Força!

Vi kan inte låta bli att i vanlig ordning fundera på all information som vi i dagarna får oss till livs och låter för ett ögonblick tankarna vandra och hamnar till slut vid svarta tavlan eller griffeltavlan eller, okejrå, vafan finns det inget svenskt ord? whiteboardtavlan bakom världens bästa Mikkel: "Fläkt till Paulinhos kök + diskmaskin". Är han i samma sits som en annan: drar sitt strå till den feministiska stacken mellan bollövningarna och armhävningarna genom att diska för hand i dimmorna efter en kryddstark feijoada?

Alla är åter på plats. Hyrbilen som fick ansvaret för sportlovsutflykten står och ser högfärdig ut bredvid skrammelbilen. Har skickat ut dottern med jycken. Mamman åkte omedelbart på Tjejmiddag. Äldste sonen tränar handboll med ett onämnbart lag och yngsta grabben bakar egenhändigt ihopsmetad kaka. Mokabryggaren ska strax få göra skäl för sin existens medan vi planerar för framtiden. Förti spänn direkt i BP:s fickor för att stå pall i snålblåsten på Stadshagen? Halva laget inklusive Paulinho tycks ha fått förhinder, men vi är där, fattas bara!

Vi är med på tåget!

Morgonpromenad med jycken. Vi går stolt längs stigen med snygg grönvit halsduk, och snön yr men vad bryr vi väl oss om det. Vi har tagit intryck av nåt som vi också vill ha sagt: Vi ger fan i dumheterna. På vägen stöter vi på en av jyckens favvokompisar, en enveten liten terrier som hussen har pli på till skillnad från jyckens som under gårdagen fick jaga i kapp rymlingen långt bortom fårhagarna. Vi har inte sett på ett tag och vi pulsar på och snackar om hans nya 1700-kubikare som står i garaget och väntar på bättre tider medan jycken och hennes polare tumlar runt och tuggar lite på varann och jag tänker snart är det vår, snart står vi där och surrar och känner förväntningarna och man har på sig snygga färger, möjligen förra säsongens, och sen tågar vi stolt från Medis och bort över bron och det finns ingen återvändo.

Vi tar helt enkelt tillbaka det som är vårt, och vi gör det genom att blicka framåt. Vi står upp. Och vi dricker vårt kaffe ur Bajenmuggen. I alla väder.

En annan slutsats som vi nått fram till är att vi är ungefär Carl Bildts like – och kanske lite mer än han. Han är visserligen utrikesminister men det kunde en annan lika gärna vara eftersom en icke försvarlig del av vår tid går till att ”pompöst” tugga på med hjälp av bloggen (vi är bägge uppkopplade, gubevars!) om lokala väderförhållanden och samtidigt situationen i världen lite grann sådär från ovan. Vi är dessutom övertygade om att han också är besatt av pluralis majestatis. Även om han har gått varvet runt, hoppat upp och troligen bitit sig i rumpan och blivit du och bror med envar och alla.

Nästan alla. Och där är vi inte än.

En annan skillnad är att vi har fingrarna i lite olika slags syltburkar.

Redan under nittitalet dök hans e-brev upp i inkorgen, företrädesvis betraktelser från luften, ”Jag landar med Australian Airlines på den lätt kaotiska flygplatsen i Skopje”; från sällskapslivet, ”Den svenska vodka som nu förefaller ha blivit standard åtminstone hos ryska landsättningssoldater gör upprepade och alls icke misslyckade insatser för att öka på den ömsesidiga hjärtligheten”; och från baksidan, ”I Danmark har socialdemokraterna entydigt tagit ställning. En röst för deltagande i den gemensamma valutan är en röst för att ’säkra tryggheten, bevara danska jobb och prägla Europas framtid’. Förvisso. Och precis samma sak gäller alldeles självklart i Sverige. Skillnaden är att vi har Europas fegaste socialdemokratiska parti i en av Europas viktigaste framtidsfrågor.”

