Vi ångar på...

Magisk kväll i Fredrikstad, sade kringkastningens kommentator efter den norska frisparken fyra minuter före slutet som fick äldste sonen att slå i dörrarna och försvinna in i mörkret i sitt rum. Sen smög vi dit, knackade, snudd på övertid, och sa: Vet du vad? Vill du ha fler anledningar att få skrika? Det är straff.

Och nog var det en magisk straff av Eguren.

Sen tappade vi helt internetkontakten när Charlie Davies rundade sin snubbe. Som kom tillbaka när Tony stod där med tårar i ögonen.

Nu kör vi!

Det kan räcka med ett Bu!

Man ska inte säga för mycket hur det egentligen ligger till, men jag såg sista tolv när Borås stolthet tog sig an Valencia på en sjöblöt konstgräsplan, och det sparkades snett och vint från alla håll och kanter och snudd på superlativer haglade över Elfsborgs inställning och spel från kommentatorerna, och en gång tog Valencias lirare hand om bollen och passade varandra typ hundra gånger trots rotblötan och avslutade det hela med ett snyggt instick och sen dundrade Villa in returen till 2-1, och det kändes som om dom inte direkt förtog sig utan mest förundrade sig över de gulas inställning som om det gällde livet eftersom matchen egentligen var död sen två veckor.

Och det kanske det gjorde trots att matchen var död.

I morse stod jag på huvudet i vattnet. Igen. Det känns faktiskt som om man slåss mot elementen.

Jycken springer mest omkring och morrar samtidigt som hon släpar runt på ett uppluckrat tuggben som passerat gränsen för aptitligt. Men det tycker inte jycken. Det har väl nåt med ryggmärgen att göra.

Kronberg ser vättar och toppsosse drog av – just det, här är ett tankstreck – utan kvitton, meddelar den mindre kvällsdraken.

Nu kommer hösten, meddelar Aftonbladet.

Annars fortsätter Allyson Felix att på alla sätt och vis imponera på en annan framför dumburken, vilket vi uppskattar.

Norrmän tror inte bara på vättar – dom tror på allehanda rykten. Folk i Fredrikstad är rädda för Hammarbys fans, meddelar nån jeppe på den norska kringkastningen som ett faktum och ber i samma andetag om ursäkt för att man passat på att sända bilder av andra svenska fotbollsklubbars toksupporteruppträdande för att bevisa hur just alla dessa skönsjungande svärmorsdrömmar som tagit sig till Fredrikstad för att stödja de grönvita heroerna i deras marsch mot vidare Uefakval uppför sig. Att visa dessa bilder som man nu visat är tydligen deras journalistiska ansvar att publicera, om man får tro jeppen.

Hur kan det komma sig att Bajens supportrar, om man får tro jeppen, har ett så dåligt rykte i Norge att folk knappt vågar gå på kvällens match? Har det något med det journalistiska smörjmedel som kallas det publicistiska ansvaret att göra?

Hur kan det komma sig att en lärare på sonens skola varje gång han ser mig förundrat frågar om jag var på den senaste matchen? Underförstått: att du överlevde…

Och jag ser på honom, lika förundrat, och tänker: Vad är det för jävla skittidningar du läser?

För övrigt är vi lätt handikappade eftersom vi redan har börjat hålla tummarna. Vilket gör att kvinnan i huset får ta hand om käk och disk och allt annat som upprätthåller könsmaktsordningen. Mokabryggaren, däremot, precis som alla rykten, går att hålla i gång med två tre fingrar. Det sitter liksom i ryggmärgen.

Vi lyfter

Jaha, så är man kär igen. Är det hösten som spökar?

Kvinnan i huset säger att det har med åldern att göra. Det har det väl alltid?

Morgondopp med huvudet i först, och det kan ha varit sista gången för i år. Tycker ni att det är kallt i luften? Inte om man jämför. Annars har jycken fått sig en morgonduvning – av matten. Vi delegerar uppgifterna som ska göras med den äran. Mokabryggaren mullrar.

