket.

Utrecht på kartan

Bruksorten Degerfors avfolkas sakta men säkert. Det kallas utveckling. Alla tycks flytta till Söder. Snart finns bara dårarna kvar, ni vet dom som lossar på muttrarna på andras bildäck typ.

Bajens nye andretränare Andreas Pettersson lär, om man får tro Tony Gustavsson, tillhöra det ordningsamma släktet vilket Tony säger sig inte vara en del av. Lite yin och yang alltså. Tony slänger ut konerna och Andreas ställer dem i snörräta led. Andreas har också varit idrottslärare på en högstadieskola en gång i tiden, det är väl ungefär som gympalärare på min tid varav en del uppskattade mina försök till tunnlar eller snabba uppspel medan andra enbart satte betyget efter antalet armhävningar man mäktade med eller om man klarade av att inte bryta handleden under strömhoppen över plinten.* Någon lämnade en intressant kommentar på ett läsvärt inlägg i frågan på en grönvit blogg av klass, nämligen att nu kan Tony åter köra träningarna från bilen igen.

Vi får väl se. Men vi tror det blir bra.

Hur som helst, morgondoppet gick enligt ritningarna, och mokabryggaren har redan mullrat både en och två gånger.

I dag står alltså Utrecht på menyn. Eftersom Bajen redan avfärdat svenskdödarna Cork vore det en nåd att bedja om att vi även klarar av ännu ett så kallat svenskdödargäng. Det är nästan större att ha det i bakfickan när man stöter på vissa typer än en eventuell plats i Uefakvalet eller vad det nu innebär att gå vidare i cupspelet.

Freden i Utrecht nån gång tidigt 1700-tal är ungefär vad jag känner till om det nutida huligannästet, och riktigt vad det innebar har jag ingen aning om mer än att om det slutat annorlunda kunde det holländska bidraget till det internationella kulturarvet värt att vårda stavats San Miguel i stället för Heineken.

Det var inte vi, det var ryssarna, lär en amerikansk flygöverste ha påstått apropå astronauternas eller möjligen kosmonauternas fyllekalas nånstans halvvägs till månen. Jag säger inget om det mer än att det är ligger i människans natur att inte bara vilja sväva fritt och tyngdlös utan även testa hur det känns att göra det på lyset.

Om det nu inte vore för det här med rymdblöjan.

* Bolling, Söderberg med flera har sett mig sitta på plinten.

I'm a man

Morgondopp, kaffe och tidningar på den gistna träbänken, och i vanlig ordning ögnade vi slutligen ledarsidan för att få våra fördomar bekräftade – och vi satte inte kaffet i vrångstrupen eftersom det har varit snudd på självklart och sedan länge ett av de starkaste argumenten bland många andra för att avskaffa monarkin en gång för alla, nämligen det som den glade monarken i Kalmarposten (av alla tänkbara alster) låtit sig undslippa och som ledarsidan i fråga glatt återger: ”Visserligen föds vi Bernadottar in i Solnaklubben, men i förtroende kan jag nämna att jag håller på jurgårn.”

Så mycket för det förtroendet. Men å andra sidan är det skönt att få sina fördomar bekräftade.

Annars har vi såhär på avstånd börjat ladda inför Utrechtmatchen och den kommande veckans drabbning med pågarna från Malmö. För att råda bot på en tänkbar höstdepression (det är fan elva månader till midsommar) är vi ordinerade två vinster varav en kan få sluta oavgjort men med mål i. Det är inte mycket begärt, eller hur? Vi kommer alltid att tro på Charlie Davies stora genombrott i målprotokollet och ju tidigare det sker, ju bättre, eller hur? Och sen har ju Benny den goda smaken att hålla nollan, och det får han gärna fortsätta med, eller hur? Vi begär alltså inte mycket. Eller hur?

”Sörenstam tillbaka i topp efter diskbråket”, meddelar den mindre kvällsdraken när vi uppdaterar oss för att hålla oss a jour med omvärlden och eventuella feministiska initiativ. Vi klickar oss naturligtvis vidare, men det visar sig inte ha ett dugg med upprätthållandet av könsmaktsordningen och vem som gör vad i köket att göra utan mer åt ryggen till. Däremot misstänker vi att begreppet ”en bulle i ugnen” kan ha visst fog för sig.

