Gick till sina fäder, sade han som släppte sig

Som sagt, nackspärr. Hur som helst, på vägen till mokabryggaren glodde jag en stund på den upptejpade tabellen på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.

Jyckens morgonpromenad fick dock expedieras av någon annan.

Gårdagskvällen tillbringades till en del framför burken, litegrann fuckin halvsubversivt får man väl allt säga eftersom alla andra lämnat huset för utflykt till Järna eller handbollscup i Hallsberg och jag passade på att tillsammans med en påse polly och en paraflex glo en stund på formerly known as Eminem som hipphoppade och stod i, men jag vet inte om jag fick nån egentlig lust att oppåpoppa, han drog sig mest i ett speciellt ställe på brallorna, var i alla fall min upplevelse av hela kittet. Mitt råd är att han bör uppsöka nåt slags jänkarnas motsvarighet till vår vårdcentral för jag misstänker att han har flugor i trumpeten.

Fast det kanske var nåt gammalt gig som Svt kommit över.

Innan dess var det nån rulle med Nicole Kidman som med uppspärrade ögon gick omkring i nåt slags spökhus, och jag begrep aldrig om hon var död eller levande. Hennes skådespeleri gav liksom inga ledtrådar därvidlag.

Annars har jag återfunnit en guldgruva i bokhyllan som jag låg och bläddrade i mellan varven i tevesoffan. Samma sak sker ungefär vart femte år. Resultatet med andra ord detsamma: familjen ler ansträngt nån vecka åt ”fyndet” och håller så småningom för öronen döva för sanningarna som strömmar ur ”Svenska ordstäv”. Ni vet: Mycket skrik och lite ull, sade gumman när hon klippte grisen.

Och det är klart, det kan bli tjatigt om man hela tiden hör någon säga saker som Jag förstår, sade han som ingenting begrep. Eller Det svartnar för ögonen sa flickan, kysste sotarn. Eller varför inte Mycket smått och gott, sade fan, bläddrade i bibeln. Eller att höra den här vid frukostbordet: Det är ägg som ägg, sade prästen, tog det största.

Och så vidare.

Problemet är förstås för alla postmoderna stackare att vissa aktuella yrkeskategorier och personer lyser med sin frånvaro i Fredrik Ströms bok, åtminstone i min upplaga från -78: de flesta direktörer av alla de slag (till exempel försäkringsbolags-, skivbolags- eller bankdirektörer), vd-ar av lika många slag, styrelseledamöter, politiker, partiledare, ekonomiprofessorer, feminister, amerikanska presidenter och så vidare. Ordstäv om pigor finns det naturligtvis gott om (”Det bästa är gott nog, sade pigan, sög sillhuvudet”), och det kan behövas eftersom det snart kan vara dags för hennes comeback i skattesubventionerad skepnad. Bagare finns det förstås fortfarande där ute i verkligheten (”Sjön suger, sade bagaren, gick över Slussen”) och snickare (”Den spiken drog, sade timmerman, stoppade i fickan”). Men det går inte att komma ifrån diskrepansen mellan säg krukmakarn (”Mer ler, sade krukmakarn, fes i pumpen”) och Bert Karlsson.

Fast det går ju naturligtvis att byta ut vissa halvt bortglömda yrken och personer mot nya, för tillfället i ropet.

Eller sitter det nån där ute i de svenska stugorna som snajdar ihop nya ordstäv ur folkdjupet som ”Vi låter udda vara jämnt, sade Anitra, behöll pensionen”?

Det borde finnas en hel del i vår nutid att ha som underlag för den som är intresserad av saken.

Tappad haka kan ge nackspärr

Nackspärr.

Det hade man ingen aning om för trehundrasextiosex dar sen alltså, när det skulle vara dags för det tvåhundratrettiosjunde inlägget, att man skulle sitta här med nackspärr dan innan ens blogg firar ettårsjubileum. Så kan det gå.

Inte nog med det. Nackspärr hela veckan, och naprapaten, som heter Bosse och som med vana nävar och med ett och annat knak nästan lyckats vrida mitt huvud varvet runt, surrade om att det kunde vara ett resultat av att ha suttit i drag men att han när han funderat på saken på kvällen mellan mina hitintills två besök kommit fram till att jag, med tanke på det som sonen kallar för rören som går upp i nacken och särskilt dem från vänster axel som var och är spända som fiolsträngar, kan ha haft det latent i tre månader – eller varför inte tre år. Sade alltså Bosse.

