”Jag vill fundera på det här”

Det kanske är vår i luften.

Om, vi säger om, det är så att Kennedy kommer att lira boll på Söderstadion inom en mycket snar framtid så….

Vi har hällt i oss kaffe. En sak till: att gå ut med jycken kan ha sina sidor. Fråga matten, som gjorde det i kylan i går kväll. På vägen försvann mobilen. Ingen vet hur. Så i morse klev runt i samma spår, och bortanför äppellundarna satt en man och glassade i den begynnande solen och sa när han såg oss och jycken vilset ströva omkring och glo i backen: ”Har ni tappat en telefon?”

Sen åkte vi med äldsta sonen för att reklamera dotterns sedan en vecka införskaffade mobil, vars skärm fått spel. Närå, den ska skickas in och kollas och gud vet allt som kan ha hänt som gör att garantin inte gäller och räkna med tre veckor och sen får vi se. Att äldste sonen tar hand om dylika diskussioner med pulloverklädda typer bakom disken beror på att han kan allt om konsumentköpslagen. Det kan behövas: den här nissen tycks inte ha insett att han och elektronikkedjan är på väg att missa några presumtiva kunder för alltid. Jag menar, en kedja som vi sen ett tag bojkottar har just gått i konken, så…

Sen körde vi sonen till kneget och tog oss hem för att ta igen oss och sitta på den gistna träbänken och glassa i solen. Otroligt. En tagg. Och kaffe därtill. Glasvegas på spelarn. Ännu en kaffe. Vi blundade.

Vi passade naturligtvis på att fundera över det här med att ”om, vi säger om, det är så att Kennedy kommer att lira boll på Söderstadion inom en mycket snar framtid så….

Mer kan man inte göra än att fundera på saken.

Bajenbrickorna? Fortfarande spårlöst försvunna. Vi kanske ska ta en ny promenad med jycken och vilset ströva omkring och glo i backen. Det kan ju dyka upp nån lirare som säger ”Haru tappat ett par schysta bajenbrillor?”

Annars har vi ett bra tag inte gjort annat än dragit strån till stacken. Vi är rätt så körda i botten. Trött är bara förnamnet. Snudd på less. Vi orkar inte ens reta upp oss på till exempel dom som skor sig på försvunna AMF-pensioner eller tömda bankkonton som den naturligaste sak i världen. Det är ju inget nytt under solen direkt, det är ju alltid samma gäng, och det är ju ändå ingen som är intresserad av att göra revolution. Nä, vi skulle behöva en kickstart i jämmerdalen. Vi hoppas naturligtvis på snabba ryck, men i värsta fall: Kan Söderstadion på söndag ge oss vad vi behöver?

Till dess passar vi på att sitta en stund i solen och blunda.

Svenskt värre

Lite på g. Desto mer snö. Jämmerdalen är sig lik. Närmare bestämt: svensk vit blasksnö. Dock: Vi är en smula lediga, mokabryggaren har mullrat, matten tog jycken på promenad och vi har till tretåren efter första taggen i det största morgonbladet läst att partiledare Åkesson tycker att Jackie Arklöv utan tvivel är svensk men att Maciej Zaremba enligt samma partiledare inte riktigt hör hemma i den kategorin. Alltså ”svensk”.

Är partiledare Åkesson i sin tur riktigt ”svensk”? Vi är inte säkra på det.

Ryggen som sade ifrån har tagit sig. Vi har naturligtvis hängt med i tidens gång, men inte riktigt kunnat stå upp för saken som för dagen varit aktuell. Internationella kvinnodagen, för att ta ett exempel, firade vi genom att sova en timme extra. Mellan varven har vi till råga på allt dragit strån till stacken. Mellan varven har vi dessutom ansett att tennismatchen mot Israel skulle ha stoppats, eftersom politik och idrott hör ihop, särskilt med tanke på hur matchen slutade.

I vår summariska genomgång av tidens gång sedan sist har vi kommit fram till att vi faktiskt har gjort årets hutterdebut på läktaren, när Bajen besegrade Örebro på Stadshagen. Vi såg nu inte hela tillställningen eftersom vi sista kvarten var tvungna att efter bästa förmåga rusa iväg för att dra strån till stacken, men vi säger bara: Igor Armas! Killen, eller om man så vill ”fyrtornet”*, visade klass på alla punkter: Koncist passningsspel, läcker räddande bizikleta på mållinjen, kalasmålnick på hörna och offensiv tjurrusning efter bolluslingen som fick publiken att äntligen jubla.

Annars var det inte mycket bevänt med offensiven på de fötter (läs ”för dagen träben”) som ska tillhandahålla den. Men det är klart, det utmynnade trots allt i två fasta situationer som gav mål. Lolos patenterade frisparksbalja var för övrigt intressant att följa, särskilt förspelet. Ett par av kexjepparna höll på att mixtra med avstånd, boll, knuffande, vad ni vill i all oändlighet, men vad hjälpte det? Alvbåge stod staty när bollen singlade ner i hans vänstra hörn.

Drar vi några växlar på det vi såg? Inte många. Att Davies snackade till sig rött kort kanske beror på att han numera är svensk nog för att tala klarspråk på hjältarnas språk? Och ordentligt svenskt vinternedtränad?

Sen lär ett slags Bajen 2 lirat en match direkt efteråt, men den har vi redan förträngt. Eller nåt.

Vi har haft glädjen att le en smula åt annat. Schweiziska nian har varit på återbesök i sportlovstider för att fraternisera en smula med diverse goda vänner som håller igång kontakten efter bästa förmåga. Det gläder oss. Svenskan sitter dessutom fortfarande som en smäck, med diverse intressanta mysko böjningar och betoningar här och var. Vi ska försöka få in ”på momenten” i nästa Saol, för att ta ett exempel. Eftersom vi är med vår tid bjöd vi bland annat på köttbullar med fårost i.

Yngste sonen står bland mycket annat numera även för musiken. Mikrofonen går glödhet till Johnossis Man must dance och, tack och lov, Stay Free. Ett musikval som för övrigt föll nian i smaken. Trummor, piano, fiol och fotboll i all ära: ”partiet” har tagit allt fastare form. Vi har registrerat en domän där manifestet med tiden ska presenteras. Partikassan fylls på med tomburkar. En demo (på Medborgarplatsen) är på g. Partistyrelsen (fem klasskamrater) kör hårt. Vad månde bliva?

