Det finns bara en från en dag till en annan

Jycken har fått sitt denna morgon med hjälp av matten. För en annan knäppte på kaffemaskinen, tog sig en tagg och funderade vidare.

Som att man låg på sofflocket med bongen i näven och slöglodde på dumburken i går kväll och undrade varför man alltid satsar på fel häst när äldste sonen kom med sin bärbara och sa ”kolla in” och man läste på Villarreals hemsida. Villarreal är som bekant i de riktigt stora fotbollssammanhangen allt annat än peanuts, vilket lånet av Sebastian Eguren inte heller ska ge på sikt, är min fromma förhoppning, nu såhär efteråt när det stora vemodet sätter in och man sovit på saken och tar sig samman.

Bajens nio mittfältare är numera åtta. Att det blev just Eguren som försvann har sina i fotbollsvärlden naturliga skäl, vilket dessutom indikationerna talat för, för att tala med infochefen Rybrink, ni vet de ekonomiska incitamenten för affärsverksamheten i allsvenska lag i allmänhet och i Bajen i synnerhet. Stålar. Men ändå. I den bästa av världar. Så hade vi velat ha honom på planen. I Bajen ska inte alla vara utbytbara. Inte på planen. Inte på läktaren.

Några spelare är alltid lagets ryggrad mer än andra. En del slår till och blir det snudd på studs när de dyker upp som oskrivna kort. Bajen har förvisso åtta mittfältare, men inte längre Eguren, den som det visade sig bara finns en av och som till och med den enögda grannen bortibacken tokhyllade. Dör vi av sorg, lägger oss ner i fosterställning, ger upp, drar den sista sucken, byter ståndpunkt? Inte alls. Vi knyter näven, tar oss samman och förväntar oss att något tar hans plats. Någon som det en gång för alla visar sig bara finns en av där ute på planen.

Om Eguren hade försvunnit om så bara för tolv allsvenska omgångar till något av kontinentens alla Enchede ”för att bli en bättre fotbollsspelare” hade vi blivit förbannade. Nu är vi bara en smula småbittra men överjävligt stolta.

”Jag måste hitta ett sätt att ha båda på planen”, sade Tony Gustavsson för nån dag sen apropå Sebastian och Petter. Ett delikat problem som fått en åtminstone tillfällig lösning.

På köpet förutsätter vi att rollerna i lagledningen är glasklara och saknar överraskningsmoment.

Under några timmar kommer vi att fundera vidare: Vad kan det kosta att spika igen ett mål?

Ett par kulor i granen

Ute blåser allt annat än sommarvind. Och Paris nya hångel attackerade Leto, meddelar den mindre kvällsdraken, som också lockar med att Paolo Roberto under kvällen blir pungsparkad i en tv-kanal. Själv funderar jag på att dräpa den sista, okej, de sista, julölen för att liksom dra ett streck nånstans att vi går mot ljusare tider även om det är obegripligt när man såhär på kvällskvisten står på förstukvisten och glor ut i mörkret och envetet försöker få fyr på taggen. Granen? Den står sammanbiten och jävligt torr och surar i hörnet och väntar på att få bli utburen i kretsloppet. Den har i och för sig inte haft det lätt eftersom jycken föredrar att dricka ur dess fot vilket påskyndat den nakna processen, som inte är klar förrän vi dansat runt den och sånt har vi inte tid med. Dessutom hänger ett par snygga grönvita kulor kvar och lyser upp eländet. Jycken? Är i Järna med alla andra för att hälsa på, så den kan man inte gå ut med som omväxling.

Vilket är det roligaste svenska ordet hittills? Smör, enligt vår för terminen inneboende tysktalande som inte kan så många ännu på hjältarnas språk men som innan man vet ordet av och om jag känner henne rätt kommer att veta skillnaden på adjektiv och adverbial och att vårda infinitivmärket ömt och tydligt, vilket får ses som en bedrift med tanke på alla profana uttryck och däremellan lösryckta mumlanden samt i och för sig insiktsfulla analyser som hon får sig till livs när hon lyssnar till våra samtal runt köksbordet om, tja Bush och feminism och Petter.

