Rättvisa skipad på en åker

Jyckarna sover, varav en på mina fötter. Just det, fortfarande två. Alla andra också för den delen, och det har sina skäl. Hur som helst. Grabbarna i familjen var punktligt klockan sju hos den enögda grannen i backen som snällt nog bjudit in till sändningen från leråkern i Ljungskile. Matchen kunde naturligtvis ha slutat hur som som en premiärmatch på en leråker kan sluta, och vi hade till nöds accepterat vad som helst bara matchen tog slut, men rättvisa skipades. Vi gillar när rättvisa skipas. Särskilt på en åker.

Att alla sover beror på att vår tillfälliga gästjycke är mörkrädd och möjligen ovan att sova borta. I natt sov ingen mer än då och då. Det gnälldes och gnyddes och gavs skall med jämna mellanrum. Hur kul som helst. Därför sover alla utmattade, inklusive jycken. Att den mörkrädda gästjycken snarkar beror som ni förstått enbart på att undertecknad är vaken.

Men Bajen är med på tåget där dom hör hemma. Rättvisa skipades. Vi är snudd på lyckliga över detta faktum. Om en vecka blir det Söderstadion. Innan dess ska vi till gbg och få saltstänk i ögonfransarna. Och innan dess sova till varje pris.

Boom boom

I morgon smäller det. Vi har numera två jyckar, en till låns men en nervös rackare medan matten är utomlands och har sig. Vår schweiziska nia kom för övrigt ”hem” från sin utflykt till imperiet som solen gått ned över för länge sen (och där det dessutom alltid regnar) glad i hågen med ett påskägg modell större i present från tacksamma parenteser som tycker att vi gör jobbet åt dem. Typ 1,5 kilo choklad. Äldste sonen å sin sida lyckades få med sig ännu en tysk whisky i form av en fotbollssko från sin tripp, den här gången följaktligen med österrikiska och schweiziska flaggor på. Tyvärr ännu en högerdoja.

Men som sagt: i morgon smäller det. Truppen mot Ljungskile innehåller inga överraskningar.

Är vi nervösa? Litegrann. Vi har varit liksom besatta av annat. Vi försöker göra något åt det. Men fuck! Nu är det nåt i luften. Vi räknar och räknar och räknar och räknar ned. Vem som står tror vi oss veta.

Helt otroligt: Det är vår i luften...

Det som aldrig sover

Kväller. Jycken snarkar. De hemmavarande barnen är påsklovsuppe. Mätta och belåtna är vi och sitter kvar vid middagsbordet avbrutet då och då av en tagg. Disken står där den står. Apropå typ tusen spänn rostfritt: ”Där ser du, det är nåt som du hittat på i din egen lilla fantasibubbla”, sade kvinnan i huset när responsen på uttrycket inte blev vad vi väntade oss. Och då såg vi ändå dagens ljus på Södra BB. Fast vem vet var man får alltifrån, farsan snackade alltid om Sleipner sedan barnsben, är det nån från Peking som känner till begreppet?

Men det är klart, vi är inte alltid att lita på: ”Vart tog mitt vinglas vägen? Det bara försvann.” ”Det står här ute”, svarar kvinnan som just passerat hallen.

Så vi reser oss upp och hämtar det.

Nästa vecka blir det besök i rikets andra stad, om man så vill jämmerdalens baksida. Blåshålet. Naturligtvis har vi en miljon grejer vi borde, men man måste prioritera. Vår schweiziska nia, som fortfarande gör England osäkert ytterligare ett par dagar och får några timmar på sig att sms:a, skajpa och packa om väskan, ska få några timmars duvning under sin svenska praovecka av vår regissörsvän tillika numera halvgaisaren som har nåt fuffens för sig med Freddie W på Stadsteatern. Resten av tiden ska vi vara allmänt kulturella, typ glo på statyer och åka spårvagn. Man vill gärna var ung och modern och med sin tid även på kvällstid, är min erfarenhet nu när det alldeles strax är dags för ännu en tagg, så vi har fixat plåtar lite grann på halvvolley på nåt hak till nåt skumt modernt som heter Rubies, typ två tjejer från Kalifornien. Vi funderade på en youtubelänkning men ändrade oss. Huruvida vår nia uppskattar initiativet återstår att se. Delar av hennes musiksmak är i allra högsta grad kvalificerad*, andra är… tja, ung?