Hela detta blogginlägg genomsyras som ni ser av ”svensk” kultur, tro inte annat. Och snart är det dags för allas vår hollywoodska Che att åter ta våra biografer i besittning. Del två är på ingång alltså, och Steven Soederberghs rulle i all ära, men vem kan nånsin slå Omar Sharifs rolltolkning av ”The Most Controversial Rebel Of Our Time! With a dream of justice, he created a nightmare of violence!” (eller för all del Jack Palance som Fidel…) i rullen från -69, som tagit plats i "The Fifty Worst Films of All Time (and how they got that way)" där den får samsas med storheter som ”Godzilla vs. the Smog Monster” , ”Dick Tracy vs. Cueball” och ”Santa Claus Conquers the Martians”, för att nämna några.

Vi reser oss, ser ut, går ut – och ser att snön fortsätter falla. Men en rosslig svensk koltrast tar upp kampen.

*Dansk högkultur, kom vi på, och ska vi vara ärliga så kändes Armas ”mer svensk”.

Oss kungar emellan ("Cheat you fair")

I går låg vi på sofflocket en stund på förmiddagen för att ta igen oss och för att se svenska vikingar härja runt i skidspåren, eftersom vi sedan Wassbergs och Mietos glansdagar har ett visst känslomässigt intresse för såna bravader och gärna med norrmän som vurpar, kolliderar med träd eller vad som helst bara dom hamnar bakom i spåren. Medan vi låg där och tänkte att fan var det ändå inte bättre på Wassbergs tid blev vi hela tiden påminda om att Rapport i den andra kanalen hade extrasändningar 10.30, 10.45, 11.00, 11.15, 11.30 und so weiter. Vi drog slutsatsen att antingen har tredje världskriget utbrutit eller så lever Palme i all välmåga på någon hittintills okänd helt igenom socialistisk Söderhavsö och numera internationellt efterlyst som bigamist. Vi blev helt enkelt tvungna att ta reda på vilket.

Det tog ett par extra nyhetssändningar innan vi förstod att nyheten var att två jeppar förlovar sig.

Som vanligt är vi efter vår tid, oftast minst en dag. Vi klämde alltså i oss årets första semla i dag, ”Stora fetonsdagen”, samtidigt som vi smälte gårdagens stora nyhet, som vi i och för sig, liksom semlan, funderade på redan under gårdagen – allt detta samtidigt som vi med gräddkladdig tumme fick bläddra sammanlagt trettio sidor i de bägge nyhetstidningar som vi håller oss med för att komma fram till eventuella tredjevärldskrigs- eller Palme lever-notiser.

Nada. Inte ens nåt om till exempel Gaza.

Något som vi också med grädde på näsan kom fram till är att vi aldrig sett maken till underdånighet. Vi fick i alla fall tillfälle att emellanåt skratta högt, vilket är en konst med mycket grädde i käften och runtomkring.

Medan vi, inspirerade av jycken, försökte slicka näsan kom vi fram till att somt, som monarkin, hör hemma på historiens skräphög.

Sedan fick jycken slicka våra fingrar. Inte av nåder utan för att vi är liksom kompisar.

För övrigt är vi lediga ett gäng dagar. Vi behöver det. Vi ska passa på att leva som kungar: slappa då och då, ta en tagg eller lägga på en fis när vi vill, gräva i skafferiet efter eventuella staropramen, pilla lite i naveln, lura ut nån gammal kumpan på krogen, sova lite extra, bälga i oss kaffe som aldrig förr. Och på lördag gå på två gånger riktig fotboll.

Att vi är lediga och håller ställningarna på hemmaplan samtidigt som i stort sett hela familjen är sportlovsaktiva upp och ner bland Dalarnas kullar känns på något sätt… rätt och riktigt.

Möjligen kommer vi också att mellan skridskovarven runt sjön koppla in guran för några så kallade licks.

Den kungliga disken?

Vi återkommer i frågan.




En sak till: Köp aldrig musik eller nåt annat från Warner Music Group, som inte vill att vi ska kunna se eller lyssna på gammalt mög på till exempel Youtube. Eller sjunga Happy Birthday när nån fyller år, för då vill dom ha lite kulor för det.

It's just a silly phase I'm going through

Fan, vi drömmer så det knakar om nätterna. Sent i säng, tror inte man nånsin ska somna – och så plötsligt vaknar man mitt i. Jämt och ständigt. Och det är inte ens fullmåne, som brukar ställa till det.

Det hälsosamma mullret från mokabryggaren talar om att vi är lite på g. Särskilt med tanke på att vi tämligen tidigt tog jycken och matten på en skridskotur över sjön i ett lågt stående underskönt solgass som fick oss att blinka. En viss motvind i kylan lyckades inte lägga sordin på hemfärden, men tårade ögonen.

Att vi blinkade och kisade oss fram beror på att vi fortfarande inte lyckats lokalisera våra bajenbrillor. Det är nu ingen riktig katastrof. Bara nästan.

Yngste sonen tog med sig mik och stativ och mixer och sladdar inklusive min gitarrdito till skolan för att repa inför morgondagens maskerad (”60-tal”). Vi pluggade in kopplingscheman för att klasspolaren ska kunna lira gura samtidigt. Om jag förstått det rätt står ”Help” på programmet, för det är den han sjungit ihärdigast de senaste dagarna. Mamman har dessutom hittat ett par schysta Lennonbrillor, runda, och en snygg tidsenlig kepa i manchester i gömmorna. Dotterns klass (”70-tal”) tar sig an Life on mars, om jag förstått saken rätt, och vår teaterintresserade granne har bidragit med lite outfit för att styra upp det hela (vi var båda för övrigt en gång i tiden på Zappa på Skansen, där halva menageriet lär ha fått missfall av ljudmassan, om jag minns dåtidens rubriker rätt.…).

Just 70-talet får naturligtvis alla rättrådiga musiktalibaner att orera om olika dåtida potenta band och vad som kännetecknade det decenniet ”på riktigt”. ”Typ punken”. Jorå, erkänn! (10cc, anyone!)