Sport i korthet. Äldste sonen, som tog med sig lillebror plus österrikisk typ tolvåring på besök i hjältarnas land till gamla OS-arenan när den äntligen fick uppleva riktig fotboll, och där jag naturligtvis varit en smula kär också, tyckte att BP påminde om Klaksvik. Inte desto mindre såg det stabilt ut, tycker en annan som glodde på matchen med ett och ett halvt öga på lönefabriken via dumburken. Lolos ribbträff var dessutom värd ett bättre öde.

Saaranperä is back in Bajen. Han kom, han försvann, han kom tillbaka och för på sikt. Betyder det att detta är Sulans, snyft, sista säsong på högsta nivå? Inte för att det behöver ha ett samband, men ändå? Spektakulära nyförvärv, typ Nhleko, eller om man ska vara allvarlig, typ ”Magic Hands”, har vi inte sett skymten av, men det är ju två dar kvar av det så kallade transferfönstret.

Förr när det begav sig stod man i kurvan och glodde när Linda Skoglund skulle i startblocken på hundra meter på DN-galan i OS-borgen. Nu sitter man framför dumburken och ser Allyson Felix i en annan tidszon rinna i väg på två hundra på försök. Såg bra ut. Tro mig. Upplyftande.

Fredrikstad står på menyn. Hur vi kommer att uppleva den upplevelsen på hemmaplan vet vi inte men vi tror på det bästa eftersom vi blandar gnäll och stön med att se möjligheterna. I allsvenskan tycks tre springa och sparka-gäng varav ett på alldeles för nära avstånd fått ordning på maskineriet och kan bli svåra att rå på, om man nu ska gnälla lite, men vi har fortfarande inte gett upp. Bara så ni vet.

Och så har vi förstås Manu Chaos nya platta på inköpslistan. Och det kanske redan i dag. Inte nog med det: karln kommer till stan, och vi kommer att vara där.

Sånt kan få en förtida höstdepp att släppa taget rätt ordentligt.

Som en annan Johnny

Vi har bestämt oss för att en gång för alla för i år genomlida en kort, förtida höstdepression nu när sommaren fortfarande bestämmer över klädval, jyckens morgonpromenader, morgondoppens art, kaffets styrka etc. Så att det är klart när det liksom verkligen gäller. Så att vi inte har nåt att skylla på när det är dags.

Sen undrar vi varför lönefabriken lyckas blåsa i visselpipan inte bara när det var dags för jugårn och Halmstad (känns iofs rätt okej såhär efteråt) utan även när de grönvita heroerna först ska inta Stadion för att köra över BP ännu en gång för alla och därefter ska spela skiten ur Råsundabetongen när aikås ”alla världsstjärnor” (för att tala grannens hybrisspråk) sätts på plats på ”hemmaplan”. Orättvist, är bara förnamnet. Men naturligtvis inte oväntat.

Vi konstaterar att Grönvita sidan… har tagit sig samman, vilket gör den förtida höstdeppen mer uthärdlig.

Panikbloggeri1 har en ställt samman en (o)trolig startelva inför BP-krossen som får oss att fälla en och annan tår.

Vi har inte mycket mer att tillägga än att vi trots alla omen ser ljuset i tunneln.

Och att vi fortfarande tror att Charlie nån gång kommer att leverera så att det sjunger om det.

Att vi inte ger upp.

Och att vi nu måste få tid att deppa lite.

Durch für gegen ohne um

Det går som en löpeld genom landet. Jag säger bara: Stanna hemma. Först var det Glenn Hysén som talade ut om ”homoattacken” i den större kvällsdraken och sade att man inte tog honom ostraffat på apparaten, I Tyskland av alla ställen, och nu är Jan Guillou, i Norge av alla ställen, som konstaterar att ”Han tog mig på snorren”, något Expressen kategoriserar som ”nöje” – om man ska tro länken.

