Snuvad på konfekten

Det är faktiskt sommar. Av den enkla anledningen att årets första morgondopp är avklarat. Jycken såg lättad ut när jag dök upp igen.

Annars har det väl inte hänt nåt i världen förutom att några tiotal barn, ungefär lika många kvinnor och en och annan man fått ett och annat ben bortsprängt av klusterbomber och minor här och var. Jo förresten, enligt Svenskans krönikör såg domaren som höll ordning på holmgången på Parken i Köpenhamn i går kväll sig som en annan Frisk och därmed helt enkelt tvungen att sätta sig själv i centrum, att ge utlopp för sitt kontrollbehov, att visa att han saknade bollsinne, alltså att det var just det som var Skandalen med skandalmatchen. Domaren.

Domare som sätter sig själv i centrum, ger utlopp för sitt kontrollbehov och visar att de saknar bollsinne får helt enkelt stå ut med en och annan käftsmäll under bollens gång. Eller en spark i ryggen. Om jag förstår det hela rätt.

Domare som lyssnar på sin linjedomare och dömer straff i 89:e minuten efter att i 89 minuter inte ha gjort mycket väsen av sig ger helt enkelt uttryck för sitt kontrollbehov. Att dom saknar bollsinne förstår man när dom väljer att vifta med det röda kortet och blåsa straff. Det är som om dom tänker ”Nej, nu får det vara nog”. Dom tycks liksom inte förstå vad det kan innebära. Om jag förstår det hela rätt.

Visselorkaner, att man liknar mest en fågelskit, att man bör ersättas av Nalle Puh – och ett och annat runt invektiv. Allt tycks enbart stimulera kontrollbehovet. Så hur ska man få domarjäveln att inse allvaret? Jag menar, inte ens en käftsmäll tycks hjälpa eftersom domaren väljer att blåsa av matchen i stället. Som ett, om jag läst krönikören rätt, sista desperat försök att leva ut kontrollbehovet.

Vi som är mer pragmatiskt inställda till verkligheten är lätt ambivalenta över det faktum att Fredrik Ljungberg tydligen är den som ska slå en eventuell svensk straffspark i 89:e minuten och att vi den här gången slapp uppleva just det traumat.

Kennedy kom in, till vår stora glädje, och såg riktigt krallig ut.

När dom vill kan danskarna spela riktigt rolig fotboll, är en annan slutsats vi drar. Fast det har vi ju i och för sig vetat rätt länge. Och att Tottis loska en gång i tiden visste vem av de rödvita gentlemännen som var målet och varför.

En annan poäng med Parkendramat är att vi såhär dagen efter nästan inte läst ett enda ord om Z-mannen.

Mokabryggaren kallar.