I kväll är det två viktiga Bajenfajter och en något mindre. Både bandyn och handbollen har en hel del att spela för – samtidigt. Schemateknik är inte att leka med, men det slaget av krockar är enbart korkade, särskilt när det det ska avgöras vem som får leka med vem i respektive kvartsfinal. Ekonomiskt och publikt kan det bli ett kännbart bortfall, inte bara i dag utan om platsen blir fjärde eller femte i respektive serie och en avgörande match hemma) och det är dessutom onödigt att alla rättrådiga denna sköna grönvita dag ska behöva välja ett av två goda.

I haschångornas regniga LA väntar ikväll vikingatid dessutom ett amerikanskt Dynamolag (med jättelånga brallor?) på de grönvita heroerna. Följer man Söderstadions och Bajens hemsidas teverapporter (All heder! Bara saker man är intresserad av!) från lägret slås man av ett slags avslappnad koncentration på uppgiften. Lugnet för stormen. Det är ju inte riktigt nu som det ska produceras. Ingen i hela välden slår heller Janne Mian på fingrarna när det gäller god medieträning. Eller vänta, han kanske helt enkelt är sådär?

För övrigt vill vi bara meddela att vi såhär i FRA-, Ipred- och Pirate Bay-tider beslutat oss för att allt vi säger och skriver betyder nånting helt annat. Ingen kommer trots massiv genomlysning och datorkörning av vad vi säger att kunna beslå oss med att vi faktiskt har sagt det vi sagt. Vi ljuger inte, men allt vi säger betyder något helt annat, bara så ni vet.

Att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza behöver inte nödvändigtvis vara terrorism, lär vi oss dagen till ära av Malmö tingsrätt, som bland annat skriver om det faktum ”att det kan vara svårt att få fram handfasta bevis i denna typ av mål medför inte, som åklagaren antytt, att tingsrätten kan sänka beviskraven”. Inte heller det faktum att den som åtalats för att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza haft en bild av en död Hamasledare på kylskåpsdörren har något bevisvärde, om man får tro tingsrätten.

Säpo och åklagaren vill alltså vara med och leka med dom stora grabbarna. Vänta bara…

I was a hum-drum person

Aah, ny månad. Tro’t eller ej, men vi närmar oss en ny vår.

Fast vadå? Vi har just återkommit med jycken från en månskenspromenad över isen. Sämre kan man ha det. Jycken har fått löpa amok, medan vi knallade på därute i ensamheten och log åt allt. Ett och annat stjärnljus bröt igenom kylan, en och annan pimplare hade lämnat spår, och en och annan hare hade korsat jyckens vägar, så hon hade att göra. Vi tände en tagg nedanför längst ut på udden och stod där ett tag och glodde upp där vi brukar stå och glo ner.

Så kan det gå.

Annars jobbar vi för mycket, och det kan ju låta konstigt med tanke på att vi varit lediga några dar. Eller just därför.

Yngste sonen har fått mikrofon. En schyst sennheizer, för ska det vara så ska det vara på riktigt. En försenad julklapp från mostern som vi fått i uppdrag att införskaffa. Och vi har tjackat en liten mixer så att vi kan koppla in guran samtidigt. Tv-rummet ser ut som en studio. Äntligen. Som vanligt förlade vi plektrumet omedelbart. Det första han gjorde var att sjunga ”Balladen om konsekvenser”. Hela. Alla verser. Utan vidare spisning. Och en annan som aldrig kan mer än max dom första fem sex orden ens i ens egna favvolåtar.

(Fast dottern är ännu värre. Hon skulle kunna sjunga den baklänges.)

Sen körde vi lite Red Hot chili med medhörning från ipoden, för det gillar han också. Det lät minst lika bra.

Eftersom han nu dessutom förutom allt annat lirar trummor på fd kommunala musikskolan har vi som upprätthåller könsmaktsoordningen på hemmaplan till slut bestämt oss för att fixa ett trumset. Snart. Men tyst, det är en hemlighet.

Det får helt enkelt stå framför dumburken.

Där såg vi förresten igår ”Vi som älskade varandra så mycket”, för den fick dottern i julklapp. Hon tyckte om den, fattas bara.

Och dan innan lyssnade vi på Anna Stadling på Mosebacke. Och hällde i oss en, okej två, mojitos på Gondolen.

Vi jobbar helt enkelt för mycket.

Särskilt som vi kommit på idén att vi borde tjacka vad vi envisas med att kalla för en ny spansk gitarr istället för det gamla skrället som varit ospelbar i tio år och måste ha tid att presentera idén lika nödvändig som en… tja, ny diskmaskin.

Sju tår kort

Jess box ålrajt, vi har druckit kaffe. Den löpska jycken? Tog matten hand om i den väldigt påtagliga årstiden med ett tillhörande lågt stående orkeslöst solsken, konstaterade vi där vi stod i bajenbrillor och morgonrock med tillhörade tagg och för små träskor i fruset gräs som när morgonkvisten sakteliga övergick i långt framskriden förmiddag sakteliga tinades upp.

Att dra strån till stacken har sina avigsidor. Man glömmer lätt varför man lever. Så i dag presenterar vi en rapsodisk ihågkomst av dagarna som gått då vi övrig tid dragit strån.
• fredag: Inget att rapportera. Kaffe dock.
• lördag: Tömde platt tak på vatten i fel pjuck. Tårna russin. Vi fick lägga dem i kaffet.
• söndag: Frös av resterande tår i älsklingsskorna (-93:or, modell het sommar, hade sin storhetstid nästkommande sommar) medan yngste sonen lirade träningsmatch (7–1) i ottan i dyngvätan på en konstgräsplan en bit bort.
• måndag: Sov illa. (För lite kaffe?)
• tisdag: Konstaterade vi en dag för sent att nigerianen och OS-silvermedaljören Monday är Bajenlirare åtminstone våren ut. Och att vi drömt konstiga grejer som kan bli ett inlägg här vad det lider. Och att det platta taket ska bli ett riktigt, och det inom en snar framtid, om man får tro kvinnans sms om saken mitt i strådragandet.
• onsdag: Fortsatt mysko drömmar. Åt enbart hemmagjorda köttbullsmackor hela dagen. Valde Spanien–Chile på hemmaburken framför mesvikingar mot tulpankillar som vi kunde ha glott på hos den enögda grannen bortibacken. Vilket fick oss att konstatera att det finns en diskrepans mellan låt säga Ljungskiles eller för all del svensk landslagsfotbolls sätt att slå en frispark var som helst på planen och de spanska matadorernas. Eller inkasten. Eller passningsspelet.
• i morgon: Lär det vara nåt slags musikfri dag i universum, läste vi till första koppen, vilket vi ska försöka leva upp till. Dessutom ska vi avhandla en bemärkelsedag som gick spårlöst förbi för ett tag sen eftersom vi haft fullt sjå med allt det andra, och alla andra också för den delen.

