Jycken är löpsk och morgonpromenaderna hålls kopplade och korta. Morgondoppen däremot rullar på, fast ett blev inställt eftersom lönefabrikens visselpipa ljuder alltför sent och sen alltför tidigt igen och även en annan måste slagga nån gång.
Men vad hade man för det? När väckarklockan inte insett att knoddarna numera har sommarlov?
En gång i tidernas begynnelse var det rätt kul att ett par gånger ligga i typ Rålis med en kasse och heja och peka på maratonnissarna, varav hälften såg ut att ha skavsår på de mest obehagliga ställen. Allvarligt talat, numera är det ju inte ens postmodernt att plåga sig igenom den upplevelsen, även om det fanns guldkorn vid sidan av löparmassorna som fortfarande förgyller vardagen när man tänker på det. Och det gör man ju av någon anledning såhär års.
En poäng med det nuvarande vädret och att bo halvurbant är att det såhär års finns så mycket att vila ögonen på när man är ute och rör på sig. Sitter det i reptilhjärnan eller är det fråga om inlärda processer? Upprätthåller eller undergräver man könsmaktsordningen? Är man ensam om fenomenet? Man är naturligtvis kluven där man går och betraktar sakernas tillstånd och ibland vrider nacken ur led eller plötsligt ändrar fokus och till och med tappar tråden och då och då hakan: om det inte vore så varmt skulle man kunna analysera orsakskedjorna, men vem som är subjekt och vem som är objekt blir så att säga underordnat verkligheten. Man får helt enkelt pusta ut. Hämta andan. Se oberörd ut. Låtsas som ingenting. För varmt är det.
Om allt går som det ska, vilket det i och för sig aldrig brukar göra men man slutar ju aldrig att hoppas, kommer en annan att vara på Örjans Vall på måndag när det blir finaste tänkbara besök och äntligen skönsång i Gessleland. Vi har inte räknat in tre poäng för Bajen, men om allt går som det ska… och så vidare. Sen tar vi oss förhoppningsvis vidare ner till Gubbhyllan vid Sundet för några dagars rekreation och ett och annat dopp. Naturligtvis även morgontidiga dylika.
Sedan får vi se.
Mokabryggaren brummar.
lördag, juni 09, 2007
tisdag, juni 05, 2007
Vi toppar formen
Så var det åter dags att ladda för den 6 juni, denna stolta jämmerdalsdag i beskydd av HKH Konungen, nämligen Svenska Motionsdagen.
Jag kommer naturligtvis att dra mitt strå till stacken med ett morgondopp följt av en armhävning au naturel.
Om jag vore dansk och bodde i Göteborg och druckit femton tjugo bärs skulle jag också antagligen rusa in på en fotbollsplan vilken som helst för att ge domarn en vinge. Inte för att jag är dansk, eller inte riktigt kommer ihåg hur många bira jag fått i mig – utan för att jag bor i Göteborg.
Vi som såhär på nattkvisten undrar om det hänt nåt annat i världen kan konstatera att den något större kvällsdraken just nu toppar med ”TV: Se Jonas bli tokig i sömnen”.
Den som händelsevis omvärldsorienterar sig via den något mindre drakens webb och bor i Västerås av alla ställen möts av beskedet att den 40-årige Salaman som åtalades när ”han på måfå försökte få nio olika kvinnor att amputera sin penis” nu fått sin dom i Västmanlands tingsrätt.
Sånt får mig alltid att undra: heter det ”sin” eller ”hans” penis?
Nu bor ju jag nån annanstans än i Västerås, så jag vet inte riktigt vad jag ska svara.
Eftersom ännu ett konkurrerande gäng som också påstår sig vara vikingar står på svenska fotbollslandslagets meny denna vecka, och lustigt nog samma dag som jag kommer att göra en armhävning, kände jag mig tvungen att lära mig något mer om landet som fostrat hjältar som Snorri Sturluson och Pétur Marteinsson och en gång i tiden Björk. Jag gör som alla andra kvartsbildade slöfockar numera gör, alla vi som olikt Jan Myrdal inte orkar gå till läggen, nämligen tar vägen förbi wikipedian. Island betraktas allmänt som världens äldsta ännu aktiva, nej, där trodde ni fel, inte vulkan, utan demokrati. Lärde jag mig. Och det här: ”Det finns officiellt sett inga motorvägar på Island. Island har helt enkelt inte infört regeln om motorvägar i sin lagstiftning. Det finns dock några sträckor med fyra eller sex filer, med mittremsa och korsningsfrihet, som har standard som motorväg. De ligger i och i närheten av Reykjavik. Det finns till och med en full motorvägskorsning, av fyrklövertyp.”