Och så vidare (”Själv sitter jag nu i ett dimmigt Geneve”).

Fast redan på åttitalet argumenterade vår nuvarande utrikesminister i Svenska Dagbladet om Europas framtid, och han tog de ungas preferenser som ett bevis för vart de nya vindarna blåste, nämligen popgruppen Eurythmics som enligt utrikesministern tagit sitt namn från, just det, drömmen om Europa.

Det är lätt att höja på ögonbrynen åt somt.

Nä, nu ska snart tre femtedelar av familjen dundra in med hyrbilen efter några dagars sportlovskanande i nån skidbacke nånstans norr om Uppsalaslätten. Innan dess måste vi hinna med dagens feministiska insats: diska. Men först naturligtvis sätta på mokabryggaren som uppvärmning.

Bara en sak i huvudet

Uppmuntrad av, och i viss mån, det ska erkännas, oroad av, att i sammanhanget rätt många kineser hittar hit till denna blogg (se föregående inlägg) som ingår i googleprogrammet för informationsöverföring har jag insett att jag måste göra något åt den pk-faktor som man därmed dras med trots idoga försök att göra något åt det.

Som det här med P1, statsradion som jag emellanåt sätter på när jag väl lyckats ratta in den på min ångradio intryckt bland allt annat kackel och popmusikspumpande cd-väljare (hur många miljoner kanaler finns det där ute, och hur går det till?), och jag lovar, nästan varje gång är det något ungt fruntimmer som håller låda om hur fint och stort det är och hur det gick till när hon upptäckte sina böjelser. Alla unga fruntimmer, ofta med lätt lantlig dialekt, tycks numera nämligen ha fattat tycke för andra unga fruntimmer, om man får tro de program som pågår när jag drar mitt feministiska strå till stacken (till exempel diskar efter alla andra).

Jag säger inget om det, det är okej, jag vet hur det kan vara, jag har också snudd på bara fruntimmer i huvudet, och alla riktiga karlar har väl en diffus idé om att nån gång göra som 007 gjorde med Pussy Galore i Goldfinger, och nu citerar vi Arne Anka, nämligen ”avlesbifiera henne” – men det måste väl finnas annat att sända i P1.

Som direktsändningar från Hammarbys träningar.

Däremot får man väl vara tacksam att P1 inte sände direkt från gårdagens helgröna 0–4-debacle nere på Parken i Köpenhamn – och lät nån klädexpert (ungt fruntimmer?) från kultursektorn vara bisittare för att kommentera matchstället. Lustigt nog går åsikterna isär om vad som hände svensk fotbolls nationalhopp, när nu den italienska slyngeln hellre rejsar med barnvagn och smuttar på en macchiato än svarar när Lagerbäck ringer och ringer och ringer, nämligen granitkäken Allbäck när han blev skadad. Enligt en källa fastnade han i gräset, enligt en annan, och som känns mer pålitlig, fick han halta ut ”efter att ha sparkat på Suleyman Sleymans stenhårda vader och skadat sitt vänsterknä”. Två-nollmålet lär för övrigt ha varit en mental käftsmäll, om man får tro vår nye (också helgrön?) tränare, som inte tycker att supportrarna ska vara oroliga.

Så då är vi väl inte det.

Vad kineserna får ut av allt det har jag ingen aning om, men det är möjligt att dom kör med nåt slags autoöversättning. En god vän med smak för väsentligheter tipsade om denna länk, och det är oemotståndligt kul (om den för tillfället är typ överbelastad kan det bero på alla kineser som hittat dit).

På torsdag blir det Stadshagen. Det är hög tid att bilda sig en egen uppfattning i ämnet, nämligen: Ska man vara orolig eller inte.

Himlen runt hörnet

Ibland undrar man: Har man börjat ett nytt liv?

