En sak i taget

Aah, sommar. Som sig bör har vi badat, klämt en och annan kaffe och solat bringan mellan varven på den gistna träbänken och på bryggan där vi flämtande såg yngste sonen kajka runt med optimistjollen i den obefintliga vinden. Vi hade vilda planer på att lämna två dagars disk därhän och i stället gå på fotboll, i Märsta om vi uppfattade det rätt, men vi valde att slå dank, umgås med kidsen, ge fan i disken och kolla om det verkligen var tomt i skafferiet.

Det var det.

Så vi tog en kaffe till och kollade för säkerhets skull längst in där det var som svalast.

Om Hammarby hemsidas direktrapportering kan vi inte annat säga än att det måste ha varit vajsing på htmlkodningen, eller också var det meningen att man skulle få upp ett fast fönster på typ tjugo gånger tjugo pixlar för att man skulle förstå att man gick miste om nåt. Det kan också ha varit vad datatekniker brukar säga när dom debiterar två lakan för att låtsasklia sig på hakan i tio sekunder och sen trycka på en tangent, nämligen ”ett sbs-fel” (Skit Bakom Spakarna). Eller också var det nåt slags bojkott av något slag, vad vet vi, men så mycket förstår vi att 4–0 i kvartsfinal i Svenska cupen mot ett brögäng i Märsta som slagit ut bland annat Henkeborg på vägen inte går av för hackor när man så småningom läser in sig på statistiken över, hmm, ”guldåret 2008”. Och om man vill hålla fötterna på marken, vilket vi gör: Nathan och Olof har målat, bara en sån sak.

Vågornas brus

Aah, sommar. För en gångs skull har vi inte behövt tänka så det knakar. Eller dra strån till stacken. Och jycken? Det brukar lösa sig såhär års.

Tog styrpulpeten och dottern i den och stack i väg efter yngste sonen som gett sig den på att segla optimistjollen till Tranholmen och goda vänner, och vi hann upp och såg honom kryssa fram och tillbaka över fjärden och slog följe på behörigt avstånd för man vet aldrig. Det tog sin tid. Vågkluck och sol. En och annan mås. En och annan extravåg från ett och annat fartvidunder. Framme blev vi bjudna på saft och kaffe, fattas bara, och sen stack vi hem och sonen i god vind. Middag. Kaffe naturligtvis. Hyrvideo om en råtta. Och nu kom kvinnan i huset hem. Äldste sonen? På galej.

Detta om detta.

Får man tro Bajens värvningsplaner för tillfället är spelidén 0–8–2, och inte mig emot. Talanger från höger och vänster, och en och annan veteran med goda språkkunskaper, skriver på i parti och minut. ”Det har gått bra under våren så man har ju hoppats på något mer. Men jag tvekade inte att skriva på”, säger till exempel Carlos Gaete enligt Bajens hemsida efter kråkan på Bajenkontraktet. ”På något mer”? Barça har vi väl alla nån gång drömt om, så jag hoppas att jag förstår vad han menar. HTFF har onekligen blivit en succé; är det tolv spelare i A-truppen som kommer därifrån? Och plockar man typ en spelare från varje års talangläger kan man bara skrocka instämmande. Maic Sema imponerade, förstår man, och får man tro IF Sylvia var knappast något annat att vänta än att killen skulle försvinna nu eller möjligen något senare och så småningom kanske till varmare breddgrader. Killen har för övrigt Barça som favvoklubb, han med. Han är inte lång, men han är tre centimeter längre än Messi, vänta, han har växt en centimeter sen han kom, fyra centimeter, och är något yngre, det kan vara bra att veta. (Och apropå det, är det något på gång med Puyol som en annan inte vet…)

Fredrik Söderström? Det är en kille som kommer att få styra upp ungdomarna. Och berätta för kidsen om hur det var för länge sen, till exempel innan alla hade mobiltelefon och tränaren ville ha tag på en.

