Än går det vågor...

Vilken dag i går. Det är därför vi sitter här mittinatten och knappar på tangenterna fastän vi knappt kan sitta. Ont i kropp, rygg, leder, hals, näsa och tonvis med snor, kryddat med födelsedagskalas, feber och att jycken ska ut såg dagen ut. Jycken har för övrigt fått sällskap av katten, som var på väg att döpas till Sulan men fick namnet Messi. Så kan det gå. Men morgonpromenaderna får den sköta på egen hand, när det kommer att bege sig.

Så vi kom aldrig till Söderstadion. Vi hade gärna varit där. (Yngste sonen deltog i alla fall i det traditionsenliga tågandet från Medborgarplatsen.) Av vad vi kunde utläsa utsträckt framför förtitvåtumsdumburken i sonens lägenhet som vi var förpassade till på grund av födelsedagsståhejet och som stod tom eftersom sonen tågluffat till Deutschland för att öla och handbolla var det ett Bajen på plats som vi hade velat se för två år sedan. Det kändes som om de grönvita heroerna fått ett gäng karaktärsspelare i truppen som vet vad som gäller i Superettan. Och Greger Ölhalte tycks också ha karaktär. Och så Lallet, så klart. Den sköna karaktären vill vi inte vara förutan. Lalet tycks förstå att det finns inget vackrare på vår fotbollsjord än att beträda en grönvit hemmaplan. Och att man ibland måste dra till med en klackspark för annars är det inget kul.

Vi har dragit växlar förr på en match. Det kan vara outsägligt dumt. Men vi gör det i alla fall: Det finns chans att vi återkommer till denna blogg. Så skönt såg allt ut på Söderstadion. (Och dessutom är exempelvis Carl Bildt fortfarande på fri fot, om vi nu får för oss att blanda in livets andra väsentligheter.)

Planen såg med Söderstadionmått rätt taskig ut. Men vad gjorde det: alla får minst väl godkänt.

Mokabryggaren, och eventuell jycke, får vänta. Vi sträcker ut oss, snorar, konstaterar att dottern börjar bli vuxen och tycker att det ser ut som om det kan bära i väg åt rätt håll den här säsongen, den sista på Söderstadion?

And how is the weather

Här är man inte för ofta. Men ibland får man lusten tillbaka.
Som i dag. Ut på förmiddagsvarvet på blöta isen med spring i ben-jycken under idogt pinnkastande nynnande på typ Happy together och med mokabryggarens mullrande som belöning vid horisonten, och ett litet solskensstick stack fram genom gråmulenheten över udden och vi tände en tagg trots att vi slutat och trots att Greger Ölhaltes lagbygge inte längre är obesegrat och vi ibland funderat på om vi bryr oss, och vi gick i land och delade ut godis till jycken och satte på mokabryggaren med besked och drack första koppen ur den svarta förlustmuggen med det ursnygga emblemet eftersom det blev torsk i går och påtåren ur den vita segerkoppen med samma sköna klubbmärke på eftersom vi kände för det.
Så är det ibland: vi bara kände för det.
Max är alltså tillbaka. Max som var en otroligt betydelsefull komponent under de svängigt sköna Bajenår som följde på guldåret 2001 och då målet var något annat än nu och det kryllade av lirare och då hoppen mellan hopp och förtvivlan låg på en annan nivå än både före och särskilt efter. Man lär inte gå ned i samma flod två gånger, så det kanske inte är samma Max som är tillbaka, men vi håller av våra hjältar.

Annars är det ett idogt dragande av strån till stacken. Aktieägarna myser naturligtvis och rullar tummarna. Som vanligt funderar vi på att göra revolution. Som vanligt måste jycken ut.

Just nu har vi dessutom fått lusten tillbaka.

Funderade på att köra Zappas, men va fan: