Det finns clowner – och det finns clowner.
Solen skiner, mokabryggaren jobbar för högtryck och jycken har fått en godis och en promenad med matten, medan en annan fick köra sektionen ungar som inte hostar och snorar till plugget eftersom vi om man ser lite genetiskt på det hela allesammans har lite problem att komma i väg i tid på mornarna trots att vi alla tjatar på varandra, och det är ju skönt att man på nåt sätt påverkat ungarna eftersom dom gärna påverkar mig med sina skolbaciller.
Men annars ska man alltså inte klaga på den gistna träbänken och med en tagg i näven, och Den stora planen som vi talar tyst om har gått som tåget, ja förutom en sak som jag vill ha sagt: Jävla Gais.
Fast nu får Bajen även nästa match chansen att sätta en serieledare på pottkanten. Och det är ju alltid något att hänga upp Den stora planen som vi talar tyst om på.
När det väl gällde tycks Bajen speedway fått punktering. Handbollen, däremot, kör över allt och alla. Staffan Olsson är en hjälte som håller tyst när han ska, och att han är långhårig gör ju inte saken sämre.
Annars väntar vi med spänning på Lasse Anrells nästa krönika där han utlovat att rangordna dom största skitstövlarna på Aftonbladet, alla psykfallen, och som om det inte vore nog: cheferna som horar mest. Tidningen lär behöva gå upp i mät särskilt som Anrell bett medarbetarna komma med förslag på vilka dom tycker är ”de största fittorna på Aftonbladet".
Anledningen lär vara att en enligt utsago clown i tidningens namn, och vars bror av en tv-recensent på tidningen i fråga definierats som en så kallad Stureplanslallare, fått ansvarige utgivaren för digitala ettor och nollor att ställa sig upp som en annan Voltaire och försvara clownen som satt i system att under tidningens namn ta heder av folk och fä och tv-recensenten. Clownen i fråga bloggar nämligen, och det vet man ju hur såna är. Jag skär absolut inte alla över en kam, men man behöver ju inte ens googla utan bara läsa på för att komma på att det ofta är högt i tak och helt utan substans. Man behöver alltså inte ens besöka Stureplan för att känna sig illa till mods.
Apropå att må. Det lär med tiden bli lättare att skydda okonventionella varumärken, ni vet ljud, färg, dofter och känselupplevelser, ser jag när jag omvärldsorienterar mig. Som att till exempel gå ut med jycken, lyssna på göken eller dra en handtralla. Intresset bland företagen, och från alliansen naturligtvis, att slå mynt av denna jungfruliga mark ökar för var dag – och inte bara bland dem. Mera valfrihet, eller hur! Jag inte bara bloggar, jag ligger i framkanten även här och ska inom kort patentskydda en av mina specialiteter aftonbrakaren nån gång efter middagen. Det ska fanemig kosta att på nära håll få uppleva ljudet, dofterna, ja, att få vara med om hela upplevelsen.
Så om nån lägger på en brakare på väg upp i rulltrappan vid Östermalms tunnelbanestation, vänder sig om mot dig, sträcker fram näven och säger: en tia tack, så vet du vem det kan vara.
torsdag, september 27, 2007
tisdag, september 25, 2007
Hämta – andan
Solen skiner, mokabryggaren har mullrat, lätt snoriga ungar är hemma och ser på Picassos äventyr för hundrade gången och en annan, tja, en annan dricker kaffe, suger på gårdagens karamell, kliar jycken på magen och funderar på vad det var vi skulle göra.
Som sagt, såg en halvlek. Erkan lös, och Charlie fick tillfälle att avlossa bössan i alla fall en gång. Nästa gång så…
Nästa gång sitter Sebastián och Lolo på läktaren. Det är ju inte där man önskar dem, men vi hyser hopp. Vi gnäller inte. Vi njuter. Vi ser framåt. Och vi tror att Charlie petar dit två. Eventuella frisparkar får väl Petter dra dit.
Med risk för att bli stämd (ni vet verkshöjd och sånt där tjafs) – här är kvällstidningens rubriker i pappersform på ett bräde just denna vackra dag i jämmerdalen: Hela lönen – till räntor; Protesterna kan sluta – i blodbad; Möt hösten – utan tak; Glöm grön el – sänk förbrukningen i stället; ”Vi ska inte skilja oss – som våra föräldrar”, Hon har haft olika killare sen hon var 16 – men tror på livslång kärlek; Överföll värdetransport i Kista – flydde i stulen bil; Nu har han rekord – i fortkörning; Shoppa billigt i USA – på nätet; Gör som Idol-Kishti och lev ut – det får dig att må bättre; Tjata – och bli en vinnare på mötet; Dumpad? Älta inte – skriv; Dödad – av pappa; Stulna bussen hemma – alla väskorna kvar; Väl rutet – nu kan allt hända; Gå i skogen – bli rik.
Just det, vi älskar – tankstreck.
Än så länge går allt enligt planerna för att pokalen till slut ska hamna rätt.
Jag håller för övrigt med den som anser att det här blogginlägget var fullkomligt ointressant. Och att vi – ännu så länge – inte ska förhäva oss.
Som sagt, såg en halvlek. Erkan lös, och Charlie fick tillfälle att avlossa bössan i alla fall en gång. Nästa gång så…
Nästa gång sitter Sebastián och Lolo på läktaren. Det är ju inte där man önskar dem, men vi hyser hopp. Vi gnäller inte. Vi njuter. Vi ser framåt. Och vi tror att Charlie petar dit två. Eventuella frisparkar får väl Petter dra dit.