För att inte tala om hur det kan låta i skolan där hon tillbringar dagarna.

Allvarligt talat, det är kanske så att Petter Andersson inte längre är en talang räknat i fotbollsår, och att han kanhända får räkna med att hamna i Midtjylland av universums alla lag (som dock som den minnesgode erinrar sig har cheerleaders, ”danseglade ulvepiger”, som går under namnet Wolfpack) om han ska bli ”proffs”, men vi tror oss fortfarande se potentialen. Att det kryllar av ”talanger” och hårt arbetande lirare i sina bästa år på Bajens mittfält är ju en lisa för laget om han nu försvinner. Dessutom räknar vi kallt med Charlie Davis stora genombrott, i år alltså, och konstaterar att det ser en aning ljusare ut där framme nu när även Freddy är med i startelvskampen. Men ändå. Och man vet ju aldrig. Och vi har ju liksom inte sett Petter den riktigt store än.

Fast numera byggs lag med pengar, och helst ska det egna målet spikas igen. Vilket vi håller en tumme för ska ske.

Så vi är delvis kluvna i sak.

Annars tycks den grönvita inställningen vara frisk över lag. Inte en dag när Bajen tränar utan rapporter om axlar ur led, hjärnskakningar och diverse blodsutgjutelser.

Vi vet hur det kan vara. Vi gjorde för några dagar sen typ ett antal armhävningar när vi bestämde oss för att nu får det vara nog, och sen sade ryggen ifrån.

Men snart är vi åter på g. Bara så ni vet.

Computereran

Vårt förra inlägg innebar rekord i antal youtubeklipp, vilket vi är inte så lite stolta över. Nu har vi dessutom lagt i högsta växeln hittills på espressomaskinen och konstaterar till dess sköna muller att vi ser ljuset utanför vårt fönster. Solen skiner alltså. Otroligt. Alltså är vi möjligen lite på g, vilket tjugofem armhävningar det första vi gjorde (ja, efter en kopp och en tagg förstås) dagen till ära också kan tyda på, vilket i sig inte är en dag för tidigt.

Klonat kött, vad är problemet. USA:s livsmedelsmyndighet, som enbart har konsumentens bästa för ögonen, har ju gett tummen upp. Det innebär ju bara att man i princip äter samma ko om och om igen. Alla får sin ko att ha på tomten eller i cykelutrymmet som liksom förökar sig med sig själv om och om igen. Typ på Särimners säregna vis. Biff Stroganoff, biff med lök, pepparbiff, pizza med biff och bearnäs, biffsallad, tunnbröd med biff och räksallad, det är bara att hugga in. Alla andra kossor kan i lugn och ro strosa omkring med små bjällror om halsen och bli klappade av små barn och då och då få sig en omgång av nån tjur. Alla blir glada, till och med kon som vi käkar upp eftersom den år ut och år in liksom fortsätter att stå där på tomten eller i cykelutrymmet. Och köttfärsen i till exempel Icas köttdisk behöver ju knappast någon datummärkning längre, det är ju ändå samma ko som ligger i förpackningarna om och om igen. Eller har jag fel?

Lustigt nog fick jag ett erbjudande om att låna pengar av en bank som samma dag talade om att den gått typ 80 miljarder back på sina taskiga lån. Funderar på att skicka ett sms och fråga om dom behöver låna lite pengar.

Jag säger inte halleluja för vad som helst men man är inte mer än människa än att man glodde på Steve Jobs så kallade keynote häromkvällen när den sändes över webben. Det var nämligen nåt i luften. Har man en gång i forntiden förundrats över det här med Multifinder och lyckats dra ett rakt streck med MacDraw kan man helt enkelt inte låta bli (även om MacWrite inte var rätt verktyg för att ge århundradets roman den rätta touchen). Tycker ni att en dator är en dator? Det tycker inte macmänniskor. Macmänniskor är bra mycket närmare gud än andra, bara så ni vet. Och de kan dessutom just nu känna efter hur det skulle kännas att lägga sina darrande händer på världens för tillfället tunnaste bärbara med det omisskännliga tuggade äpplet.