För att inte tala om före internet och allt bloggande.

Man skulle kunna tro att skafferiet bågnar av staropramen, men vi hittade bara en.

Bra och bra

Asså ännu en batalj med två fejs. I första halvlek var Bajen löjligt överlägsna och borde ha stängt butiken. Att Bajen var löjligt överlägsna berodde delvis på att Örebro backade löjligt långt hem, delvis på att motståndarna aldrig fick tag på bollen när dom försökte. I andra halvlek såg det genant annorlunda ut. Möjligen hade Bajen full kontroll på det hela, men riktigt säker kan man inte vara. Det såg ut som om Poppen tog bollen på mållinjen några gånger när den där tremetersmannen nickade blint, och målvaktsöga har han, det visade han vid stolpträffen i slutminuterna. Och hållen nolla är inte fy skam.

Om Bajen fick tre mål bortdömda för offside vet vi inte, vi stod så att säga i 90 graders vinkel, men det är inte omöjligt.

Lolo var naturligtvis bra. Sosseh är kul som back men back är han inte, det syntes emellanåt. Traoré däremot utser vi till matchens favvo.

Sulan kom in och var uppe på frisparkarna och såg sugen ut att slå in eventuella returer.

Paulinho har vi lust att se mer av. För att vara brasse är han inte en klassisk sådan, om ni förstår skillnaden, men säga vad man vill: han jobbar på i alla fall.

Gaete är inte riktigt Petter än, det syntes, men va fan, vem är det som är det?

Arton tusen, sade spikern, men så många var vi inte. Förr i tiden kunde man däremot få se arton tusen pastejer vina mot anfallarna, numera händer det max en eller två gånger per match. Spelidén är så att säga klar och tydlig. Men ibland tänkte vi vårt stilla sinne: Slå bollen NU! Men okej, vi inser vad som kunde ha hänt.

Vad har Charlie i Kina att göra? Vi kommer att sakna honom. Redan i returen mot ÖSK kommer vi alltså att få se ett annat anfallsspel, men snälla, inte pastejerna. Eller vänta; kanske nån?

Fredrik Söderström fick beträda gräsmattan under pausen.

Yngste sonen tog det hela med ro. Vi hade dessutom på begäran och för en gångs skull käkat en imperialistiskt nedmald kossa mellan bröd med extra ketchup innan, för att inte tala om fettpinnarna till ”freedom fries” nedsköljda med 40 sockerbitar upplösta i färgat kolsyrat vatten, så den nya snygga vita tröjan hade sin fläckar.

I andra halvlek trotsade vi rökförbudet av ren nervositet och tände en tagg. Vi var inte ensamma.

Kaffemaskinen kallar. Sen ska vi dra strån till stacken.

Käftsmällar man minns

Försöker bänka oss på den gistna träbänken med halva muggen full och en tagg, alltså när vi inte klipper gräs med handjagaren och try to kill pissmyror med kokhett vatten. Inte för att vi vet att det funkar, men vi tömmer vattenkokaren med jämna mellanrum. Och hel tiden laddar vi. För kvällens match. Yngste sonen ska med, i ny fin vit halvaprisettröja från shopen som det står, just det, Bajen på. Inköpt i går. Vi har redan hunnit tvätta den. Här går det undan i jordgubbs- och blåbärstider.

Att Fredrik Söderström numera är bajare, vad säger vi om det? Vet inte. Märkligast är att Bajen värvar spelare i parti och minut, bara en sån sak. Nathan Paulse har ju redan debuterat med viss ära, snabba ryck minsann, men vi börjar tro att nån räknar med att vissa spelare försvinner. Typ under OS. Och typ innan. Och senast efter. Eller till dagens match. Eller nåt sånt.

Vilket vi inte vill.

I dag är alltså Örebro på tapeten. Vi bävar i vanlig ordning. Det är naturligtvis inte svårare än att gå ut och köra över dem, men just det är bland det svåraste man kan göra. Om man får tro vad vi trott vid tidigare, liknande tillfällen.