Av allt detta kan man lära sig att livet kan vara så mycket mer.

• i dag? I dag kan fortfarande allt hända. Dessutom har vi redan bränt igenom en veckas mejl. Men först…

Apropå ”musik”: Eftersom vår schweiziska nia glatt meddelat i sitt månadsbrev att hon ska på konsert vad det lider där nere i tobleronens förlovade land med just denna snubbe och stans filmfestival drar i gång kom vi på att vi kunde bjuda på två flugor i en smäll.

After all... tomorrow is another day

Vi har sedan en tid både i vaket tillstånd och i bingen drömt om att lägga årets allsvenska bakom oss – och vi gjorde en gång för alla ett tappert försök till exempel i går – men vi kan inte låta bli att konstatera att det finns andra lag i nejden som lägger beslag på medieutrymmet – med råge. Det kryllar av folk som kallas ”lögnare, ”oärliga” eller lär vara på väg att gå i konken.

Men vad bryr vi oss om det…

Enligt den mindre kvällsdraken söker Sulan en klubb i utlandet.

Vi har druckit kaffe. Vi hade tänkt att så småningom göra detsamma i stan och byta ett par ord här och var. Men nu blev vi plötsligt trötta. Vi kanske behöver sova ut?

Mitch har förresten kilat vidare.

Borgerliga vill se fler krispaket, meddelar bladet.

Jycken ser ut att vilja nåt.

Change...

Aaah, vi låter mokabryggaren mullra om och om igen. Kvinnan väckte oss genom att köra upp oss och påstod att vi redan i förtid fått en farsdagspresent som väntade därnere. Det stämde, förstod vi när vi till slut fått igång maskineriet medelst ett gäng snytningar, harklingar och ihärdigt ögongnuggande. (Våra förkylningar är inte att leka med ens när dom sjunger på refrängen.) Och? Jo, kaffebönor från ”små mexikanska zapatistbönder” vars distributör i jämmerdalen är nån som brukar komma förbi favvoaffären då och då ”med varorna på en gammal barnvagn”. Så i dag är vi jävligt pk. Inte nog med det det: Vi njuter. Små fina feta bönor mals gång på gång. Till och med mokabryggaren sjunger tacksamt bönornas lov. I bakgrunden Amadou et Mariam följt av Kidjo och nu Manu Chao. Cd-växlaren som hittades i ett soprum för några år sen och som vi fick i present gör jobbet. Inte nog med det: Åtta år av fullständigt korrekt paranoid antiamerikanism kan ha nåt vägs ände. Vi gläds åt det entydiga valresultatet häromdagen i myternas land (jo, den vite mannens röst – typ 51–49 – fick förstås McPain och hon med limpan i frillan vars klädkonto lyckats bära konsumtionsindex genom finanskrisen och som säger att det aldrig funnits några dinosaurier och att jorden är max tolv tusen år gammal). Det finns alltså hopp. Eller? När det gäller jänkarna kan man aldrig vara säker. Men med Obamas entré kan vi åtminstone ägna viss tid åt att omdefiniera fienden.

Marknaden, kanske?

Som den som kan läsa mellan raderna förstår ska här inte dras några strån till stacken i dag. I stället ska dottern ta oss i hand för att få oss en smula kulturella. Onkel Vanja är väl i så fall ett måste? frågar ”Orolig för sitt rykte”. Hur som helst, så fort hon får chansen är hon på teaterns nationella slagskepp och praoar. Vi gläds åt det. På vägen ska vi passa på att käka också.

Vi kan dock inte helt lämna jotan åt sitt öde, för såna är vi. Vi har liksom inte velat tänka på det tidigare av olika anledningar för det har varit en underlig säsong som vi fortfarande inte vet hur vi ska förhålla oss till, och dessutom låg vi nedbäddade de sista två gångerna när chansen gavs, men är det så illa att vi sett Sulan för sista gången i de underbaraste av klubbfärger beträda Söderstadions undersköna matta?



Ps. Cd-växlaren innehöll också lite Clash, visar det sig...

Resonansbotten

”Förslagsvis torde Bajentruppen hämta inspiration från mötet på Söderstadion i våras”, skriver Bajens hemsida inför söndagens fajt. Tror vi det! Det har gått upp och ner sen dess, say no more – och redan innan om man ska vara ärlig, men den matchen vill man verkligen bli påmind om även vid sidan av planen. Vi njuter av filmklippet, av Erkans macka till Charlie och hans excellenta nedtagning i rörelse och pang i mål och Petters inspel till Dadomo (minns ni honom) som i sin tur pangar upp den i nättaket i 93:e! Ni har väl inte glömt den tillställningen! Och allt blir så mycket enklare när man kört över jurgårn igen, eller hur! Och eftersom vi som sagt gjorde det redan förra gången kanske vi kan få en upprepning i helgen även mot Gefle!

Okej, solen skiner måttligt, nu när vi äntligen är uppe och springer runt i könsmaktsoordningen efter vår dagliga dos sömn – och en halv miljard löv som vi krattat ihop har spritts för vindarna igen – men kaffet smakade himmelskt. Och redan nu bubblar mokabryggaren åter av glädje! Det känns som vi är på g! Eller hur!

Jycken nickar instämmande.

Vi är annars i full gång med att dra strån till stacken, vi håller alltså marknaden på gott humör efter förmåga men inte efter behov, och sånt kan påverka. Men i dag är vi inte bara starka, vi ska inventera skafferiet på jakt efter en, okej typ sju, starobno och sen ska vi umgås med valda delar av gamla klassen, om vi förstår det rätt två och ett halvt stenkast från Söderstadion, ett av Stockholms fem underverk. Vi tokladdar inte, vi har ju trots allt nått en viss grad av insikt, men av erfarenhet vet vi att man aldrig vet vad som kan hända. Så vi har att göra.

Simon Helg har förresten förlängt kontraktet fyra år. Det gillar vi.