Bara så ni vet: Steve Jobs får människor att fundera på de stora frågorna.

Vad har vi gjort mer? Vi har varit ute med jycken, fattas bara.

Vad hände med alla "skandalministrar" som nu bara får njuta frukterna av den nya regimens arbete och inte längre kan styra över det? Ni vet, dom där första i raden. Tja, kulturministern som kom först och satte hastighetsrekord i in och ut har fått nytt jobb som pr-konsult och ser fram emot att möta Göran Persson och andra gamla bekanta på pr-fältet. Handelsministern, vars tillkortakommanden när det gällde att städa, laga mat och ta hand om sina barn, eller med tanke på att hon var feminist att se till att äkta mannen hjälpte till att dra just detta strå till stacken (aj fan, särartsfeminist var det visst), var skattesystemets fel, om man får tro vår nuvarande utrikesminister, har vi ingen aning om var hon låter tjänstesamhället i all sin färgrikedom välla fram.

Lika bra det. Vi har annat att hetsa upp oss över. Och vill dessutom inte skriva krångliga meningar som den ovan. Det är förresten nåt vi jobbar med: Vi vill inte, men vi gör det ändå.

Därför tar vi oss nu själva i örat och leder oss härifrån, fyller upp muggen och sätter oss och kisar bakom bajenbrickorna på den gistna träbänken.

Spela upp

Vi blandar och ger. Vi är upp och ner – och vi väntar på inspiration. Eller jag vet inte, på att vi ska ta oss i kragen kanske? Vi till och med försöker köra med tankstreckstricket – med det hjälper föga.

Vi är alltså glada. Vi dricker kaffe i kubik och går ut med jycken trots grådasket, vilket är positivt. För David Johansson och Sebastian Castro Tello lirar boll i Bajen ett bra tag till. Båda har i olika omfattning gjort avtryck i HTFF och satt fart i A-laget. Båda är bra. Båda kan bli bättre. Båda kan få lyfta Lennart Johansson pokal.

Även i Palestina spelas det fotboll.



Jodå, vi är verkligen glada. Barnen är i plugget, trots att, om man får försöka våga tolka Jan (”den enda partiledare som jag är rädd för”, enligt Aftonbladets insiktsfulle baksideskrönikör häromdagen) Björklund, flumskolan kräver sitt pris. Förhoppningsvis lär dom sig nåt om till exempel empati, alternativ till kärnkraften och invasionen i Irak och på andra ställen. Inte nog med att barnen sitter i var sin skolbänk som små tända ljus (nåja, vi ska kanske inte överdriva): familjen har fått tillökning! Lugn i stormen: i ett halvår. Bördig från tobleronernas förlovade land ska hon gå en termin i kidsens plugg – i nian av alla klasser – och kan typ femton ord på hjältarnas språk, och inte ett enda av dessa är typ liksom ba å honba å guzzar eller swingpjatt. Om jag förstått min tyska rätt var det ett slags ”kulturell chock” första dagen som inte hade så mycket med språket att göra utan mer med allt det där… andra. Typ ordning och redan. Maten. Mörkret. Men hon tycks så smått ha kommit över det. Och vi har lovat att mörkret ska försvinna och ljuset vända åter…

Skolgång kan alltså ge lärdomar för livet:



Jag upprepar: skolgång kan ge lärdomar för livet:



Att vi är glada utesluter alltså inte att vi är pissförbannade.
Så det får bli lite musik medan vi laddar inför fortsättningen.