Med risk för att bli stämd (ni vet verkshöjd och sånt där tjafs) – här är kvällstidningens rubriker i pappersform på ett bräde just denna vackra dag i jämmerdalen: Hela lönen – till räntor; Protesterna kan sluta – i blodbad; Möt hösten – utan tak; Glöm grön el – sänk förbrukningen i stället; ”Vi ska inte skilja oss – som våra föräldrar”, Hon har haft olika killare sen hon var 16 – men tror på livslång kärlek; Överföll värdetransport i Kista – flydde i stulen bil; Nu har han rekord – i fortkörning; Shoppa billigt i USA – på nätet; Gör som Idol-Kishti och lev ut – det får dig att må bättre; Tjata – och bli en vinnare på mötet; Dumpad? Älta inte – skriv; Dödad – av pappa; Stulna bussen hemma – alla väskorna kvar; Väl rutet – nu kan allt hända; Gå i skogen – bli rik.
Just det, vi älskar – tankstreck.
Än så länge går allt enligt planerna för att pokalen till slut ska hamna rätt.
Jag håller för övrigt med den som anser att det här blogginlägget var fullkomligt ointressant. Och att vi – ännu så länge – inte ska förhäva oss.
måndag, september 24, 2007
SM-g
"Det är fel lag som dominerar", sade Glenn Hysén i paus. Vad menade han med det?
Lustigt hur det kan bli. Den enögde grannen bjöd in oss hela det grönvita basset för att se första halvlek av kvällens clou nere i ellos som vi inte kunde se på hemmaplan, för sen skulle han se länsderbyt som han sa att vi också gärna fick se, vilket säger en del om vilka grannar man har. Hur som helst, först kvarten var det tydligt att plastgräset satte sina spår, man måste liksom spela på fötterna och inte framför, plus ett skitmål, men sen var det ett lag på planen. Det var liksom inget snack om saken vilka som kunde lira boll när den väl var i spel.
Sen fick vi gå hem.
Sen hade vi ångradion på hemma i köket samtidigt som vi kastade ett getöga på länsderbyt på burken i rummet bredvid i en halvtimme för vi ville liksom ändå bilda oss en uppfattning om eländet, och sällan har väl en annan sett sämre underhållning – någonsin. Publiken hade det kul, såg det ut som, men dom är väl vana vid just den standarden på sparkandet och springandet.
Sen skulle kvinnan i huset se SVT:s och Birros djupdykning i gammal göteborgsprogg, palestinasjalar och raketostpaket, som för den som inte vet vad det är var en rätt skön pryl med välkonserverad ostmassa som man tryckte upp i ett rör och skar av med ett snusksnöre och lade på frukostmackan, och är det nåt vi saknar är det denna sköna pryl som slår till exempel pringles med hästlängder.
Så det fick bli enbart ångradion. Tack och lov.
Vi gick ungefär en halvmil på tjugo minuter runt köksbordet med en bitburger i näven (vi var som sagt på bolaget tidigare under dagen, fast om det var just det vi skulle göra vet jag fortfarande inte), och sen tog vi en budejovicky eller nåt sånt, och det var en ruskig resa interfolierat med rapporter om en massa fjantar som jagar puck ända in i kaklet efter Egurens straff.
Sen knöt vi vår grönvita näve, svor tyst en skön ramsa och körde yngsta sonen, som passat på att käka gröt, i bingen.
Ibland är jag övertygad om att det bara finns ett lag som kan lira boll i det här landet. Det stämmer faktiskt. I länet är det dessutom ställt utom allt tvivel.
Sen vill vi naturligtvis passa på att gratulera IKF Peking till att vara tillbaka där dom hör hemma mer än vissa andra.
Lustigt hur det kan bli. Den enögde grannen bjöd in oss hela det grönvita basset för att se första halvlek av kvällens clou nere i ellos som vi inte kunde se på hemmaplan, för sen skulle han se länsderbyt som han sa att vi också gärna fick se, vilket säger en del om vilka grannar man har. Hur som helst, först kvarten var det tydligt att plastgräset satte sina spår, man måste liksom spela på fötterna och inte framför, plus ett skitmål, men sen var det ett lag på planen. Det var liksom inget snack om saken vilka som kunde lira boll när den väl var i spel.
Sen fick vi gå hem.
Sen hade vi ångradion på hemma i köket samtidigt som vi kastade ett getöga på länsderbyt på burken i rummet bredvid i en halvtimme för vi ville liksom ändå bilda oss en uppfattning om eländet, och sällan har väl en annan sett sämre underhållning – någonsin. Publiken hade det kul, såg det ut som, men dom är väl vana vid just den standarden på sparkandet och springandet.
Sen skulle kvinnan i huset se SVT:s och Birros djupdykning i gammal göteborgsprogg, palestinasjalar och raketostpaket, som för den som inte vet vad det är var en rätt skön pryl med välkonserverad ostmassa som man tryckte upp i ett rör och skar av med ett snusksnöre och lade på frukostmackan, och är det nåt vi saknar är det denna sköna pryl som slår till exempel pringles med hästlängder.
Så det fick bli enbart ångradion. Tack och lov.
Vi gick ungefär en halvmil på tjugo minuter runt köksbordet med en bitburger i näven (vi var som sagt på bolaget tidigare under dagen, fast om det var just det vi skulle göra vet jag fortfarande inte), och sen tog vi en budejovicky eller nåt sånt, och det var en ruskig resa interfolierat med rapporter om en massa fjantar som jagar puck ända in i kaklet efter Egurens straff.
Sen knöt vi vår grönvita näve, svor tyst en skön ramsa och körde yngsta sonen, som passat på att käka gröt, i bingen.
Ibland är jag övertygad om att det bara finns ett lag som kan lira boll i det här landet. Det stämmer faktiskt. I länet är det dessutom ställt utom allt tvivel.
Sen vill vi naturligtvis passa på att gratulera IKF Peking till att vara tillbaka där dom hör hemma mer än vissa andra.
