Sista äpplet

Tittar ut, gnuggar ögonen, gäspar, tittar ut igen. Njae, man vet fortfarande inte om man blivit blind men gissar att det bara är envis dimma. Och mörker. Man kan inte sova, man går upp, man går ut för en tagg på förstukvisten och för att jycken ska kunna uträtta behoven borta hos grannen och man står där i morgonrocken och försöker fästa blicken på vad som helst. Jycken gäspar, tar fem kliv och försvinner, och man ser ingenting. Inte nog med det: man hör ingenting heller. Man tror att det är mittinatten, men man ska snart upp hur som helst, ser man på klockan när man går in och ut i köket.
Sen hör man kvinnan i huset väcka ungar, och sen går den äldstes väckarklocka i gång, den som låter som en böneutropare och ser ut som en minaret. Jycken säger voff och vill in. Man dukar fram gröt, jos och varm choklad och bläddrar vidare i morgonbladet. Ingenting om Bajen. Sen mullrar mokabryggaren.

Statssekreteraren är ”en extrovert person som tar för sig”, säger statsministerns pressekreterare med anledning av ett eventuellt hångel frampå småtimmarna mellan statssekreteraren i fråga och en journalist som har som uppgift att granska den politik som statssekreteraren har att föra.

Ungefär samtidigt som det eventuella hånglet pågår är alltså ett okänt antal tusen personer i gång med att städa till exempel hamburgerrestauranger för typ 30 spänn i timmen sex och en halv timme sju dar i veckan. Så när vissa ligger i bingen och gottar sig skrapar andra stekflott och får till slut gå hem till något krypin ungefär samtidigt som en annan står på förstukvisten och undrar om man blivit blind eller om det är ren och skär dimma som man ser.

Men som sagt, snart finns det fler jobb för den som latar sig på dagtid. Och att hålla nere kostnaderna för att bygga en pool är numera inget problem det heller.

Har ni också läst det trettonsidiga kontraktet som ni godkänt när ni gick med i Facebook? Trodde väl det. Bilder, känslor, kommentarer och uppgifter om dig och dina vänner är inte längre dina eller dina vänners utan tillhör Facebook. Och nu är Microsoft med i kampen om dom stekta sparvarna. 1,6 procent av aktierna i företaget som samlar på sig uppgifter om dig och dina vänner kostade snudd på lika många miljarder kronor.

Alla är i väg. Dimman lättar. Ett rött äpple hänger envist kvar i trädet. Jycken vill ut, och vi går en tur ut på udden.

Nöter på

För tydlighets skull. Denna blogg får inte en spänn för att vi nämner exempelvis Starobno. Eller alliansen. Ni kan i lugn och ro läsa vidare och vara säkra på att ni inte påverkas otillbörligt.

Det finns inget som gör mig mer galen än förpackningsraseriet. Man tar ställning, köper en ätmogen, krav- och rättvisemärkt avocado hitflugen från Sydafrika – och den är förpackad i först hårdplast och sedan mjukplast som är omöjlig att forcera och som grädde på moset nåt slags kartongplast för att ge det hela stadga.

Eller hörlurarna som jag köpte förra året och som jag fortfarande inte lyckats få ur förpackningen.

Vilken klass håller allsvenskans topp? Ingen alls. Det är så illa att det till och med är deprimerande nog att Kalmar ser ut att vara ur leken om guldet, och det säger ju allt om intresset för saken. Ungefär sju allsvenska startelvor befinner sig för övrigt på andra europeiska orter än svenska och sparkar boll. Eller sparkar och sparkar. Rätt många värmer bänk. Och var så säkra: dom gör det inte för pengarnas skull – utan för fotbollens.

AIK (ja, vi erkänner, vi såg matchen på dumburken för att få perspektiv på tillvaron) som för övrigt bevisade allsvenskans tillstånd i gårdagens match genom att inte lyckas göra mål men fullständigt spela ut IFK Göteborg, som i sin tur i all sin uselhet får tacka domare och målvakt för resultatet, hade tre svenska spelare i startelvan. I nåt slags fallande skala är Göteborg, Kalmar, Gefle och Malmö lag där det kryllar av rakade skallar. De ser tamefan likadana ut. Och spelar likadant.