Där ser man.
Nu får det vara nog för ögonblicket, har jag bestämt. För om sex timmar typ just i detta nu kommer jag att ligga i hårdträning inför den 6 juni. Morgondopp alltså.
Jag kommer naturligtvis att dra mitt strå till stacken med ett morgondopp följt av en armhävning au naturel.
Om jag vore dansk och bodde i Göteborg och druckit femton tjugo bärs skulle jag också antagligen rusa in på en fotbollsplan vilken som helst för att ge domarn en vinge. Inte för att jag är dansk, eller inte riktigt kommer ihåg hur många bira jag fått i mig – utan för att jag bor i Göteborg.
Vi som såhär på nattkvisten undrar om det hänt nåt annat i världen kan konstatera att den något större kvällsdraken just nu toppar med ”TV: Se Jonas bli tokig i sömnen”.
Den som händelsevis omvärldsorienterar sig via den något mindre drakens webb och bor i Västerås av alla ställen möts av beskedet att den 40-årige Salaman som åtalades när ”han på måfå försökte få nio olika kvinnor att amputera sin penis” nu fått sin dom i Västmanlands tingsrätt.
Sånt får mig alltid att undra: heter det ”sin” eller ”hans” penis?
Nu bor ju jag nån annanstans än i Västerås, så jag vet inte riktigt vad jag ska svara.
Eftersom ännu ett konkurrerande gäng som också påstår sig vara vikingar står på svenska fotbollslandslagets meny denna vecka, och lustigt nog samma dag som jag kommer att göra en armhävning, kände jag mig tvungen att lära mig något mer om landet som fostrat hjältar som Snorri Sturluson och Pétur Marteinsson och en gång i tiden Björk. Jag gör som alla andra kvartsbildade slöfockar numera gör, alla vi som olikt Jan Myrdal inte orkar gå till läggen, nämligen tar vägen förbi wikipedian. Island betraktas allmänt som världens äldsta ännu aktiva, nej, där trodde ni fel, inte vulkan, utan demokrati. Lärde jag mig. Och det här: ”Det finns officiellt sett inga motorvägar på Island. Island har helt enkelt inte infört regeln om motorvägar i sin lagstiftning. Det finns dock några sträckor med fyra eller sex filer, med mittremsa och korsningsfrihet, som har standard som motorväg. De ligger i och i närheten av Reykjavik. Det finns till och med en full motorvägskorsning, av fyrklövertyp.”
Där ser man.
Nu får det vara nog för ögonblicket, har jag bestämt. För om sex timmar typ just i detta nu kommer jag att ligga i hårdträning inför den 6 juni. Morgondopp alltså.
söndag, juni 03, 2007
Snuvad på konfekten
Det är faktiskt sommar. Av den enkla anledningen att årets första morgondopp är avklarat. Jycken såg lättad ut när jag dök upp igen.
Annars har det väl inte hänt nåt i världen förutom att några tiotal barn, ungefär lika många kvinnor och en och annan man fått ett och annat ben bortsprängt av klusterbomber och minor här och var. Jo förresten, enligt Svenskans krönikör såg domaren som höll ordning på holmgången på Parken i Köpenhamn i går kväll sig som en annan Frisk och därmed helt enkelt tvungen att sätta sig själv i centrum, att ge utlopp för sitt kontrollbehov, att visa att han saknade bollsinne, alltså att det var just det som var Skandalen med skandalmatchen. Domaren.
Domare som sätter sig själv i centrum, ger utlopp för sitt kontrollbehov och visar att de saknar bollsinne får helt enkelt stå ut med en och annan käftsmäll under bollens gång. Eller en spark i ryggen. Om jag förstår det hela rätt.