Står där med lång näsa
Just i dag vann Bajen över Örebro borta med 3–0, för sex år sen alltså, under Cratz for King-epoken, och det var första gången Linderoth såg Bajen på plats har jag för mig, och jag vill minnas att han sade att man inte kunde spela bättre än Bajen gjorde då.
Men det var då det.
Just i dag fyller några syskonkids år, ja, dom är rätt stora nu, men ändå, och vi är jävligt stolta över att vi kom ihåg det och sjöng som vi plägar göra när vi kommer ihåg det en stump i luren för dem, även om det var deras mormor som påminde oss om det. Vi brukar även glömma bort saker som vi blir påminda om, nämligen.
Just i dag är det alltså ellos på gaffeln, på konstgräs och med tuppkammen i vädret efter vinsten nere i Bukarest, det såg faktiskt rätt bra ut för de gulsvarta i vitlökens och vampyrernas förlovade land det jag såg på burken av matchen, även om motståndarna inte hade någon eller några typ Karpaternas Maradona på planen, det var i alla fall en sak som var säker, och troligen hade fått stordäng av Braga. Att ett lokalt länsderby just i dag drar till sig medierna som en gödselstack flugor bryr vi oss inte om, och Borås Tidning sticker ut som en fyrbåk i mörkret runt omkring oss och koncentrerar sig på sånt som är viktigt, även om perspektivet är lite lustigt. Kolla bara webbfrågan: ”Hur går det för Elfsborg i kvällens match mot Hammarby: Vinst för Elfsborg – Oavgjort – Förlust för Elfsborg.” Procentsatserna när jag lagt min röst? 78–11–12.
Den som är van att räkna procent märker omedelbart att det blir något mer än vad det borde.
En tidigare fråga som Borås Tidnings läsare uttalat sin vilja om löd: ”Ska Pinocchiostatyn i Bollebygd få stå kvar? Ja – Ja, men utan snopp – Nej". Visst blir man nyfiken? Procentsatserna den gången? 60–10–29. Lär dom sig inte att räkna i Bollebygden? Hallå Björklund, tvångsförflytta några elever! Eller vänta, lärare kanske. Eller vänta, journalister!
Själva räknar vi febrilt på hur det hela kan sluta, och när vi slagit ihop det vi vill, det vi tror och det vi fruktar hamnar vi nånstans på 60–50–50 i Bajenfavör.
Hur som helst: ”Vi räknar med en lugn tillställning”, säger Yngwe vid Boråspolisen som räknar med ungefär 400 svärmorsdrömmar på plats.
Mokabryggaren mullrade alldeles nyssens och ska strax gå i gång igen lagom till taggen på den gistna träbänken. Jyckens morgonpromenad? Tog matten förtjänstfullt hand om. Morgondoppet? Det talar vi tyst om.
Sen var det nåt viktigt som vi skulle göra just i dag, men det har vi glömt.
För säkerhets skull tar vi en vända till bolaget om det nu var det som vi skulle göra.
Men det var då det.
Just i dag fyller några syskonkids år, ja, dom är rätt stora nu, men ändå, och vi är jävligt stolta över att vi kom ihåg det och sjöng som vi plägar göra när vi kommer ihåg det en stump i luren för dem, även om det var deras mormor som påminde oss om det. Vi brukar även glömma bort saker som vi blir påminda om, nämligen.
Just i dag är det alltså ellos på gaffeln, på konstgräs och med tuppkammen i vädret efter vinsten nere i Bukarest, det såg faktiskt rätt bra ut för de gulsvarta i vitlökens och vampyrernas förlovade land det jag såg på burken av matchen, även om motståndarna inte hade någon eller några typ Karpaternas Maradona på planen, det var i alla fall en sak som var säker, och troligen hade fått stordäng av Braga. Att ett lokalt länsderby just i dag drar till sig medierna som en gödselstack flugor bryr vi oss inte om, och Borås Tidning sticker ut som en fyrbåk i mörkret runt omkring oss och koncentrerar sig på sånt som är viktigt, även om perspektivet är lite lustigt. Kolla bara webbfrågan: ”Hur går det för Elfsborg i kvällens match mot Hammarby: Vinst för Elfsborg – Oavgjort – Förlust för Elfsborg.” Procentsatserna när jag lagt min röst? 78–11–12.
Den som är van att räkna procent märker omedelbart att det blir något mer än vad det borde.
En tidigare fråga som Borås Tidnings läsare uttalat sin vilja om löd: ”Ska Pinocchiostatyn i Bollebygd få stå kvar? Ja – Ja, men utan snopp – Nej". Visst blir man nyfiken? Procentsatserna den gången? 60–10–29. Lär dom sig inte att räkna i Bollebygden? Hallå Björklund, tvångsförflytta några elever! Eller vänta, lärare kanske. Eller vänta, journalister!
Själva räknar vi febrilt på hur det hela kan sluta, och när vi slagit ihop det vi vill, det vi tror och det vi fruktar hamnar vi nånstans på 60–50–50 i Bajenfavör.
Hur som helst: ”Vi räknar med en lugn tillställning”, säger Yngwe vid Boråspolisen som räknar med ungefär 400 svärmorsdrömmar på plats.
Mokabryggaren mullrade alldeles nyssens och ska strax gå i gång igen lagom till taggen på den gistna träbänken. Jyckens morgonpromenad? Tog matten förtjänstfullt hand om. Morgondoppet? Det talar vi tyst om.
Sen var det nåt viktigt som vi skulle göra just i dag, men det har vi glömt.
