Karaktär är också ett bra ord

Aaah, vi har alldeles nyssens låtit mokabryggaren jobba dubbla pass, och sugit på karamellen lite extra har vi också tagit oss för (både före, efter och till och med under morgonpromenaden med jycken där vi så sakteliga upptinade av tilltagande vårsol njöt av en tagg och den grönvita armén av vitsippor som med expressfart tar över längs vägen mot udden), för holmgångar mot lag i trakten är alltid något litet extra bedövande ångestframkallande, det är ett oomkullrunkeligt faktum, och vinner man – ja, då få man suga på karamellen lite extra, flera dagar faktiskt, det är tillåtet. Inte ens ännu en domares försök att på olika sätt stoppa årets Bajen fungerade, fast vi hade unnat Nathan Paulse att komma med i målprotokollet för det var han värd, och 4–1 speglade matchen bra mycket bättre än 3–1.

I går kväll domnade vi under det idoga karamellsugandet bort en stund framför dumburken eftersom vi på vägen till yngste sonens trumlektion lyssnade på bilradion och en ”toppmatch” i allsvenskan, och hemma tänkte vi att vi skulle kasta det berömda getögat en stund på andra halvlek ifråga medan vi passade på att ta igen oss på sofflocket, för det behöver vi. Vad som är en ”toppmatch” är därmed inte oomkullrunkeligt, blev vi snart varse. Ellos mot de himmelsblå var enligt vår mening och så länge vi var med en fullständigt värdelös, genomusel historia. Så det så. Bara så ni vet.

När vi sedan vaknade när domaren blåste av pinan bytte vi kanal och gick i gång på Barça mot Sevilla till den grad att vi blev tvungna att gå på Staropramenjakt i skafferiet, och vi vill inte gör några jämförelser i övrigt men vi har nog bestämt oss för att tjacka en Iniestatröja att bära när vi om ett par veckor är på plats för att med grönvit halsduk hålla upp vår ”Det finns bara en Sebastian Eguren”-skylt.

För övrigt måste det vara skönt att basa över ett lag där den med god marginal absolut sämsta spelaren i startelvan heter Thierry Henry.

Riktigt där är ännu inte Tony Gustavsson med sitt lagbygge, och vi har så smått börjat förstå att det så kan förbli. Efter derbytriumfen är det väl inte mycket att orda om. Men ska vi lyfta fram någon enskild prestation får det bli Lolos sköna 30-meters kalasmacka till Charlie som bytt kant och som med näsan mot målet tog emot den med känsla och gjorde det han skulle: utmanade stenstodsfyndet till ytterback från Örebro och dunkade in den i bortre. Förra gången Charlie gjorde det han nu gjorde (och nu talar vi om 2–0-derbyt förra säsongen) gjorde han det på andra kanten och avslutade distinkt med högern. Nu lät han alltså vänstern tala. Vilket vi njuter av ännu mer.

Att vi fortfarande suger på karamellen kan ha att göra med att vi ska till Söderstadion i kväll. Visserligen har Bajen haft det hyggligt lätt på senare på hemmaplan mot de så kallade änglarna från rikets baksida, och vi minns särskilt en första halvlek för ett par år sedan som slutade 3–0 och då vi faktiskt på fullt allvar trodde att Barça och Bajen bytt Uniceftröjor med varandra för så bra var det innan brötgänget fick matchen dit dom ville genom att börja skyffla upp bollen i luften och armbåga sig fram och hyfsade slutsiffrorna till 3–1.

Men det var då det.

Vi suger som sagt fortfarande på karamellen men vågar inte dra några som helst slutsatser av derbyvinsten eller besvara frågan om hur bra årets allsvenska är eller om Bajen redan mött seriens sämsta lag. Eller i premiären det bästa.

Däremot är vi glada över att de grönvita heroerna visar något som vi vill kalla karaktär. För att inte tala om Mikkel.

Nu talar mokabryggaren till oss.

Så är det

Här ute pågår våren. Kaffe, en tagg, jycken snarkar. Än håller den gistna träbänken. Därinne står radion på. Det pågår nåt slags ekonomisk debatt.

I morgon...

Vi håller i vanlig ordning på att ta oss samman. Eftersom Gefle inte kom över mittlinjen de första tio minuterna i den allsvenska hemmapremiären på Söderstadion mot ett energifyllt framochtillbakapassande Bajen förstod vi att det kunde gå åt helvete. En 38-årig Hasse Berggren är kanske vad Bajen behöver. Det här kan ju bli en säsong där Bajen bara måste vinna vissa matcher. Men man var inte beredd att göra jobbet i första hemmamatchen, trots solindränkt och röststark inramning och Sulan på planen i halvtid. Nummer 12 var bäst, så är det, och Sulan. Vi skulle gilla om de andra elva är bättre på att göra jobbet.

