Skönsång

Morgonpromenaden med jycken gick som en dans. Det blev en riktigt bra kväll. Och vem har sagt att tio tusen till övervägande delen män inte kan sjunga och dansa tillsammans?
Fotboll är, som alla riktiga kulturyttringar, en orgie i plattityder. Jag nöjer mig med en. Det är visserligen ännu sant att i fotboll kan allt hända, vilket inte är möjligt till exempel på teatern eller biografen, i poesin eller feministisk retorik, men det beror inte på att ”bollen är rund”. En riktig fotboll lever nämligen. Det som gör att fotbollen är den i särklass viktigaste leksaken för riktiga kulturälskare är nämligen dess frånvaro av absolut rundhet, the absence of roundness. Gärna väldigt rund, men en helt rund fotboll är en död fotboll.
Väder och vind, fel på dobbarna eller inställningen, allt har naturligtvis betydelse för slutresultatet. Men det har det alltid i alla kultursammanhang. Det som lyfter fotbollsspelandets ädla konst och konsten att se på fotboll över allt annat är att en riktig fotboll både är och uppträder, för att tala fysik, som vågrörelse och partikel. Lite Schrödinger och Einstein, alltså. Man vet vad det handlar om men kan inte sätta fingret på vad det är fråga om.
En sak till. Fotbollens dödgrävare tror att gräset är grönare på andra sidan. De som förordar plastgräs vill nog gärna se en helt rund boll. Och spel inomhus. Ingen vind, inget regn, ingen påverkan. Då vet man ju vad man får, tänker dom. Just det. Den totala förutsägbarheten. Meningslösheten i att se på och sparka på en boll.
Nej, tacka vet jag tio tusen inlägg på Söderstadion i kyla, solsken eller regn. Vore man tokig skulle man kunna räkna ut att niotusensexhundraåttiosex hamnar åt helvete. Men tack vare fotbollens orundhet kan man aldrig vara helt säker på vilket inlägg som hamnar rätt och som får tio tusen kulturvänner att sjunga, hoppa och dansa tillsammans. Tre ett mot Häcken är ett bevis på det.

Tillökning

Varför är det så kallt? Jag vägra byta tillbaka från shortsen. Jycken har fått en omgång med krydd- och vitlöksavkoket och irrar för ögat planlöst omkring bland snåren, men nosen insuper allt det goda som hänt. Till slut uträttar hon sina behov tillräckligt långt in ett buskage utom räckhåll för bajspåshussen.
Vi har blivit med båt. Under helgen dök en fyra och en halv meters styrpulpethistoria upp utanför huset och pockar på uppmärksamhet. Den heter pil fast på engelska, är vit och har alltså ratt. Samt utombordare. Sonen fick med sig mamman och har fått som han ville. Jag kliver runt om båtsläpet och ser ut som om jag vet vad jag gör. Skrovet ser helt ut. Jag lyfter på huven och glor på motorn. Jag vet att den är från -84, enligt förra ägaren. Och sen? Begriper ingenting. Kan ingenting om oljefilter och tändstift mer än att de bör bytas och göras rena. Skitigt är bara förnamnet. Åker gärna båt, men turar helst mellan Helsingborg och Helsingør eller med en bärs på soldäcket på en Vaxholmsbåt. Visst har jag drömt om att kunna skruva isär och sätta ihop och med ett oljekladdigt finger peka på nån tingest och uttala visdomsord om varför det inte fungerade och nu fungerar det. Jag blev inte ens med moppe. Men vissa drömmar känns ju mindre viktiga. Jag kan tanka bilen. Ett par gånger om året tar jag emot en nedoljad räkning av en snubbe som gjort resten och som säger att vi bör fixa nåt. Men jag nöjer mig med att tanka. Nu misstänker jag att det inte finns någon återvändo.
Grannen kommer förbi, kan allt om båtar och säger att vi behöver byta nåt filter det första vi gör, och efter tre sekunder har jag glömt vad filtret heter och vad det gör för nytta. Hur många filter finns det? Ett båtköp ställer saker på sin spets, jag lovar. Kan jag lita på att mamman lär sig vad man bör veta och hur man utför ritualerna och att jag i gengäld kan åta mig att tanka och nån gång få köra båten? Vågar jag tro på att sonen tar sitt ansvar som ung man och lär sig handgreppen? Kommer han då att få problem med feministerna? Eller måste jag göra det som en man måste göra?
Alla andra ser möjligheterna. Jag ser problemen. Det finns med andra ord ingen återvändo. Vafan kan det vara för jävla filter? Vem använde polygriphelvetet senast?

Skådespel

Natten har upplysts av blixtar och dunder. Söndag, så vad passar bättre än att helga vilodagen. För exempelvis sjutton år sen hade jag denna dag förslagsvis gett bakfyllan ett ansikte och tänkt aldrig mer. Men nu? Den enda tanke jag hinner tänka är tänk om jag fick tänka en tanke till slut. Jyckens morgonpromenad går raskt undan. Barnen transporteras till träningar, matcher, picknick i skolan för ettorna och fram och tillbaka, och tränings- och matchställ och matsäck ska fixas och väl hemma sysselsätter sig alla och kompisarna med olika projekt medan jag letar efter byteskäder, flytvästar, spik och hammare och en försvunnen sko, och mitt i allt annat är jycken spårlöst borta och alla letar febrilt överallt i grannskapet i en halvtimme tills något snille får för sig att vända hem för att kolla ännu ett rum. Där är hon instängd, lyckligt tuggande på den försvunna skon. Hon har en fästing ovanför högra ögat.
Vad hade jag mer sysselsatt mig med en natt för sjutton år sen? Hade den haft premiär så hade jag i alla fall inte glott på ”Good Morning, Vietnam”, som jag gjorde nu när jag inte ägnade mig åt skådespelet över himlen.  Då hade jag tänkt stora tankar om myternas och lögnernas marknad och om hur the good guys, förlorarna, trots allt får skriva historien och jag hade vägrat se skiten, hur bakfull jag än varit. Nu nöjer jag mig med att konstatera att jag på grund av dumburken sett ännu en fullödigt banal film som jag varit förutan men inte längre.
Men är jag humorbefriad? Filmen kanske var jättekul? Har den något att säga om feminismen? Hur länge sen är det jag var bakfull? Jag börjar fundera på saken när mamman kommer springande med pincetten. Hon har en fästing i nacken.