Vi är dessutom lite taskiga i vår planering när man nu ändå ska ut och röra på sig, för hade vi varit lite mer alerta hade vi på vägen tagit Ljungskile och upplevt Bajens allsvenska säsongpremiär på plats.

Såna är vi: Lite före eller lite efter.

Vi ger oss dock inte så lätt: vi ska naturligtvis efterforska vad halvgaisarns bekantskapskrets känner till om begreppet rostfritt.

*

Centertank

Alla hemmavarande, som därmed inte heller längre är hemma, har blåst i väg till Järna med miljö- alternativt miljöbovsbilen för att påsklovsumgås och rida, vilket är en sysselsättning jag skulle ägna mig åt om jag var indian. Och det är jag inte. Jycken är med, men kaffemaskinen, tack och lov, är kvar. Har vi startat om? Ska vi var ärliga, och det ska man ju: inte riktigt.

Vi var på fotboll i går. Det var, om man vill vara snäll, ingen höjdare. Frös vi? Yes. Och vi blev inte varmare ju längre matchen led. Lustigt nog såg det plötsligt rätt bra ut i åtta minuter i början av andra halvlek, det var som man säger ett lag på planen som ville rulla och vann boll och tog över tillställningen och såg ut att kanske vara på g. Kanske.

Sen gjorde de finländska tungviktarna 2–1. Tyngst av dem alla var för övrigt One Armand som varken såg ut att vara eller är finne men som fint smälte in. Vi gillade Sulans satsning i en av alla dueller för visa var skåpet ska stå – och att Sulan reste sig så pass snabbt efter smällen som hördes ända till Kungsholmen medan den finländska centertanken ångade vidare mot Bajenmålet omgiven av grönvita som försökte få stopp på det skenande lokomotivet, som för övrigt besatt en hel del fotbollsteknik.

Och visst, ”lir” i all ära men ibland saknar vi alternativet ”Gunnar Nordahl”.

Genrep ska vara kassa, har vi läst nånstans. Jippeee!

Att Charlie Davies har en del kvar att bevisa, skriver vi under på. Okej, vi är snälla, nästan alla har en del kvar att bevisa.

Ingen blev skadad, jippeee!

Mikkel kom in, spelade i matchstället och såg (jippee!) riktigt mikkelsk ut. Inte nog med det: han gjorde en snygg tunnel som vi applåderade.

Till Avdelningen stämningar hit och dit: Kappa borde skämmas för att man ser varenda magmuskel i vila när en annan drar på sig deras matchtröja, ni vet dom där som man bygger upp för framtida bruk med till exempel en (okej, två) starobno. Av detta förstår man ju hur deras pjuck är. Är någon med samma erfarenhet med på en kollektiv stämningsansökan på typ 28 mille för att markera att såhär får det inte gå till?

Vår schweiziska nia påsklovsumgås för övrigt i England med familjen och våndas möjligen över att inte vara i hjältarnas land. Äldste sonen är för sin del i södra Tyskland för att traditionsenligt lira utbyteshandboll, eller kanske mer umgås i traditionell god tysk stil vilket tenderar att ta över med åren. Förra gången kom han hem med tysk whisky i form av en fotbollssko till undertecknad, vilket vi ser som en ribba för vad han ska komma hem med denna gång.