Krattat

Hur vet man att det är vår? Enkelt. Våra bärfisar vid trädgårdsdörren har lockats fram av värmen, kopplat ihop sig och ägnar sig ohämmat åt orgier i solen. Själva har vi druckit kaffe på den gistna träbänken. Och jycken, som fick sig morgonduvningen runt udden av dottern? Befinner sig inomhus för att finna svalka.

I natt vaknade vi mitt i (hade drömt något mysko om allsvenskan och ÖSK, fråga mig inte varför, fråga mig inte vad, allt är ett töcken) och blev tvungna att tassa ut i månskenet och tända en tagg innan vi kunde fånga sovtåget på nytt. Vackert var det.

Våren är glädjens tid, på olika sätt, och det går att njuta av den, på olika sätt. Just nu leder ett bröt- och benknäckargäng från Sveriges baksida över ett onämnbart gäng från trakten med 4–0, och det är bara halvtid. Sånt gläder naturligtvis. Annars laddar vi naturligtvis för morgondagens äkta vårstartskott. Möjligen kommer vi inte att knalla med den stora sköna grönvita massan över bron till undersköna Söderstadion för vi har bestämt träff med en kumpan i muttern för att ladda på sedvanligt sätt. Det vill säga som sig bör när vi inte har kidsen med, för de fick inga biljetter.

Vad känner vi? En naturlig oro. En viss ångest. En stor glädje. Och en massa tillförsikt. Man är ju inte mer än människa.

Uppladdning

I dag är det kalasdag i familjen, så vi har inte tid att sitta här och knacka ner några sanningar. Lustigt nog får dottern numera övningsköra legalt.

Men vi tänkte bara tala om att…
Sicket mål! Messis, Eto’os, Sennas, Tevez och Adebayors i all ära, men veckans pärla (och årets mål?) var Emils mot Ellos och som fick vårkänslorna att löpa amok. I övrigt går det bra att konstatera att allsvenska resultat tycks handla om vem som får en straff och varför. Inget lag tycks ha kunskap nog att göra vanliga hederliga spelmål utan får enbart lita på att någon kan spela döende svanen i straffområdet för att kunna sätta dit den. Eller ta med sig bollen med handen och inte bli avblåst. Och få tre poäng.

Ja, förutom Gais, som pytsade in fem, och Örgryte, som inte hade mycket för det.

Och Bajen. Som dock fick två straffar mot sig eftersom man nu ledde med 1–0, och det får man inte göra ostraffat.

Med tanke på spelbilden var kanske en poäng bra nere i Borås. Med tanke på den undersköna inramningen får vi hoppas att alla andra klubbar inser värdet av grönvit skönsång på läktaren och kommer överens med Hammarby om hur kostnaderna för bortasupportrarna ska fördelas.

Vi har kastat ett halvt getöga på vissa premiärdrabbningar för att kunna utläsa tendenser. På Råsunda utspelades ett sömnpiller mellan tjugotvå träben. På Stadion var det ännu värre. På Olympia såg det emellanåt riktigt underhållande ut på några fötter. På Gamla Ullevi var det rätt mycket fart och fläkt men med högst oklar kvalitet. Och på Borås arena blev vi understundom trots allt glatt överraskade. Vi erkänner: vi var en smula oroliga. Därmed inte sagt att vi inte längre är oroliga, för det är vi, men vi är inte längre enbart oroliga.

Mellan tårtor och presenter och påtåren laddar vi för fullt för Söderstadion på söndag. En sak till: Att yra nåt om att aldrig glömma Gefle känns i år mest patetiskt. För årets Bajen vet nog vad som gäller.

Först ut!

Äntligen! Elitserien drar i gång!
Nä vad är detta, vi menar förstås allsvenskan.
Det är någonting i luften i dag igen. Otroligt! Kaffemuggen gick i grönt och vitt! Och den gistna träbänken tycks hålla för ännu en säsong smekt av sol och vinden som kommer in från sydväst.
Jycken snarkar. Ungarna är satta på tidigt morgontåg till farmorn och ordentligt avvinkade, och det var faktiskt en och annan grönvit själ på plats runt om som skulle med tågen till Ellosland och som matchade yngste sonens fina halsduk. Alldeles strax ska vi snarka vi med en stund innan vi ska dra strån till stacken. När vi gör det ska vi låta dumburken stå på. Möjligen får vi anledning att jubla. I värsta fall kan det gå som vi misstänker.

Vad misstänker vi? Nä, vi tar inte ut något i förskott. Vi tar en match i taget.

Åter ljuset i tunneln

Nyss hemkommen från begynnande månskenspromenix med jycken kan vi inte annat än konstatera att det luktade vår. Och att ljuset hängde i så gott det kunde rätt länge. Och att vi ler en smula.

Från udden luktade det naturligtvis rök: över noll grader så går tonårsgrillarna igång. Fast skränet är det tydligen för kallt för.

