Svenskt värre

Lite på g. Desto mer snö. Jämmerdalen är sig lik. Närmare bestämt: svensk vit blasksnö. Dock: Vi är en smula lediga, mokabryggaren har mullrat, matten tog jycken på promenad och vi har till tretåren efter första taggen i det största morgonbladet läst att partiledare Åkesson tycker att Jackie Arklöv utan tvivel är svensk men att Maciej Zaremba enligt samma partiledare inte riktigt hör hemma i den kategorin. Alltså ”svensk”.

Är partiledare Åkesson i sin tur riktigt ”svensk”? Vi är inte säkra på det.

Ryggen som sade ifrån har tagit sig. Vi har naturligtvis hängt med i tidens gång, men inte riktigt kunnat stå upp för saken som för dagen varit aktuell. Internationella kvinnodagen, för att ta ett exempel, firade vi genom att sova en timme extra. Mellan varven har vi till råga på allt dragit strån till stacken. Mellan varven har vi dessutom ansett att tennismatchen mot Israel skulle ha stoppats, eftersom politik och idrott hör ihop, särskilt med tanke på hur matchen slutade.

I vår summariska genomgång av tidens gång sedan sist har vi kommit fram till att vi faktiskt har gjort årets hutterdebut på läktaren, när Bajen besegrade Örebro på Stadshagen. Vi såg nu inte hela tillställningen eftersom vi sista kvarten var tvungna att efter bästa förmåga rusa iväg för att dra strån till stacken, men vi säger bara: Igor Armas! Killen, eller om man så vill ”fyrtornet”*, visade klass på alla punkter: Koncist passningsspel, läcker räddande bizikleta på mållinjen, kalasmålnick på hörna och offensiv tjurrusning efter bolluslingen som fick publiken att äntligen jubla.

Annars var det inte mycket bevänt med offensiven på de fötter (läs ”för dagen träben”) som ska tillhandahålla den. Men det är klart, det utmynnade trots allt i två fasta situationer som gav mål. Lolos patenterade frisparksbalja var för övrigt intressant att följa, särskilt förspelet. Ett par av kexjepparna höll på att mixtra med avstånd, boll, knuffande, vad ni vill i all oändlighet, men vad hjälpte det? Alvbåge stod staty när bollen singlade ner i hans vänstra hörn.

Drar vi några växlar på det vi såg? Inte många. Att Davies snackade till sig rött kort kanske beror på att han numera är svensk nog för att tala klarspråk på hjältarnas språk? Och ordentligt svenskt vinternedtränad?

Sen lär ett slags Bajen 2 lirat en match direkt efteråt, men den har vi redan förträngt. Eller nåt.

Vi har haft glädjen att le en smula åt annat. Schweiziska nian har varit på återbesök i sportlovstider för att fraternisera en smula med diverse goda vänner som håller igång kontakten efter bästa förmåga. Det gläder oss. Svenskan sitter dessutom fortfarande som en smäck, med diverse intressanta mysko böjningar och betoningar här och var. Vi ska försöka få in ”på momenten” i nästa Saol, för att ta ett exempel. Eftersom vi är med vår tid bjöd vi bland annat på köttbullar med fårost i.

Yngste sonen står bland mycket annat numera även för musiken. Mikrofonen går glödhet till Johnossis Man must dance och, tack och lov, Stay Free. Ett musikval som för övrigt föll nian i smaken. Trummor, piano, fiol och fotboll i all ära: ”partiet” har tagit allt fastare form. Vi har registrerat en domän där manifestet med tiden ska presenteras. Partikassan fylls på med tomburkar. En demo (på Medborgarplatsen) är på g. Partistyrelsen (fem klasskamrater) kör hårt. Vad månde bliva?

Hela detta blogginlägg genomsyras som ni ser av ”svensk” kultur, tro inte annat. Och snart är det dags för allas vår hollywoodska Che att åter ta våra biografer i besittning. Del två är på ingång alltså, och Steven Soederberghs rulle i all ära, men vem kan nånsin slå Omar Sharifs rolltolkning av ”The Most Controversial Rebel Of Our Time! With a dream of justice, he created a nightmare of violence!” (eller för all del Jack Palance som Fidel…) i rullen från -69, som tagit plats i "The Fifty Worst Films of All Time (and how they got that way)" där den får samsas med storheter som ”Godzilla vs. the Smog Monster” , ”Dick Tracy vs. Cueball” och ”Santa Claus Conquers the Martians”, för att nämna några.

Vi reser oss, ser ut, går ut – och ser att snön fortsätter falla. Men en rosslig svensk koltrast tar upp kampen.

*Dansk högkultur, kom vi på, och ska vi vara ärliga så kändes Armas ”mer svensk”.