I andra änden finns naturligtvis Bajen. AIK är också ett hårfagert gäng. Djurgårdare är också i viss utsträckning måna om frisyren. Åtminstone någon, och i alla fall på håll. En och annan av BP:s spelare tycks också var intresserad av saken. Ett storstadsfenomen?

Jag inbillar mig alltså att ju mer hår man har på huvudet, alltså om man har något att ha, ju mindre intresserad är man av att enbart sparka på bollen. Man vill helt enkelt göra andra saker än träna frisparksvarianter och hörnor på heltid.

Heder åt norrmännen som först av broderfolken insåg att vi inte ska spela fotboll när vi ska ägna oss åt snöbollskrig eller, som en annan, gå i ide. Royal League var verkligen en mysko upplevelse. Fast i år hade vi ju hur som helst inte ägnat det en tanke så det gör vi inte nu heller.

Bajen tog alltså inte hem Lennart Johanssons pokal i år heller. Varför inte? frågar signaturen Hmmm. Vi ber att få återkomma med svaret. Det är, som ni förstår, en oerhört komplex frågeställning.

”Det är inte en fråga om ifall det händer, utan när det händer.” Vadå? undrar signaturen Orolig. Jo, om 50 år är det möjligt att gifta sig med en robot, berättare en forskare i Aftonbladet under rubriken ”Om några år har vi robotsex”. 35,5 procent svarar för övrigt ja på frågan om de skulle kunna tänka sig att byta ut sin partner mot en robot.

Vad är det för en forskare, undra signaturen Nyfiken. Jo, en nederländsk.

Ishockeyn är förunderlig den med. Man sjunger nationalhymnen före matchen, bara en sån sak. Just den här upplevelsen hade man trots allt gärna velat vara med om, konstaterar signaturen Vad gör vi här?

Jo tack, jycken har morgonpromenerat, och mokabryggaren kallar. Under eftermiddagen ska vi vara kulturella, det lutar åt pangpang på bio, och i kväll förhoppningsvis i ännu högre grad. Reservlagsmatch på Söderstadion.

Rör på sig

Träningsvärk. Har man legat av sig? Antagligen. Senast man var på konsert var när Wiehe körde Dylan på Nalen inför sittande publikum varav några bar käpp och vände sig indignerat om när någon hostade. Då var man antagligen med råge yngst i publiken där man stod bakom ett snöre därbak och höll takten med vänster eller möjligen höger fot. Eller vänta, kvinnan var förresten med.

På Hovet i går. I god tid förstås, och för att komma riktigt nära. Man är ju inte så ofta ute och rör på sig, och man tror ju numera att saker ska börja i tid. Låg en stund på golvet innan det drog i gång och betraktade taket, inte för att hämta kraft utan för att liksom få en känsla av vad man ser om man hade blivit tacklad av Börje Salming eller Bobby Orr. Sen reste vi oss upp och hoppade och studsade ett par timmar. En fråga som såhär efteråt infinner sig är: Vad är det för idiot som går på Manu Chao-konsert iklädd t-tröja, skjorta, mössa och på det läderväst och vinterjacka och inte hänger av sig? Svaret är givet: undertecknad. Men när dom sjuttonåriga kidsen runt omkring kroknade fortsatte vi att hoppa och studsa trots att vi passerat kokpunkten. Inte nog med det: kvinnan var en fröjd att skåda. Väl hemma vred vi svetten ur alltsammans och hällde i oss allt som gick att dricka.

Sonen tyckte det var en bra konsert, och det var det och vi gav oss hän, men det kunde ha varit ännu bättre. Mer dynamik. Mer rumba när det var rumba och mer Maradona när det var hans tur.

Vi är inte ute efter subtiliteterna, för dom kan man lyssna på hemma, utan mer spännvidden. Det svängde, men det kunde ha svängt ännu mer.

Men vafan, vi klagar inte. Vi har träningsvärk. Och vi håller Manu Chaos fana högt.

Matten tog jycken på något försenad morgonpromenad. Mokabryggaren puttrar, för den tog vi hand om.

Vad spelar det för roll

”Men AIK kan göra vafan dom vill!”

Och?

Det finns en skillnad på myntet som pryder Aftonbladets sportblad i dag och alla andra. Men den skillnaden tycks inte spela någon roll.