Morgonpromenad med jycken, och vi tog oss över isen från rätt håll och tackade gudarna för att vi hade vinden i nacken. Inte helt skönt det heller, för all del, men vi kom på oss att för en gångs skull inte klaga på allt. Jycken fick hur som helst tillfälle att brottas en stund med Snusarn, en stor svart skön lirare med kolossal mustasch trots könet, vars husse såklart är grönvit han med.

Sen gick vi hem till mokabryggaren. På vägen passerade vi favoritkaféet utan att gå in trots att vaniljbullsdofterna låg tunga över nejden, och därmed hade vi även visat oss vara ståndaktiga, vilket stärkte oss i tron att vi börjat ett nytt liv.

Vi vet inte riktigt vad vi har gjort för att förtjäna uppmärksamheten från öst men tre procent av den senaste tidens bloggbesökare kommer från Kina. Inte nog med det, en procent hittade hit från Myanmar. Är det så illa att man är politiskt korrekt, det vill säga godkänd av google för kinesiska och burmesiska surfare?

Lustigt nog vann rätt låtar i gårdagskvällens melodifestival.

I dag ska Bajen ta sig an fyrarna i Köpenhamn. Royal League är i full gång, även om man skulle kunna tro motsatsen. Och även om vi misstänker att det kommer att sluta på ett enda sätt, är vi tillräckligt vidsynta att inte dra några växlar på resultatet. Med tanke på matchstället är vi dock av den åsikten att just det bara kan bli bättre.

Som sagt, vi klagar inte på allt.

En favvosångare har blivit mamma. Kul! Vi tror stenhårt på att föröka sig.

Vissa saker lever sitt eget liv. Maddes urringning försöker stjäla showen under kung Haralds 70-årsfirande, lär jag mig nu. Norrmännen är uppbragta, eller nåt sånt. Inte nog med det: ”Å vad vackra de är!” lär en fotograf från Hamburg ha utbrustit tidigare under veckans festligheter, meddelar min källa kvällsdraken. Fast då var kronprinsessan med på ett hörn.

Mokabryggaren kallar. Dags för en tagg innan vi fortsätter att börja ett helt nytt liv.

Alla schysta rubriker är slut

Mokabryggaren har gått på högvarv mest hela dagen, och det är inte så underligt med tanke på allt som pågår i den grönvita stratosfären (det är ju för f-n fredag, den dag då grönvita ”bomber” av numera hävd släpps – citattecknen är där för att terroristexperterna som läser av allt som kommuniceras på världens bloggar inte ska få tuppjuck, fast det kanske inte hjälper). Vi hann ju inte ens växa in i den jämrans andlöst snygga kappatröjan på riktigt trots ett otal, nåja, armhävningar (fattas några kilo åt fel håll) eller ens ta tag i det här med den eventuella mobbningen eftersom vi i vanlig ordning inte vet vad vi ska tro eller för den delen fundera på den där klassliraren i backlinjen som vi är böjda att hålla med om kan behövas och kanske nu mer än nånsin eftersom Bajen mer än nånsin tycks sikta på en eventuell morgondag och vi inte kan låta bli att fundera på just nu och ett antal månader framåt. Meningen med det hela är inte nödvändigtvis målet – utan vägen dit.

Men vi har naturligtvis fel – som vanligt.

Hur som helst: ibland funderar man ju på vad man skriver, men ”’Tillsammans’ kommer att kommuniceras på matchtröjans bröst” skulle inte ens vi komma på att kommunicera.

Vad kommunicerar Nike? Inte nog med att dom först tog sig ett av dom vackrare gudanamnen söder om västgötaslätten. Sen tog dom sitt mantra från Jerry Rubin, mannen som hade en hel del för sig med så kallade revolutionära förtecken åren efter the summer of love; han satt i finkan för diverse olater, gillade svarta pantrar, umgicks med Abbie Hoffman och valkampanjade för att grisen pigasus skulle bli jänkarnas nästa presidentkandidat för demokraternas räkning med mera med mera. För att sen bli affärsman med mera med mera och, har jag för mig, ha ett finger med nånstans i Apple. Och då talar vi Macintosh och inte bara Beatles.

