Frågor av vikt

Morgonpromenad? Icke sa nicke. Jycken har förflyttats till en utpost i skärgården, dit äldsta sonen och undertecknad ska ta sig – om någon bara kan sluta blogga.

Enligt samstämmiga uppgifter kommer 8.000 på riktig fotboll svältfödda bajare till Söderstadion i kväll till matchen mot norska Odd Grenland enbart för att se hur lång eller tjock Siboniso är (kan all divergerande sifferexercis ha nåt med inches och ounces att göra?). Själv är man som sagt på annan ort och får väl gå på hörsägen om hur det verkligen ligger till och om grabben håller måtten.

Annars är det som återstår av VM, som jag en gång misstänkte men hoppades att jag skulle missta mig på, de tunga elefanternas dans. Åtta lag kvar och Ukraina faller väl en smula utanför tungviktsgemenskapen. Om vi använder oss av en absolut tråkighetsskala för vad vi hittills sett är England i absolut toppklass – som vanligt – men den här gången kan det betyda att det är dom, må gudarna förbjuda, som vinner till slut.

Att Totti suger på tummen, kan det ha nåt med regression att göra?

Dock håller vi som så många andra två tre tummar för några andra kolosser – ett lag ser faktiskt lite väl välnärt ut, inte bara dom där framme, ett annat tillbringar mesta tiden i utvisningsbåset – och så förstås dom där små killarna från Pampas som snurrar på där framme som ilskna bin med bollsinne runt om Crespo.

Samba, fado och tango.

Apropå sång och musik. Midsommaren kom – och försvann. Kvar låg fem bärs i frysen som i all tysthet exploderat av trycket. Det blev alltså inte riktigt så blött som man kunde befara.

Och tänk, snart är det dags för riktig fotboll igen. Jag håller en slant på att Paulinho blir den förste att göra som Maxi Rodriguez, vars senaste strut på volley var en sann läckerbit.

På kylskåpsdörren intet nytt i tabellväg. Det ser bra ut. Vi stänger dörren och går ut.

Fyra frågor före sillen

Apropå midsommarafton:
• Vem bryr sig ett skit om vad Göran Skytte ägnar sig åt en dag som denna? Eller varför han gör det han gör? Och har ni inte läst Svenskan behöver ni ägna det hela en tanke.

• Vad tycker ni: Ska man stänga av Väder-Tone för det halvtaskiga midsommaraftonsvädret eller ska man slänga ut TV4-ledningen för de väl valda bildutsnitten i till exempel Paradise Hotel?

• Och vem är egentligen största hotet mot en skön midsommarafton: Saddam eller George?

• Är det förresten nån som vill fira demokrati och midsommarafton i Irak?

Med målsinnet kvar

Jyckens morgonpromenad utan intermezzon. En radda träbåtar som på led tuffade i väg över viken för att fullastade med färskpotatis, sill och brännvin hedra nån skärgårdsö dagen till ära förgyllde vår paus med dagens första tagg längst ut på udden. Den första rackaren, en stor segelmotorbåt, en förväxt Petterssonare med mast om ni förstår er på båtar, hade stor flaggning. Jag vet inte, det var en hiskelig massa vimplar men om jag minns min Tintin rätt såg det dessutom ut som om de hade pest ombord.

Annars har sonen sagt att jag påminner om Ronaldo. Jag förstår vad han syftar på.

Lustigt nog började jag räkna hit och dit och kom fram till att samma dag som Marcus Allbäck gjorde VM-historiens tvåtusende mål satte jag i mig min ettusende vaniljbulle på favoritfiket.

Så jag har, precis som Ronaldo, börjat röra på mig.

En normalt arbetande fotbollslirare i VM springer väl en mil per match. Men inte Ronaldo. Han sprang sammanlagt 62 meter mot Japan. Man behöver alltså inte springa många meter för att göra två mål.

I alla fall inte mot Japan. Och om man heter Ronaldo.

Hur normalt är det att man i tämligen vuxen ålder funderar på vad man ska bli när man blir stor?

Och hur många meter måste man springa för att komma i mål?

De frågorna, och många andra, får stå på tillväxt denna dag. Mokabryggaren kallar, ungarna har dukat frukost, och det är inte omöjligt att jag följer midsommarinstinkten och tar en knapp därtill.