Vi gör en prognos. Sticker ut hakan där vi sitter och tar igen oss i solen. Om man så vill: Önsketänker realistiskt. Sol, fulla, förlåt fyllda läktare, 5–1, Charlie gör två, Nathan ett och Petter ett. Och… vänta… Haris ett!

Men vi tänker inte äta upp nån hatt. Vi har varit med förr.

Vår bästa tid är nu, läser vi på en insiktsfull blogg. Vi är som vanligt något mer återhållsamma men njuter lika fullt. På nyhetsplats i en tidning som Guillou envisas med att kalla Sveriges malligaste (det är den inte) läser vi ett matchreferat (typ undermålig underhållning) som får oss att undra var skribenten har sina sympatier och om vi sett samma match. Det kan vi inte ha gjort. Tony Gustavsson för sin del talar minst tre gånger och i olika sammanhang om bra och hög och bra verkningsgrad (vi talar fortfarande om samma match) på Bajens hemsida, och det kan det ju ligga något i.

Vi njuter lika fullt.

Något som kan vara värt att ta med sig är hur Bajen när pågarna väl lyckades fippla in sina mål omedelbart tog tag i taktpinnen igen och bestämde hur det skulle se ut där ute på planen.

För övrigt tror vi inte att Bajens backlinje slog en enda tjongboll mot förgäves löpande forwards, och gjorde dom det (det måste ha skett, till och med Barças Puyol sysslar med sånt, men han är ju å andra sidan back) så må det vara förlåtet. Det tappades en och annan boll på mitten, det görs det även på Camp Nou, men annars var passningsfrekvensen hög, lång och stilig och igånghållen av spelare som skolats i HTFF. Särskilt när pågarna försökte pressa bollhållaren, till exempel Sosseh. Det hade dom ingenting för.

I kväll är vår enögde granne bortibacken på plats på Olympia. Man har ju konstigt nog olika preferenser för vad man vill göra på semestern. Hur det än går kommer Bajen att tappa en placering. Eller vänta, ett scenario är förstås kravaller och att bägge lagen fråntas tre poäng. Ett annat att Henke knoppar in matchens enda mål 89:e minuten.

Eller skit samma. Vi sitter på den gistna träbänken med muggen full och njuter lika fullt.

Nu ska vi skicka ett mejl så att FRA får nåt att göra.

Passar och ler

Vi har glott på match på dumburken. Vi ler.

Vi firar den odiskutabla segern mot Malmö värdigt – och med en klassiker: frukostbröd med räkost. Typ åtta stycken, för vi blev hungriga där vi satt och glodde storögt och emellanåt högljutt gav vårt bifall.

Att Charlie Davies levererar i parti och minut har vi börjat vänja oss vid, och är dessutom inget som överraskar oss. Kvällspresskrönikörstilen är för övrigt inte vår. Vi har vetat från början vad killen kan. Killen lägger sig inte ens ner när han har chansen att få frispark vid hörnflaggan. Han gör mål i stället.

Bajen lär för övrigt ha en urkass bänk, om man ska fortsätta att tro kvällspresskrönikörer, dom som ni vet vet allt innan och ibland efter. Modell superettan om ens det, har vi läst både här och där under resans gång. Det stämmer, som ni andra vet, inte det heller, som den som är med sin tid kunnat konstatera den senaste tiden när sju eller åtta spelare som borde vara ordinarie inte kan lira på grund av skador eller avstängningar. Den består delvis av division två-lirare, och då menar vi lirare. Vi hyllar naturligtvis Charlie för hans slit och två mål, men kanske ännu hellre debutanten Carlos Gaete, som om man så vill kommit från ingenstans och som lärt sig att man ska skjuta ett volleyskott på Lolos precisa hörna mot och på mål. Att killen skulle bli trött kunde till och med vi räkna ut, men innan dess var det inget att snacka om.