Att man får sin naprapat att tänka på en under hans fritid är med ett halvmodernt uttryck starkt jobbat.

Själv misstänker jag att det hela började när jag för ohemult mycket pengar (och det var ändå ett med tidens mått sanslöst studenterbjudande) tjackade min första Classic. (Vilket var en urtjusig beige rackare till datormaskin som jag fortfarande har kvar och som numera används som fotstöd. Så kan det gå.) Datorer påverkar oss, bara så ni vet, så varför skulle dom inte på sikt kunna ge oss alla nackspärr? Och kanske för gott…

Ett annan alternativ men självklar fiolsträngsrörsteori och som dessutom stärker mina misstankar om vad som väntar oss alla kan ju vara det faktum att jag i förra veckan för första gången satt framför en pc.

Varför börjar man blogga? Tja, man har en dator och tänker bland mycket annat: Varför inte gå till botten med feminismen, som ett exempel. Och? Tja, man bloggar på, lämnar datorn och disken står fortfarande kvar och väntar. För att inte tala om alla brödsmulorna.

Eller så är man modern och läser kvällsdrakarna med hjälp av ettorna och nollorna och konstaterar att det är Älgterror i Trollhättan. Där har nämligen en ilsken älg jagat upp kvinna i träd, och polisen tycks som vanligt stå bredvid och titta på när det verkligen gäller: "Vi har problem med älgar som attackerar människor." Eller att sexskandalen kan kosta frugan: Filmstjärnan anklagas för offentlig onani. Och så tänker man att det om något är nåt att gå till botten med innan man tappar hakan för gott. Och just då läser man att kapslar ska få Siennas lökar att bli större. Och om en stor guide till billiga lyften på resan. Och just det: Sanna lyfte sina i Syrien.

Men då är det såklart dags att gå ut med jycken.

Sen kan man ju ta tillfället i akt att blogga om att man varje dag passar på att studera den allsvenska tabellen, som lämpligt nog sitter upptejpad på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.

Fler vinnare i veckan: ni vet väl att Melodifestivalens målgrupp är sju- till nioåringar? Det råder alltså inget tvivel om att rätt låt vann.

Annat som är sig likt: Kålle och Ada har för vana att så fort svenska landslaget i fotboll visar sig på baksidan bua för allt vad näten håller. Jag säger inget om att komma förväntningarna på skam; det blir lätt så när man annars endast en gång om året får se riktig fotboll.

Inte nog med att rätt låt vann, alla som har en åsikt i frågan är rörande överens om att vi har problem på ena flanken. Frågan som gäller är: Vilket rundningsmärke ska få äran att vara högerback?

Och i vanlig ordning såhär års får jycken agera testkanin för diverse mysko medel som ska få fästingarna att lämna landet. Själv börjar jag misstänka att krypen gillar vitlök. Eller jycken.

Ungefär som för trehundrasextiosex dar sen, alltså.

Och, just det, dags att sätta sprutt på mokabryggaren.

Jag tar naturligtvis vägen förbi kylskåpsdörren. Det ser bra ut.

Barça och horisontalläget

Vederkvickande sömn, om jag själv får säga det.

Jag talar inte om natten som var, utan om förmiddagens aktivitet. Att slagga en timme efter frukost är gudomligt. Första koppen kaffe smakar dessutom så inihelvete mycket bättre när man mornar sig för andra gången. Det känns att man verkligen gjort sig förtjänt av den. Och nästa också. Däremellan sätter man njutningsfullt fyr på en tagg.

Jycken klagar inte heller. Under tiden en annan snusat på har hon tuggat i sig några strumpor och nu är grannen (hon som är det stora hotet om titeln först med årets första morgondopp) som på sina lediga torsdagar gillar att gå långt ute på långpromenad med henne.

Kastade för övrigt ett öga på den allsvenska tabellen under mokabryggarens idoga puttrande. Det ser bra ut.

Tja, egentligen har jag inte så mycket att säga. Men nån måste ju säga det också.

Ungefär som en kvällsdrake alltså. Dom där som påstår sig aldrig sova. Själv kväver man en gäspning och undrar i sitt stilla sinne: Har det hänt nåt medan man knoppat en stund?