Spekulationer på löjligt låg nivå

Jycken är ute på kvällspromenad. Det är årets kortaste natt, så dottern är med därute med matten och trampar runt på stigarna. Yngsta sonen däremot svischar förbi i Ljungberg-tröjan för att nästa gång jag ser honom bära Deco-diton. Själv har jag, och det gjorde jag redan i morse även om jag inte öppnade själva dörren av samma anledning som nu, tagit ett par varv förbi kylskåpet och studerat den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.

Att jag tagit vägen förbi kylskåpet beror på att Argentina-Holland blev ungefär den fest man kunde vänta sig när två fotbollselefanter redan är klara för avancemang, det vill säga man får njuta av det lilla som bjuds när resultatet inte spelar någon som helst roll. Och det är, när det gäller Argentina (Sydamerikas Hammarby?), i och för sig inte det sämsta.

Att Elfenbenskusten, ännu en elefant, hamnade i samma grupp är i sammanhanget en smula tragiskt eftersom det kunde ha burit längre för dem en annan väg.

För att återvända till livets väsentligheter tog jag kylskåpsvägen för att studera en populär blogg vars språkkunskaper eller kontakter i frågor om det berörda språket vida överstiger mina. Jag hade en gång en klasskamrat som bland annat hette Geza (och bar samma efternamn som en av hjältarna på Puskastiden), och man undrar: Vart tar dom vägen när man som bäst behöver dom?

Att satsen ”A walesi Cardiff City mellett a svéd éllovas Hammarby vezetői is tudnak Mészöly Géza eredményeiről” nämns i samma artikel som Anders Linderoth kanske betyder att AL vill till Cardiff City men att det är nåt som Géza inte rekommenderar.

Varför en ungersk tidning skulle ägna sig åt just Anders Linderoths vidare öden såhär i VM-tider kan man ju förstås fråga sig.

Om jag tar ett ännu ett varv förbi kylskåpet kanske jag hittar den där sista grolschen som lär finnas där.

Om jag nu räknat rätt.

Allt ni behöver veta i halvtid

Morgonpromenad dagen efter upphämtningen i Köln. Jycken tar det cool. Vad hände egentligen i går? Jo, det enda som gällde var att behålla en 38 år gammal svit mot världens mest överskattade lag i fotboll alla kategorier. Åtminstone i England. Vi lyckades. Vi är ännu en gång bäst.

Det finns något genuint fint med Allbäck. Inget snack om att Zlatan är ursvensk, och Henke och Freddie och Lucic och alla dom andra med, men Allbäck är liksom ännu mer utmejslad ur graniten, en rese i den mörka granskogen, den som aldrig skulle kunna blåsas omkull av nån Gudrun, en ståndaktig kobbe i nån vindpinad skärgård, nånting mitt emellan en tur på en rattkälke en smällkall stjärnklar vinternatt i två meter snö och den förunderligt ljusa och vemodiga midsommarnatten efter två östgöta sädes när man tänker varför kan det inte alltid få vara så här och man ger fan i alla mygg för man har annat att tänka på. Ungefär sån är han.

1–1-målet var naturligtvis kalas och högsta klass på. Och om man så vill: en blixt från en klarblågul himmel.

Eftersom det är fotbolls-VM samlas även de mindre begivna framför burken. Vi som letar tecken och analyserar varje steg på planen och står i från första sekunden för att inte missa nåt får stå ut med att folk, ungar, jyckar ränner förbi och skymmer burken i en jämn ström för att hämta chips, koka te, byta plats, hämta nåt i all oändlighet. Ungarna är uppspelta och låter därefter. Svärmor in spe kommer in efter en halvtimme och bänkar sig hon med efter att ha gått runt, just det, framför burken för att hälsa på folk, ungar, jycken, hämta nåt, hämta te. Efter fem minuter frågar hon vem den där svarta figuren på planen är. Två minuter senare undrar hon: Är det bara i ishockey som målvakterna är sådär tjocka? Men sen säger hon dagens klockrena så långt: Det är ju bara dom röda som spelar.

I andra halvlek blev det definitivt bättre och bollen emellanåt på marken. Och vi som pläderar för rättvisa kan inte annat säga än att den skipades när Henke vred runt foten i 180 grader och med hjälp av dobbarna stötte in bollrackarn ner i keepern Robinsons högra hörn.

Och England är fortfarande, och vad dom än säger, sen 38 år som allra mest världens näst bästa lag.

Tidigare under dagen var Ecuador lika intresserat av att spela fotboll som kyrkokören i Nordingrå. Att Sverige i sin åttondel får ta sig an Tyskland är inte mycket att orda om, men jag säger bara: engelsmännen kan ha satt sin sista potatis.