Häromdagen återupplevde vi när vi av en tillfällighet knäppte på dumburken ett av vår barndoms starkaste filmminnen som dessutom gjort oss ambivalent inställda till det här med öken och att vi inte gärna låtit våra barn leka i en sandlåda. Nej, det var inte hästarna, eller alla kamelerna, det var inte Peter O’Tooles alltmer fånstirrande blick för att fånga Lawrences karaktär, eller ens våra favoritaraber Omar Sharif och Anthony Quinn som då och då drog dolk mot varandra. Nej, de trettio sekunder film som fick oss att åter gå i skräckfylld barndom handlade om när Lawrences unga polare på väg till Kairo gick ner sig i och försvann i kvicksand.

Av någon outgrundlig anledning kom vi samma dag över en kopp kaffe på att man inte längre hör någon säga ”rostfritt”. Typ tusen spänn rostfritt. När vi påtalade detta för kvinnan i huset sade hon sig aldrig ha hört uttrycket. Och då menar vi aldrig.

Sånt kan få oss att undra: Har vi drömt alltsammans? Eller är det bara något som vi hittat på?

Sista utpostens förbannelse

Visst, vi startar om, men vad hjälper det. Kaffe, jycke, flera gånger om, hela programmet, och sen satt vi av en kurs om typ frustration och cocooning och till råga på allt flow och glodde på snögloppet utanför dom rymningssäkra fönstren och önskade oss någon annanstans, ungefär när Poppen föll av hojen på Cypern. Vilar det en förbannelse över sista utposten i Bajen? Inte vet jag, men jag har fått annat att tänka på som jag fått veta i förtroende. Ack, den ungdomen, dom gör som en annan gjorde, men det gör det inte enklare för det. Nu ska vi dricka kaffe, vi ger oss inte, jycken får sonen gå ut med, nån måtta får det vara på plikterna. Tuta och köra? Tja, varför inte. Bara man inte faller av i kurvorna.

Men vänta, vi har hämtat säsongskortet. Nedräkning pågår. Vi står naturligtvis, vi ger oss inte där heller. Men vi vågar inte fråga oss vem som står i baljan.

Stort och smått

”Men det mest otroliga i söndags var när jag tittade upp på läktarna under uppvärmningen och såg en liten Hammarbyflagga. Sedan när jag tittade tvärs över till andra sidan såg jag en till. Kan du förstå min känsla i ett sånt ögonblick?”

Sebastian Eguren ”talar ut” på Hammarbys hemsida efter 2–1-segern om lyckan i att springa in på väldiga Camp Nou i Barcelona i Villarreals tröja.

Vi har druckit kaffe. Matten tog hand om morgonpromenaden. Själva omstartandet pågår.

Alltid redo

Har man en gång kastat livlina, är stolt innehållare av knivbeviset (som för övrigt fungerade som leg när jag inte fick ut stålar på mina resecheckar i New York för en herrans massa år sen eftersom namnteckningen i passet inte såg ut som den borde eftersom jag i ungdomligt oförstånd ”skojat till den”) samt haft blå skjorta och snitsig snusnäsduk på sig ute i markerna är man naturligtvis som klippt och skuren för att göra jobbet. Som scout i Bajen. Vi ska dra vårt strå till stacken, var så säkra.

Annars har dagen mest ägnats åt att komma i gång, vi säger inte för vilken gång i ordningen. Den här gången är det allvar dock, vilket till och med jycken förstått. Bara så ni vet.

Vi har till och med så mycket att styra upp såhär på kvällskvisten att kvinnan i huset får sköta två föräldramöten på egen hand – samtidigt. (Disken? Vi kan också göra två saker samtidigt.)

Snudd på alla ungarna ska nämligen ut på klassäventyr, och sånt kräver f-möten. Det är en vecka på Gotland, det är en vecka i Norge, det är, hör och häpna, en vecka i New York. På min tid åkte vi typ till Huddinge och tillbaka samma dag. Det var, om man säger, på den riktiga flumskolans tid. Vi gick i träskor året om, bara en sån sak. En del trippade förstås omkring i platåskor, men dom låg också på golvet efter gympan för att kunna trä på sig brallorna, ett slags tidig queer om man så vill. En del påstår att det var Bowies fel, och det kanske det var, för en del hade dessutom likadan frilla, eller sån där som David Cassidy hade. Eller också kanske felet var att dom kastade tärning i riksdagen om hur vi skulle ha det, vilket man kan säga också var borgarnas fel.