Sensommarsolen fortsätter hålla stånd. Morgondoppet begicks huvudstupa, men det finns i bakhuvudet att något har hänt med vattentemperaturen, och just den tanken slår mig när jag väl är i luften och det inte finns någon återvändo. Sen kaffe naturligtvis, i mängd, och jycken väntar fortfarande på morgonpromenaden. Vi tänkte i vanlig ordning delegera den till matten eftersom vi är kolossalt upptagna med… just ingenting.

Plugget är plötsligt här. Maskineriet gnisslar i gång lika chockartat som tidigt som attan. Inte nog med det. Vi har österrikiskt besök eftersom äldsta sonen under sin termin därnere i dom wienska environgerna förra året gjorde stor succé hos värdmamman och hennes yngsta son så till den milda grad att dom är här en vecka och hunnit med en natt på skäret inklusive svenskt utedass, svensk skolstart, köttbullar, Junibacken och konsert med Frida Öhrn och ska till Wasamuseet och Skansen, och jag, jag kan rabbla tyska prepositioner för det bankade läraren, för övrigt lettisk krigsflykting som när han kommenderade klassen på svenska sade saker som ”Hitler byggde fina vägar”, in men inte mycket mer, så det är ingen ”tanze am rosen” när jag ska uttrycka något begripligt om hur det står till i jämmerdalen. Som när jag skulle förklara att vi nu har högertrafik men innan dess vänsterdito för att Karl Xll sköts med en knapp i huvudet när han skulle erövra Norge, av alla ställen, från danskarna och att vi folkomröstade om saken och att mer än 80 procent ville att Svensson skulle fortsätta att hålla till vänster men att vi nu sitter i samma båt som nästan alla andra. På tyska alltså.

Men sonen snackar på utan att bry sig så mycket om prepositionerna – ”Vad är det?” – och det är ju bra.

Vi har för övrigt inga planer på att få till nåt spirituellt om Halmstadmatchen härförleden. Vi kan helt enkelt inte. Möjligen på tyska – ”Donnerwetter” – men vi känner (”upplever” för att tala brunnerska) att vi ändå inte riktigt når fram.

Vi kniper käft.

Och sen ska vi till lönefabriken.

Pärlor vi minns

Vilken vecka. Hade inte slutat snarka när jag morgondök i från bryggan, och den efterföljande baljan kaffe drack jag upp innan jag upptäckte att den höll 800 grader och saknade mjölk. För tydlighets skull: trött, men det är det ju inte bara jag som är. Dessutom kan man ju alltid i såna lägen fundera på hur det ser ut i världen för att man ska förstå att man är rätt privilegierad som har en säng att fundera över könsmaktsordningen och att sova i. Om än i behov av ny madrass.

Det tog sig, och till slut kunde det ha blivit riktigt bra. Vi satt där på Råsundas läktare när Bajen ännu en gång skulle kvalificera sig vidare för att få kvalificera sig vidare till Uefacupen och hade för en gång skull lagt lite mera kulor på att sitta på långsidan och trodde att Bajen vid 2-0 spelade på internationellt Bajenmanér, det vill säga enligt Gustavssons döda matchen-taktik som dom använder i till exempel Barça, men sanningen är nog att orken tröt. Det är numera tätt mellan givarna, om man säger, och två dagar mellan matcherna och dessutom ett skitderby i benen sätter sina spår, till och med på dem som bara spelar fotboll på heltid och inte bara i huvudet på dem på läktarplats varav i alla fall en höll sig vaken med en och annan tagg som man enligt en skylt i all betongen inte fick röka men man är ju född rebell eller nåt sånt.

Fredrikstad på Råsunda bjöd på försiktig fotboll innan Bajen helt enligt planerna tog hand om taktpinnen för att understundom styra och ställa efter behag och med besked. ”Aristokraten” i norsk fotboll håller sig med en riktig kalasmålvakt, och det ska dom vara glada över, annars hade det ledigt stått fem noll innan tröttheten tog över hos dom grönvita heroerna. ”Våga skjuta, tufft att göra mål” är numera definitivt Bajens melodi, och bland alla projektiler som den svenske landslagskeepern flög omkring och styrde just utanför kryss och ribba krävdes det två volleypärlor för att få Shaaban att vända sig om och böja rygg.