För säkerhets skull tar vi en vända till bolaget om det nu var det som vi skulle göra.
fredag, september 21, 2007
...men ett stort steg för mänskligheten
Javisst är man grinig typ, sällan nöjd, dysterkvist, gnällspik, ljum i sitt beröm och slarvar med till exempel städningen och att upprätthålla könsmaktsordningen. Då och då ljuger man fast man inte borde. Man misstror Borgs anhang, men lika gärna dom andra. Man är tillika snorig som aldrig förr. Och emellanåt alltså inte på plats när det händer. Men ändå. Morgonens andra espresso blev kanon. Och 2–1 mot Braga lyser som en brandfackla i jämmerdalen. Direktrapporteringen på Bajens hemsida var till råga på allt direkt nagelbitande när tre tilläggsminuter blev ungefär åtta. Som det ska vara, alltså, när man nu inte var där. Och Sulan förlänger ännu ett år. Sulan förlänger alltså. Sulan är hungrig. Vi är hungriga. Bara en sån sak.
Bitarna faller på plats. Vi snyter oss med glädje. Mokabryggaren mullrar. Jycken får en extra godis. Vi reser oss upp för att möta världen och funderar på om inte en tripp till Portugal är dom rätta takterna.
Bitarna faller på plats. Vi snyter oss med glädje. Mokabryggaren mullrar. Jycken får en extra godis. Vi reser oss upp för att möta världen och funderar på om inte en tripp till Portugal är dom rätta takterna.
torsdag, september 20, 2007
I kvädd smädder ded
Ibland är man utanför sina sinnens fulla bruk, som när man nån gång i forntiden sade ett visserligen knappt hörbart men enligt lönefabriksrepresentanten ändå ett odiskutabelt ja till att gå till lönefabriken just i dag när man är visserligen dunderförkyld men stark, på pottkanten alltså, ni vet åsnan mellan två hötappar av vilka den ena är byggd av nöden men den andra är tvungen, det är bara att kolla i plonkan ("kolla, en mal") och vi sjukskriver oss dessutom inte i onödan trots att alliansen tror motsatsen om visst folk och alla fän och presumtiva koppartjuvar och fylla i och bära kassarna åt storhandlarna på walmart-nissar, men alla ni andra: Råsunda kallar i kväll med grönt och vitt, hur det än går är det inte slutet men kan vara början på något nytt, går ni i kväll är det ett steg på vägen till att inte behöva åka dit igen, innan ni vet ordet av är AEG med på tåget, ny area, hela kittet, Unicef på tröjan i all evighet eller så länge Unicef behövs i världen, ni bäddar alltså för hur ni vill ligga och hur ni vill vara klädda och att inte nån jeppe får för sig att vi måste slå ihop klubbarna i länet för att kunna konkurrera, och vägen går alltså över Braga, och det kan sluta hur som helst men det går inte utan er som är på plats.
Nu ska vi tjacka trumpinnar: yngste sonen befinner sig i sin utveckling nånstans mellan tioårskris och Ginger Baker-syndrom.
Men först en kaffe och ett kilo esberitox. Jycken viftar på svansen och får en godis som belöning för visat tålamod.
Hur det än går kommer vi att ångra oss att vi inte var där.
Nu ska vi tjacka trumpinnar: yngste sonen befinner sig i sin utveckling nånstans mellan tioårskris och Ginger Baker-syndrom.
Men först en kaffe och ett kilo esberitox. Jycken viftar på svansen och får en godis som belöning för visat tålamod.
Hur det än går kommer vi att ångra oss att vi inte var där.
söndag, september 16, 2007
Glömmavaddå?
Vad var det nu vi aldrig skulle glömma?
Jycken ser frågande ut. Mokabryggaren rosslar. Även ting kan få en förkylningssläng när ungar etc snorar.
Var var vi? Jo:
En och annan solstråle, ett och annat regnstänk, en och annan våldsam vindil. Och ett och annat mål. På Söderstadion bjöds det mesta i går när tråkiga, just det, Gefle kom på besök, detta välorganiserade bittra kollektiv som spelar enligt sina taskiga resurser och därmed år efter år biter sig kvar i allsvenskan medelst en räcka 0–0-, 0–1- och 1–0-matcher. Eller nåt sånt.
Eller förresten: Glöm det.
Emellanåt var Bajen sjukt överlägset. Då och då, alltså. Men det är ju iofs inget nytt. Att Gustavsson inför matchen ordat om att det skulle krävas tålamod lös igenom första tjugo, när Bajen tryggt rullade boll utom räckhåll för motståndare och fyrtio meter från rätt straffområde, det plus avsaknaden av lite jävlar anamma, som om man liksom var på väg någon annanstans, vad vet jag, kanske ut i Europa eller till lördagslasagnen. Och sen, när det väl stod ett noll, tänkte man: Proppen ur. Nu kan vad som helst hända.
Och det stämde. Fast kanske inte riktigt som man hoppats.
Att en målvakt har taskig räddningsprocent har för övrigt rätt mycket med försvarsarbetet att göra. Så det så. Det behöver nu inte betyda att just de två sakerna inte hänger ihop, typ hönan och ägget. För det gör de.
Paulinho tackar gärna Jesus, men han ska också tacka Petter om rätt ska vara rätt. Och för all del David, Haris, Lolo och Sebastian. Och ett välvilligt motståndarförsvar. Fast det kanske också hänger ihop.
Klebér gjorde för övrigt ett stabilt inhopp och återgav tillställningen ett visst mått av balans och värdighet.
Charlie kom in och med två minuter kvar på matchklockan gjorde han en klassisk internationell Uefacuprusning med bollen över hela planen som slutade nere vid motståndarnas hörnflagga och som gav en frispark. Fast nästa gång ska han sätta full fart mot målet. Om han får komma in.
Spionerade en timme på Braga på burken häromkvällen för att bilda mig en uppfattning om läget inför Uefacupkvalet, vilket var en mysko upplevelse eftersom motståndarna spelade i en dresskod som med lite fantasi kunde uppfattas som besläktad med Bajens. Och en sak är säker: Jag blir inte klok på om portugisisk fotboll, och då lämnar vi de stora elefanterna med Porto i spetsen därhän, är bra eller nåt annat. Det är liksom lite grann hej och hå, blandade kompotter, lustiga situationer och lysande undantag. Eller tvärtom. Och halvtomma läktare. Ungefär som på Söderstadion i går, alltså.