Det som gör mig deprimerad ända in i hjärteroten är att allt handlar om att det inte ska vara någon skillnad på alla andra lag och Hammarby, eller för all del vilken annan arena som helst och Söderstadion: Alla ska dömas lika, är försvarstalet. Att det är så jävla orättvist att det bara är på Söderstadion som domaren envisas med att bryta matcherna när det eventuellt regnar tändare, snusdosor, plastsitsar eller möjligen en endaste gammal tioöring över linjemän, motståndare och funktionärer på de allsvenska planerna.

Som om det är det som allt handlar om: ”Varför ska dom komma undan när inte vi gör det?”

För mig är det som hände på Söderstadion i går under matchen mot Helsingborg den sida av myntet som räknas.

Alla som envisas med att kasta in saker på Söderstadion på linjemän eller motståndare eller vem de nu kastar på kan flytta till Norra stå på Råsunda, eller för all del någon annanstans, för det spelar ingen roll vilket lag de kastar på. Som skit på Hammarby.

Dom har ju redan lyckats få derbyna till Råsunda.

Den som vill fortsätta älta att Hammarby är förfördelat och förföljt, vilket kan vara sant men som är oväsentligt i den fråga som verkligen betyder nåt för mig, kan läsa till exempel detta.

Jaha. Man kanske ska ge upp – helt strunta i att den allsvenska debutanten Simon Helg var kanonbra, att den likaså 17-årige George Moussan i målet gjorde allt rätt trots flygturen (vi håller med om "kanonanalysen" och väntar oss fler), att det stundtals var en underhållande match mot Helsingborg, att vi skrattade gott när Eguren ”bet i gräset” när han och Petter missförstod varandra vid Petters snygga klackfrispelning, att vi för ett ögonblick var på väg att brista ut i ”Vi älskar Kalmar” och att Charlie Davies kan vinna skytteligan nästa år när bolluslingen vill in – och i stället enbart ägna sig åt annat.

Eller bara sluta.

Vi får se.

Och här sitter vi

Årets allsvenska säsong har alltså till slut gått i stå. Till och med vi inser faktum.

Det är höstlikt läckert där man sitter på den gistna träbänken och bälgar kaffe med en tagg i näven. Jycken tog med matten på morgonpromenaden, så vi sitter här och kisar tvehågset mot solen och önskar att det vore vår.

Homer Moody, Wilton Tompkins och Alexandra Goss, vilka är det? ”Stjärnor” som man inte fanns men som poppar upp i kvällsdrakarnas bilagor över kändisar och svenska programledare som man heller inte visste fanns? Kanske. Hur som helst är det bara ett axplock av alla som mejlar mig erbjudanden varav många är rätt bisarra. Dom kanske dessutom är bloggare? Eller avhoppade sådana? Har dom också gått på det här med Facebook? Ingenting är omöjligt numera.

Yngsta sonen har tandvärk så honom ska vi ta ur plugget under förmiddagen för att kolla läget. Sen vet vi inte vad som händer, iofs inget ovanligt, men sen bär det av till Söderstadion. Vi har haft en satans otur med planeringen. Lönefabrikskollisioner och taskig framförhållning i parti och minut. Så kan det gå när man vägrar almanacka. Men nu får det vara nog. Nu ska vi vara där. Vi vägrar svara i telefon för att undgå lock och pock och ställ upp-ropen för man vet att man är en mes som lätt faller till föga och gärna får dåligt samvete för att man varken producerar eller konsumerar tillräckligt för att få hjulen att snurra fortare. Hur som helst, äldste sonen är med på tåget och vi har valt halsdukar med omsorg. Ett oförskämt piggt Helsingborg, om man får tro senaste matchen mot Heerenveen, som vi beskådade på lönefabriken, 5–1 var faktiskt i underkant, väntar. För fem dar sen var vi övertygade om utgången, nu är vi som vanligt trogna vår karaktär, nämligen ambivalenta.

Vi hoppas naturligtvis att Lasse Eriksson får sitta kvar på bänken för vi vill inte att George Moussan ska behöva lämna föreställningen i förtid, men med tanke på Bajens bisarra målvaktsår är vi inte helt säkra på att det blir så.

Ett inte omöjligt scenario är alltså att David Johansson står i årets sista match.