Ryktet pekar ut henne som Danielssons älskarinna Helen Eduards: ”Det känns kränkande.”

Grekisk tv hånar Carola

Mitt förslag är att vi alla lägger på en liten slapp på morgonkvisten.

För övrigt vann rätt lag i går. Och jag gör som alla andra som höll på rätt lag: hyllar Henke.

Så var det också sagt.

Med högst huvud

Det är en enkel sak att konstatera vilket lag som toppar allsvenskan. Det går också bra att konstatera att samma lag kommer att leda allsvenskan i minst två månader från och med till exempel nu.

Tänk om livet alltid vore så busenkelt.

Det är lika busenkelt att tro på spöken. Frågan är bara: Hur ser sådana ut? Gefle var inget riktigt spöke. Men det har jag i och för sig aldrig trott. Kalmar är heller inget riktigt spöke. Fast där är jag inte riktigt säker på saken.

Enklast är dock att inte tro på spöken.

Hur som helst, mannen bredvid mig som åtta minuter in i matchen mot Helsingborg på Söderstadion i första omgången nyktert konstaterade att det blir guld i år kan i alla fall tillbringa en bra bit av sommaren med att konstatera att Bajen är liten bit på väg mot årets uppsatta mål.

Står livet därmed stilla från nu och minst två månader framåt? Hängmattan och senaste Elmore Leonard och inget annat? Möjligen en, okej två, starobno därtill? Och ett vältummat särtryck av tabellen som orgiastisk godnattlektyr? Inte alls. Jycken kräver till exempel redan nu en promenad för att lätta på trycket som byggts på under dagen (morgonpromenaden var inte min). Sen kan spelare försvinna och behöva ersättas och brassarna kanske vinner VM-guld och på vägen kanske Sveriges högerflank ligger vidöppen för flyfotade trinidadgubbar (heter det inte men jag kom just att tänka på nån tv-sänd drabbning för nåt VM sedan med Paraguay som ena parten och där den svenske tv-kommentatorn envisades med att för enkelhets skull kalla paraguayanerna för paraguaygubbarna) – och ropen skallar måhända på Östlund.

Och varför inte på Schleebrügge?

Vem vet vad som kommer att hända såhär lite grann i förväg? Feministiskt initiativ?

Om livet vore busenkelt vore vi redan i mål.

Men först en kaffe. Mokabryggaren ropar på hjälp.

Tjåligt värre

Herregud, är det så här dom vill att man ska ha det för att hjulen ska snurra på allt fortare i vår för tillfället förtjusande vårfagra jämmerdal? Är man härmed ett slagträ i kommande val? Hur många pers kan man tränga in i en morgontub? Hur det känns att förbättra statistiken över vem som gör vad? Jo tack, men allvarligt talat: var är hängmattan?

Morgonpromenaden innebar en visserligen minimal men ändå risk för att blåsa i längst ut på udden rätt ner i viken som såg gässen vandra på i sydvästlig riktning. Det tog ett tag att få fyr på taggen. Jycken passade under tiden på att skälla ut ett stackars kvinnfolk som valt samma väg som vi fast åt motsatt håll för att löpa, och att hon troligen var hundrädd slöt jag mig till av hennes studsande upp och ner, gälla skrikande och till råga på allt ivriga fäktande med armarna, fast mer modell rotorblad. Hundrädda personer förstår inte att deras beteende skrämmer hundarna.

Helt kort tar vi vägen tillbaka till Söderstadion häromkvällen. På min lista över eventuella straffläggare finns åtta namn som går före den som fick äran denna strålande afton när Gais fick smaka på fotboll. Annars vet jag inte vad jag ska klaga på. Första tjugo pågick i ett visserligen kontrollerat men tämligen slött tempo, men det fanns konsekvens i speluppbyggnaden från första början. Vikarierande Mittbacks-Mikkel (rättstavat…) fick som oftast bollen av Ante och höll i dirigentpinnen med bravur, även om jag inte tänker ha några åsikter om försvarsspelet. Med bollen på marken kom målen. Så enkelt är det.

Sen byttes en snubbe in, och jag hann på sådär lite på håll tänka ”vem fan är det?” Pablo såg helt enkelt helt annorlunda ut.

Sen var det kul att Johnny Depp hittat till publikhavet på Söderstadion. (Jaså, var det Östlund?)

Vår norrman på mitten är för övrigt bara bäst. Som Bajen, alltså.