Så är det nämligen: Vi gnällspikar som var på Söderstadion i går styrde våra steg därifrån lätt ambivalent euforiska eller möjligen snurriga. Man kunde klaga på en hel del men faktiskt inte på underhållningen på planen. Dom femtusen som hade annat för sig behöver förresten inte surra om andra lags eventuella medgångssupportrar. Man behöver nämligen inte alltid vara på plats när det går som tåget. Däremot när lag som man aldrig ska glömma kommer på besök. Det är då som allt kan hända mer än nånsin.
Gårdagens resultat var för övrigt helt enligt planerna för att Lennart Johanssons pokal ska hamna rätt.
En ny arena? Tja, hur halvtom kan en sådan bli?
Jycken ser frågande ut. Mokabryggaren rosslar. Även ting kan få en förkylningssläng när ungar etc snorar.
Var var vi? Jo:
En och annan solstråle, ett och annat regnstänk, en och annan våldsam vindil. Och ett och annat mål. På Söderstadion bjöds det mesta i går när tråkiga, just det, Gefle kom på besök, detta välorganiserade bittra kollektiv som spelar enligt sina taskiga resurser och därmed år efter år biter sig kvar i allsvenskan medelst en räcka 0–0-, 0–1- och 1–0-matcher. Eller nåt sånt.
Eller förresten: Glöm det.
Emellanåt var Bajen sjukt överlägset. Då och då, alltså. Men det är ju iofs inget nytt. Att Gustavsson inför matchen ordat om att det skulle krävas tålamod lös igenom första tjugo, när Bajen tryggt rullade boll utom räckhåll för motståndare och fyrtio meter från rätt straffområde, det plus avsaknaden av lite jävlar anamma, som om man liksom var på väg någon annanstans, vad vet jag, kanske ut i Europa eller till lördagslasagnen. Och sen, när det väl stod ett noll, tänkte man: Proppen ur. Nu kan vad som helst hända.
Och det stämde. Fast kanske inte riktigt som man hoppats.
Att en målvakt har taskig räddningsprocent har för övrigt rätt mycket med försvarsarbetet att göra. Så det så. Det behöver nu inte betyda att just de två sakerna inte hänger ihop, typ hönan och ägget. För det gör de.
Paulinho tackar gärna Jesus, men han ska också tacka Petter om rätt ska vara rätt. Och för all del David, Haris, Lolo och Sebastian. Och ett välvilligt motståndarförsvar. Fast det kanske också hänger ihop.
Klebér gjorde för övrigt ett stabilt inhopp och återgav tillställningen ett visst mått av balans och värdighet.
Charlie kom in och med två minuter kvar på matchklockan gjorde han en klassisk internationell Uefacuprusning med bollen över hela planen som slutade nere vid motståndarnas hörnflagga och som gav en frispark. Fast nästa gång ska han sätta full fart mot målet. Om han får komma in.
Spionerade en timme på Braga på burken häromkvällen för att bilda mig en uppfattning om läget inför Uefacupkvalet, vilket var en mysko upplevelse eftersom motståndarna spelade i en dresskod som med lite fantasi kunde uppfattas som besläktad med Bajens. Och en sak är säker: Jag blir inte klok på om portugisisk fotboll, och då lämnar vi de stora elefanterna med Porto i spetsen därhän, är bra eller nåt annat. Det är liksom lite grann hej och hå, blandade kompotter, lustiga situationer och lysande undantag. Eller tvärtom. Och halvtomma läktare. Ungefär som på Söderstadion i går, alltså.
Så är det nämligen: Vi gnällspikar som var på Söderstadion i går styrde våra steg därifrån lätt ambivalent euforiska eller möjligen snurriga. Man kunde klaga på en hel del men faktiskt inte på underhållningen på planen. Dom femtusen som hade annat för sig behöver förresten inte surra om andra lags eventuella medgångssupportrar. Man behöver nämligen inte alltid vara på plats när det går som tåget. Däremot när lag som man aldrig ska glömma kommer på besök. Det är då som allt kan hända mer än nånsin.
Gårdagens resultat var för övrigt helt enligt planerna för att Lennart Johanssons pokal ska hamna rätt.
En ny arena? Tja, hur halvtom kan en sådan bli?
tisdag, september 11, 2007
Standing in one place has never been more fun
Vi börjar med en länk härifrån, för dem som inte orkar läsa mer...
Under tiden sätter jag på mokabryggaren.
Avlyssnat häromdagen utanför dörren till fp:s inre kabinett:
”Min dotter kom hem och sade att det var en pojke i en annan klass som petade näsan under nationalsången.”
”Det finns bara en lösning: tvångsförflytta pojken till en annan skola.”
Annars har det väl inte hänt nåt särskilt. Slog faktiskt till med ett morgondopp, lustigt nog också det häromdagen men inte huvudstupa utan med hjälp av mesbadstegen, och anledningen var naturligtvis att bevisa att man är väl enkelspårig och gärna vill bevisa nåt oklart vad: grannfrun hade hoppat i dagen innan. Och påstått att det inte var så kallt.
Zlatan lär också ha varit nåt i hästväg häromdagen, om man får tro dagen efter-rapporterna i medierna från den mållösa men nyktra tillställningen på Råsunda mot Danmark som vi inte bevittnade eftersom vi umgicks med barn, käkade glass och såg nån fjantig rulle i stället. Inga mål, alltså, men han klackade en boll, såg jag på tv-sportens bildsättning av tokhyllningarna.
I dag startar fotbolls-VM på riktigt för svenskt vidkommande. En match är redan spelad. En, men ack så viktig, skillnad mellan kvinnors och mäns bollsparkande på högsta nivå är att i en av varianterna skulle Tyskland tack och lov inte besegra Argentina med 11–0.
