Den rätta knycken

Arla söndagsmorgonpromenad, på jakt efter ro och kontemplation såhär dagen efter debaclet nere i Dortmund. Inga stavgångare. Inga löpare. Inte ens några andra hundar ute. Däremot fullt av män som talar främmande språk längs stränderna med var sitt fiskespö i det kadmiumrika vattnet, och jycken hinner skälla ut ett par innan jag inser att jag blir tvungen att koppla henne. Får dom nån fisk? Ingen aning. Och om: Äter dom upp den? Eller hamnar den i bollabäsen i Grands kök? Jag hoppas inte det.

Eller vadå, jag käkar ändå aldrig där.

Apropå att få sina fiskar varma. Trodde först att Tysklandsgruppen var VM:s tristaste. En riktig karl kan ändra sig efter att ha sett sammanlagt fyra matcher: Sveriges grupp tar priset.

England–Paraguay var ett klassiskt sömnpiller. Engelsmän, liksom svenskar nu för tiden, drabbas alltid av konstant hybris när det gäller konsten att sparka en boll. Lyckas dom slå två passningar rätt är dom världsmästare. Men visst, för att vara tre meter lång majskolv har Peter Crouch osedvanligt god teknik.

Apropå god teknik: jag återkommer till Drogba i dödens grupp senare.

Efter första matchen i tråkslagets grupp (ska det bli mål krävs det självmål) stack jag till Ica för att tjacka diverse grillkorv för att muntra upp barnen. Damen före i kön hade en oklanderlig svensk landslagströja på sig som såg riktigt äkta ut – SvFF-logga och hela fadderullan – men efternamnet på ryggen, nämligen Zlatans, var felstavat.

Så kan det gå.

Sen var det dags.

Efter två minuter fick Henke två man mot sig nere vid hörnflaggan, snurrade runt en stund och fixade en hörna. Han såg pigg ut. Det såg bra ut.

Därefter matade Mellberg patenterade långbollar i all oändlighet. Och jag frågar mig som alltid: Varför?

Henke? Tja, han fick väl skallen på en och annan lyra. Zlatan? Tja, när han väl fick tag på lädret ställde han sig med en fot på detsamma och funderade vad han skulle göra, och under tiden blev försvararna tre mot en.

Slaget om mittfältet måste väl nu vara avgjort för denna gång. Kim Källström hade när han kom in blicken, tillslaget, kraften och näsan åt rätt håll. Det är gott betyg åt en fd Häckenspelare att vara med tolv minuter och vara bäst i laget.

Näst bäst var Allbäck. Och det utan att få till det. Att Mattias Jonson efter en formidabel löpning på en av Kims svepande crossar fick med sig bollen, hann titta upp och dessutom se var Allbäck ville ha bollen framför det tomma målet var jättebra. Men frågan är varför han därefter slår bollen två meter framför Allbäck som står där han står framför det tomma målet.

Då vinner man inga matcher.

Rami Shaaban gav målvaktsögat ett ansikte när han sa att han hade full kontroll på Cornell Glens rökare i ribban.

0–0 mot Soca Warriors är naturligtvis ingen riktig katastrof. Om Paraguay gör självmål mot oss är vi nästan hundraprocentigt vidare till åttondelen. Men för att göra rättvisa åt resultatet: grilla en sojakorv i ugnen. När du tar ut den är den präktigt bautastor och uppblåst – men väl i korvbrödet liknar den ett förväxt russin.

En sak till: jag kryssade matchen på tipset.

Alltnog. Vi tuggade i oss diverse wurst på längden och tvären och jag tog en liten tysk virre (det är sant: sonen kom hem från sin Tysklandsresa i påskas med en present till stabben – en flaska VM-whisky i form av en fotbollssko) för att pigga upp mig och sen var det kväller och dags för Pablo Sorin och grabbarna. Och Didier Drogba.

Elefanterna från Elfenbenskusten och vinthundarna från Argentina bjöd äntligen vårt kräsmagade sällskap på fotboll. Kännetecknande för riktigt bra fotboll är att allting alltid ser så förbannat enkelt ut. En anledning kanske är att det egentligen är väldigt enkelt att spela bra fotboll.

God teknik kan ju ha med saken att göra.

Har Zlatan bra teknik? Tja, allting är relativt. Ställer man sig med foten på lädret och funderar på vad man ska göra hjälper sällan god teknik. Drogba, däremot, stod inte stilla. Han har alldeles för bra teknik för att välja det alternativet.

Och apropå ytterbackar: Pablo Sorin var emellanåt den som när vinthundarna från Pampas anföll var närmast motståndarnas mål, och då talar vi inte om hörnor eller frisparkar.

Mokabryggaren kallar. Jag tar vägen för kylskåpsdörren och den upptejpade tabellen. Det ser bra ut.

(Att pappa Linderoth såhär i VM-tider meddelar att han efter säsongen lämnar Bajen är alldeles självklart. Oavsett om han denna säsong lyckas uppnå årets målsättning så är han gjort vad han kunnat.)