Hur som helst, mokabryggaren puttrar på. Morgonblaskan är halvläst (resten blåste bort) och den gistna träbänken är enkom min eftersom barnen är utspridda på diverse aktiviteter. (Jycken ligger för sin del utslängd på gräsmattan och slaggar.) Tagg nummer två. Två texter stannar kvar i mitt korta minne: Esks om Östlund och Witt-Brattströms om gringospråket.

För så är det: Utan Östlund är landslaget sjufalt tråkigare. Sättet som han avpolletterades på är illa nog, men värre är att en viktig pusselbit för ett lyckat VM är borta. Med honom på planen kunde det naturligtvis ha gått åt helvete, men då hade det i alla fall gjort det med dunder och brak och i stor stil. Risken för att det nu ska gå åt skogen på samma kant är minst lika stor – och det kommer bara att se eländigt ut när Mikael Nilsson inte hinner med i svängarna. Han kommer inte ens att hinna få en varning.

Och att Elmander kom med på resan, han som med sitt obefintliga yttermittfältsspel i träningslandskampen mot Irland troligen lade grunden till att Östlund inte finns med i truppen, är i sammanhanget obegripligt.

Ett svenskt landslag behöver Östlund för att det ska vara stil på det hela. Stil och Hjärta.

Witt-Brattströms, hon som så många andra i vår jämmerdal har ett förortsförflutet och invandrade föräldrar under tuffa villkor, eminenta text om svenska språket länkar jag till för alla guzzars och bassares och abrisars och dozors och habibisars och tuggares och swingpjattares fromma så att dom förstår vad det handlar om.

Stackars, stackars makrillar...

Tidigaste morgonpromenaden hittills (om man inte räknar dom där riktigt sena, som definitionsmässigt i och för sig bör räknas som kvällspromenader) och jycken gjorde som husse: gäspade käkarna ur led. Men så kan det gå om man, åtminstone husse, är igentäppt av snor och till råga på allt plötsligt ska börja göra saker på allvar. Vi hann inte ens ut på udden för en tagg.

Eftersom jag fick ett mejl hem från signaturen ”alltid objektiv järnkamin” (Är det verkligen möjligt?) med ordalydelsen ”Jag väntar med förväntan på hur du ska tackla Kalmar på bloggen...” vill jag endast meddela att det inte är mycket att tackla, utan jag har redan lagt det åt sidan.

För så är det: Vad Bajen än gör, gör dom det med stil. Och ordentligt.

Annars kan man ju få för sig, efter en i övrigt mycket fin grönvit vecka, att det var fråga om ”Jante strikes back”.

Men lugn, nu väntar vi bara på ”Part 2: The sequel”. Premiär på onsdag.

Nu ska jag på fullt allvar snyta mig igen.

Handboll är vårt spel…

… eller ”Heja Nollan!”

Och tack för allt!

0-3 i baken efter tre minuter. Men vadå, det var ju Bajen som lirade boll. Och sen tre straffräddningar på det. Och det var bara början.

Vi njöt framför burken barnen och jag i går när Hammarby i Scandinavium (var det sant att finalen spelades där? Det lät som om det var bara bajare på plats) stod emot och lirade ut Sävehof och erövrade herrarnas handbollsguld, och förutom kalaslir i mål som en anledning till att guldet hittade hem var det symtomatiskt för kunnandet och idéerna att när Bajen spelade fem mot sex och ett tag fyra mot sex och man tänkte, nu får Sävehof chansen att komma i kapp i målprotokollet – ja, då stänktes det ändå in sköna grönvita baljor, jag höll på att säga i parti och minut.

Och tänk redan nu på saken: nästa år är guldaget intakt – förutom att Magnus Grahn får en annan roll. Men Staffan Olsson är kvar.

I all yra och glädje lyckades vi ändå se nyktert på saken och dammade av våra handbollskunskaper och konstaterade att avstämda skott tycks vara ett gångbart alternativ i modern handboll, sånt som Magnus Andersson för inte så länge sen sysslade med i sina glans dagar. Man behöver inte längre vara två noll två och ha en meters hoppspänst, nä, man drar helt enkelt bollen runt höften på sin motståndare. Man spelar bollen snabbt. Får försvaret att flytta sig i sidled och sen skjuter man helt enkelt igenom försvaret i stället för över.