Lindsay Lohans passagerare talar för övrigt ut om sin värsta natt och hon ser ju snäll ut på bilden och sånt räcker ibland för att vi ska klicka oss vidare. Men just då mullrar mokabryggaren ännu ett varv och vi stänger butiken för denna gång. Sonens gårdagsgalej slutade på annan ort så honom kan vi inte väcka, och huruvida vår inneboende är vaken eller ej är egalt. Vi brassar på med Chicago, sextitalsversionen så klart, häller upp kaffet, tänder en tagg och går ut.

Det kostar en obol

Jycken är i skärgårn och har det bra. Morgondopp för egen del gick som en dans när jag väl kom upp. Mokabryggaren har mullrat och mullrar snart igen – och snart väntar lönefabriken.

I natt hämtade jag upp äldste sonen vid Café Opera på vägen hem, jag säger inget om det, man har själv varit där när det begav sig, och nån gång måste man ju dit för att upptäcka hur illa ställt det är i världen.

Lars Forssell har kilat vidare, ni vet bröst som häckar som fåglar och Lill-Babs och lite grann i hatten en och annan dikt av klass. De aderton är snart De sju. Förlåt, sex. Vi tänder andaktsfullt en tagg.

Alla som sätter sig på en cykel kan vara dopade, bara så ni vet, särskilt om dom har röd näsa, armar som spaghetti och klär sig... tja, omanligt.

Lindsay Lohan: Jag är oskyldig, meddelar en kvällsdrake.

Och Paris lär vara förtjust i greker.

Ungarna plus kompis badar, det är nitton grader, meddelar mamman som sitter på klippan och ser på via telefon. Jycken lär ha gått och lagt sig på den tomma sängen på verandan och snarkar.

Nu mullrar mokabryggaren.

Rock me Baby

Nästan alla har på morgonkvisten med hjälp av undertecknad transportertats till båten för att dundra ut i skärgården – igen. Så ingen jycke och därmed tji morgonpromenad ett antal dagar.

Kaffet på den gistna träbänken efter det något förskjutna morgondoppet smakade himmelskt.

Nästan alla innebär att äldste sonen håller ställningarna på hemmaplan och slaggar på, och jag är inte människa att väcka honom när man kan sitta i lugn och ro och filosofera i grådasket med en tagg som en annan Jean-Paul Belmondo. Bajenflaggan utanför hans fönster hänger stiligt och stilla i den varmfuktiga luften. En snigel har på något outgrundligt vis lyckats ta sig upp på bordet utan att lämna spår efter sig och ser mer än lovligt vilsen ut. Funderar starkt på vad jag ska göra, men ids inte göra nåt åt saken.

Kan sniglar flyga?

Om en stund, dock, ska jag koppla in guran och köra skiten ur nån gammal sjuttitalsvinyl med Johnny Winter och bräcka karln en gång för alla. Full sustain utlovas.

Sen blir det lönefabriken.

Sen får vi se.

Här är nån som åtminstone försöker sätta in saker i ett sammanhang.

"Dita Von Teese sexchockar"

Ruskigt grått väder. Jycken pockar på uppmärksamhet, vill ut på udden, möjligen jaga en och annan stavgångare och spåra harar eller annat gott och på köpet samla på sig några fästingar, men jag säger som det är, dom är på semester stavgångarna, det är ingen idé, även din bästa polare hon den där svarta besten med dom mäktiga mustascherna som vi träffar på då och då är också på semester, och förresten är allt så ruskigt trist och grått, du kan väl bara gå över till grannarna, som också är på semester och i går passade på att se sitt lag vinna på Olympia, och göra det du ska, jag vill bara sitta här på den gistna träbänken i morgonrocken och fundera på om jag ska gå och lägga mig igen.

Och då lommar hon i väg och gör det hon ska.