Eller Charlie Davies.

Bajens säsong är inte över, men nånstans i vårt stilla sinne har vi börjat förbereda oss för nästa års och tror inte att vi är ensamma om att fundera på sista utposten. Nånstans ska man ju börja.

För övrigt anser vi att årets allsvenska har premierat lag utan eget lir och som dessutom inte vet hur det är att titt som tätt möta internationellt motstånd under pågående säsong.

Samtidigt som vi sitter här bakom våra bajenbrickor och kisar nynnar vi på en och annan slagdänga för att försöka sammanställa nån sorts utlimat lista av musikalisk betydelse. Ni vet ett begränsat antal plattor som man får ta med om man en gång för alla måste lämna jämmerdalen för månen.

Är det samma plattor som man skulle ta med sig om man blev avslängd på en obebodd ö? Och då menar jag en i Söderhavet.

Nånstans där är vi.

Mokabryggaren kallar.

So help me god, I´ve had enough

Vi är av den bestämda uppfattningen att George Moussan ska stå i kvällens match mot Braga och, som han gjorde så snyggt vid inhoppet mot änglarna, få tillfälle att kyssa stolparna före matchen. Magnus Jonssons roll i dramat blir att ersätta Lasse Eriksson på avbytarbänken, och det är ju faktiskt också något att berätta för barnbarnen om. Och vad som än händer kommer vi inte att skylla på George. I vissa situationer som påverkar oss alla är vi i stort sett förlåtande.

Vi är också av den bestämda uppfattningen att Mats Odells mantra tycka vara att några är komna till världen för att till varje pris göra stålar på alla andra, vilket iofs vissa i hans omgivning gör allt dom kan för att bevisa att så är fallet. Är gud verkligen med honom?

Vi är dessutom av den bestämda uppfattningen att viss musik lämpar sig bättre att lyssna på i bilen än annan och därmed exempelvis lättare genererar stålar till statskassan för att man inte kan hålla gasarfoten stilla. Ett exempel: nån hade kört in en bland-cd av okänt ursprung i spelaren som gick i gång när vi skulle i väg häromdagen, och sen satt vi där och mös till den gamla plågsamma synthitten innan vi kom på att det var det där lätt ekivoka franska inslaget i syntaxen som fick oss att gå i gång – och det tack och lov i samma ögonblick som vi såg snuten höja kameran efter backkrönet.

Vi är alltså av den bestämda uppfattningen att man ibland tappar även de mest grundläggande musikaliska koncept.

Och vad är det för nåt underligt, egentligen? Vi fann en annan version. En kan kanske sjunga, och två kan det inte, men va fan…

Tejpa såren

Jaha, det var det det.

Och med tanke på omsättningen under året på sista utposten håller vi inte för otroligt att Lasse Eriksson sitter på planet och putsar på sina portugisiska målvaktshandskar och svordomar för att mota Bragainlägg och -instick.

Men George Moussan ska ha all heder av sin allsvenska debut. Vi vill inte gå så långt som till att han var bäst när han fick hoppa in i ett mer än lovligt blekt Bajen, men snudd på. Lite fummel med en och annan höjdboll är vi vana vid, och han gjorde en kalasräddning.

Dessutom såg han ut att tycka att det var kul.

En annan som vi vill passa på att höja till skyarna är Tony Gustavsson, som tog på sig förlusten för att spelplanen helt enkelt var kass. Allt, om man får tro Tony, var Tonys fel.

Vi är inte helt överens med honom i just den frågan, men vi gillar honom för det. Och det känns faktiskt ointressant att ens försöka komma med något slags spelarkritik.

Fast att blårosa skulle försöka älga runt på kanterna skulle till och med Einstein räknat ut.

Och nu till något som känns en smula bisarrt, även om loppet naturligtvis inte är kört förrän det är över (även om Den stora planen som vi talar tyst om inte längre är i centrum för räkneövningarna): När hände det senast att vi höll en liten tumme för Kalmar?

Vi går vidare.

På torsdag spelas årets viktigaste match på Estádio Axa, som för övrigt är rätt speciell med risk för att springa in i en bergvägg om man blir alltför uppsnurrad. Vi vet att motståndet dessutom är året hittills värsta, men vi vet också att matchen kan sluta hur som helst. En sak till: Det är faktiskt Bajen som har greppet.