Som Lukas Karlsson. Pang!

Äldste sonen berättade för övrigt stolt att kantspelaren ”Texas”, som fortfarande lär vara junior, en solig sommarsöndag för några år sen på Eken Cup på Gubbängsfältet sköt en projektil i huvudet på deras målvakt från ungefär tre meters håll.

I dag är annars inte bara dagen efter utan också full satsning som gäller. Kalmar står på tur. Tugga sönder och lira på! Och bollen på marken! Devisen måste vara: Nu eller aldrig!

Spelar Sulan?

Morgonpromenaden togs om hand av någon annan, oklart vem. Jycken ser i alla fall nöjd ut.

Tur att nån gör det.

Sovit gott? Glöm det. Jag har nött näsan hela natten med alldeles för hårt muggpapper. Med värsta våren och kortbyxorna på kom värsta förkylningen. Ibutemin och nässprej i parti och minut, jo jag tackar. Olämpligt värre eftersom jag går in i en fas i livet som kan kallas för ”på fullt allvar”. När man sysslar med nåt ”på fullt allvar” är det svårt att få tid till allt det där andra som verkligen betyder nåt. Som det här. Som att lyssna till mokabryggarens putter. Som att förlänga morgonen med en morgonpromenad. Som att fnula lite och fundera på det här med lön för mödan. Som att se grannen kratta löv. Och alltsammans just när ungarna gjort årets insats och fått upp hängmattan.

Med andra ord, och på fullt allvar: arbetet kallar.

(rofl)

Svenska domarskandaler

Jyckens morgonpromenad utfördes endast iklädd tröja.

Ja, jag talar naturligtvis om vad jag bar på överkroppen.

Räknas förresten huvudet dit? I så fall bar jag även bajenglasögon.

Men vackert var det i solen. Blåsipporna har redan börjat packa ihop, men deras vita systrar och bröder lyser så vackert i allt det spirande gröna, särskilt om man står nere i backen på väg mot udden och den väntande taggen och ser det liksom lite grann från sidan.

Jackan fick alltså stanna hemma. Plötsligt slår våren till med rak vänster, och som vanligt går man där och förundras över björkarnas förvandling och konstaterar att man inte riktigt hann med i år heller och tänker: hög tid för den där pilsnern på den där uteserveringen.

Apropå raka vänstrar tycker jag att domare Fröjdfeldt var toppen häromkvällen (som jag gärna återvänder till, en vacker kväll, till och med den något mindre än halvfulla månen log i sin ban över Söderstadion) när Bajen betvingade de svartklädda antagonisterna i konsten att lira boll. Jag vet faktiskt ingen domare som har ögon i nacken (Den raka vänstern mot Runström kommer ändå och hur som helst att rendera något slags straff för det svartklädda rundningsmärket). Däremot finns det alltför många perukstockar som blåser sönder matcherna. Mittfältskämparna på bägge sidor skranket på Söderstadion häromkvällen (ja, jag vet, jag är fortfarande där, det var en vacker kväll) skulle ha kunnat bli lomhörda av allt visselpipande, ja, egentligen alla spelare, och nu blev dom inte det för att Fröjdfeldt lade ribban rätt – och lika för alla – och därmed vann rätt lag.

Sen anser jag att domare, det gäller även så kallade blindstyren som då och då dyker upp åtminstone på Söderstadion, får blåsa fel – bara dom gör det med konsekvens. Alltså att alla på planen är förfördelade. Med andra ord: att alla supportrar runt planen ska skandera ”en domar-, en domar-, en domarskandal”. Tre feldömda straffar var är fullt godkänd blindstyrenivå.

Men när hände det?

Sen finns det, för att citera tränaren för Stockholmstraktens just nu tredje bästa lag, ”skitnödiga” domare som dansar efter andras pipa. Nämligen de som har just ett öga i nacken för att ha koll på dem som sitter inne med makten i vissa klubbar med den där stora kostymen som svenska lag aldrig kommer att kunna växa in i. Men då har vi hamnat nere på kontinenten och i det här fallet närmare bestämt i Turin, där vissa potentater nu får finna sig att sakta men förhoppningsvis och välgörande nog bli helt avklädda, rullade i tjära och fjädrar och gå på plankan. Jag är ingen direkt anhängare av dödsstraff, men nånstans där går gränsen för vad man får göra med fotbollen.