Sen dricker jag en kanna becksvart espresso eftersom det inte är någon ordning på nånting och ingen orkar göra något åt det – som att mjölken är slut – och snor en lämplig rubrik från den något mindre kvällsdraken.

Morgonpromenaderna har alltså gått i stå. Morgondoppet, snudd på årets kallaste, blev i alla fall av.

I natt hade jag dessutom den mest märkliga dröm som jag naturligtvis inte kommer ihåg såhär efteråt på träbänken mer än att det handlade om ett slags kryss som, om jag minns rätt, symboliserade först Hammarby och sedan AIK och som jag bar omkring på som ett annat kors. Eller nåt sånt. Så är det ibland: jag minns inget mer än att det var fullständigt obegripligt.

Så är det för övrigt alltid när jag ska berätta om vad jag drömt under täcket. Ingen begriper nånting, allra minst den som drömt ihop det hela.

Jycken kommer moloken tillbaka efter väl förrättat värv, går in i huset men kommer efter en stund tillbaka morrande med svansen i vädret och en strumpa i käften. Så vi går in, och det får bli ett varv med van Morrison och Jackie Wilson Said för att vakna innan vi försöker sätta fart på det hela med några bitar med Django Reinhardt, dragkamp med jycken samt fyrtioåtta armhävningar.

Sen kör vi.

Huliganer och andra

Morgondopp etc. Tempen håller för övrigt septembernivå. Och nu ska vi strax tjacka middagsmat. Men först…

Holländsk totalfotboll? Njae, jag vet inte riktigt. Det var inget snack om vem som var närmast segern, men det är ju ingen riktig tröst. Utrecht var nog innan och framför allt efter dagens match nöjt med 0¬–0 mot Bajen på Råsunda. Vi drack inget kaffe och konstaterade att det emellanåt var enbart ett lag på planen. Holländarna var som holländare brukar vara: blonda, resliga och med ett och annat inslag från de före detta kolonierna som stod för det irrationella – som att dyka i backen utan större problem vilket inte ens lurade domaren. Femton av de fruktade huliganerna från våtmarkerna hade förresten hela norra stå att förlusta sig på, men dom stod mest stilla och såg snälla ut. Möjligen förstod dom efter hand att man ska akta sig för Bajen. Eller också passade do på att röka lite fast man inte får röka på Råsunda.

Möjligen blir det andra bullar i returen, men om Bajen gör ett mål måste Utrecht göra två. Charlie Davies gjorde ett piggt inhopp, Zengin kom också in och valde fel spelalternativ när han hade Petter i drömläge tre meter framför sig, Haris var bra, Lollo var kanon men hade det inte lätt på ett överbefolkat holländskt mittfält och fick sällan vända upp, ett och annat träben sågs också emellanåt – och Benny hade inget att göra och gjorde det bra. Vanan att hålla nollan är alltmer utpräglad.

Att ingen ville förlora var det inget snack om.

Och nu är det alltså dags att fixa middag innan äldste sonen kommer hem från tio dagar i närheten av Båstad, och hur det går till där har man ju läst en del sommarrubriker om.

Vi tittar ut

”Nataschas bil sköts i rutan”, meddelar den något mindre kvällsdraken när vi omvärldsorienterar oss via webben, och vi känner oss av rubriksättningen något piggare och skiter i vanlig ordning i resten. Dessutom skiner solen, vi har satt i oss en kanonfin chokladmuffins som yngsta sonen smällt ihop och låtit mokabryggaren mullra, tänt en tagg och fick just för oss att ta med jycken på eftermiddagspromenad.

Men sen ändrade vi oss. Flegmatisk är bara förnamnet när man en sommardag kan sitta på en gisten träbänk i skuggan av en lind och fundera.

I morgon blir det Råsunda och andra bullar – och vi kommer inte att dricka kaffet. Holländska lag, sysslar dom fortfarande med totalfotboll som på Cruyffs tid? Ni vet, alla spelar lite huller om buller på alla platser eller nåt sånt för att förvilla motståndarna. Utrecht gjorde ju processen kort med ett lokalt brögäng för några år sen, när Bajen tampades med Forlan och Riquelme och dom andra grabbarna i Villarreal, vilka i och för sig också gav Bajen en sorts omgång fast på en annan nivå. Har ingen aning om hur spelet såg ut mot Cork, men bättre takter än mot färingarna i första omgången krävs nog.