Och så har vi lyckats ta oss ur Clashträsket som vi trampat omkring i ett tag. Ja, ja, ja, vi skämtar naturligtvis, vad vi vill ha sagt är att vi åter har börjat inventera vaxhögen. Och man kan ju alltid återvända när man gått varvet runt.

Dags för en runda förbi den gistna träbänken.

Att vi är det visste vi ju iofs redan innan

Aaah, det är höst. Solen lyser tankspritt över jämmerdalsnejden när den väl vaknat, men morgnarna när den gäspande tar sig samman och svarta natten får vika är skarpa och biter ifrån i de sneda strålarna som skär igenom de spretande, alltmer tömda grenverken där årets sista äpple har lämnat in i gårdagsblåsten. Jycken gillar tillståndet, viftar på svansen och tar matten på promenad ut på udden. Vi dricker kaffe. En tagg. Alltid något.

Okej, vi är sist ut, men vi har naturligtvis bearbetat säsongens sista derby med emfas, fattas bara. Slutsats: Det var bara ett lag på planen, som sig bör. Ingen av de grönvita heroerna föll igenom, anser en annan. Äldste sonen, som var på plats, tyckte dock att Nathan är ett träben. Det kanske han är, men varför klaga när utfallet var så entydigt och glasklart. Killen jobbade och stod i med emfas han med.

Att vi inte var på plats har att göra med att vi drog strån till stacken. Vi slapp ta diskussionen med oss själva om huruvida vi skulle gå på fler derbyn. Vi gör inte tio tusen pers som saknades för att det ska vara anständigt, men visst är det en smula eländigt att det inte är mer än tolv tusen på ett derby där äran står på spel. Fascisterna som gillar att slänga in smällare och att slåss är såklart nöjda: Bajen förlorar miljonbelopp.

Så vi hade nog gått ändå.

Och vi vill också se derbyn på dagtid på söndagar. Vi vill fan alltid se fotboll på söndagar… Fulla omgångar…

Hur som helst var det ett okej derby på planen, om man får tro vad vi såg på dumburken med ett kvarts öga medan vi drog strån. Och Lolos frispark en världsklassdelikatess. Vinst är naturligtvis ett måste för att det ska vara okej, men det går inte att klaga på inställningen. Och emellanåt uppfattade vi det som att det trillades boll med ackuratess. Faktum är att på varje punkt var Bajen bättre.

Bäst var alltså Lolo. Och Erkan. Och Davies. Målskyttar är av naturen alltid bra. Och Törnstrand. Vänta, Törnstrand var nog ändå bäst eftersom vi ser honom som oskriven innan. Alla andra var bra. Och Poppen var tusen gånger bättre än han på andra sidan.

Att Tony kan snacka det vet vi – och så gillar vi att Tony alltid och i alla väder i dumburksintervjuer ställer upp för supportrarna.

Hände det nåt på den avstängda läktarsektionen? Tja, en par bajenflaggor brann upp. Det gladde säkert en och annan framför teven. Nånstans ska man ju göra av bengalerna.

Att jurgårdare saknar humor och dessutom inte kan sjunga framkom med all tydlighet när dom inte ens kunde bjuda Bajen på en sång.

Allsvenskans kris hänger såklart samman med att det är två lag från vischan som gör upp om Lennart Johanssons fula pokal. Med tanke på allsvenskans status kanske vi får lära oss att leva med det. Vi fyller på mokabryggaren, tänder en tagg och spår i sumpen: Trelleborg nästa topplag? Dom tycks ha förutsättningarna för att gå hela vägen.

Hur som helst: Bajen är bäst.

D visste vi ju iofs redan innan, men det är alltid skönt att få det bekräftat.

Apropå grönvita heroer tar vi tillfället i akt att bjuda på keltisk skönsång som kan ljuda på ett annat derby.

”No baseball tonight”

Att vi inte tagit oss för att knacka ner några sanningar här på ett tag beror på att vi fortfarande är förstummade av nyheten som slog ner som en bomb förra helgen att var fjärde britt har bajs på händerna.

Börsen går upp och börsen går ner och tar ibland ett glädjeskutt.

Rent musikaliskt har vi tagit ett steg tillbaka för att kunna ta ett steg framåt. I runda slängar tjugosex bast. Och vi har baskern på när vi förflyttar oss i tid och rum. Så tro inte för den skull att vi står stilla.

Dessutom måste vi till och från dra strån till stacken. Lönearbete är som alla vet ett kapitel i sig och tar på krafterna. Vad gör man inte för att hålla marknaden på gott humör.

Fast i dag skiner solen över jämmerdalen. Bajenbrillorna är på, mokabryggaren har mullrat och jycken fått en extra godis. Morgonpromenaden tog matten hand om.

Vi sitter för en gångs skull på den gistna träbänken och funderar. Ett och annat löv säger tack och adjö och singlar eftertänksamt ner till alla polare som väntar, trots att vi redan krattat ihop ännu en miljard och lagt på den ständigt uppdaterade högen.

Livet går vidare.

Försöker finna någon nyhet att tala om efter förra helgens bomb men det är naturligtvis kört. En docent lär anse att storleken kan påverkas en hel del av det faktum att kaffe kan ge mindre lökar. Eftersom allt är en social konstruktion kan vi inte låta bli att delta i den något större kvällsdrakens undersökning ”Kvinna, skulle du avstå från kaffe för bevarad bröststorlek?” och klicka i ”nej”.

”Vi” är i klar majoritet.

I helgen kan det vara biodags. Eftersom vi blev tagna av Shane Meadows förra rulle ska vi ta dottern i hand för att se Somers Town, yngste sonen och kvinnan i hand för att glo på Flickan och räven och på egen hand ge oss på Woody Allens senaste, om inte annat för att Barcelona tydligen har något med saken att göra.

Så vi har att göra.

”No going for burgers…”

…och nu blir det reklam!

Senaste nytt

• Fick just ett mejl om att jag vunnit en miljon euro på min mejladress. Funderar på om jag ska köpa några, muahahah, aktier.

• "Through these efforts, the world is sending an unmistakable signal. We're in this together and we'll come through this together," har jänkarnas president meddelat.

• Marknaden har käkat för mycket kinesisk välling, sade kvinnan nyktert – och det redan häromkvällen.