Lagom svensk som jag är inbillar jag mig att sånt inte förekommer här i vår jämmerdal, förutom då möjligen när vissa av kontinentens storlag är på besök.

Lagom svensk som jag är måste jag nu dricka kaffe. Italienskt.

Vi rekapitulerar gårdagskvällen

Jycken och jag morgonpromenerar. Om inte det här är den efterlysta våren som vi befinner oss i vet jag inte vad som är det.

Just nu går det nästan inte en dag utan att man kan säga ”såhär dagen efter”. Lustigt nog är uttrycket numera förknippat med idel ädel lust. Inte ens en lätt huvudvärk förtar känslan av välbefinnande. En tagg ute på udden, jycken uträttar ärenden och därmed tid för rekapitulation.

Med andra ord, såhär dagen efter: Söderstadion var i går när Hammarby tog emot AIK rätt plats att befinna sig på. Fråga tio personer med hjärtat på rätt ställe som upplevde grannlåten live vem som var bäst – och du skulle kunna få ungefär tio olika svar. Till och med Stoor gav belackarna svar på tal i andra halvlek med offensivlusta och rätt adress på passningarna. Och att Covic kanske blir utan en röst är inget att hänga upp sig på; han gjorde allt rätt, och att han inte briljerade berodde på det faktum att det aldrig blev läge att briljera. Och eventuella bollar som tar i ovansidan av målramen behöver han ju faktiskt inte göra något åt. Målvaktsöga, heter det.

Stundtals var det så bra som det bara kan bli. Mittfältet var kanon: Petters kvicka defensiva jobb strålande (hörde jag ordet häftplåster – som till råga på allt skaver?) och ändå offensivlustan kvar; Jeffrey som dessutom numera gör jobbet även bakåt snurrade på friskt och rätt, och när han i vanlig ordning fick för sig att invänta snubben han just snurrat upp för att bjuda honom på ännu ett varv, så lyckades han även med det; Furuseth regerade i god och vanlig stil på sin kant; och Mickel? Som man vill se honom – med näsan mot rätt mål, domderade och stod i och fyllde på och stod upp – och inte nog med det: förutom att han aldrig varit med om att förlora ett derby (tror jag, och det här är statistik på hög nivå = ur minnet) gör han enbart mål på AIK.

Hittills.

Sulan var tillbaka. Och precis som man hoppats med besked. Fyndet Gunnar Thor höll sin numera vana trogen ställningarna på sin kant och börjar växa in i rollen på riktigt (för det krävs att man har blivit varnad). Petur är som vanligt bara bäst. Och inte ens en snyting med fläskläpp kunde stoppa Runström från att jobba, jobba, jobba, så det var inte konstigt att han faktiskt såg en smula trött ut sista kvarten.

Och Paulinho gör förutom allt annat det han lovat att göra: en balja.

Har jag glömt någon?

Nummer 12. Publiken var såklart med på noterna. Som alltid.

Men det är ju inget att förundras över eftersom det är Bajens publik. ”Poo, po, po, po, poo, popopooo…”

Motståndarna? Tja, dom har vissa kvaliteter som jag inte trodde dem om före säsongen. (Inte för att jag kan komma på nån såhär direkt. Men ändå.) För övrigt ska det bli intressant att höra den enögda grannens bort i backen bortförklaringar.

Nä, nu är det är hög tid lyssna till mokabryggaren och att smörja stämbanden.

Handboll

I dag, såhär dagen efter, behöver man inte ens vara enögd för att säga handboll. Äldsta sonen, som för övrigt var på plats i Eriksdalshallen, berättade lidelsefullt om stämningen, målvaktsspelet och Lukas. Jag tror honom.

För övrigt fyller sonen år i dag och bland presenterna återfinns en grönvit kappaboll från yngsta sonen (farsan står för fiolerna…), grönvita pjuck från samma firma (farsan står för…) och två liter hårgelé (jag ljuger inte). Samt en väckarklocka som ser ut som en minaret och med ett böneutrop som signal. Mammans idé: ”Om inte det får upp honom om morgnarna så vet jag inte vad.”

Ingenting har hänt, meddelade för övrigt matten från jyckens morgonpromenad, och vi stänger därmed butiken, laddar för tårta och börjar så smått finkalibreringen inför morgondagens derby på Söderstadion.

Men i dag konstaterar vi bara en sak: handboll.