Hållen tumme mellan varven

Solen skiner, jycken har fått löpa amok bortihagarna med matten, mattens väninna och hennes två polare av samma skrot och korn som jycken, och vi har redan låtit kaffemaskinen gå för högtryck för här gäller det att passa på, men man får aldrig vara riktigt nöjd. För så är det: Lagerbäcks landslag i all ära, men om priset för att ställa upp i jippomatcher på andra sidan Atlanten mot typ svenskdödarlag är att bli knäskadad och därmed få säsongen rubbad från start och man vet att man står väldigt långt bak i kön till sommarens EM i mozartkulornas och tobleronernas förlovade länder tycker jag att man ska säga tack, men nej tack, jag har min egen säsong att tänka på. För den kan bli hur bra som helst.

Vi orkar inte forska i saken, men om presskonferensen senare i dag innehåller illavarslande fakta om Sulans knä går solen i moln. Att han inte deltar mer i den pågående landslagsturnén tycks stå utom allt tvivel.

För nu börjar vi förutom det sedvanliga brottandet med listan på allt som ska åstadkommas på det personliga planet så smått koncentrera oss på Bajen. Att Claudio Dadomo förstärker ett redan starkt mittfält med uruguayansk spetskvalitet är såklart vår förhoppning – och att han visar sig var sådär riktigt bra som man vill att han ska vara men inte tillräckligt bra för att alla kontinentens Enchede ska börja vifta med plånkan för att få hans namnteckning efter sommaren. Överflödets förbannelse på mitten överlämnar vi med varmt hjärta till Tony Gustavsson att klura ut lösningar på. Någon eller kanske två kommer nog att få ta steget upp och ge Davies, och Freddy, en match (och vill det sig nu illa kanske Dadomo får ta steget ner). En sak till: att Nhleko till slut inte blev nån tokvärvning bevisade Nhleko himself genom sin egen insiktsfullhet när han bröt kontraktet. Vi kunde för övrigt liksom inte annat än älska honom när vi såg hur han sittande i vi tror det var Klaksviks straffområde efter ett försök till bissokleta som inte föll så väl ut sträckte ut handen och fick hjälp att resa sig av en god stark grönvit kamrat.

Vad mer kan hända som inte får hända? Tja, Lollo sliter sönder ett ledband och Rami kastar in handskarna. Fast Rami kanske sitter fast på bänken under en sån här försäsongsturné. Det vore ju trist om han går sönder.

Vi måste återgå till listan, vi vet det, för sånt är livet. Vi försöker hitta nåt existentiellt men litet som vi kan åtgärda och därmed bocka av. ”Frisk luft” kanske? Och till det en tagg på den gistna träbänken medan vi funderar på vad vi menade med det.

Tämja naturen

Ett sätt att bevisa att genus enbart är en konstruktion är att alltid slå en drill på ”fel” mugg.

Jycken och jag genomförde morgonpromenaden med sedvanlig bravur men också under idogt kastande av pinnar av diverse standard att jaga efter eftersom en ytlig veterinärbekant häromdagen vid ett kort möte på promenaden framkastade att jycken var ”en smula tjock”. En annan funderade under taggen längst ut på udden om man kan få jycken att också kasta pinnar för att vi liksom ska hamna i fas med varandra, men gav upp idén. Vi misstänker alltså veterinärbekantingen för att säga en sak men mena två. Vi är av naturen konspiratoriskt lagda, vilket det ibland finns fog att vara. Jag säger bara: Se er om i världen.

När vi väl stod där och funderade kom vi på att vi också kan slå två flugor på smällen. Vi har nämligen återigen börjat intressera oss för feminismens svar på våra frågor. Rörelsen Bara bröst har rönt framgång i badhus i norr och i söder, men här, i jämmerdalens mittpunkt, tycks rörelsens väg till målet beklagligt eftersatt. Vår utgångspunkt är att forska vidare i saken, ”för såhär kan vi inte ha det”, och samtidigt dra det där andra stråt till stacken medelst ett antal trista bassänglängder och därmed slå jycken på fingrarna på vågen. Det tycks vara den bistra sanningen att ibland får man göra en massa trista saker för att få göra allt det där andra som man vill uppleva.