Sen blev det ett tag för bekvämt och för mycket duttande och för övermodigt mot en utspelad norsk ligaåtta tillika norska mästare, som när en Petterklack i ett trångt läge vid långsidan resulterade i en reducering som inte såg alltför märkvärdig ut att kunna avstyra – i alla fall om man hade hetat Rami.

Men det gjorde man nu inte.

Gerrbrand hade vi ingen riktig koll på. Han såg ut som vilken norrman som helst.

Paulinho har allt som oftast inga rätt – men vi förlåter allt så länge han gör det han ska, och gärna lika grant och distinkt som i går. Och tametusan, var det inte David som återigen levererade den patenterade sveparn till Pålles fot!

Castro Tello är ingen raket men ska så klart ha bollen nära eller i straffområdet där hans teknik kommer till sin rätt. För att inte tala om volleytakterna.

Hade tvånolledningen blivit tre fyra eller fem noll hade det liksom inte varit Bajen på riktigt, så reduceringen kändes på så sätt naturlig. Hjärtat ska alltid vara med, och gärna i halsgropen.

Att Haris och allsvenskans bäste spelare Lolo är avstängda i returen om två veckor är däremot inte bra.

Vet inte om Grönhagen grinade när han såg vad som hände på planen, men det var kul att höra Kling marschera in på nytt.

Annars hade norrmännen i alla fall på avstånd en trevlig och uppspelt klack med sig som både lät och syntes och som lagt en hel del lax- och oljepengar på röda och vita serpentiner som städpatrullen fick ägna några sekunder åt att kratta ihop. Det såg till och med ut som om dom hade såna däringa välkoordinerade cheerleaders med stora röda muffar som dom snurrade med.

Fast jag kanske drömde ihop just det.

Att jycken vill ut råder det däremot inget tvivel om.

Avslutningsvis hade jag tänkt att sy ihop dagens inlägg med hjälp av ”De 400 slagen”, Trauffauts pärla från nådens och grisens år 1959, eftersom det här är bloggbidrag nummer 400 och Truffauts rulle är en riktig höjdare och det nånstans måste finnas ett samband. Frågan är bara vad.

Inget nytt under solen

Morgondopp, -kaffe och hela programmet tidigt som attan. På bryggan låg för övrigt ett övergivet bananskal som vi undvek i sista stund. Och nu väntar jycken tålmodigt på bättre tider och gäspar stort.

I går var det alltså ett så kallat fotbollsderby som vi lyckades kasta ett och ett halvt öga på då och då på lönefabriken via dumburken, och redan efter trettio sekunder hade vi på känn att det här kan gå åt helvete.

Det ena laget bjöd inte på mycket i fotbollsväg. Det andra laget försökte så gott det gick innan benen slogs undan för dem.

Det finns ingen anledning att gnälla bara för att man kan, utan det är bättre att konstatera fakta när man kan. Såhär är det: Grisfotbollen vann som dylik ibland plägar göra när det är derby eftersom det hör till fotbollens outgrundliga väsen och som ibland gör ont att konstatera. Numera är Bajen det bättre laget inte bara i all evighet utan även på planen. Bajen har spelarna, tekniken, farten och idéerna, även om motståndarlagets torftiga spelidé just denna gång bar frukt om än knastertorr, smaklös och utan kärlek. Och att även det i all evighet bästa laget kan få stryk är ju ingen nyhet, vet vi av erfarenhet.

Fast tre poäng är ju tre poäng.

På sätt och vis ett idéburet, klassiskt derby: järnkaminer med tunnelseende mot fotbollslirare med visioner. Elakast vann. Men de kommer inte till himlen för det, var så säkra.