Domare som lyssnar på sin linjedomare och dömer straff i 89:e minuten efter att i 89 minuter inte ha gjort mycket väsen av sig ger helt enkelt uttryck för sitt kontrollbehov. Att dom saknar bollsinne förstår man när dom väljer att vifta med det röda kortet och blåsa straff. Det är som om dom tänker ”Nej, nu får det vara nog”. Dom tycks liksom inte förstå vad det kan innebära. Om jag förstår det hela rätt.
Visselorkaner, att man liknar mest en fågelskit, att man bör ersättas av Nalle Puh – och ett och annat runt invektiv. Allt tycks enbart stimulera kontrollbehovet. Så hur ska man få domarjäveln att inse allvaret? Jag menar, inte ens en käftsmäll tycks hjälpa eftersom domaren väljer att blåsa av matchen i stället. Som ett, om jag läst krönikören rätt, sista desperat försök att leva ut kontrollbehovet.
Vi som är mer pragmatiskt inställda till verkligheten är lätt ambivalenta över det faktum att Fredrik Ljungberg tydligen är den som ska slå en eventuell svensk straffspark i 89:e minuten och att vi den här gången slapp uppleva just det traumat.
Kennedy kom in, till vår stora glädje, och såg riktigt krallig ut.
När dom vill kan danskarna spela riktigt rolig fotboll, är en annan slutsats vi drar. Fast det har vi ju i och för sig vetat rätt länge. Och att Tottis loska en gång i tiden visste vem av de rödvita gentlemännen som var målet och varför.
En annan poäng med Parkendramat är att vi såhär dagen efter nästan inte läst ett enda ord om Z-mannen.
Mokabryggaren kallar.
Annars har det väl inte hänt nåt i världen förutom att några tiotal barn, ungefär lika många kvinnor och en och annan man fått ett och annat ben bortsprängt av klusterbomber och minor här och var. Jo förresten, enligt Svenskans krönikör såg domaren som höll ordning på holmgången på Parken i Köpenhamn i går kväll sig som en annan Frisk och därmed helt enkelt tvungen att sätta sig själv i centrum, att ge utlopp för sitt kontrollbehov, att visa att han saknade bollsinne, alltså att det var just det som var Skandalen med skandalmatchen. Domaren.
Domare som sätter sig själv i centrum, ger utlopp för sitt kontrollbehov och visar att de saknar bollsinne får helt enkelt stå ut med en och annan käftsmäll under bollens gång. Eller en spark i ryggen. Om jag förstår det hela rätt.
Domare som lyssnar på sin linjedomare och dömer straff i 89:e minuten efter att i 89 minuter inte ha gjort mycket väsen av sig ger helt enkelt uttryck för sitt kontrollbehov. Att dom saknar bollsinne förstår man när dom väljer att vifta med det röda kortet och blåsa straff. Det är som om dom tänker ”Nej, nu får det vara nog”. Dom tycks liksom inte förstå vad det kan innebära. Om jag förstår det hela rätt.
Visselorkaner, att man liknar mest en fågelskit, att man bör ersättas av Nalle Puh – och ett och annat runt invektiv. Allt tycks enbart stimulera kontrollbehovet. Så hur ska man få domarjäveln att inse allvaret? Jag menar, inte ens en käftsmäll tycks hjälpa eftersom domaren väljer att blåsa av matchen i stället. Som ett, om jag läst krönikören rätt, sista desperat försök att leva ut kontrollbehovet.
Vi som är mer pragmatiskt inställda till verkligheten är lätt ambivalenta över det faktum att Fredrik Ljungberg tydligen är den som ska slå en eventuell svensk straffspark i 89:e minuten och att vi den här gången slapp uppleva just det traumat.
Kennedy kom in, till vår stora glädje, och såg riktigt krallig ut.
När dom vill kan danskarna spela riktigt rolig fotboll, är en annan slutsats vi drar. Fast det har vi ju i och för sig vetat rätt länge. Och att Tottis loska en gång i tiden visste vem av de rödvita gentlemännen som var målet och varför.
En annan poäng med Parkendramat är att vi såhär dagen efter nästan inte läst ett enda ord om Z-mannen.
Mokabryggaren kallar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