Vi vet också att vi kommer att få se ett helt annat Bajen på planen där det tunga artilleriet på mittfältet lär ha spring i benen.

Braga förlorade för övrigt även de i går på bortaplan, mot Guimaraes i allportugisiskan.

Nu ska vi ta ännu ett steg i vår utveckling och gå vidare.

Men först mokabryggaren.

Jycken? Sover sött.

Vi tar oss ännu en gång på allvar

Först som sist: vi har antytt en viss förståelse för vissa domarinsatser i vissa lägen, som när något pucko vattnar gräsmattan med två plastmuggar öl i stället för att dricka upp dem. Vi är beredda att ta tillbaka allt. Peter Fröjdfeldts sätt att hantera skandalen på Råsunda i går visar svart på vitt och ännu en gång att olika lag är olika mycket värda för domare och för Fotbollförbundet och att nolltolerans är ett mycket tänjbart begrepp. Spelar du i Gais är du dessutom fritt villebråd och värd att offra. Grönvita sidan… skriver koncist om händelsen.

Apropå makrillar är det nu åter fritt fram att ta sig an och ta sig till Sveriges baksida. Författarna av olika nåde och karaktär, etnicitet och kön har minglat klart, käkat upp alla gratischips och hällt i sig allt rödtjut och återgått till sina respektive kammare för att fortsätta tugga på pennskaftet och fundera på om de ska ta livet av sig och så vidare. Att vi inte heller i år gjorde bokmässan en gång för alla beror naturligtvis på att vi fortfarande inte skrivit den där jämra boken, som vi av någon outgrundlig fortfarande har i tankarna, kanske för att bevisa nåt oklart vad, och dessutom var vi där för ett par år sen och drack för många och för kassa mojitos på typ 23:e våningen på Gothia Tower, vilket iofs kan se ut som en tanke med tanke på det numera bordlagda storlaget på vars bord man hade tänkt att duka fram Gais som en helstekt kulting med klubbmärket i gapet, men nu är det alltså änglarna på menyn för Bajen och vi kommer att se fajten på dumburken eftersom vi såg halva Elfsborgsmatchen på dumburken och det gick ju bra till slut och Göteborg åker man ju inte till bara sådär i en handvändning eftersom det är full careta som det är, även om vi gärna skulle sitta på lokal med halvgaisaren därnere för att bräcka varandra med skamliga rövarhistorier från anno dazumal där ett och annat fruntimmer utan tvivel passerar revy.

Förra gången det begav sig mot änglarna bjöd Bajen på årets bästa första halvlek alla kategorier, det var liksom så överlägset bra att man nästan blev mörkrädd, men andra halvlek ska vi inte tala om med tanke på att änglarna fick den dit de ville, nämligen sparka och spring och bollen i luften, bollen i luften, så att Gustavsson fick byta in den ena mittbacken efter den andra. Men första fyrtiofem, det var sannerligen grejer, och segern var, som man säger, odiskutabel.

Med tanke på att Bajens mittfält på grund av dumma avstängningar saknar argentinsk dynamit och Chankos idoga jobbande vill vi inte se nån mittfältskamp om utrymmet och problemformuleringsprivilegiet. Se bara till att motståndarna aldrig får tag i bollen, är mitt enkla recept, och då gäller det helt enkelt att lira boll och pressa högt. Och gärna i två halvlekar.

Med tanke på veckans match mot Braga får Traoré läka ihop helt och fullt, vilket innebär att Petter kliver ner och jobbar centralt tillsammans med Haris. Castro-Tello får hålla i gång vänsterkanten. Erkan jabbar på med högern och går då och då in i banan med sin patenterade bollen bakom benet-dragning. Mittfältet är alltså en tvärhand långt och tungt och ska utnyttja det till fullo.

Charlie startar där framme (och gör mål). Jocke Jensen kliver in från start (och nickar bort allt och kanske in en hörna bakom Bengan). Klebèr tar plats till höger, och vi håller tummarna för att David är fit for fajt och får läge att vända spelet från vänster direkt till Paulinhos volleyhögerkänga. Mål naturligtvis.

Ungefär så.

Mokabryggaren kallar. Sen ska jycken ut.