I dag är det dags för hygglig underhållning. Argentina tar sig an Holland. Det kan ju i och för sig bli som att se två stycken Ecuador träningsspela eftersom bägge är klara för åttondelsfinal, men man kan ju alltid ägna sig åt att räkna på hur många tillslag på bollen som Sorin och hans kompisar använder för att hålla bollen inom laget. Och lite intresse borde även vinthundarna från Pampas kunna uppbringa; segraren slipper möta Portugal i åttondelsfinalen. Fast det är troligen mer motivation för de orange.

Att Zidane är avstängd sista gruppspelsmatchen är möjligen Frankrikes räddning. Om dom nu vill gå vidare, för så har det inte sett ut.

När den ena av brassarnas två tjockisar längst fram lyckades göra mål, och det mot Australien, var anledningen att den andra tjockisen inte orkade göra nåt med bollen, utan i stället passade polaren: ”Oye, gordo, du får göra’t.” En annan, bänkad målvakt hade självklart tagit strumprullaren.

Annars ser Spanien piggt ut.

Jag lyfter dessutom på hatten för Ghana som inte brydde sig ett dyft om att de ledde med ett noll över Tjeckien, utan i stället gasade på för att göra fler mål. Fast har nån anmält den där snubben med det fula armbandet till Fifa? Det såg för ruskigt ut.

Om Italien slutar göra självmål kan de gå vidare.

Så nu vet ni allt om fotbolls-VM. För egen del väntar mokabryggaren att puttra i gång.

Järtecken

Strax före två i natt gled en stor fet guldfärgad absolut rund ost upp över trädtopparna på andra sidan den spegelblanka viken och det såg ut som en, just det, stor jämra självlysande fotboll. Jåglarna var redan besatt i gång i den tropiska natten, och i trädgården stod tältet där yngsta sonen med övernattande kompis snusade på var sin sida om ett pågående monopolspel. Hade tänkt ta ett nattdopp, men det var nåt spooky med den där guldskimrande fotbollen så jag stod där ett tag och glodde innan jag tvehågset gick hem. Den ville liksom aldrig ta fart utan hängde där och balanserade på trädtopparna. Som om den inte visste vad den ville.

Jag vet hur det kan vara.

Att Italien gör två mål i en premiär måste vara VM:s hittills största överraskning och kan betyda att de åker ut redan i åttondelen.

Hade Östlund varit på planen hade inte Robben fått springa omkring sådär obehindrat och göra som han ville som han gjorde mot Serbien.

Ante Covic skymtade i burken när alla brucearna på typiskt australiskt manligt manér grattade varandra efter nåt av målen. Med tanke på målvaktens nonchalanta ingripande vid japanernas 1–0-historia borde han ha tagit ett steg närmare startelvan.

VM är visserligen i gång, men det är i dag det är allvar på riktigt, om ni förstår vad jag menar. Själv kommer jag att ladda med ett dopp, ett antal kaffe, en och annan tagg och nån timme före avspark hälla upp en fingerborg tysk whisky och dra på mig Romariotröjan modell -94, som numera får bäraren att påminna mer om Ronaldo. Det har hänt en del saker sen det senast begav sig. Det är nog ingen syn för gudar, men det som man ser under det kroppstajta plagget är, jag lovar, inget annat än muskler i vila.

Så är det: VM ser såhär långt ut att bli de stora elefanternas dans, och i kväll ska den största upp till bevis. Innan dess trär Frankrike och Schweiz 0–0-dansen, om nu förbundskapten Kuhns steglära håller ännu ett varv mot Zizou och Henri. Och en sak till, när jag nu ändå håller på att älta den där runda saken till leda: vill Sverige vara med och dansa en bit på vägen är det nog bra om dom pucklar på varandra allt vad tygen håller i omklädningsrum och på träningsplaner. Tre fyra blåtiror är nog ett minimum för vinst mot Paraguaygubbarna.

Jycken? Morgonpromenaden hölls kort, och nu ligger hon sedan dess under en buske och flämtar. Själv lunkar jag till köket för att fylla på vätskeförrådet, stannar till vid kylskåpsdörren och studerar den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.

Den rätta knycken

Arla söndagsmorgonpromenad, på jakt efter ro och kontemplation såhär dagen efter debaclet nere i Dortmund. Inga stavgångare. Inga löpare. Inte ens några andra hundar ute. Däremot fullt av män som talar främmande språk längs stränderna med var sitt fiskespö i det kadmiumrika vattnet, och jycken hinner skälla ut ett par innan jag inser att jag blir tvungen att koppla henne. Får dom nån fisk? Ingen aning. Och om: Äter dom upp den? Eller hamnar den i bollabäsen i Grands kök? Jag hoppas inte det.