• Lindsay flydde till paradiset, meddelar den något större kvällsdraken.

• Kriget i Irak har kostat jänkarna 562 miljarder dollar. Förresten, när du läser det här har det troligen kostat lite mer.

• Handeln med derivat uppgår till 1.000.000 miljarder dollar. Vet du inte vad derivat är? Det vet ingen annan heller.

• Klar seger för Barack i svenska riksdagen, meddelar tidningarna.

• Rafael Edholm har sparkat sönder en monter.

• Vad höll Rhapsody in Rock-gänget på med sommaren -99? Förutom att sjunga falskt? Tito, och då menar vi inte den där alliansfria gamle juggen som Slas byggde järnvägar åt, blir nio år senare finkad eftersom hovrätten sätter utomordentligt stor tilltro till samma utsagor om vad som hänt barnflickan, inklusive i ett senare skede det då sexåriga barnets berättelse, som tingsrätten underkände helt.

• Hjälp! (”Carola gör comeback”)

• Band med vänsterhänt gura eller bas har oftast nåt som andra inte har, uppger en säker på saken källa.

Dags att hitta baskern och annat smått och gott

I dag har vi som vanligt förlagt vår agenda. En del måsten är naturligtvis avklarade: vi har vaknat, kaffe har vi druckit (mokabryggaren gör jobbet och är redan åter på g!), jycken har fått sina behov tillgodosedda runt udden (där vi fick bekräftat att det är höst och att det inte finns någon återvändo), och vi har borstat tänderna. Allt annat som vi skulle göra, tja vad gör man är man inte vet vad man ska göra? Så vi funderar på saken. Fast vi ska till vår tobakist för att lägga lite krut på spel och dobbel. Vi tror inte på börsen. I stället helgarderar vi Zlatan & kompani mot de portugisiska bollartisterna i kvällens drabbning, inte för att de stoltaste av vikingar (just det, islänningarna är helt ute ur leken, man kan tydligen lägga ett bud på landet på Ebay) ska ha någon reell chans men som alla rättrogna vet så kan vad som helst hända i fotboll.

Däremot inte i ett system som hela tiden snackar om marknaden.

Vi är fortfarande tagna av räknandet av årsringar på den nedtagna almen, ett drama som vi följde på plats; runt 175 kommer vi ledigt upp till.

Jörg Haider har till slut kört ihjäl sig.

Och världens fetaste man har dött, meddelar den något mindre kvällsdraken.

Mona Sahlin har tagit DN:s ledarredaktions testuggeri om den enda vägen för att visa regeringsduglighet till sitt hjärta. Det vill säga göra samma sak som alliansen. Fast sen skulle visst Ohly få vara med kanske, eller nåt, när hon kanske insåg att det inte var ledarredaktionen som sitter inne med eventuella svar.

Vem tror han att han är, kanske ni undrar med anledning av att vi satt som limmade vid telefonen häromdagen och väntade på att få höra Horaces röst från andra sidan. Men det var helt enkelt så att någon hade läckt (möjligen nummer 7, det var liite svårt att höra liraren som ringde dan innan). Okej, vi kan ha hört fel, det kan ha varit nästa års pris det gällde…

Men okej, årets snubbe verkar sympatisk och inte bara grodlårsätare och med vidare vyer än så. Dessutom har ingen jänkare läst honom, vilket gör att han står utanför allt slags kulturskymning.

Nu kallar mokabryggaren.

Räkna rätt

Det är inte så att vi försöker härma en storhet på just denna planhalva, men vi passade på att lägga på en slapp mitt på blanka förmiddan eftersom vi plötsligt blev tvungna (aaah, det är minst sagt…underbart…) eftersom vi för att säkerställa könsmaktsoordningen sedan tidig morgon kollektivstädar huset tillsammans med ledig kvinna (det sk sexmånadersrycket, en del ungdomliga badattiraljer har äntligen hittats, och det är ju så dags nu) – och det just en dag som denna när man måste ha bajenbrillorna på under de små pauser som uppstår i det för årstiden kolossala solgnistrandet på den gistna träbänken till mokabryggarens idoga mullrande, för den får ligga i den med. Hur som helst, vi knoppade resolut in, för det behöver man när man kört dammsugare, och vi vaknade till slut utvilade och på hugget med
But as the wind changed direction
The temple band took five
The crowd caught a wiff
Of that crazy casbah jive
i skallen.

Varför?

Ingen aning. Det är inte mycket man vet, faktiskt. När vi rattade dammsugaren som den värsta Jacky Ickx nynnade vi på Julia (…So I sing a song of love, Julia…), och varför vi gjorde det har vi inte heller nån aning om.

Så nu sitter vi åter på den gistna träbänken, har slutat gäspa, har brickorna på och väntar på mokabryggarens vackra sång. Vi laddar nämligen för full mugg, den vita med världens snyggaste emblem, och kliar jycken i nacken under tiden. Ifk skattefusk, änglarna, glennarna, kalla´rom vad ni vill, väntar de grönvita heroerna i kväll där nere på rikets baksida. Vi har läst att Tony G varit däckad men tar tåget för att han inte vill missa matchen, som han kommer att se från läktaren iförd typ headset för att inte smitta ned truppen. Vi håller tummarna för de rätta direktiven. Och vi håller samma tummar för att se Castro-Tello på planen. Vi tycker att han hör hemma där.

Fredrik Söderström stannar för övrigt hemma.

Förra årets tillställning där nere väcker ett visst obehag, när vi tänker närmare på saken. Den gången gjorde Bajen det väl enkelt för älgarnas, förlåt, änglarnas kantspringare att komma runt och hiva in bollen i boxen. Årets säsong väcker förvisso (nu låter vi som Kalle Bildt men så är det) också ett visst mått av eftertänksamhet, men vi har inte gett upp. Det är arton poäng kvar att plocka hem och Bajen kan… bli fyra.

Allvarligt talat: just nu nöjer vi oss med en seger.

Mokabryggaren har sjungit färdigt. Dammsugaren har tystnat. Och nu kom yngste sonen hem från plugget iklädd snygg mössa käckt på svaj.

Apropå den finansiella härdsmältan kunde vi redan för hundra år sedan tala om att det skulle gå åt helvete. Och vem som skulle få betala kalaset.

