Vårt liv är inte bara knog

Det ringer på dörren. Klockan är tidig förmiddag och jag har just sparkat i gång mokabryggaren för andra varvet. Jag hinner glo på tabellen som sitter upptejpad på kylskåpet. Det ser bra ut.

”Fan, är inte du skådespelare?!”

Målaren är från Österrike, har en lätt med distinkt brytning efter 40 år i vår avlånga jämmerdal och målar om vårt en gång i tiden utbrunna rum. Vägen tillbaka har tagit sin tid men nu börjar det likna ett rum igen. Egentligen ska han bara tala om att han måste uträtta nåt ärende och kanske inte kommer tillbaka mer i dag (det är ju fredag). Jag skrattar som den värsta filmstjärna, säger som Freddie och grabbarna ”näe”, men han ger sig inte: ”Fan, du är så lik en skådespelare!”

Det framgår inte om det är Douglas Håge eller exempelvis Brad Pitt han har i åtanke. Eller nån österrikisk jeppe.

Under morgonpromenaden träffade dock jycken och jag en riktig skådis och hennes hund. Sen mötte vi trebentingen från Nya Zeeland och hennes engelskspråkiga matte och jag fick tillfälle att träna på mina distinkta ”yeah” och ”well”.

Det är definitionsmässigt sommar. Hur vet man det? Sätt näsan i vädret, slut ögonen och gå efter lukten (en del säger kanske doften. Andra stanken): luften är helt enkelt somrig. Och det som virvlar runt är inte snö, utan troligen maskrosbarn.

Att det är sommar går också att sluta sig till av antalet klasspicknickar, klassfester och studentmottagningar där familjens medlemmar väntas delta. Samtidigt.

Så är det: barn växer upp och står i. Och allt är föräldrarnas fel.

Nackspärren höll jag på att glömma. Bättre – men inte bra.

Vad jag höll på med när målaren störde förmiddagsfriden var att ta plats på den gistna träbänken med en balja kaffe och kvällsdrakens för dagen underligt gula sportbilaga för att plocka ut sju säkra ök i morgondagens V75, men i stället fastnade jag i allt det andra som sätter gulkant på tillvaron – om man är på rätt humör. Som att Sveriges förhållningssätt till utlandet är minst sagt ambivalent. Var det ändå inte bättre på Palmes tid? Nu är kungen den som är ute och far igen. Mannen i fråga lär på besök i Istanbul ha kört över nån ung turkisk studentska, meddelar kvällsdraken. (Det vill säga, är man tillräckligt hängiven vet man att kvällsdrakar inte har en aning om skillnaden på att köra över och köra på. För det kan väl ändå inte vara den turkiska studentskan som man citerar som inte vet skillnaden? Vad vet jag: köra på och köra över kanske heter samma sak på turkiska?) Fast dagens skönaste är ändå UD-kvinnan som säljer sin kropp med motiveringen: ”Det är inte konstigt med de låga löner vi har här.” Och tillägger att det nog finns fler på UD som ”jobbar natt”.

Enligt ”Maria” är det alltså låga löner som bäddar för situationen. Skriver draken. Själv vill jag tillägga att där fick dom till det.

De högt kvalificerade moderna nytänkande nakna svenska soldaterna som ska ta hand om saker som oljerika oroshärdar runt om i världen lyser i dag dock med sin frånvaro.

Jag streckar Nickei i fjärde avdelningen.