Vi kan inte låta bli att skriva några rader om en skön division två-anfallare som numera lirar vänsterback i allsvenskans särklass skönaste lag och gör det med egen skön stil: Alagie Sosseh är bollsäker med känsliga fötter, dribblingsbenägen, framåtsyftande – och lunkar tillbaka längs kanten när Bajen tappar boll nånstans. Vi njuter – med hjärtat i halsgropen – varje gång. Särskilt som malmöiterna fått för sig att det var just där man skulle försöka slå till.

Det gick inte så bra. För när dom för en gångs skull då och då lyckades med halva uppsåtet, då fanns dubbel dansk dynamit som täckte upp: ”Nå så før hillvedde, Christian, det ær din gubbe!”

Medelåldern på truppen? 23,4. På bänken satt fyra 18-åringar.

Motståndarna lär vara lika skadedrabbade. Visst, men det var dom som torskade.

Allsvenskans kanske bästa spelare (vi är som ni vet återhållsamma) satt bredvid bisittarjens och fick beröm av densamme.

Har Bajen en back på planen så är det naturligtvis så att han gör en balja han med. 26 passningar inom laget– och sen en skön markare som gled så fint in i mål. David Johansson är tillbaka.

Vem vet, nästa gång kanske det är Sulans tur…

Vi fick se en allsvensk debutant från Kapstaden hoppa in i hetluften – Nathan Paulse, snabba ryck med papperna minsann – och få sin första varning i allsvenskan efter tre minuter. Vi såg hur som helst en viss potential. Hade han haft liite snagg på skallen hade inte den svettiga pannan förpassat nicken två decimeter över ribban utan i stället under densamma.

Poppen kändes lite bajen, och växte när det till slut i vanlig ordning drog ihop sig.

Firandet? Fortsätter värdigt. Vi ska inventera skafferiet.

Enough

Ojojoj, vilken resa. Vi vet, för vi har tappat fokus under resans gång. Stirrat oss blinda. Kört vilse. Sett syner. Snudd på sett dubbelt. Och mycket annat. Nu får det vara nog. Om någon undrat vad vi håller på med håller vi med. Men nu ska vi tillbaka i hjulspåren. Köra på. Gasa. Ge fan. Koncentrera oss. I kväll är det match. Borta. Klart man inte kan vara där. Men vi fick inte ens uppleva Pekingmatchen. Och mycket annat. Som att vårsäsongen har liksom försvunnit. Fan.

Okej, och ojojoj, vi ska inte klaga, men va fan: vi borde inse vad det handlar om.

Vi har ju varit med ett tag.

Så nu sitter vi på den gistna träbänken bakom vår förhållandevis nya bajenbrickor. Laddar är bara förnamnet, och i morse morgondoppet som starter. Muggen är urdrucken men åter fylld. En tagg i näven. Skjortan uppknäppt (lilla maggen är faktiskt liite mindre, som ett liitet fint halvfånigt resminne…). Och se, solen vandrar mellan molnen och vinkar glatt och vi tillbaka. En, okej två, starobno på kylning. Jycken är på skäret. Dottern har varit hemma och vänt och sitter åter på båten ut. Kvinnan är naturligtvis där och håller ställningarna. Liksom yngste sonen. Kaninen. Snart är dom här på nytt. Och äldste sonen, som drack bland annat 103 öl under tågluffen (dom förde statistik) och som stabben talar sig varm över den tjeckiska, har börjat jobba just i dag och får emellanåt gå upp i ottan.

För övrigt har vi en ny inneboende. Och jag som trodde rökelse försvann nån gång på sjuttitalet.

Nå. Nathan Paulse är klar för Bajen. Den 26-årige Kapstadskillen som till råga på allt spelat några landskamper är ”built to give opposition defences trouble” läser vi på en hemsida nånstans. Det låter det. Bajen brukar normalt sen ett par år bada i mittfältare, nu börjar det likna nåt även på strikersidan. Det kan vara så, om jag analyserar situationen rätt, att Tony Gustavsson har fått smak på det offensiva upplägget. Typ 0–5–5. Det verkar ju funka rätt hyggligt utan backar.