Så vi skyndade hem till kaffemaskinens putter och fyllde på vår lista.

Vi lyckades nämligen trots tappra försök inte överleva nyårsnatten utan att halvlova oss själva att lista allt som behöver åtgärdas dagligen och på sikt, typ fler armhävningar och att ta i den där biten med att det är hög tid att göra typ revolution, i vilken könsmaktsoordningen och problemformuleringsprivilegiet bara är en liten del, tro mig. För att inte tala om att gå till lönefabriken. Och numera ”att regelbundet simma för ökat välbefinnande”.

Och nu sitter vi här och glor på listan, som med dagarnas gång har en tendens att bli allt längre.

Och nu tittar solen fram. Jag säger bara: Inte en dag för tidigt.

Vi funderar vidare på saken över en påtår på den gistna träbänken. Och på den där jämra råttan som innan vi hann blinka bet av diskmaskinsslangen.

”Don’t let the bastards get you down”

Om ni händelsevis undrar: Charlotte Kalla åker skidor uppför backar snabbare än jag åker nerför.

Bajens första träning för året lär ha varit lovande. Egurens polare är än så länge med på tåget. Mannen som ska göra alla dom där spektakulära teveräddningarna väntar vi förstås fortfarande på, men inte nog med att han verkar hyvens på alla sätt, han kanske är smart fotbollsspelare nog att dra ut på det hela för att slippa halka omkring i svensk försäsongsträning på så kallad barmark.

Vi håller på att ta oss samman vi också, bara så ni vet. I morse hade vi en oerhört lång lista på prylar som vi ska pricka av allt eftersom de faller på plats alternativt åtgärdas. Nu hittar vi inte ens listan. Alltid något.

Men vi ger oss inte. Ibland känns det okej att påminna sig om hur det ligger till runt klotet. Man borde helt enkelt vara jävligt förbannad lite oftare. Och oftare.

Ja, du vet, den där jäveln

Egendomligt, är ordet, ett ord som Slas brukade med stil när han väl använde det. Egendomligt var förresten det svåraste ord han använde. Att läsa Stig Claesson är lätt, om man inte har anlag för att vifta med finkultursnoken i vädret: krusidullerna står själva livet för och inte hans språk. Som är allt annat än exkluderande, om ni förstår er på diskrepansen. Vi har alltid en Slas liggande på muggen och just nu 21 berättelser. Vi läser lite till och från mellan varven och hoppas att ungarna gör detsamma. Och förundras. Nånting har hänt, nånting händer, och det är där, i det skenbara tomrummet mellan det som var och det som sker, alltså dom där krusidullerna som ständigt pågår om man bara sänker blicken en aning och ser sig om i världen, som Slas tar ton. Synnerligen väl och egendomligt enkelt, men som ingen annan.

”Det är klart att du vet vem det är, sa vännen. Vi vet ju vem det är.
Vem är det då?
Ja, du vet, den där jäveln.
Jaså den jäveln, sa jag.”

Vi lyfter på hatten och tar jycken på promenad.

Sulan for president

”Det är aldrig för sent”, säger Tony Gustavsson.

"Change", säger Obama.

Själv säger jag: Det är sannerligen på tiden. Särskilt med tanke på att Tamandi tydligen stod före i kön.

Eftersom vi dricker kaffe, går ut med jycken, diskar och på alla andra sätt upprätthåller könsmaktsoordningen efter bästa förmåga hade vi inte tänkt skriva nåt om sakernas tillstånd, i alla fall inte i dag. Men när Sulan ska på landslagsläger med Lagerbäck till andra sidan pölen kan vi inte göra annat än ändra oss.

Två bajare i truppen? Vi vill se elva!

Och vem vet, Sulan kanske blir president over there? Styr upp rubbet?

Espresson smakar för övrigt gudomligt.