"A hip capitalist is a pig capitalist...They are traitors to their long hair." Tyckte Jerry en gång i tiden, och det kan man ju tycka.

Och vad tycker folk om Nike?


Det var i och för sig värre förr. För några år sen.

Nike har, som för övrigt Lundin Oil har, anammat FN:s Global Compact, en, vad ska man säga, eh, inbjudan att binda sig att följa nio punkter om mänskliga rättigheter, miljöhänsyn och humana arbetsvillkor. Och det är klart, säljer man till exempel pjuck för en tusing som kostar en tia att tillverka så kan man ju kosta på sig det. Efter vissa påtryckningar.

Men det är inte säkert att det hjälper.

Vi måste ut. Jycken tar täten.

Favorit i repris

Snöflingan vilar
ett ögonblick i värmen
från din andedräkt

skaldade jag en gång när jag var inne på det här med haiku och bryggde och hällde i mig te i särskilda, för ändamålet tillverkade koppar enligt konstens alla regler (ungefär samtidigt som jag blev med rökrock och pipa, Halda och katt). I dag är dom därutanför mitt fönster och velar hit och dit och det ser ut som om en del av dom försöker titta in och undrar vad jag gör förutom att hälla i mig kaffe innan dom försvinner ner till sina bröder och systrar eller vart dom nu tar vägen.

Och vad gör jag? Det undrar jag med.

Att Isak Dahlin och Hammarby är överens om ett femårskontrakt ser jag som ett tecken på att Bajen tar framtiden på allvar och att undrens tid inte är förbi. Jag ställde mig faktiskt upp och applåderade. Huruvida alla Bajens ungtuppar blir nåt riktigt stort nån dag är ju inte riktigt klart än, men att knyta dem till klubben på fem år med målet att de ska bidra till framtida segrar och pusskalas på Medborgarplatsen är ju alldeles självklart och, höll jag på att säga, genialt. Varför ska man annars ha alla blivande, lovande, kommande, potentiella storlirare till om man inte ska få njuta av deras klacksparkar även när de en gång lämnat ungdomens läroår och kanske fått för sig att de vet vad de håller på med. Och får de under resans gång för sig att de blivit för stora för Bajen och allsvenskan (när de till exempel gjort sitt första mål eller räddat ett på mållinjen) och Bajen kan få en slant för dem när de vill till kontinentens alla Enschede, så varför inte eftersom de ändå tycks vilja till Enschede allihopa (där de naturligtvis ”blivit bättre fotbollsspelare”).

Jag blev tvungen att ställa mig upp för att applådera en gång till, till snöflingornas tydliga glädje.

Annars verkar det finnas en del att fundera på.

Jag håller mig alltid tyst när jag ombeds besvara frågor av typen ”Har du slutat slå din fru” och naturliga följdfrågor som ”Så du vill inte ens kommentera påståendena om att du har slutat slå din fru” – eftersom det tål att fundera på.

Och i övriga fotbollsvärlden tycker Lagrell i en kvällsdrake att man kokar soppa på en spik i den andra kvällsdraken som intervjuat Lagrell.

Jycken vill ut i snön, och man borde ligga lägre än en sjunken båt, dock något äldre. Men icke. Men först en omgång med mokabryggaren.

Stand by me

Får man tro sig själv är man trött. Snart ska det bli andra bullar. Eller åtminstone lite mindre lönefabrik (och därmed i och för sig också risk för något färre bullar). Ute skiner solen på trekvart och snön ligger där den ligger. En fågel av obestämdbar sort testar stämbanden. Jyckens morgonpromenad? Tog matten hand om.

En 16-åring tycks ligga bättre till än till exempel Jeffrey att få trilla boll längs kanten i årets Bajen. Är framtiden redan här? Är man en försiktig general så är man: Det är för tidigt att sia om.