Fast då var det ju aldrig fråga om att förta sig för Bajens del.

Och sen dess har ju Bajen satt Kalmar på plats.

Kan man sätta Kalmar på plats är ingenting omöjligt.

Ungefär som grabbarna i Santa Coloma måste tänka efter att ha spöat Maccabi Tel Aviv med 1–0 i kvalet till Uefacupen. Santa Coloma är något så ovanligt som ett fotbollslag i Andorra och självklart av modell helylleamatörer, och inte nog med det: segern mot israelerna var den första segern i en Europacup för ett lag från Andorra någonsin.

Att Runström hamnar i Tyskland och Kaiserslautern är också värt att ägna en tanke. Kaiserslautern är inte riktigt vad det var på Hellström den stores tid, och deras hemsida är dessutom ett verk av någon hemsidessnajdare som vill ligga i dotcomdödens framkant i stället för att göra det hela begripligt för den som hittar dit, men eftersom målsättningen måste vara att ta sig tillbaka till Bundeliga borde det innebära speltid för vår grönvita hjälte, och det har han ju inte varit bortskämd med i Fulham som inte riktigt visste vad dom ville.

Om vi får som vi vill möter Bajen Santa Coloma i kvarten i Uefacupen. Sen kan allt hända.

”Funkar ganska bra, faktiskt”

Gräset är inte bara grönare, och skönare, för att inte tala om vackrare och mer välfriserat, på Söderstadion. Det går dessutom att spela fotboll där.

Det är ingen nyhet.

Lolo och Haris på mitten kan lira boll. Det är inte heller något nytt. Om man så vill: mittfältet är ett angenämt problem i Bajen även när tungviktarna är borta. Eller för att ännu en gång citera Lolo: ”Vi kommer bara köra över dom.”

Sulan gjorde det på sitt sätt.

Lekström har numera för vana att hålla nollan.

Det finns vissa lag som är skönare än andra att sätta på plats. Det är ju i och för sig inget nytt.
Men likväl: det är skönt ”när man tvålar dit dem”, för att tala med Petter.

För att inte tala om hur skönt mokabryggaren mullrar såhär dagen efter.

Jycken får en godis och nickar instämmande.

Nu tar vi Holland.

The big sleep

”Alla är med utom polacken på lagret.”

Vi har just passerat midsommar. Sitter på båten ut i skärgårn för årets sejour med skissblock, morgondopp, spaning efter havsörn, den obligatoriska omläsningen av Greenes Komedianterna, tredagars sillunch med halvgaisaren tillika regissören inklusive Wikströms fisk, oväntade besök av konstnärer och andra och paddlingsturer med havet som horisont och jag lyssnar med ett halvt öra eftersom det inte går att låta bli. Ett bastant gäng från företaget AB sitter i samma båt och köar målmedvetet för att grunda med hjälp av ölkranarna för egna kulor, innan företaget står för notan när kråset ska smörjas en trappa upp, men de låter redan för mycket för nån som är på kontemplationshumör och på väg att landa efter några veckor som man kunde ha varit förutan. Det är sommar, vi har varit på väg i tjugo minuter, det är hela tiden kö till öltunnan och jag ger upp: jag vill också fylla på glaset. Det är ju sommar. Jag står bland alla glada och stinna och tankern Sten Odins lysande fula skrov ligger för ankar om styrbord och fyller på eller möjligen tömmer dom lika fula cisternerna norr om Nacka, och solen bryter igenom molnen som hängt tunga länge nog, och då menar jag bokstavligt och bildligt. Sen dyker Danmark upp lagom till min tur, och som tilltugg väljer jag den obligatoriska räkmackan, ingen höjdare och åt helvete för dyr och för varje år dyrare men lika fullt nödvändig för att uppleva den där sommaren. Fulslaget Gåshaga försvinner bakom oss i fukt och gråskala. Huvudvärken släpper, hela jag slappnar av, det är på tiden. Och för ett ögonblick lyssnar jag koncentrerat. Nån i kön från företaget var nämligen på matchen i går och berättar för envar och alla, och jag håller tyst med: det var inte vilken match som helst. Såhär var det nämligen för den som inte var där: Under första halvleken var det bara färgsättningen på tröjorna som skilde laget i fråga från Barcelona på spelhumör. Det var helt enkelt fullständigt lysande. Inte nog med det: alla i laget lös. Alla var nämligen lika jävla bra. Alla var liksom så jävla dubbelt så bra. Plus tre strutar av klass varav en ronaldinhofrispark.