Eller vadå, jag käkar ändå aldrig där.

Apropå att få sina fiskar varma. Trodde först att Tysklandsgruppen var VM:s tristaste. En riktig karl kan ändra sig efter att ha sett sammanlagt fyra matcher: Sveriges grupp tar priset.

England–Paraguay var ett klassiskt sömnpiller. Engelsmän, liksom svenskar nu för tiden, drabbas alltid av konstant hybris när det gäller konsten att sparka en boll. Lyckas dom slå två passningar rätt är dom världsmästare. Men visst, för att vara tre meter lång majskolv har Peter Crouch osedvanligt god teknik.

Apropå god teknik: jag återkommer till Drogba i dödens grupp senare.

Efter första matchen i tråkslagets grupp (ska det bli mål krävs det självmål) stack jag till Ica för att tjacka diverse grillkorv för att muntra upp barnen. Damen före i kön hade en oklanderlig svensk landslagströja på sig som såg riktigt äkta ut – SvFF-logga och hela fadderullan – men efternamnet på ryggen, nämligen Zlatans, var felstavat.

Så kan det gå.

Sen var det dags.

Efter två minuter fick Henke två man mot sig nere vid hörnflaggan, snurrade runt en stund och fixade en hörna. Han såg pigg ut. Det såg bra ut.

Därefter matade Mellberg patenterade långbollar i all oändlighet. Och jag frågar mig som alltid: Varför?

Henke? Tja, han fick väl skallen på en och annan lyra. Zlatan? Tja, när han väl fick tag på lädret ställde han sig med en fot på detsamma och funderade vad han skulle göra, och under tiden blev försvararna tre mot en.

Slaget om mittfältet måste väl nu vara avgjort för denna gång. Kim Källström hade när han kom in blicken, tillslaget, kraften och näsan åt rätt håll. Det är gott betyg åt en fd Häckenspelare att vara med tolv minuter och vara bäst i laget.

Näst bäst var Allbäck. Och det utan att få till det. Att Mattias Jonson efter en formidabel löpning på en av Kims svepande crossar fick med sig bollen, hann titta upp och dessutom se var Allbäck ville ha bollen framför det tomma målet var jättebra. Men frågan är varför han därefter slår bollen två meter framför Allbäck som står där han står framför det tomma målet.

Då vinner man inga matcher.

Rami Shaaban gav målvaktsögat ett ansikte när han sa att han hade full kontroll på Cornell Glens rökare i ribban.

0–0 mot Soca Warriors är naturligtvis ingen riktig katastrof. Om Paraguay gör självmål mot oss är vi nästan hundraprocentigt vidare till åttondelen. Men för att göra rättvisa åt resultatet: grilla en sojakorv i ugnen. När du tar ut den är den präktigt bautastor och uppblåst – men väl i korvbrödet liknar den ett förväxt russin.

En sak till: jag kryssade matchen på tipset.

Alltnog. Vi tuggade i oss diverse wurst på längden och tvären och jag tog en liten tysk virre (det är sant: sonen kom hem från sin Tysklandsresa i påskas med en present till stabben – en flaska VM-whisky i form av en fotbollssko) för att pigga upp mig och sen var det kväller och dags för Pablo Sorin och grabbarna. Och Didier Drogba.

Elefanterna från Elfenbenskusten och vinthundarna från Argentina bjöd äntligen vårt kräsmagade sällskap på fotboll. Kännetecknande för riktigt bra fotboll är att allting alltid ser så förbannat enkelt ut. En anledning kanske är att det egentligen är väldigt enkelt att spela bra fotboll.

God teknik kan ju ha med saken att göra.

Har Zlatan bra teknik? Tja, allting är relativt. Ställer man sig med foten på lädret och funderar på vad man ska göra hjälper sällan god teknik. Drogba, däremot, stod inte stilla. Han har alldeles för bra teknik för att välja det alternativet.

Och apropå ytterbackar: Pablo Sorin var emellanåt den som när vinthundarna från Pampas anföll var närmast motståndarnas mål, och då talar vi inte om hörnor eller frisparkar.

Mokabryggaren kallar. Jag tar vägen för kylskåpsdörren och den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.

