Karaktär är också ett bra ord

Aaah, vi har alldeles nyssens låtit mokabryggaren jobba dubbla pass, och sugit på karamellen lite extra har vi också tagit oss för (både före, efter och till och med under morgonpromenaden med jycken där vi så sakteliga upptinade av tilltagande vårsol njöt av en tagg och den grönvita armén av vitsippor som med expressfart tar över längs vägen mot udden), för holmgångar mot lag i trakten är alltid något litet extra bedövande ångestframkallande, det är ett oomkullrunkeligt faktum, och vinner man – ja, då få man suga på karamellen lite extra, flera dagar faktiskt, det är tillåtet. Inte ens ännu en domares försök att på olika sätt stoppa årets Bajen fungerade, fast vi hade unnat Nathan Paulse att komma med i målprotokollet för det var han värd, och 4–1 speglade matchen bra mycket bättre än 3–1.

I går kväll domnade vi under det idoga karamellsugandet bort en stund framför dumburken eftersom vi på vägen till yngste sonens trumlektion lyssnade på bilradion och en ”toppmatch” i allsvenskan, och hemma tänkte vi att vi skulle kasta det berömda getögat en stund på andra halvlek ifråga medan vi passade på att ta igen oss på sofflocket, för det behöver vi. Vad som är en ”toppmatch” är därmed inte oomkullrunkeligt, blev vi snart varse. Ellos mot de himmelsblå var enligt vår mening och så länge vi var med en fullständigt värdelös, genomusel historia. Så det så. Bara så ni vet.

När vi sedan vaknade när domaren blåste av pinan bytte vi kanal och gick i gång på Barça mot Sevilla till den grad att vi blev tvungna att gå på Staropramenjakt i skafferiet, och vi vill inte gör några jämförelser i övrigt men vi har nog bestämt oss för att tjacka en Iniestatröja att bära när vi om ett par veckor är på plats för att med grönvit halsduk hålla upp vår ”Det finns bara en Sebastian Eguren”-skylt.

För övrigt måste det vara skönt att basa över ett lag där den med god marginal absolut sämsta spelaren i startelvan heter Thierry Henry.

Riktigt där är ännu inte Tony Gustavsson med sitt lagbygge, och vi har så smått börjat förstå att det så kan förbli. Efter derbytriumfen är det väl inte mycket att orda om. Men ska vi lyfta fram någon enskild prestation får det bli Lolos sköna 30-meters kalasmacka till Charlie som bytt kant och som med näsan mot målet tog emot den med känsla och gjorde det han skulle: utmanade stenstodsfyndet till ytterback från Örebro och dunkade in den i bortre. Förra gången Charlie gjorde det han nu gjorde (och nu talar vi om 2–0-derbyt förra säsongen) gjorde han det på andra kanten och avslutade distinkt med högern. Nu lät han alltså vänstern tala. Vilket vi njuter av ännu mer.

Att vi fortfarande suger på karamellen kan ha att göra med att vi ska till Söderstadion i kväll. Visserligen har Bajen haft det hyggligt lätt på senare på hemmaplan mot de så kallade änglarna från rikets baksida, och vi minns särskilt en första halvlek för ett par år sedan som slutade 3–0 och då vi faktiskt på fullt allvar trodde att Barça och Bajen bytt Uniceftröjor med varandra för så bra var det innan brötgänget fick matchen dit dom ville genom att börja skyffla upp bollen i luften och armbåga sig fram och hyfsade slutsiffrorna till 3–1.

Men det var då det.

Vi suger som sagt fortfarande på karamellen men vågar inte dra några som helst slutsatser av derbyvinsten eller besvara frågan om hur bra årets allsvenska är eller om Bajen redan mött seriens sämsta lag. Eller i premiären det bästa.

Däremot är vi glada över att de grönvita heroerna visar något som vi vill kalla karaktär. För att inte tala om Mikkel.

Nu talar mokabryggaren till oss.