Så vad händer i till exempel New York, nu när 42:a gatan och Broadway inte längre är vad de varit? Vi håller oss a jour via vår tids informationsgehenna. ”Protistutionsringen”? ”Prositutionsringar”? Aftonbladet har det inte lätt alla gånger, men det är alltså staten New Yorks guvernör Eliot, som såklart lovat att hålla en hög etisk profil, det gör dom alltid, som åkt dit i en prots… nu ska vi se… prostitutionshärva där de ”damer” som köpts kostat mellan 1000 och 3000 dollar i timmen. Som ”chef för New Yorks myndigheter mot organiserad brottslighet var han med och krossade minst två prositutionsringar”, berättar bladet. Frun lär för övrigt heta Silda, vilket vi håller tummarna för stämmer.

Aftonbladet har för övrigt en länk som heter ”Lätta på trycket på spekatkulära muggar”.

Norge? Vetifan. Okej, "Arbeidstilsynet i polakk-razzia nå”, förklarar Aftenposten som inte heller vill att norrmän ska undgå Eliots prostitusjonsring.

Gotland? ”F-kassan snällare på ön”, meddelar Helagotland.se. Dessutom lär ett rattfyllo blivit av med kortet runt tretiden i natt.

Trot eller ej, men alla ungar sover. Vår schweiziska nia sade redan vid maten att hon var ”trutt”. Yngsta sonen har varit hemma och legat på sofflocket (och konsumerat Hasse&Tage mest hela dagen), och äldsta sonen kan jag höra snora och harkla sig genom väggen. Dottern såg inte heller hon alltför pigg ut när vi lassade i oss makaroner. Det kan vara nåt som går...

För övrigt har Vatikanen ökat på listan med dödssynder. Det kan också vara bra att veta.

Elden

Dagen efter. Regn och vindar. Morgonpromenaden klappad och klar. Vi kom aldrig ut på udden, men jycken har gjort det hon ska och fick på köpet jaga runt med boxern i fårhagen. Allt är sig likt – men ändå inte.

Vi gav med oss, trots att vi vägrar att befatta oss med eländet; yngsta sonen fick ringa och rösta på Nordman. Man kan säga att vi därmed drog vårt strå till stacken. Av två som inte kan sjunga tog vi ställning för den ena. Då gick det som det gick. Lite grann som ”att brännas på bål”, om jag förstått förloraren rätt. Han som kan sjunga förlorade förstås också, men det räknas liksom inte.

Apropå ingenting: Stefan Holm skämmer bort oss. Men gav oss också en tankeställare.

Kvinnor, melodifestival och missade matcher. Men vi överlevde alltså gårdagen. I dag kommer vi att sakta men säkert ladda för att sätta full fart. Vi hör tecknen: kaffemaskinen mullrar pånyttfödd. Inte nog med det: vi tänker så det knakar; vi har gjort ett antal armhävningar; vi planerar och eldar på. Vi lägger upp ribban. Ingenting ska stoppa oss. Vi ska hoppa vi med.

Vakna Törnosa, slå prinsen på käften

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Så i dag håller vi käften. Vi lyfter dock på den feministiska hatten, så har vi i alla fall gjort nånting i dag, förutom allt det andra som vi alltid gör. Vår schweiziska nia passar dock dagen till ära på att dema, det finns alltså hopp, vilket vi uppskattar. Stadshagen, däremot, kom vi aldrig till, det är som vanligt en lång historia. Rami, som vi fortfarande bara läst om, fortsätter att hålla nollan, the never ending story? Men fotboll, kvinnor, vin och sång, tja, ordningen kan man alltid diskutera, men vad mer kan man begära? En och annan revolution, kanske?