Som alla någotsånär uppdaterade typer har även jag konstaterat att Britney rakat av sig håret på huvudet. Och att äntligen få läsa på en kvällsdrakes förstasida att en adelsman misshandlat en hund blodig med machete är något vi längtat efter, jag lovar.

Vi borde passa på att sova för att stå pall, men av outgrundliga skäl började dagen alldeles för tidigt med att vi nynnade på en stump från ingenstans, och det innan den sedvanliga morgonkakofonin utbröt, och därför blev det ett pass med musikanläggningen och The Drifters medan mokabryggaren fyllde i tomrummen med sitt karaktäristiska (svårt jävla ord att stava) brummande. Yngsta sonen håller sig hemma (snorig han med) och håller låda i rummet intill och prövar mysko kläder och laddar för morgondagens tema i plugget (elevrådet har i skoldemokratins namn genomdrivit saken): nämligen Glitter och glamour.

Som sagt, är framtiden redan här? En enda sak är säker: jag vågar inte dra en enda slutsats av det lilla jag vet om hur det kommer att gå för de grönvita hjältarna.

Mycket på spel

Lite fotboll blir det, men först detta.

Jag erkänner, jycken har sedan ett tag kommit på mellanhand, och inte blir det bättre av att jag en strålande iskall vinterlördag tvingar ut dottern på morgonpromenaden eftersom jag sonkat ihop på grund av idogt spring till lönefabriken. Yngsta sonen däremot är föredömligt pigg i morgonstunden och har sedan bra länge försvunnit med översovande kompis samt klubbor och bollar ut i kylan och ut på isen för att åka grillor. Eftersom jag sonkat ihop får dom knyta snörena bäst dom kan. Bra träning inför vuxenlivet.

För egen del kan man bara hoppas på bättring. Insikten har man ju redan.

En annan som tagit saken i egna händer för att komma tillbaka i gammalt gott slag är den åtminstone tidigare av gud välsmorde Ted Haggard, ni vet den där amerikanske evangelikanen och prällen i Nya livets kyrka som en gång i veckan brukade ge Bush junior goda råd i viktiga ting och som föll i onåd åtminstone i allmänhetens ögon när det uppdagades att han haft som vana att använda droger och manliga prostituerade mellan besöken i predikstolen och Vita huset och räknandet av kollekten och utfallen mot, just det, droger och bögar. Efter tre veckors terapi är nu Haggard ”completely straight”, meddelas det från säker källa.



Evangelikanerna verkar annars veta hur en slipsten skall dras.



Äntligen jota!

Lönefabriken satte naturligtvis p för en härlig fredagskvällsutflykt till Torvalla i den för årstiden, i vanlig ordning på insidan totalt igenisade, alltmer opålitliga gnisselbilen eftersom det elektriska hängt på tåget, ungefär som när råttorna lämnar skeppet. Dock gläds man på håll åt att första halvriktiga segern för Bajen under det nya kommandot blev 1–0 mot Örebro, känt för kex, tvångsdegraderingar, uppryckta målstolpar och att PFO härjat där. Jag ska inte påstå att jag baxnade när jag studerade laguppställningen med luppen och började med backlinjen och vilka dom skulle göra eventuella byten med – men nästan. Fast ungdomligt oförstånd och en i sammanhanget urgammal provspelare från Småland tycks ha klarat uppgiften galant, om man får tro en fortfarande och med allsvenska mått ovanligt talför tränare med talets gåva vars idéer man såhär innan allting börjar på riktigt och vid sidan av inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till men gärna vill tro på. Baxnade gjorde jag däremot när de första uppgifterna om Egurens skada slutade med ovisshet om tillståndet för honom. Från ett ödmjukt ”det är fan typiskt Bajen” till insiktens ”allvar, vad är det som har hänt?”

Vi håller tummarna för Eguren. Och för Bajen.

