Påminnelse om allt

Kom just på att den här bloggen fanns.
Eller finns.
Eller kanske fanns; vi är inte helt på det klara med vad vi vill.
Jycken? Den finns.
Att blåsa bort är ingenting för oss, så dottern får morgonpromenaden runt udden på sin lott.
Just det, vi är något förskjutna i tiden, för sådan är julen. Middagens sista sillbit? Brukar vi tugga i oss runt midnatt.
Mokabryggaren har i alla fall gått på högvarv.
Dottern och sönerna har gett oss fin julklapp som vi får lägga vantarna på någon gång på nyåret. Man kan bli tårögd för mindre.
Bajen? Annandagsbandyn upplevde vi på plats, fattas bara. Oavgjort tycks numera var en tradition det med. Om Greger Ölhalte och superettansäsongen som väntar har vi än så länge bara det kan bara bli bättre att säga.
Dra strån till stacken har vi varit upptagna med till den milda grad att allt annat gått i stå eller fallit i glömska. Rena kulturskymningen alltså.
Som den här bloggen.
Det är därför vi sitter här i morgonrock och andas ut.
Och in.
För nu är det andra bullar som gäller.
Huruvida bloggen ingår är, som sig bör, oklart.

Men hallå

Är säker på att vi haft samma rubbe förut på denna mysko blogg som verkligen varit nere i källaren och kanske inte vänt, men ibland får man en obetvinglig lust att uppdatera trots allt. Som det här med jycken. Pinngalen är bara förnamnet, men vi får skylla oss själva eftersom vi likt en annan pajaspawlov kastat dylika träbitar mest hela vintern för att få fart på morgonpromenerandet innan dagens andra balja kaffe skulle få fart på undertecknad – och jycken? Jo, hon har satt av efter dem i parti och minut där vi gått över isen och upp på udden och tänt en tagg, och nu vill hon aldrig lägga av. Hon ser pinnar överallt. Hela udden är en kolossal pinnreserv, har det visat sig när nästan all snö lämnat in och blottat föregående års alla lämningar. Och som det här med Runa plus Pålle. Vi är inte så dumma så att vi tror att vi tar hem Lennart Johansson pokal redan i år (och fyller den med nytt innehåll) bara för att ett skönt bajenhjärta hittat hem, men nästan. Så vi rodde alltså till slut, i dag närmare bestämt, hem ett säsongkort till Söderstadions sköna oas i den annars så bistra verkligheten. Och så det här med att kan vi inte bara bestämma oss för flygförbudszon och kärnkraftsfritt på Söderstadion? Nånstans kan man väl bara få njuta av livet? Och som det här med mustaschen. Vi tror att matchen mellan the Walrus och the Eggman kan ge politiken ett uns mer innehåll. I rätt många år har politiken inte haft något innehåll alls, nämligen, och hur kul har det varit? Bara idén om den enda vägen är orwellsk ända in i hjärteroten. Jag menar, vad lever vi egentligen för? Är det verkligen nån som verkligen vet? Kan man få be om bara liite mindre politisk och ideologisk idétorka? Och då menar vi inte en butler på bussen.

I dag har vi dessutom ringt ett ångestframkallande telefonsamtal och tack vare ett halvt om halvt ångestdämpande svar när vi förtjänade ett nackskott lyckats revidera sommarplanerna, som var alltför rigida för att få livet att gå ihop, för att inte tala om morgonpromenaderna med jycken, och sen har vi naturligtvis bälgat kopiösa mängder java över hela stan för att ladda inför samtalet, bland annat på Mazzarini, så vi har haft att göra, jag lovar.

Kärnkraft är för övrigt ur filosofisk, moralisk, praktisk, historisk, mänsklig och inte minst ekonomisk synvinkel inget annat än vägs ände, om man nu ska prata vägval. Med andra ord döden. Man kan ju nu som en annan Setterlind tänka sig döden på olika sätt. Men det enda som man kan vara helt säker på är att den ena välbetalda stollen efter den andra kommer att påstå att vi inte har något val.

Jycken vill köra en favorit i repris. Och nu tittar solen fram.