Styrpulpeter

Regn. Vädret har ändrat karaktär. Jycken sover trots alla dofter tungt under det runda köksbordet. Runt om sitter grabbarna i familjen och en och annan grabbkompis. Mamman är på fest på sitt håll, samma sak med dottern. Vi äter spagetti och köttfärssås och snackar styrpulpeter. Eftersom vi har gäster är ketchupen framme. Men inget vin för jag ska hämta dottern. Klassfest och risk eller chans att det blir ryska posten.
Vet inte om ”långtradare” är lika populärt som förr. Tjugotvå minuter var klassrekordet. Det gick inte att undvika dregel. En del dreglade mer än andra, har jag förstått. Den som jag helst skulle ha dreglat ned vågade jag aldrig föreslå en långtradare. Sanningen är att jag rodnande aldrig vågade föreslå att just vi två skulle göra något annat än skaka hand. Andra fick sin beskärda del av dreglet, det gick liksom av sig självt. Men att vara blyg och kär är inte helt okomplicerat, är min erfarenhet.
Mamman är också på klassträff, modell femton, tjugo eller tjugotvå år efter första eller sista gången. Ska fråga henne om hon minns vem som dreglade mest.
Undrar om antalet upplevda långtradare och deras respektive karaktär har haft betydelse för vilket jobb, vilken lön, vilken bostad och vilken feministisk ståndpunkt man har?

Milkshake

Vädret är sig likt. Alltid något. Jycken passade på att äta upp en odefinierbar hög under efter lunch-promenaden. Vitlök och en dusch med blomstersprutan med kryddavkok ska hålla fästingarna borta. Jag tror inte på nervgift.
Lördag och huset invaderat av barnens kompisar. Trots den tidiga timman är mamman redan på väg till en fest. Jag gör kravmärkt milkshake på jordgubbar, blåbär, glass och mjölk i största kastrullen, pytsar upp i största glasen med var sitt stort sugrör, delar ut och funderar. Jag tror att Feministiskt Initiativ vill lägga beslag på begreppet den lede fi. Ryssarna tycks ju vara ur leken för tillfället, så det ska nog gå bra.  Då för tiden, när det begav sig, var det ju en dröm att spöa sovjeterna i hockey. Någon enstaka gång hette hjälten Bengt-Åke och innan dess Högosta. På andra sidan fanns den omöjliga stora röda maskinen med Firsov, Maltsev, Charlamov, hederssvensken Krutov och Larionov. Men nu? Vem är hjälte och vem är fiende? Vem bryr sig numera om hockey?
Fast ett sätt att få upp intresset kan ju vara att herrlandslaget får möta damlandslaget. Tänk att få se Tre Kronor–Tre Kronor. Typ The animals versus The others.

Funderar

Solen tittar fram. Det kanske ljusnar? Morgonen var fästingfri, åtminstone vad jag kunde se på jycken efter vår morgonpromenad.
Jag kan göra flera saker samtidigt, så jag passade på att fundera på det här med män och djur när jag hängde tvätt. Är vi djur? Det tycks vara en populär idé, och som kanske tar över det här med att alla är feminister. Själv håller jag det inte alls för uteslutet att män är djur. Det lustiga i sammanhanget är att påståendet att män är djur används som ett sätt att skilja männen från alla andra människor. Jag vet inte riktigt vad alla andra människor är enligt det här sättet att dela upp mänskligheten, men så mycket har jag förstått att just det faktum att män är djur inte är något att skryta med. Vi spelar liksom i en annan division än alla andra. Är det möjligt att jag har mer gemensamt med jycken, alla fästingar, grannens katt och koltrasten som väcker mig vid tretiden än med alla andra människor? Finns det i så fall skillnader oss emellan? Barnen tycker ju om både mig och jycken, medan fästingarna får stå ut med att vara oälskade.
Funderade ett ögonblick på att fråga barnens mamma om vad hon anser om saken, men kom fram till att hon skulle tycka att jag var larvig.
Hur som helst måste jag komma ihåg att än en gång påminna henne om att vända byxorna ut och in när hon lägger dem i tvättkorgen.  

Denna dag...

Molnen hänger tunga. Är det symboliskt för vår politiska klimat? Dessutom har jycken en förmåga att söka upp fästingar. Vad betyder det? Vill vi ge våra djur halsband med nervgift?
I dag ska jag handla på Konsum. Jag vill inte vara politiskt korrekt, men ibland saknas det alternativ. I går lyste den kravmärkta blodpuddingen med sin frånvaro. Däremot var det extrapris på oxfilé. Jag håller igen: bearnässåsen gjorde jag på 20 gram smör i stället för som brukligt är 25. Alla åt med besked, utom förstås familjens vegetarian. Men hon försäkrade att såsen lyfte kikärtsbullarna. Och efteråt? Jag är feminist såtillvida att jag står där med disken.
Någon har stulit minsta barnets cykel. Jag är inte för dödsstraff, men vissa saker tycker jag är oförlåtliga. Ändå vill jag bara att alla ska vara lyckliga.