Tjåligt värre

Herregud, är det så här dom vill att man ska ha det för att hjulen ska snurra på allt fortare i vår för tillfället förtjusande vårfagra jämmerdal? Är man härmed ett slagträ i kommande val? Hur många pers kan man tränga in i en morgontub? Hur det känns att förbättra statistiken över vem som gör vad? Jo tack, men allvarligt talat: var är hängmattan?

Morgonpromenaden innebar en visserligen minimal men ändå risk för att blåsa i längst ut på udden rätt ner i viken som såg gässen vandra på i sydvästlig riktning. Det tog ett tag att få fyr på taggen. Jycken passade under tiden på att skälla ut ett stackars kvinnfolk som valt samma väg som vi fast åt motsatt håll för att löpa, och att hon troligen var hundrädd slöt jag mig till av hennes studsande upp och ner, gälla skrikande och till råga på allt ivriga fäktande med armarna, fast mer modell rotorblad. Hundrädda personer förstår inte att deras beteende skrämmer hundarna.

Helt kort tar vi vägen tillbaka till Söderstadion häromkvällen. På min lista över eventuella straffläggare finns åtta namn som går före den som fick äran denna strålande afton när Gais fick smaka på fotboll. Annars vet jag inte vad jag ska klaga på. Första tjugo pågick i ett visserligen kontrollerat men tämligen slött tempo, men det fanns konsekvens i speluppbyggnaden från första början. Vikarierande Mittbacks-Mikkel (rättstavat…) fick som oftast bollen av Ante och höll i dirigentpinnen med bravur, även om jag inte tänker ha några åsikter om försvarsspelet. Med bollen på marken kom målen. Så enkelt är det.

Sen byttes en snubbe in, och jag hann på sådär lite på håll tänka ”vem fan är det?” Pablo såg helt enkelt helt annorlunda ut.

Sen var det kul att Johnny Depp hittat till publikhavet på Söderstadion. (Jaså, var det Östlund?)

Vår norrman på mitten är för övrigt bara bäst. Som Bajen, alltså.

Hur som helst, mokabryggaren puttrar på. Morgonblaskan är halvläst (resten blåste bort) och den gistna träbänken är enkom min eftersom barnen är utspridda på diverse aktiviteter. (Jycken ligger för sin del utslängd på gräsmattan och slaggar.) Tagg nummer två. Två texter stannar kvar i mitt korta minne: Esks om Östlund och Witt-Brattströms om gringospråket.

För så är det: Utan Östlund är landslaget sjufalt tråkigare. Sättet som han avpolletterades på är illa nog, men värre är att en viktig pusselbit för ett lyckat VM är borta. Med honom på planen kunde det naturligtvis ha gått åt helvete, men då hade det i alla fall gjort det med dunder och brak och i stor stil. Risken för att det nu ska gå åt skogen på samma kant är minst lika stor – och det kommer bara att se eländigt ut när Mikael Nilsson inte hinner med i svängarna. Han kommer inte ens att hinna få en varning.

Och att Elmander kom med på resan, han som med sitt obefintliga yttermittfältsspel i träningslandskampen mot Irland troligen lade grunden till att Östlund inte finns med i truppen, är i sammanhanget obegripligt.

Ett svenskt landslag behöver Östlund för att det ska vara stil på det hela. Stil och Hjärta.

Witt-Brattströms, hon som så många andra i vår jämmerdal har ett förortsförflutet och invandrade föräldrar under tuffa villkor, eminenta text om svenska språket länkar jag till för alla guzzars och bassares och abrisars och dozors och habibisars och tuggares och swingpjattares fromma så att dom förstår vad det handlar om.