Ro i hamn

Just i dag lär Bajen fylla år, och inte nog med det: det är en ovanligt jämn och fin sifferrad som det finns anledning att fira. Vi bockar och bugar med viss försiktighet och har redan druckit kaffe ur den tämligen nya fina grönvita muggen på den gistna träbänken i solskenet bakom bajenglajjorna, som vi dessutom hade på oss under jyckens morgonpromenad som hölls kopplad för att undvika löpska utflykter med tänkbara icke önskade resultat, för vi har nog som vi har det. Vi tog oss alltså inte längst ut på udden, så vi har inte hunnit fundera så mycket.

Att vi inte hunnit fundera så mycket och dessutom bockar och bugar med försiktighet kan vara ett resultat av gårdagens utflykt i Tjockhults nöjesliv – och som alltid när regissören från jämmerdalens andra stad är på besök en avrundande mojito (eller två) på Gondolen. I vanlig ordning kom vi på en jävligt schyst idé till en rulle.

I dag kommer vi alltså inte att fundera så mycket. Vi satsar på att bara vara. Vi ser inte bakåt. Vi ser inte framåt. Vi är där vi är. Vi kommer naturligtvis att fira – fattas bara – men utan minsta åthäva.

I alla fall några timmar till.

Och i morgon? Tja, det får väl bli nåt om fruntimmer.

Ställa frågan

Jaha, nu vet man i alla fall vad man ska göra i sommar eftersom man till slut bestämde sig genom att säga ja och därefter nej. Förutom det sedvanliga joxet alltså: ut med jycken på udden, en och annan kaffe, Bajen hit och dit, hålla liv i könsmaktsoordningen, ja ni vet. Anledningen är att vi behöver fylla på plånkan och att ett av alternativen kändes minst ångestdämpande, för man vill ju gärna något mer än bara fylla plånkan.

För att råda bot på, hålla liv i och samtidigt fly från beslutsångesten stirrade vi med behållning på två tungviktsfajter i fotbollsveckan som gick. Att Arsenal utan pardon enkelt körde över Milan var på sätt och vis en överraskning, men ingen sensation och om man tänker efter lite alldeles självklart. Får Milan rulla boll i maklig takt på mitten utan press är laget säkert bra, men det tillät inte kanonjärerna från London. Tempot, passningarna, rörelsen; det var liksom inget snack om saken, om man så vill: klasskillnad. Och det trots att Adebayor var fullständigt kass i åttinie minuter. Och trots att man knappt vågar skjuta.

Att Roma knockade Real Madrid var kanske mindre väntat för realisten – läs torrbollen – men desto skönare för drömmaren av en miljon skäl varav motståndarnas epitet kungliga bara är ett. Bella Roma. Vad säger man? Det finns få lag på den här nivån som så utstuderat vill använda sig av fotbollens alla trick för att få matchen dit dom vill men som i varje moment hamnar i och sedan försöker hitta en väg ur komplicerade situationer där klacksparken eller varför inte tunneln alltid är ett alternativ även om man har andra sätt att gå till väga. Marginalerna ska helst vara en fråga om millimetrar. Det är som om dom vet vad som krävs och är villiga att göra jobbet men att det finns ett högre mål med fotbollen som hela tiden pockar på. Att det finns en gräns man måste utmana.

I en timme höll sig Roma till planen för att vinna fajten, inklusive alla trick för att nå hela vägen tryfferat med det obligatoriska övervägandet av att ta hjälp av klacksparken eller varför inte tunneln. Sen var det som om det inte räckte. Sen var det som om man var tvungen att ställa frågan om fotbollens väsen. Dess idé.

Man blev helt enkelt tvungen att ta risken att förlora. Inte för motståndets, utan för sin egen skull. Som om man inte begrep bättre.

Som om man inte, tack och lov, kan annat.