Hon med bomberna har mulat

Med tanke på det sporadiska uppdaterandet skulle man kunna tro att en annan har annat för sig än att fylla den här bloggen med innehåll, och det stämmer delvis eftersom lönefabriken kräver sitt fullt ut. Men det är, som vanligt, inte hela sanningen. Nä, man har också fullt upp med att hämta sig efter insikten att man skulle ha följt med bättre när vår svenske rymdman och nationalhjälte (andre svensk i rymden, enligt säkra källor: Bellman var först) tog del i den goda sidans ansträngningar att säkra även rymden mot (eller heter det för?) terroristerna, vilka i förlov sagt kan vara vem som helst eller vad som helst, bara så ni vet. Jag tänker förstås på det här med astronauten Lisa som häromveckan körde 150 mil i rymdblöja och nu anklagas för mordförsök. Jag har som vanligt inte läst artiklarna, så jag vet i lika vanlig ordning ingenting om vad det handlar om, men det räckte med rubrik och löpsedel för att jag skulle bli tvungen att hämta andan nästan hur länge som helst.

Nu är jag klar med det.

Nån gång i framtiden kanske jag har tid att ta itu med en annan, i högsta grad aktuell händelse.

Och sen, jag lovar, Bajen för nästan hela slanten.

Jänkarna har för övrigt fördubblat sin försvarsbudget på några få år. En anledning är att även din bil kan vara eller få lust att bli, just det, terrorist. Om du utrustar den med GPS kan den dock snabbt slås ut av den goda sidan från rymden.

Allt annat än i hatten

Gårdagskväll var hemmakväll. Mamman på kalas – och medan mokabryggaren puttrade på som om ingenting har hänt och barnen som bokat soffat satt där med stora ögon och öppen mun fick en annan tillfälle att ställa sig frågan som infann sig lika naturligt som för en del amen i kyrkan: Tror ni på världens ände? Själv vet jag inte vad jag ska tro, men en sak är säker: att vi har nått krönet är fullt tänkbart, och att det är på väg att gå åt helvete likaså, är slutsatsen man kan dra om man som jag ägnar en lördagskväll med barnen framför burken för att glo på Melodifestivalen del, ve och fasa, 1.

Efter tjugo sekunder av första artisteriet lovade jag barnen att om inte artisten i fråga skulle komma sist skulle jag äta upp en hatt. En annan sak som är säker: det ”löftet” fick jag äta upp ett antal gånger den närmaste timmen eftersom jag lovade samma sak i princip efter varje framträdande. Många hattar blev det.

Det fanns tack och lov en och annan ljusglimt, som ett av fruntimren som hjälpte till i bakgrunden när en av artisterna som jag lovade att upp ännu en hatt om han inte skulle komma sist tog ton. Eller nåt. Då var man glad att det fanns i alla fall nåt att få glo på.

En annan iakttagelse var att en, 1, person faktiskt kunde sjunga. Med att sjunga menas att kunna hålla tonen.

Om honom som är döpt efter ett kortspel tyckte yngsta sonen: han har svårt att uttala s.”

Prippsblåmannen var tillbaka. Själv knäppte jag en staropramen.

Lustigt nog var det väldigt mycket åttiotal över det hela. Som den någotsånär uppdaterade på den tiden vet så var intrycket redan då att nu går det utför. Och att 1984 inte skulle förstås bokstavligt, utan bildligt.

Sen var jycken hygglig nog att behöva gå ut. Månen lyste tjock och på god väg att bli full. En och annan stjärna blinkade menande mellan snabbt förbipasserande molnslöjor. Vägen till udden där taggen väntade? Glashal. Om man så vill: postmodern. Det vill säga: samma visa varje år. Så på vägen dit passade jag på att slå en drill medan jycken spårade vilt i snön och jag stod där i mörkret och hann skriva ”ned med” och kom att tänka på kvinnan som pratade på i radions Filosofiska klubben för några veckor sen om genetik och framtiden och möjligheten eller om man så vill risken med att operera in ett chip i huvudet för att till exempel få tillgång till googles sökmotor – vilket hon gärna skulle göra eftersom hon var ”för valfrihet”.

”Valfrihet”, sade Bull.