Sen visar det sig att jag har gissat fel. Det är ett två gäng varav ett som på firmans bekostnad ska frossa för brinnande livet en trappa upp. Vi gör nämligen ett extrastopp vid Vaxholms kastell, och det sista jag hör innan företaget AB går av efterlämnande tusen urdruckna plastmuggar är att ”nån måste snacka med polackerna i stan”.

Sen infinner sig ron. Kvar är bara det sedvanliga skärgårdsklientelet med ryggsäck och fleece och ihopknytna svarta sopsäckar, konsumkassar, kepsen på svaj och en ny köksstol till sommarnöjet eller morfar på skäret och en och annan hund. Och dom där uppe som smörjer kråset och som följer med båten tillbaka och som liksom inte vet bättre. Förutom han då som var på matchen vars första halvlek var liksom så… osvenskt bra.

(Alla dessa parenteser: att bloggen fylls på beror på att vi åter har sett ljuset i tunneln.)

Det får bli som det blir.

Hur som helst: Matchen vars första halvlek var lysande var naturligtvis den när ett rödvitt lättviktigt blåvitt spelades ut på Söderstadions blöta men underbara matta efter konstens alla regler.

Sen gick Bajen i paus in för att på internationellt manér stänga matchen, om man får tro Tony Gustavsson som nämligen vill att man ska göra precis som till exempel Barça. Då kom av nån anledning blåvitt mer till sin rätt, och det såg ut som det brukar se ut när blåvitt får som dom vill: sparka på bollen eller varför inte motståndaren, springa hit och dit och alla efter bolluslingen, tjonga den framåt eller upp i luften eller vart som helst – och hoppas på en och annan snedträff. Ni vet: sånt som blåvitts vänner kallar fotboll och njuter av. Som tio Håkan Mild – fast mycket värre.

Gustavssons motdrag blev att byta in den ena mittbacken efter den andra.

Allsvenskans bästa spelare när detta skrivs heter för övrigt Chanko.

Allsvenskans bästa spelare när Bajen veckan innan (gäsp) avfärdade djurgårn hette också Chanko. Eller möjligen Eguren. Eller möjligen både och.

Intertotocupens bästa spelare i första omgången, när Europas blåbärsnationer gör upp om saken medan alla andra ligger på playan och på det hela taget sommarförlustar sig inför höstens allvar, alltså när Bajen inför enligt speakern sexton tusen bajare på Råsunda mötte färingar, var däremot inte en bajare. Färingarna ska vi inte tala om, dom var på varje punkt ännu sämre. Vi som var där får trösta oss med att det var lätt internationellt snitt över Bajens uppträdande och helt enligt mallen: Om man inte behöver förtar man sig inte. (Midsommarafton tog slut bara några timmar tidigare, är värt att hålla i minnet.) Hur som helst. Vi kom i tid för att i andra minuten se Charlie Davies första tävlingsstrut – grant innickad – och sen kunde man ju ha åkt hem och sovit igen natten. Förutom målet, och att vi ibland fick oss ett gott skratt, var matchens stora behållning reklamskylten som vi emellanåt vilade ögonen på i brist på bättre och som förkunnade att kaffet är godare på Söderstadion.

Det stämmer.