(Att pappa Linderoth såhär i VM-tider meddelar att han efter säsongen lämnar Bajen är alldeles självklart. Oavsett om han denna säsong lyckas uppnå årets målsättning så är han gjort vad han kunnat.)

Vårt liv är inte bara knog

Det ringer på dörren. Klockan är tidig förmiddag och jag har just sparkat i gång mokabryggaren för andra varvet. Jag hinner glo på tabellen som sitter upptejpad på kylskåpet. Det ser bra ut.

”Fan, är inte du skådespelare?!”

Målaren är från Österrike, har en lätt med distinkt brytning efter 40 år i vår avlånga jämmerdal och målar om vårt en gång i tiden utbrunna rum. Vägen tillbaka har tagit sin tid men nu börjar det likna ett rum igen. Egentligen ska han bara tala om att han måste uträtta nåt ärende och kanske inte kommer tillbaka mer i dag (det är ju fredag). Jag skrattar som den värsta filmstjärna, säger som Freddie och grabbarna ”näe”, men han ger sig inte: ”Fan, du är så lik en skådespelare!”

Det framgår inte om det är Douglas Håge eller exempelvis Brad Pitt han har i åtanke. Eller nån österrikisk jeppe.

Under morgonpromenaden träffade dock jycken och jag en riktig skådis och hennes hund. Sen mötte vi trebentingen från Nya Zeeland och hennes engelskspråkiga matte och jag fick tillfälle att träna på mina distinkta ”yeah” och ”well”.

Det är definitionsmässigt sommar. Hur vet man det? Sätt näsan i vädret, slut ögonen och gå efter lukten (en del säger kanske doften. Andra stanken): luften är helt enkelt somrig. Och det som virvlar runt är inte snö, utan troligen maskrosbarn.

Att det är sommar går också att sluta sig till av antalet klasspicknickar, klassfester och studentmottagningar där familjens medlemmar väntas delta. Samtidigt.

Så är det: barn växer upp och står i. Och allt är föräldrarnas fel.

Nackspärren höll jag på att glömma. Bättre – men inte bra.

Vad jag höll på med när målaren störde förmiddagsfriden var att ta plats på den gistna träbänken med en balja kaffe och kvällsdrakens för dagen underligt gula sportbilaga för att plocka ut sju säkra ök i morgondagens V75, men i stället fastnade jag i allt det andra som sätter gulkant på tillvaron – om man är på rätt humör. Som att Sveriges förhållningssätt till utlandet är minst sagt ambivalent. Var det ändå inte bättre på Palmes tid? Nu är kungen den som är ute och far igen. Mannen i fråga lär på besök i Istanbul ha kört över nån ung turkisk studentska, meddelar kvällsdraken. (Det vill säga, är man tillräckligt hängiven vet man att kvällsdrakar inte har en aning om skillnaden på att köra över och köra på. För det kan väl ändå inte vara den turkiska studentskan som man citerar som inte vet skillnaden? Vad vet jag: köra på och köra över kanske heter samma sak på turkiska?) Fast dagens skönaste är ändå UD-kvinnan som säljer sin kropp med motiveringen: ”Det är inte konstigt med de låga löner vi har här.” Och tillägger att det nog finns fler på UD som ”jobbar natt”.

Enligt ”Maria” är det alltså låga löner som bäddar för situationen. Skriver draken. Själv vill jag tillägga att där fick dom till det.

De högt kvalificerade moderna nytänkande nakna svenska soldaterna som ska ta hand om saker som oljerika oroshärdar runt om i världen lyser i dag dock med sin frånvaro.

Jag streckar Nickei i fjärde avdelningen.

Too Much Junkie Business

Som sagt, man har inte mycket att säga men det man säger säger man med besked.

Som sagt: nackspärr.

Den här killen ”lider” av ett annat slags stelhet.

Halv fyra i natt stretchade jag omkring på gräsmattan i morgonrock och med skön fågelrock i buskagen. Koltrasten är en riktig baddare på att hålla låda. Fast den lokala näktergalen, nånting mittemellan Freddie Mercury och Johnny Thunders, tycks befinna sig på okänd ort.

Jag tände en tagg och glodde en stund på den sovande svanen på andra sidan viken.

Sen tog jag ett varv förbi kylskåpsdörren och den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.

Jycken trodde förstås att det var dags för morgonpromenad eller nåt, men det får vara måtta på aktiviteterna halv fyra på morgonkvisten.

Sen har naprapaten blivit något rikare och jag allt fattigare.

Annars har det inte hänt ett skit.