Rena grekiskan

Vaknade med en melodi i skallen. Och nu vet jag att det tar tio minuter att bli förkyld. Men så går det när man går av bussen och står där och väntar på att bli hämtad i bara kortbyxor och i stället för vågorna hör bilarnas dån. Tillbaka från solen, värmen, havet, kontemplationen. Aaahhh…

Grekerna är stolta, med all rätt. Hör bara: dom uppfann alfabetet, demokratin, bögeriet, olympiska spel och de grekiska gudarna, för att ta några exempel. Att sitta på en balkong och glo på havet väcker nämligen tankar. Penna och papper, man påbörjar något lätt pekoralt, vet att man gör det, lägger ned idén, och när man filosoferat halvfärdigt kommer syrran från jobbet och sen går solen ner och man sitter fortfarande i bara linnet och käkar grannens oliver och pokulerar och lyssnar till havet och skrönorna och allt är svart därute där havet hörs och en liten raki (okej, två) därtill. Man vaknar i natten och hör fortfarande havet.

Sen tar man ett morgondopp medan solen åter tar allt i besittning och man hittar en fin sten och kastar en macka. Långt där borta på andra sidan står kanske Khadaffi och gör detsamma. Funderar han på samma sak som en annan? Kliver vi verkligen ner i samma hav? Man undrar; man blir lätt tänkare av rang under omständigheter som dessa.

Detta om detta.

”Välkommen tillbaka till verkligheten”, sms:ade kvinnan när det var dags att vända åter, och man insåg att det var lika bra att ta tjuren vid hornen. I dag väntar alltså Trelleborg på Söderstadion. Med skånska ögon är det ett lag som lämnat de himmelsblå pågarna bakom sig i tabellen, vilket iofs kanske inte säger så mycket. Hur som helst, Anledningen stavas troligen Prahl. Trelleborg är alltid en präktig Bajenmina. Av erfarenhet vet vi att det kan gå hur som helst. Vilket lag som är bäst råder det dock inget tvivel om. Det hjälper inte. På senare tid har de grönvita heroerna gjort allt annat än samlat poäng i ladorna. Sånt sysslar alltid Prahls lag med. Vem vet, Trelleborg skulle kunna bli ett nytt Kalmar. Man börjar med åtta mittbackar…

Huga.

Men vi ska göra vad vi kan redan i dag för att hjälpa till att återställa ordningen. Halsduken är med. Och snytpapper.

Melodin i skallen? Tja, ibland är det liksom lite måndag hela veckan över det hela. Eller nåt.

Nummer tio

Mera kaffe. Eftersom vi ändå håller på att fundera:

Spelsystem

Kaffe. En tagg. Stilla. Vi glor på gräsklipparen. Det är ju söndag. En koltrast fjantar runt. 0–0 mot Albanien. Kenta fyller 60. Jycken väntar tålmodigt. Snart ska vi sätta fart.

Pia for president

Som sagt, och vi andas ut: OS i Pongping är över. Det lär vara de stoltaste av vikingars sämsta olympiska spel sedan Aten 1896, men vi säger bara en sak: det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit vårt sämsta OS sedan 384 f.Kr.

Fyra år senare slog vi som den minnesgode vet till med första guldmedaljen, alltså sekelskiftesspelen i Paris, i den ädla grenen dragkamp, fast det blev en halv eftersom vi ställde upp ett gemensamt team med de danska kraftkarlarna – och vem tog hand om medaljen?

Vi har av den anledningen haft ett meningsutbyte mejlledes med den sedan en tid lyckligt återbördade schweiziska nian där vi anklagade Schweiz för att ha stulit två guld från oss i jämmerdalen, i tennis och cykel av alla sporter, och fick till svar att tobleronefolket visst ”stjälade” gulden.

Pia Sundhage, jänkarnas demoncoach i OS, är förresten värd vår beundran. Folk ”brukar smälta” när dom får en kallelse till Vita huset, läser vi. Men inte Pia. ”Vad ska jag där och göra?” Det är helt i vår smak: det är inte Pia Sundhage som skulle sola sig i glansen av George W Bush, utan George W Bush som skulle få sola sig i Pias glans.

Har vi lärt oss något mer? Sedan en tid har vi lärt oss att varannan gång vi går ut regnar det och varannan gång kan det vara solsken. Variatio delectat.

Som i morse. Morgondoppet i i solsken och sedan ur vattnet i regn. Sen drack vi naturligtvis kaffe, växelvis en klunk på den gistna träbänken och nästa i dörröppningen. Jycken blev halvblöt. Som taggen.

Från Brösarps backar har det sedan en tid dykt upp ännu en målis i Bajentruppen, har vi förstått. Johannes Hopf heter han, och om honom vet vi inget mer än att han lär vara en oskolad talang. Vår tro är att många målvakter är oskolade talanger. Bajens trupp i år måste förresten vara historiens till numerären största, i klass med de de stora elefanternas på kontinenten.

Erkan blir tydligen inte norrman. Varför man skulle flytta till en klubb som bevisligen är sämre än Bajen (det är iofs i princip alla)? Oljan?

Fast norrmän är inte överdrivet förtjusta i att plattånga håret åt andra, det kan vara bra att veta.

Yngste sonen har dragit ut en tand. Vi satt på parkett för att hålla hand om det behövdes – eller om det var tvärtom. Det var snudd på det värsta vi varit med om. Hade ingen aning om att man använde skruvmejlsar direkt från verktygslådan till sånt. Dom fick till och med hämta en tång som fanns i ett annat rum…

Vi har haft mejlkonversation ungefär en gång i veckan sedan några år med en gammal kumpan om att få till en utgång. Det kanske blir av på måndag. Vi säger kanske, för vi har varit med förr.

Får vi se ytterligare en planerad fotbollsplan i närområdet? ajk tycks inte alltför pigga på den nya nationalarenan om dom inte får dra in alla stålar själv när dom är på plan och efter bästa förmåga försöker sparka bort bollen (men det kanske dom får när Fotbollförbundet dragit i vissa trådar). jurgårn, då? Vem bryr sig, men till Globen vill dom ju inte, påstås det. Och Bajen? Jag säger bara en sak: Vi hinner med ännu ett val innan något händer.

Och nu regnar det igen.

Så vi kör en gammal favorit i repris. Vi är för återvinning.