Målet såg inte otagbart ut, om man säger. Både Monteiro, Traore och Lekström får solidariskt dela på bördan. Att rädda en straff är dock alltid gött, även om till och med svärmor in spe, som brukar undra om det bara är i ishockey som målvakterna är så tjocka, skulle ha tagit just denna variant av fösare. Så vi tycker fortfarande att Bajen skulle lagt fyra mille på ett fyramånaderskontrakt med "Magic Hands". Det hade betalat sig.

I trettio sekunder såg alltså Paulinho het ut. Sen vet jag inte riktigt vad som hände efter stolpträffen, förutom att vi tog den som ett järtecken vilket vi naturligtvis förbannade men inte kunde göra något åt. Petter, Lolo, David ville mest och bäst. Eguren skulle bort från planen till varje i pris, var motståndarplanen som gick hem. Då och då saknades Sulan.

Och Charlie kom inte till.

Hur som helst: Ryktet om allsvenskans död är betydligt överdrivet. Shit happens.

Nu ska vi ut i Europa via Fredrikstad och härja. Hoppas vi.

Järtecken i repris

Jag ska just få fjutt på taggen och lyfta kaffemuggen till munnen med ett spretande pekfinger och har nästan glömt vad det är för dag när äldste sonen dyker upp i dörröppningen med skräck i ögonen: ”Pappa, vet du vad? Jag har aldrig sett Hammarby vinna när jag sett dom direkt på teve.” Han funderar ännu ett varv. ”Näe, en gång såg jag dom vinna mot Örgryte, men det var en repris och jag visste redan att dom vunnit.”

Vi ryser bägge.

Mina erfarenheter av Bajens tevesända drabbningar är nästa lika ruskiga.

Men bara nästan. Fast senast det begav sig, mot Örebro, låg i linje med hur det kan sluta och gav statistiknagelbitaren vatten på kvarnen. Eller nåt sånt.

Kvällens lokala drabbning i mordor ska alltså sonen kanske eller kanske inte se på dumburken eftersom vi numera har just den kanalen. En annan är på lönefabriken där jag vet att teven kommer att stå på.

Känns det oroväckande eller inte?

Som om det inte var nog har vi återvänt till verkligheten från kobben därute i skärgårn, där för övrigt styrpulpeten finns kvar eftersom motorn från -84 knasade ihop för gott och dömdes ut av Österman på skäret som lovade fixa oss en ny.

Men vafan, håller vi bara nollan kan Charlie Davies bli mannen som gör det han ska. Det är på tiden. Eller hur? Sade jag.

Sonen såg dystert på mig. Sen tog han jycken på promenad.

Om en vecka kör vi hem båtrackarn med sprillans ny motor. Och i morgon kan vi vakna med ett leende på läpparna och morgondoppa oss utan att blinka. Och med nåt annat att hänga upp vår statistikfobi på.

Typiskt

Jaha. Solen lyser, men vad har man för det.

Benny ser ut att ha full koll på alla bollar som går utanför stolpar och ribba. De bollar som letar sig innanför målramen är det inte riktigt samma sak med.

Även Sulan kan tappa balansen, det har vi också gjort, i mindre ärorika sammanhang, och gör man det ska man göra det med besked.

Kexgänget var ärligt talat helt värdelöst, och då kan det gå som det gick. Men en slutsats som man kan dra är att Örebro åker ur i år. Det brukar nämligen lag som ligger sist göra när dom vinner mot Bajen.

Annars var det en allsvensk omgång där resultaten gick allas väg – om någon bara hade vunnit, till exempel Bajen.

Morgondoppet avklarat, räkningar ska betalas. Sen blir det lönefabriken.

Jycken? Är i skärgårn och ligger på en säng på en veranda och snarkar.

I tiden

Morgondoppet blev förmiddagsdoppet, men det var det värt. Jycken däremot ser alltmer lidande ut, för att inte tala om mokabryggaren som fortfarande inte fått sig en duvning.

Runström tycks ha hittat rätt i Kaiserslautern.