Varför är det ingen som tar upp det faktum att fotbolls-VM spelas i Kina? Är det för att det är ett stort steg mot demokrati och marknadsanpassning att det är just kvinnor som sparkar på bollen omgivna av kpist- och svartklädda män? Eller för att kvinnor (”flickor” var fortfarande gångbart när pressen skrev om förra fotbolls-VM i Kina 1991, numera är förresten alla ”tjejer”) liksom står över sånt tjafs som var i all världen man utövar sin idrott? Att det liksom är mer på kul? För man skriver väl ändå inte "Kom igen, killar!" bara sådär?
”Britney glömde trosorna – igen”, meddelar Aftonbladet. Att jag i min tur meddelar detta om just den här tjejen beror på att jag är barnsligt och slentrianmässigt förtjust i – tankstreck.
Annars har det väl som sagt inte hänt nåt – mer än att det är 34 år sedan kuppen mot Salvador Allende. Och att ”kriget mot terrorismen” nu pågått i sex år. Som sagt: ”Iraqis are struggling to come to terms with a vicious past.”
Jycken vill ut. Men mokabryggaren mullrar.
Under tiden sätter jag på mokabryggaren.
Avlyssnat häromdagen utanför dörren till fp:s inre kabinett:
”Min dotter kom hem och sade att det var en pojke i en annan klass som petade näsan under nationalsången.”
”Det finns bara en lösning: tvångsförflytta pojken till en annan skola.”
Annars har det väl inte hänt nåt särskilt. Slog faktiskt till med ett morgondopp, lustigt nog också det häromdagen men inte huvudstupa utan med hjälp av mesbadstegen, och anledningen var naturligtvis att bevisa att man är väl enkelspårig och gärna vill bevisa nåt oklart vad: grannfrun hade hoppat i dagen innan. Och påstått att det inte var så kallt.
Zlatan lär också ha varit nåt i hästväg häromdagen, om man får tro dagen efter-rapporterna i medierna från den mållösa men nyktra tillställningen på Råsunda mot Danmark som vi inte bevittnade eftersom vi umgicks med barn, käkade glass och såg nån fjantig rulle i stället. Inga mål, alltså, men han klackade en boll, såg jag på tv-sportens bildsättning av tokhyllningarna.
I dag startar fotbolls-VM på riktigt för svenskt vidkommande. En match är redan spelad. En, men ack så viktig, skillnad mellan kvinnors och mäns bollsparkande på högsta nivå är att i en av varianterna skulle Tyskland tack och lov inte besegra Argentina med 11–0.
Varför är det ingen som tar upp det faktum att fotbolls-VM spelas i Kina? Är det för att det är ett stort steg mot demokrati och marknadsanpassning att det är just kvinnor som sparkar på bollen omgivna av kpist- och svartklädda män? Eller för att kvinnor (”flickor” var fortfarande gångbart när pressen skrev om förra fotbolls-VM i Kina 1991, numera är förresten alla ”tjejer”) liksom står över sånt tjafs som var i all världen man utövar sin idrott? Att det liksom är mer på kul? För man skriver väl ändå inte "Kom igen, killar!" bara sådär?
”Britney glömde trosorna – igen”, meddelar Aftonbladet. Att jag i min tur meddelar detta om just den här tjejen beror på att jag är barnsligt och slentrianmässigt förtjust i – tankstreck.
Annars har det väl som sagt inte hänt nåt – mer än att det är 34 år sedan kuppen mot Salvador Allende. Och att ”kriget mot terrorismen” nu pågått i sex år. Som sagt: ”Iraqis are struggling to come to terms with a vicious past.”
Jycken vill ut. Men mokabryggaren mullrar.
onsdag, september 05, 2007
Vi har inte gett upp
Det är tur att man är med jycke och inget annat. Nya partydrogen: maskmedel för katt, skriver Expressen upphetsat, men vafan, när var vi förresten på party senast? Alexandra på Mallis -76? På Timotej -79? Vad hände egentligen på Big brother? Eller vänta, på Ricardo i Gamla stan -83? Club Palermo i Havanna för inte så länge sen var lite åt partyhållet. Dansade vi inte rumba i Barcelona? Näe, det var i Lissabon. Fetfesten hos vad hette hon nu igen? Hette förresten hålet i väggen verkligen Ricardo? Bra fråga. Man fick hur som helst såga sig igenom röken. Hobson och Commerce? Inte bara. Fan vad man glömmer.
Fast ibland är ju livet mest hela tiden party. Det tar sig nämligen. Vi har börjat lyssna in oss på Manu Chaos senaste, och den lyfter liksom hela tiden ett snäpp och vi med den och det är inte illa eftersom höga förväntningar kan ställa till det så till den grad att man känner sig lurad på konfekten när man väl får ta del av upplevelsen som man bespetsat sig på. Inte nog med det: solen lyser så grant, lönefabriksnärvaron lyser med sin frånvaro, mokabryggarens resultat av allt muller lyser svart och lockande, vi ska till bolaget och impulsplocka hem en kombination av en lysande tinto och två, okej tre, starobno, vi ska få hem ny madrass till bingen, vi ska en gång för alla välja ut sex lysande ökända ök på Solvalla, och dessutom ska vi hinna med att lyssna på yngsta sonens första trumlektion i den lokala kommunala musikskolans AB, som naturligtvis omstruktureras titt som tätt så att vd, styrelseordförande etc ska kunna få marknadsmässig lön för att kunna konkurrera med sig själva, för det är ju det som är poängen med utlokaliserad verksamhet numera, den som stod i vägen för skattesänkningar, den som byggde landet, den som lade grunden och höll samman. Hur som helst, vi har redan hunnit köra en lektion hemma, och vi började basic för att betona vikten av att lägga grunden rätt, man är ju trots allt en viting vars storasysters snubbe en gång på stenåldern tog med sig sina vax när han hälsade på och det har ju satt sina spår, pampampampampampam piddepidde pampam, nämligen Ringo Starr och övergången till She came in through the bathroom window, för att, är tanken, så småningom leta oss ut världen. Fan, vi har ju en gång i tiden släpat hem ett par congas modell mindre, äkta vara från Kuba, snacka om mottaktsparty eftersom kvinnan i huset förde i boet två stycken modell större någonstans ifrån, fråga mig inte varifrån men dom kan få det att svänga dom med.
