Vänta ett ögonblick

Eftersom jag har nått en viss självinsikt om livets väsentligheter och därtill visserligen på sin höjd men ändå är litegrann halvbildad och nästan hänger med tillägnas dagens inlägg demonregissören som gått ur tiden.

Dagen började annorlunda. Valda delar av familjen som sent i går anlände från en kobbe lämnade nämligen jycke och kanin hemma och försvann i soluppgången till en annan kobbe över dagen för att glo på en massa båtar, och en annan fick agera hjälp på traven, ostmacksberedare och chaufför en bit på vägen för att bussen inte skulle hinna lämna dem i sticket. Morgonkaffet dracks med andra ord urattans tidigt på Mazzarini och staden vaknade medan jag satt på skuggsidan med en fullt godkänd cappuccino och en tagg i näven och såg Söders höjder sträcka på sig i den halvsömniga solen och en och annan vilsen japan passera och, vafalls, två poliser som gick hand i hand och fnittrade, men ägaren som just nu är ett lämpligt offer att diskutera Utrecht med var inte där.

Sen for vi hem. Men sen ska vi dit igen.

Jycken har gjort sitt. Ett förskjutet morgondopp återstår. Vi har en massa måsten, som att tjacka biljett åt sonen till veckans clou som utspelar sig i morgon på Söderstadion när malmöiter kommer på besök i ännu en måstefajt och som sagt diskutera Utrecht över en dubbel espresso. Men sen får det bli sittning framför burken och Det sjunde inseglet, som är ett komiskt mästerverk till skillnad från Sommarnattens leende, som är en högst allvarlig historia. Tro mig.

Just i går och som av en händelse som ser ut som en tanke såhär efteråt analyserade jag på en av Söders absoluta höjder med en annan lirare en av demonregissörens döttrars insats i en film som man naturligtvis såg när det begav sig, där hon hade den stora äran att agera tillsammans med en annan storhet men i en annan viktklass, nämligen Ricky Bruch, och vi analyserade klippteknik och stod i samtidigt som statyn framför våra ögon lindades in i plast, och vi funderade på vad det kunde betyda. Två poliser promenerade förbi, men dom gjorde ingenting åt saken.

Det sker ständigt nya saker, för att inte tala om allt som upprepas, och vem vet hur det ska sluta, men några demonregissörer som kan det här med film finns inte längre kvar.