Klara färdiga gå!

Solfan lyser. Vi suckar och blinkar för vi har glömt bajensolglasögonen där vi står utanför dörren för en liten jämmerdalspaus med en balja kaffe och en tagg och med jycken snusande runt närmaste buske. Vi har nämligen gett oss själva den på att strukturera upp tillvaron innan kvinnan i huset och äldste sonen dyker upp i skymningen, förhoppningsvis med en kolossal toblerone i presentpåsen. Så nu gäller det. Vi börjar i rätt ände. Nu eller aldrig: försöker para ihop en hög med 147 fullständigt olika nytvättade strumpor, några trots definitivt misstycke, innan könsmaktsoordningen är total. Var för övrigt inte s.k ungdomsprogram på tv bättre förr?

Med halmhatten på

I god ordning har vi firat midsommar. Fattas bara. Pyntandet av stången övervakades naturligtvis noga. Resultatet fick mycket väl godkänt även om antalet flaggor var färre än brukligt eftersom det internationella inslaget var mindre precis som stången. Ekologisk bärvodka och dito jordgubbar bar oss genom dagen som vi bland annat smyckade med ett antal högkvalitativa sillbitar som gästerna lagt mycken möda på till vår stora glädje och manifesterat i en av årets stora sånginsatser – ”Imbelupet glaset står på bräcklig fot…” – och en avrundande hetlevrad konjaksdiskussion i köket medan de som könsextremisterna framhärdar att kalla för det andra könet diskuterade gud vet vad i vardagsrummet avrundade det hela framåt morgonen, men innan vi slog igen butiken tog vi på egen hand en promenad nedför backen, hickade till, slog en drill och insöp tystnaden och droppandet från träd och buskar innan vi gick tillbaka och sa åt de översovande kidsen att nu var det dags att sätta punkt. Det är ju en dag i morgon också.

Och där är vi nu.

Och vi har inte ens ont i huvudet. (Hmm, första gången vi testade kombinationen ekologisk bärvodka och schyst konjak…)

Att Totte är tillbaka i Bajen ser vi också som glädjande. Att Lolo blivit dansk är ju mindre kul eller nåt. Men av det där sköna mittfältet som glatt oss ett antal år finns ju faktiskt ingenting kvar, så vi ser den förlusten som ett tecken på att något nytt är på gång. Det är ju faktiskt väldigt enkelt: nånting nytt måste ju komma… Eller hur?

Det räknas tydligen med att Emil försvinner. Vi får se.

Charlie Davies får ju för sin del, och än så länge, inte så många chanser att visa upp sig där nere i de sydafrikanska bikuporna. Och det är ju bra.

Annars vetifan.

Snart ska vi sätta fart ut på skäret. Hängmattan är paxad. Men innan vi för en tid tar den i besittning på heltid ska vi sitta ett par dar på klipporna och ljuga ihop ett antal fantasifulla skrönor med vår gode vän regissören tillika halvgaisarn medan solen försvinner bakom Möja.

Sämre kan man ha det.

Varning!

Vi funderar starkt på att återkomma här till och från – och gärna med fokus på det väsentliga. Bara så ni vet.