Fast tjacka trumset kommer inte på fråga. Vi trummar läxorna på köksbordet. Om inte annat för att slippa höra grannarna nynna på ”har dom inte hängt honom än”.
Utskitet äppelmos kontra svensk granit? Tja, vi misstänker att danskarna om tre dagar på Råsunda avslutar det dom till sist påbörjade men aldrig fick fullfölja på Parken i våras eftersom svenskarna hade bondtur in i det sista. Det kan gå så illa att någon i ren desperation kan få för sig att ta saken i egna händer. På känt manér.
Apropå party: Om dom första åtta lagen i allsvenskan vinner två, förlorar två och spelar två oavgjorda matcher var och Bajen vinner sex raka hamnar Lennart Johansson pokal där den hör hemma. Bara så ni vet.
Fast ibland är ju livet mest hela tiden party. Det tar sig nämligen. Vi har börjat lyssna in oss på Manu Chaos senaste, och den lyfter liksom hela tiden ett snäpp och vi med den och det är inte illa eftersom höga förväntningar kan ställa till det så till den grad att man känner sig lurad på konfekten när man väl får ta del av upplevelsen som man bespetsat sig på. Inte nog med det: solen lyser så grant, lönefabriksnärvaron lyser med sin frånvaro, mokabryggarens resultat av allt muller lyser svart och lockande, vi ska till bolaget och impulsplocka hem en kombination av en lysande tinto och två, okej tre, starobno, vi ska få hem ny madrass till bingen, vi ska en gång för alla välja ut sex lysande ökända ök på Solvalla, och dessutom ska vi hinna med att lyssna på yngsta sonens första trumlektion i den lokala kommunala musikskolans AB, som naturligtvis omstruktureras titt som tätt så att vd, styrelseordförande etc ska kunna få marknadsmässig lön för att kunna konkurrera med sig själva, för det är ju det som är poängen med utlokaliserad verksamhet numera, den som stod i vägen för skattesänkningar, den som byggde landet, den som lade grunden och höll samman. Hur som helst, vi har redan hunnit köra en lektion hemma, och vi började basic för att betona vikten av att lägga grunden rätt, man är ju trots allt en viting vars storasysters snubbe en gång på stenåldern tog med sig sina vax när han hälsade på och det har ju satt sina spår, pampampampampampam piddepidde pampam, nämligen Ringo Starr och övergången till She came in through the bathroom window, för att, är tanken, så småningom leta oss ut världen. Fan, vi har ju en gång i tiden släpat hem ett par congas modell mindre, äkta vara från Kuba, snacka om mottaktsparty eftersom kvinnan i huset förde i boet två stycken modell större någonstans ifrån, fråga mig inte varifrån men dom kan få det att svänga dom med.
Fast tjacka trumset kommer inte på fråga. Vi trummar läxorna på köksbordet. Om inte annat för att slippa höra grannarna nynna på ”har dom inte hängt honom än”.
Utskitet äppelmos kontra svensk granit? Tja, vi misstänker att danskarna om tre dagar på Råsunda avslutar det dom till sist påbörjade men aldrig fick fullfölja på Parken i våras eftersom svenskarna hade bondtur in i det sista. Det kan gå så illa att någon i ren desperation kan få för sig att ta saken i egna händer. På känt manér.
Apropå party: Om dom första åtta lagen i allsvenskan vinner två, förlorar två och spelar två oavgjorda matcher var och Bajen vinner sex raka hamnar Lennart Johansson pokal där den hör hemma. Bara så ni vet.
tisdag, september 04, 2007
La vida tombola
Till och med mokabryggaren har slutat leverera. Kaffet smakar bittert och ser ut som te. Sjön ligger grå och uppgiven. Det är slut på morgondoppen. Jycken lyfter nosen, rynkar ögonbrynen och sniffar frågande. Ett brunt löv singlar desillusionerat ner. Aftonbladet hade rätt: hösten är här.
Och vi som redan haft vår höstdepp.
Sonen var på plats. Vi såg eländet på dumburken. Så just det känns inte trovärdigt att skylla på. Vi kan däremot inte låta bli att jämföra.
”De blev hetare efter ett tag, och det kanske var vi som lät dem bli det”, säger Haris efter råsundaderbyt. Kanske det. Nånting hände faktiskt efter en kvart. Det var som om Egurens mål punkterade matchen. Fast på fel sätt. Det var som om Bajen inte längre vågade tro på det som dom måste ha trott på innan Ingvarsson, som sedan i vanlig ordning såg det han ville se, blåste i gång matchen. Det var som om dom hoppades att jobbet redan var klart. Som att det räcker att sätta upp en målsättning för att nå ända fram.
Efter tjugo minuter var dom alltmer tvåa på bollen ju längre matchen led även när dom lyckades få fatt i den. Frenesin var som bortblåst. Mittfältet rörde sig i ett ingenmansland. Anfallsparet saknade tanke. Backarna blev utlämnade åt sig själva när motståndarna kom två eller tre och fick planen att kantra. Och målvakten stod nästan pall men kunde inte göra något åt resultatet eftersom han trots allt gjorde rätt rätt många gånger men troligen valde fel en avgörande gång och det går inte att skylla på när man ska summera.