Och som sagt: matcherna mot dif och blåvitt som interfolierade den stora gäspningen av internationellt snitt på ett ödsligt Råsunda (vi var sexton hundra, sa speakern när han bytte till engelska) var klockrena. Det var så vackert. Så storslaget. Helt enkelt så sagolikt enkelt. Inte nog med det: det var två taktiska fullträffar av internationell kaliber.

Nog om detta. Nu ska båten i hamn. På bryggan står välkomstkommittén med bland andra yngsta sonen som hoppar upp och ner av glädje.
----
Värmen har lämnat landet, men natten var som den ska vara. Att sova på en veranda i havsbandet är guld; vattnet hörs klucka lagom evigt, en och annan jobbig fluga håller en sysselsatt, ljuset hälsar på snortidigt och då och då kommer jycken med en strumpa i käften och morrar uppfordrande. Det är inte timmarna som räknas, när det kommer till kritan, det är kvaliteten på sömnen. Inbillar jag mig.

Ingen återvändo, alltså. Vid sjusnåret är det raka spåret tjugo meter ner till kluckandet. Årets första morgondyk från klippan – och det hör till att man inte har en aning om hur kallt det är förrän man är i. Man har varit med om värre, kommer man fram till när man återfödd står på land med handduk om midjan och vänder tillbaka för att sätta fart på kaffet, tända en tagg och glo en stund för att se om det händer nåt spännande på andra sidan sundet, vilket det aldrig gör förutom en och annan som vissa år tycks ha samma vanor som en annan, och sen sitter man därute i en stol på klippan medan jycken snusar runt i buskagen och man landar i stillheten och lägger upp benen på stolen mittemot, tänder en tagg och börjar läsa: ”När jag tänker på alla de grå minnesmärken som är resta i London över generaler till häst, hjältar från gamla kolonialkrig, och över bonjourklädda politiker som har sjunkit ännu djupare i glömska…”

Fast det kunde vara lite varmare.

Ett par timmar senare, tre varv med kaffemaskinen, kommer de ut en efter en ut på förstukvisten och gnuggar sömnen ur ögonen. Dagen börjar.
----
Först besöket kom redan i dag. Yngsta sonen käkar åter falukorv. Själv hälsar jag lunchsillen med rödtjut, för ibland har man helt enkelt inget val och halvgaisaren kommer först i morgon med allt det andra. På kvällen laddar vi bastun när solen går ner jag, kvinnorna och barnen och sen bär det ut i havet och in igen i bastun och ut i havet på nytt lite huller om buller, och vi går som vi är över ön i sällskap med jycken och ser fullmånen lysa som var den av rödaste guld lågt bortom Grisön som ungarna döpt för där ligger dittransporterade grishuvuden på rad för havsörnarnas räkning och yngsta sonen sätter på sig manteln som jag släpat ut och står där i mångatan som en minigandalf med stav och allt och allt är magiskt och fuckin stilla.
---
Vädret ger sig inte, men det får bli som det blir. Morgondoppet går som en dans och jag får en stund i ron på klippan med bok och jycke liggande vid fötterna. Äldste sonen är kvar i stan och telefonen ringer. Det rullar på, det är såna tider. Han har fått en kniv i benet på jobbet och är på väg till akuten och tre stygn och förbud för vissa aktiviteter i ett par dar, bland annat måndagens fotbollsmatch som vi bespetsat oss på mot Södermans och Westermans barn och barnbarn på stora ön. Vi tycker att vi fått vår beskärda del för ett tag, och nu kanske vi har fått det. Under tiden dunsar halvgaisaren ner på bryggan och vi hämtar honom med fyrtaktaren samtidigt som kvinnan åker hem för att jobba och han har med sig en dotter och attiraljer till den kommande sillunchen. Men i dag blir det köttfärsröra och stekt potatis och yngsta sonen äter grillkorv och gör mig glad. Sen blir det ännu ett varv med utombordaren till bryggan för dottern ska hem i duggregnet som friskar på med kvällsbåten för kommande veckans lajvläger, och plötsligt börjar barnen bli stora och far hit och dit och yngsta sonen kör båten hemåt i motvind och blöta men hade förstånd nog till skillnad från en annan att bära regnrock – och som vanligt har man inte hunnit med när det händer grejer som det här med att åren går. Kvinnans väninna konstnärinnan och hennes barn stannar ännu en natt, och ungarna som är kvar lirar yatzy och bluffstopp och yngsta sonen mumsar oavbrutet på varm choklad och vi berättar historier för varandra och ungarna kommer aldrig i säng eftersom dom inte kan få nog av göteborgsvitsar och äldste sonen kommer kanske ut redan i morgon i brist på annat att göra och han påstår när jag ringer för att kolla läget att kniven gick in en decimeter i vaden. Dagens sista sms kommer från kvinnan 2.08: ”Vilken dag…”
Men då sover alla vi andra redan.
---
Och nu är det morgon på nytt och allt är pånyttfött. Vädret ger sig i vanlig ordning inte, men morgondoppet är av inget snack om saken-natur.