Har det hänt nåt annars, såhär en torsdag mitt i allt? Äldste sonen blev arg som ett bi när dom ändrade hans knegarschema till enbart omöjligt snortidig uppgång och sa att då får det vara när dom inte ville lyssna på honom utan istället sa att det är sådana tider och det är många som vill ha jobb, vilket vi anser att han gjorde rätt i; Dottern jobbar och står i med pluggandet och allt annat och fick skjuts i morse för att vara i god tid till matteprovet men fick lämna mamma och bil stående mitt i livligt trafikerad korsning med soppatorsk och hitta en lämplig buss och kom en halvtimme försent men hann bli klar i tid med provet och med allt annat som hon ska göra, vilket gläder oss alldeles förbannat; Yngste sonen har under dagen haft tre trumkonserter i AB fd kommunala musikskolans regi från tio i morse till åtta på kvällen och dessutom hunnit med veckans lektion i piano och följt med oss till stan och tillbaka och lyssnar nu på hög volle halvvägs ur kläderna ner i bingen på ”Skönast är ändå gamla Hammarby”, vilket får oss att taktfast nynna med; Jycken tycks fullständigt skita i att hon skar sig i tassen, för på något annat sätt kan vi inte tolka hennes bångstyriga rännande under promenixen i det begynnande månskenet och andra under dagens soliga lopp, vilket vi njutit av; Matten lyckades få hem sig själv och bil efter en runda till närmaste mack med dunken och har sedan dess som vanligt haft fullt upp, vilket som vanligt inte förvånar oss.

Och vad har vi gjort? Förutom att upprätthålla könsmaktsoordningen? Försökt koncentrera oss på att få snurr på det hela, naturligtvis bälgat i oss kaffe och alldeles nyss en, okej två, starobno och samtidigt lyckats räkna ut att vi missar Bajens uppläxning av Kalmar på Söderstadion, för då är vi inte här. Då är vi på väg till Camp Nou för att se Eguren försöka ta bollen från Messi.

Oomkullrunkeligt nog

Det är någonting därute som påminner om vår. Jycken, till exempel, har skurit sig i tassen under sina berusande irrfärder genom doftrika snår och rådjurs- och ölflasksbuskage och har den fint förbandad i väntan på att vi ska införskaffa en ny tratt att ha runt skallen för att tassen ska få luft och inte ständigt bli slickad. Så fort matten använt bilen färdigt ska vi ta tag i saken. Under tiden dricker vi naturligtvis kaffe och funderar och lyssnar på diverse bevingade krabater som tränger igenom Europavägsbruset. Vilket vi ändå tar till oss eftersom det betyder att vinden kommer in från sydväst…

Genrepet i söndags på Söderstadion gav, för att vara explicit, inga svar alls. Är vår ståndpunkt. Möjligen var det en hygglig match av Bajen, om nu motståndet verkligen var något att räkna med eftersom det hade en gammal landslagshjälte och granitkäke där framme (som dock såg ut att ta det lilla lugna eller nåt), men vi erkänner att vi numera tycks ha tappat all känsla för vad som är bra och vad som inte är det på en fotbollsplan med grönvitt intresse. Vi efterlyser något, frågan är bara vad.

Vågar vi sätta det på pränt?

Kanske är det så enkelt som att vi behöver ett par nya bajenglasögon, eftersom dom andra fortsatt är bortssupna? Eller nåt.

Hur som helst, det känns som om det finns sex sju lag i allsvenskan som Bajen ska kunna slå eller spela oavgjort mot – om inga grönvita misstag begås och vi får typ en frispark i schyst läge och Lolo tar den och ingen annan. De övriga lagen gör det ont att ens spekulera över ett resultat mot. Möjligen är det mot dem som Charlie ska sätta fart och komma till skott – och med dem och med näsan åt rätt håll också få snurr på Maic och Simon och till och med Haris eftersom vi behöver få snurr på mitten och framför allt på kanterna.

Så är det: Vi saknar farten.

På lördag kan dock Bajen koppla ett litet men dock grepp om Lennart Johanssons pokal. Det kan också vara så att motståndarna gör detsamma. Ellos väntar nämligen på bortaplan för de grönvita heroerna, och motståndarna är tämligen unisont utsedda till guldfavoriter av alla allsvenska tränare, inklusive vår egen Tony (och nästan av alla andra medietyckare, som iofs aldrig brukar ha ett rätt när det är dags att summera). Man kan alltså se det som att guldstriden i allsvenskan kan avgöras redan i säsongens första match. Snacka om planering av matchprogrammet.

Första målet? Igor Armas knoppar in säsongens första hörna efter 3.26.

Allvarligt talat: det är ett oomkullrunkeligt faktum att det är ett slags vår därute, men att vi dricker kaffe och inte riktigt vet vad vi ska tro om Bajen.

Och bara så ni vet: Vi har utsett ordet ”oomkullrunkeligt” till vårens vackraste ledstjärna i språket och ett sätt att ta strid mot förflackningen, bonushysterin, anglicismerna, depressionen, alliansen och vår grönvita oro över sakerna tillstånd.

Och om ni inte visste det redan innan: "...och det får man göra om man inte kan vinna på annat sätt."