Som mot de himmelsblå senast.

Fast mot Peking? Tja, gör man fyra baljor och vinner så inte mig emot. Det får dock inte bli för mycket bajen över det hela.

Eller för att vara exakt: det kan aldrig bli för mycket bajen över det hela.

Att Charlie Davies levererar i parti och minut gläder oss. Vi har sett potentialen, och nu håller han vad vi lovat. Och där bakom lurar Olof.

Man kan inte få allt, vi vet. Som att hela tiden sitta på skäret, morgondoppa sig och avrunda dagen med ett bastubesök medan vågorna stillnar och grannens monstruöst för stora flagga slutar slå. Men vi klagar inte. Vi är på gång igen.

När vi återkommer kommer vi med andra ord att vara med. Hela vägen. Vi har börjar knyta näven. Borgarna, Bush, chockdoktriner och könsmaktsoordningen – hela konkarongen ska vi ta oss an.

Och Bajen.

Utspelens tid

Tidig morgon. Att vi är uppe är inte meningen men njutbart. Vi trodde att klockan var något helt annat, det kändes så, men det var den alltså inte. Vilket vi känner nu. Vi accepterar dock faktum: vi får sova nån annan gång. Till exempel i morgon.

I morgon har vi nämligen dragit klart strån till konsumtionssamhällets fromma stack så till den grad att vi är fria några dar för att få kraft för att fortsätta med vårt värv och därmed förpassar oss ut på skäret för att umgås och den årliga läsningen av Komedianterna på klippan och mellan varven glo efter örn samt en sillbit och den lille som sysselsättning när andan faller på. Kvinnan i huset tar för övrigt en vända in till stan samma dag, så vi får sällskap på akterdäck i kvällssolen på vägen ut.

Vi har för övrigt hunnit med kort vända ut på skäret för en vecka sen så vi vet vad som väntar. Rattade styrpulpeten rakt ut i det okända för att schweiziska nian skulle få åka båt och sitta på en kobbe innan hon åkte hem för att fortsätta med sitt, och nånstans vid Grinda hamnade vi fel, ni vet höger vänster. Skärgården är sig lik, kan man säga, det är en massa öar med träd på. Vi hade inte ens solen att gå efter – moln i vägen –eller nån myrstack att glo på för att få koll på den soliga sidan eller hur det nu var dom byggde sina stackar. Litade på instinkten, tog till höger vid nästa ö, och se på fanken: där låg Grinda. Halvvägs med andra ord. Sen drog vi på friskt och lite på känn och så småningom kom vi fram och fick senare på dagen hämta alla andra som fick åka reguljär båt. Inklusive jycken.

Sen fick vi hämta regissören tillika halvgaisaren från rikets baksida som kom med kvällsbåten och sen såg vi solen gå upp. Sen tog vi båten till Wikströms hela basset. Man ger sig så lätt i trevligt sällskap så innan man hann fundera på saken stod Möjataffeln på bordet till abborren, och sen såg vi solen gå upp.

Sen var vi liksom hemma.

Sen åkte vi hem för att se till att nian kom på planet och för att dra strån till stacken.

Vi borde alltså sova men icke.

Nu hör vi kaffemaskinen rossla färdig. Vi tar med oss tidningarna till den gistna träbänken. Solen kryper fram runt hörnet och börjar med att värma fötterna. Allt är inte fotboll. Vi bläddrar på. Vi borde sova men vi tänder en tagg. Vi har inga skrupler, men vi skryter inte om saken. Nu tog vi i. Och konkursade salladsbarer och avlyssning i all ära. Men har till exempel centerns unge fat freddy feddy hittat på nåt nytt kul som han inte behöver ta ansvar för?