Varning!

Vi funderar starkt på att återkomma här till och från – och gärna med fokus på det väsentliga. Bara så ni vet.

Dit...

Tro’t eller ej men vi är på banan igen. Eller nåt sånt. Och vi längtar redan tillbaka. Trots gårdagskvällens batalj på Söderstadion.

Somt går utanför allt annat. Som att tågluffa vid mogen ålder med sonen som är i samma ålder som en annan när det begav sig för xx antal år sedan. Okej, den här gången körde vi liggvagn alla nätter, för numera behöver man sträcka ut sin halvtrötta lekamen även om sömnen inte alltid infinner sig, och vi höll igen på vinbuteljerna genom att köpa med oss små. Odören var hur som helst densamma; vi var alldeles för stolta för att byta strumpor en enda gång.

Paris var sig likt och som man kan både ha och mista, för att inte tala om det skamlösa priset för ett glas öl. Uppe till höger om Sacré-Coeur såg vi inte mindre än två Toulouse-Lautrec. Tyckte nog att Eiffeltornet lutade en aning där vi satt och tog igen oss ett antal timmar senare efter att ha gått oss igenom diverse måsten. Någon (en alban?) påkallade vår uppmärksamhet genom att hitta en guldring vid våra fötter som han ville erbjuda oss, en annan (en italienare?) påkallade vår uppmärksamhet genom ett bilfönster. Han var modedirektör på Versace på väg hem till Milano från en modemässa och ville ge oss en present och fina kläder som han ville bli av med. Det var ju snällt, men iklädd världens snyggaste solbrillor var det en enkel match att säga nej tack.

Quasimodo såg vi inte till.

Nästa morgon satt vi uppe bland Pyrenéerna och väntade på en ersättningsbuss vid en övergiven tågstation bland snöklädda toppar mitt ute i ingenstans. Det var vi och en indier, som vankade oroligt fram och tillbaka. Vid en skön kurva låg för övrigt en hel långtradare nedanför i det strida vattnet.

Sen var vi plötsligt i Spanien, och lika plötsligt var allting så mycket enklare. Plötsligt förstod man vad folk ville, och lika plötsligt förstod folk vad man ville.

Och sen var vi i Barcelona…

…där vi tappade räkningen på alla tapas och minst en paella om dan (för att inte tala om kaffet)…

…och landade till slut på Camp Nou...

På banan faktiskt, och snart på tåget

Det har varit tunt med oomkullrunkeliga sanningar här ett tag. Och, jo, kaffe har druckits, jycken har promenerats och en och annan tagg har fimpats både här och där och på den gistna träbänken i högkaratig vår.

En och annan match har också upplevts.

Änglarna på Söderstadion var en resa bara den där språkförbistringen i det nykomponerade mittbacksparet Igor–Monday satte hjärtat i typ halsgropen första kvarten, men till slut vi tyckte nog att en pinne hade varit på plats om man ser till vissa bitar men kanske inte till helheten. Makrillarna borta var till helheten sett tre värt pinnar för Bajen, men vissa bitar gjorde att det blev en. Vi utlovar bättre analyser vad det lider, men både helheten och bitarna har ställt till det. Vi är, trots att vi ibland inte trott det, inte mer än människa.

Sen såg vi Barça ta sig an Real på dumburken, efter ett berg av grädde till tysk fintårta samma dag som äldste sonen för första gången kunde styra stegen mot systemet om han velat. Vi var i princip tårögda mest hela tiden, både när vi mindes första gången vi såg honom och när vi såg matchen, som vi såg med sonen, vilket sätter saker i perspektiv, jag lovar.

Sen har vi avslutat ett kapitel i konsten att dra strån till stacken, vilket avrundades med ”…så jävla bacon”. Som vanligt funderar vi på vad vi ska bli.

Inget nytt under solen, alltså.

Men styrpulpeten är i sjön, bara en sån sak.

Om två dagar stiger vi på tåget till Barcelona med interrailpåse runt halsen. Vi är två, med äldste sonen. Om sex dagar sitter vi på Camp Nou. Om vi räknat rätt kan matchen mot Villarreal bli guldmatchen, om Valencia gör jobbet mot Real dan innan. Vi ska på något sätt göra oss påminda när Eguren remmar förbi där nere i grytan på jakt efter nån av alla 1,69-snubbarna att försöka sno bollen av, vilket vi starkt ifrågasätter går ens för den gode Sebastián.

Möjligen kommer vi också att passa på att ta årets första morgondopp, glo på den där halvt nedsmälta kyrkan och på vägen mellan byte av tåg och station för vidare befordran ta oss tid att vinka till Quasimodo.