Konstnärinnan packar ihop och vi passar på att bunkra i affären, och sen blir det sillunch i ett alltmer tilltagande vackert väder med ett och annat stilfullt dyk, och framåt eftermiddagen när vi tränar på årets mest prestigefulla holmgång alla kategorier, nämligen morgondagens kubb mellan Sveriges framsida och bakstjärt, hör vi över fjärden ett välbekant ljud, och jycken som jagat klossarna mellan varven är först på bryggan när äldste sonen lägger till med styrpulpeten. Han haltar ordentligt, sex centimeter visar sig kniven ha trängt in strax nedanför knät.
----
Hammarby tycks ha gjort vad dom skulle mot Keflavik eller Klaksvik hette dom visst därute i Atlanten och absolut inte mer än så, berättar sonen. Här ute är det solsken och mamman som sett till att dottern kommer i väg på lajvläger missar båten i stan och får plockas upp efter en vådlig färd med buss till Sollenkroka med styrpulpeten, och sen åker vi till Wikströms fisk och käkar abborre och fiskpaté och halvgaisarn står för notan eftersom han bland mycket annat är en generös natur och det är ju bra för det går massor av stålar eftersom det får bli en och annan möjataffel och vi måste ju testa den där andra sorten också för att inte tala om den lilla till kaffet och vi lägger en femtilapp extra i dricks som vi skriver ”för fisen” på innan det är dags för kubb på hög nivå. Segern är odiskutabel och gick åt rätt håll. Vi tjötar en stund ute på klippan när mörkret lägger sig. Sen blir det bluffstopp på verandan med alla andra. Sen sover vi. Till och från. För då och då kommer jycken med en strumpa i käften och morrar uppfordrande. Då och då kommer äldsta sonen nedhasande för trapporna för att kräkas. Det kan vara fiskpatén, men vi bestämmer oss för att det lika gärna kan vara brunnsvattnet. Hädanefter ska vi koka det.
---
Ännu en dag med sol. Jag har fortfarande inte landat efter de senaste veckorna och känner av huvudet men tar som vanligt ledningen, bälgar i mig kaffe och läser femton sidor Greene innan nästa figur dyker upp på förstukvisten. Göteborgarna lämnar oss och yngsta sonen är med på bryggan och vinkar av och käkar glass i mängd och vi glor på båtar som lägger till och lägger ut. På vädret är det inget fel, men det märks en annalkande förändring i luften söderifrån. Vi lirar Chicago. En annan slutar på minus och odiskutabelt sist.
---
Morgondopp kvart över sju. Jycken stannar på förstukvisten och vill inte följa med. Det har regnat och regnar fortfarande och det får bli verandan denna morgon. Jag får naturligtvis för mig att jag ska skriva en bok, det får jag alltid när jag ska börja jobba om några dar. Inte nog med det: i dag ska jag bara tänka stora tankar. Som vanligt alltså.

Och ännu har ingen annan stigit upp.

Nere för räkning både här och där

En i högsta grad oväntad familjeangelägenhet som vi gärna sluppit har satt spår i uppdateringsivern och -förmågan. Men vi håller i vanlig ordning på att åter ta oss samman. Bara så ni vet.