Som åskådare i tevesoffan och med hjärtat på rätta stället befinner man sig i gränslandet mellan magin och att ropa på hjälp. Att då punktera matchen i sista minuten är naturligtvis genialiskt.

Vill vi lyfta fram någon spelare? Vi skulle kunna säga De Rossi om vi måste nämna någon, men – nej.

I stället konstaterar vi ännu en gång att Roma ställde frågan om fotbollens väsen. Möjligen fick vi med hjärtat på rätta stället inget svar, vem vet, det kanske inte finns något, men det är få lag som ställer den.

Jycken? Löper och har sig och beter sig därmed på jyckars vis fullständigt eget. Promenaderna hålls strängt kopplade. Just i det fallet tar vi inga chanser.

Sorry Sulan

Vi var där. Vi stod inte pall hela vägen. Och det som hände kan vara vårt fel.

Till första matchens andra halvlek ställde vi oss bakom motståndarnas målbur ungefär vid högra stolpen för att kolla in anfallsspelet på lite närmare håll, höra nätmaskornas rassel och för att på något sätt lura vädrets makter, som sannerligen inte var med oss och inte gick att lura. Det kan alltså vara vårt fel att det gick som det gick på Stadshagen, för när Paulinho föll för trycket och överlät straffsparkandet till Sulan, efter att först ha markerat vem som ägde frågan genom att mota bort en sugen Zengin, och Sulan kom kutande över planen kunde vi redan på sextio meters avstånd se var han skulle slå straffen. Han såg oss stå där, han bestämde sig och därmed stod det klart att han tänkte slå den där vi stod när han väl kom fram. Kanske för att ha något att sikta på, vem vet. Gröndalsmålisen, som för övrigt höll hög klass och fick sprattla till ordentligt för att ta bollen, såg Sulan närma sig och var med på noterna han med. Han visste också var vi stod.

Vi har klivit omkring i gamla vältuggade favvogympapjucken modell -94 hela jämra jämmerdalsvintern, men efter lördagens upplevelser har vi bestämt oss för att dra ett nu får det vara nog-streck. Anledning var naturligtvis att de simmande tårna nån gång under andra matchens första halvlek blev lika med russin. Om vi ska vara riktigt ärliga var hela vi ett stort russin, och droppen blev när vi inte längre hade kraft nog att få fyr på tändaren eftersom våra russinfingrar inte längre orkade lyda hjärnans uppblötta kommando. Inte ett plagg höll för vädrets påverkan denna lördagsförmiddag, särskilt inte med tanke på att dom redan fått sig en omgång under jyckens morgonpromenad genom lervällingen upp på udden, och vid ställningen 3–1 lommade vi i väg med all vätan till tricken, och väl hemma blev det ännu mera vatten men i badkaret där händer och fingrar så småningom återkom i tjänst efter en stunds elektriska stickningar som inte var att leka med.

Sen tog vi den där taggen på förstukvisten med en ruggigt stor balja kaffe som sällskap.

Om de två matcherna är inte mer att säga än att det såg hyggligt ut så länge vi var med. Särskilt om man jämför med de ohyggliga första sjutton minuterna för ett år sedan på samma skitplan. Andra matchen var, förutom första minuten, möjligen lite piggare att följa, åtminstone så länge vi nu stod ut och möjligen för att ungdomarna på planen inte visste bättre. Att Mikkel Jensen kombackade, intressant nog med helt egen dresskod, var också en ren glädje att notera. Apropå att kläderna gör mannen konstaterade vi när vi läste namnen på tröjorna under första matchen att Gunnarsson bland många andra var på planen och att exempelvis Jensen spelade högerback och att vi för en kort stund han tänka ”ha’rom köpt en ny spelare” innan vi såg vem det var.

Vi vill nog se mer av Freddy Söderberg där framme innan vi säger nåt mer än så, det är ett som är säkert. Men Paulinho ser tung och vältränad ut.

Det såg, trots allt, hyggligt ut.