Med liv och lust

Svenska cupen i fotboll är i år såhär långt en fullständig succé – vilket med tanke på att det är ett fullständigt misslyckande är en bedrift. Fotbollförbundet får sina idéer för att popularisera sporten från en hatt med lappar i (storlek 56, Lagrells swingpjattepok), och då går det som det går. Helt plötsligt tar ingen cupen på allvar, det vill säga om man lyssnar på storlagen som fått respass, eftersom den inte går att ta på allvar, påstår dom när dom är ute ur leken. Sure. Eller för all del: You bet. Vinna gäller, och Bajen är med i rejset. Sirius också, för den delen. Grattis!

Och Landskrona.

I morse tog vi ett varv runt udden. Jycken var såklart med. Vi såg ut över det blyblåa vattriga vattnet. Tyvärr, inga ubåtar att rapportera. Ringde Bildt men möttes av en telefonsvarare (gäller det.. tryck tre, tryck fem, tryck sju...) Vi huttrade, lade planerna på ett dopp på hyllan och gick hem för att få saker och ting gjorda.

Kvinnan i huset, som i går kväll på hemväg från kulturknuttemiddag såg tre rävungar ohämmat leka på andra sidan viken, har för övrigt fixat java innan hon försvann igen, fråga mig inte hur. Ett ögonblick såg vi solen på den gistna träbänken. Sen såg vi moln. Vi fimpade, gick in. Inte ett ögonblick för sent. Regnet smattrar febrigt mot fönstret. Disken står där den står. Men kaffepannan jobbar på. Fattas bara.

Alla andra håller också på med sitt, vilket gläder oss. Äldste sonen har helt sonika fått smak för att gå i skolan, nu när tolv års nedräkning nästan tagit honom hela vägen i mål. Och i kväll tar dottern nyss hemkommen från norsk skolresa mamman i handen och går på fyratimmarsrejs på Dramaten. En annan plockar upp yngste sonen efter fotbollsträningen och går på rockskolekonsert. Schweiziska nian rockskolebandkonserterar nämligen, för så är det: i den moderna kommunala musikskolan som iofs inte är så värst kommunal längre utan en affärsidé som inte bär sig tycks hela idén vara att man ska uppträda inför publik. Man måste köpa biljett för att uppleva idén. Någon måste ju betala, eller hur? Vi har snart sprungit på lika många konserter som föräldramöten. Nyhetens behag lägger sig sakta, jag lovar. Nian, som lirar klaviatur när hon inte hanterar trummor, är inte heller så värst pigg på det hela, även om dom tydligen i all bråte ska spela nån Nirvanalåt, men vi ställer upp. Vi har dock lovat oss själva att inte vinka eller på andra sätt utmärka oss. Vi får se: många band kan det bli.

Två saker har förresten gått oss spårlöst förbi: hockey-vm och Brolle. Brolle? Vad är det?

Som vanligt är Sverige storfavorit i schlagerdramat. Skönt.

Tillbaka till verkligheten. I går var det Sunny i skallen för hela slanten. Visst, larvigt, men ändå. Vi är sådana. Förutom helt sent då vi tuggade i oss lite Cocorosie eftersom dottern som numera springer på Dramaten värre än Norén på sin tid sett Hamlet som tydligen gick omkring med döskallen i näven till just det och hon blev såklart nyfiken. Nian hade naturligtvis en drös som vi tankade över. Ärligt talat: vi begrep ingenting. Vilket vi ser som ett tecken på att vi inte är helt pantade. Vi blev till och med lite arga. Kanske just därför, men i dag har vi gått vidare musikaliskt. Både framåt och bakåt. Den här skulle vi inte ha något emot att få oss till livs i kväll.

Nedräkning

Vi har känt något i luften. Frågan är bara vad det är.

Inte nog med det. Visst, vin i muggen och en tagg i näven men vi bävar redan inför morgondagen: kaffet är på upphällningen. Möjligen skickar vi kvinnan, som är på kulturknuttemiddag gubevars och lämnat åt en annan att upprätthålla könsmaktsoordningen på egen hand, att på vägen hem införskaffa dylikt. Vi kunde naturligtvis själva ha gått till favorithökarn, men vi gitter inte.

Såna är vi.

För det är något i luften.

Besvikelse, kanske?

Tillhör ni dem som såg ryska ubåtar i parti och minut för tio till tjugosex år sen? Ni var rätt många. Till och med en annan skyllde en gång på att vi trodde att det var en rysk ubåtsbas som vi upptäckt när vi satt i baksätet först en annan och sen en polare i en polisbil efter att oförhappandes kommit in i en röd lada till varulager på vischan som tydligen var larmat. Klockan var fem på morgonen. Sjön nedanför oss var Mälaren. Nånting slog i vassen. Var det verkligen en gädda? Den snälla konstapeln vid ratten, som onekligen hört det mesta antar jag, låste bakdörrarna med ett klick, suckade, vände sig om och sade: Om det nu var en rysk ubåtsbas, vore det inte bättre om ni kontaktat till exempel polisen så att vi kunde ha kontrollerat saken?

Joo, sade vi en aning skamset.

Sen klickade dörren till och vi fick vingla därifrån.

Carl Bildt, där har vi en annan som också gick i gång på ubåtar.

Minkar trodde vi aldrig på. Carl Bildt möjligen, men inte en annan. Minkar kan möjligen vara spetsnazlirare men inte ubåtar. Inte ens dom där riktigt små som ni också såg i parti och minut.

Vi har sett Amalia där ute bland kobbarna. Vi har också hört henne stånka förbi. Varje gång har vi tänkt: vafalls, en rysk ubåt! Jaså, Amalia. Skit samma, vi ringer.

Militären måste ha något att göra, har varit vår tanke.

Numera ska den lilla återstoden av försvaret, om man tar bort alla miljoner officerare som lirar biljard på mässen, försvara vår olja och heder etc på annan ort.

Numera när man ringer efter att ha sett Amalia puttra förbi kommer man bara till en telefonsvarare. Med tonval; ni vet gäller det… tryck tre, tryck sju, tryck sex, tryck två, tryck åtta…

Fast på den tiden var det alltså ryssarna som var elakast. Inte nog med att de var ryssar, de var också kommunister.

Vi är alltså en aning besvikna på att inte få ha Amalia i fred.

Nu ska vi slå kvinnan en signal. Det är ju en dag i morgon också.