Vårderbyt var för all del inte det roligaste men då vann helt klart fel lag. Och vi? Vi slog oss till ro med att vi egentligen var bättre. Motståndarna däremot hittade ett antal nyförvärv som tog plats i startelvan. Dessutom blev deras trupp tåligare för diverse utflykter i Europas utkanter innan ett eventuellt allvar börjar.
Det handlar naturligtvis om kulor i plånkan. Men ändå. Vi blev av med allsvenskans bästa målvakt. Sen fick vår förste bäste bänknötare som inte heller såg ut att kunna ta chansen tillfälle att åka tillbaka till Norge för att sitta av tiden. I stället fick vi en back som på sikt ska gå in i organisationen.
Och helt plötsligt regnar det som fan. Vi gapar som vanligt efter mycket men gör bäst i att stänga käften för att inte drunkna.
Den enögda grannen kommer naturligtvis att ha synpunkter på det hela, men den här gången kommer vi att hålla med om i alla fall en del. Vi får helt enkelt bjuda på några nickanden och hummanden för vi har inget val.
Men hur gick det för stämplade Petter? Och hur är det med Paulinho? Är Joakim Jensen reservplanen där framme?
Vi överlever naturligtvis. Vi skiter i paraply. Det har redan slutat regna. Vi tar en sak i taget. Vi sätter på den nya plattan, ställer oss upp, tar några försiktiga danssteg. Mokabryggaren mullrar i bakgrunden. Och yngste sonen tog på sig en snygg grönvit halsduk i morse när han skulle till plugget.
Max har förresten gjort mål därnere i Belgien.
Och vi som redan haft vår höstdepp.
Sonen var på plats. Vi såg eländet på dumburken. Så just det känns inte trovärdigt att skylla på. Vi kan däremot inte låta bli att jämföra.
”De blev hetare efter ett tag, och det kanske var vi som lät dem bli det”, säger Haris efter råsundaderbyt. Kanske det. Nånting hände faktiskt efter en kvart. Det var som om Egurens mål punkterade matchen. Fast på fel sätt. Det var som om Bajen inte längre vågade tro på det som dom måste ha trott på innan Ingvarsson, som sedan i vanlig ordning såg det han ville se, blåste i gång matchen. Det var som om dom hoppades att jobbet redan var klart. Som att det räcker att sätta upp en målsättning för att nå ända fram.
Efter tjugo minuter var dom alltmer tvåa på bollen ju längre matchen led även när dom lyckades få fatt i den. Frenesin var som bortblåst. Mittfältet rörde sig i ett ingenmansland. Anfallsparet saknade tanke. Backarna blev utlämnade åt sig själva när motståndarna kom två eller tre och fick planen att kantra. Och målvakten stod nästan pall men kunde inte göra något åt resultatet eftersom han trots allt gjorde rätt rätt många gånger men troligen valde fel en avgörande gång och det går inte att skylla på när man ska summera.
Vårderbyt var för all del inte det roligaste men då vann helt klart fel lag. Och vi? Vi slog oss till ro med att vi egentligen var bättre. Motståndarna däremot hittade ett antal nyförvärv som tog plats i startelvan. Dessutom blev deras trupp tåligare för diverse utflykter i Europas utkanter innan ett eventuellt allvar börjar.
Det handlar naturligtvis om kulor i plånkan. Men ändå. Vi blev av med allsvenskans bästa målvakt. Sen fick vår förste bäste bänknötare som inte heller såg ut att kunna ta chansen tillfälle att åka tillbaka till Norge för att sitta av tiden. I stället fick vi en back som på sikt ska gå in i organisationen.
Och helt plötsligt regnar det som fan. Vi gapar som vanligt efter mycket men gör bäst i att stänga käften för att inte drunkna.
Den enögda grannen kommer naturligtvis att ha synpunkter på det hela, men den här gången kommer vi att hålla med om i alla fall en del. Vi får helt enkelt bjuda på några nickanden och hummanden för vi har inget val.
Men hur gick det för stämplade Petter? Och hur är det med Paulinho? Är Joakim Jensen reservplanen där framme?
Vi överlever naturligtvis. Vi skiter i paraply. Det har redan slutat regna. Vi tar en sak i taget. Vi sätter på den nya plattan, ställer oss upp, tar några försiktiga danssteg. Mokabryggaren mullrar i bakgrunden. Och yngste sonen tog på sig en snygg grönvit halsduk i morse när han skulle till plugget.
Max har förresten gjort mål därnere i Belgien.
måndag, september 03, 2007
Bloggvärldens hemska baksida
Kvällens motståndare har fått ordentlig tuppkam, det har rullat på rätt ordentligt, det vore önskvärt att den klipps av jäms med fotknölarna. Lönefabriken kallar, vi är alltså inte på plats, bara en sån sak, vadå ångest? Allt är som vanligt – just i dag. Fan. Vi både tror och hoppas. Jycken måste ut. Vi måste ut. Vi vet hur det kan gå. Vi vet hur det borde sluta. Vem får rubrikerna? Fan, sluta svära, det är ett fattigdomsbevis. Fokusera. Gå hem och låta mokabryggaren löpa amok. Hjälper det att be en smula? Visa dom jävlarna. Ta oss samman. Herregud, det är ju för fan bara fotboll. Köra över dom, slå en tunnel, vässa armbågarna. Plocka lite blommor i stället. Le som fan mot dom man möter i stället för att rulla med ögonen. Kärlek. Hålla upp dörrar. Bildligt talat alltså. Det finns ju fan lag som heter Derby, och det går ju bra. Bollen på marken, bollen på marken. Fortsätta le. Sluta slå i dörrar. Hälsa på den enögda grannen. Och för helvete hålla hastigheten på väg till lönefabriken. Mota olle i grind.
Vem vet, det kanske funkar?
Vem vet, det kanske funkar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