Fredrikstad – ”Aristokraten i norsk fotboll”, om man får tro lagets hemsida – för Bajens del i Uefacupkvalet innebär att Gerrbrand kommer att bli uppsnurrad inte bara av Paulinho utan även av Charlie Davies. Och att landslagskeepern får böja rygg gång på gång på gång på gång på...

Men vi tar inte ut något i förskott.

Apropå det: Är det nån som har läst nåt av Ranelid senaste tiden? Trodde väl det.

Har det hänt något annat?

Expressen.se måste vara ett enda stort skämt. Eller har jag missförstått något?

Det är hög tid att sparka i gång mokabryggaren.

Hundra minuter minst

En gång för alla: Vi var på matchen i går. Det var en höjdare. Det var understundom kanonfint spel, aggressivitet, finurligheter, underbar stämning och ett stiligt mål hela vägen tills bollen låg där den skulle. Det var kamp, det var gå på knäna, det var missade öppna mål, det var fullständigt rättvist, det var Lekström som en annan Peter Pantern, det var en match som liksom kunde ha fortsatt i en evighet med att Malmös backlinje så fort dom fick tag på bollen matat den långt i straffområdet för att få hjälp av slumpen men som ändå bara kunde ha slutat på ett sätt för det var liksom helt enkelt en sån underskön kväll.

Fast det var ju förstås två fyllskallar på plats som ville att den skulle sluta annorlunda. Dom ville helt enkelt inte att Hammarbys skulle vinna. Dom var helt enkelt inte där för att se Hammarby spela fotboll. Det var två fyllskallar som inte ens hade vett att dricka upp ölen, det är fan den värsta sorten. Det var två fyllskallar som kan få en räkning på hundra tusen och meddelandet att de aldrig mer behöver visa sig på Söderstadion. Bara för att dom inte drack upp ölen. Och för att dom inte har nåt på Söderstadion att göra.

Annars har vi nämnt Benny – ”Nollan” – och kan räkna upp hela basset, för det är dom värda. Vi tar några för vi måste i väg: Lolo är fortfarande allsvenskans bästa lirare, särskilt när han springer i kapp vem som helst och tar tillbaka bollen, Pålles balja var en gammal god klassisk vältajmad Pållebalja, Eguren är inte bara för skön, han såg också för skön ut, till skillnad från motståndarnas mössa Daniel Andersson som bara såg för skojig ut, Sulan tog ner Junior så det stod härliga till, för att inte tala om Traore som bjöd densamme på en tvåfotare som siste man i försvaret typ två gånger om, och alla ytterbackar och -mittfältare var kanon. Och Petter också.

Samt mannen som gett Wella volymschampo ett ansikte. Jag gillar domare som ibland tycks säga till folk som ligger ner: ”Fan lira boll i stället för att ligga där och sjåpa dig.” Eller bara skiter i dom. Eller ger dom en varning. Och som inte tolererar fyllskallar och andra idioter.

Fan, nu måste vi dra. Morgondopp etc är naturligtvis fixat.

grönt och vitt

Vi laddar för fullt inför kvällens drabbning på Söderstadion. Väderförhållandena är av arten skit samma. Vi ska för en gångs skull vara där i tid, har vi bestämt, bara en sån sak. Sönerna är med på tåget, hammarbytrollet i mössan såklart, vi väljer halsdukar och står i, kommer vi i kappafodralet, det är en bra fråga, och vi ska förhoppningsvis stöta på omvärldsanalytikern med son i samma ålder som den yngsta.

Regissörer av en viss kategori men för den skull inte av samma sort tycks falla av pinn i parti och minut. Näste man till rakning var Antonioni, och det på samma dag som demonregissören, mannen med dom mysko sextitalsrullarna som man inte kunde låta bli att ta till sig när man blev cineast för att det liksom var, tja film… Vi slår ett extraslag för Yrke: reporter där det i en riktigt lång tagning hände grejer utanför bilden, vilket det faktiskt gör även på riktigt, och funderar på om inte film är bäst i svartvitt.

Fotboll, däremot, gör sig bäst på Söderstadion.