Krattat

Hur vet man att det är vår? Enkelt. Våra bärfisar vid trädgårdsdörren har lockats fram av värmen, kopplat ihop sig och ägnar sig ohämmat åt orgier i solen. Själva har vi druckit kaffe på den gistna träbänken. Och jycken, som fick sig morgonduvningen runt udden av dottern? Befinner sig inomhus för att finna svalka.

I natt vaknade vi mitt i (hade drömt något mysko om allsvenskan och ÖSK, fråga mig inte varför, fråga mig inte vad, allt är ett töcken) och blev tvungna att tassa ut i månskenet och tända en tagg innan vi kunde fånga sovtåget på nytt. Vackert var det.

Våren är glädjens tid, på olika sätt, och det går att njuta av den, på olika sätt. Just nu leder ett bröt- och benknäckargäng från Sveriges baksida över ett onämnbart gäng från trakten med 4–0, och det är bara halvtid. Sånt gläder naturligtvis. Annars laddar vi naturligtvis för morgondagens äkta vårstartskott. Möjligen kommer vi inte att knalla med den stora sköna grönvita massan över bron till undersköna Söderstadion för vi har bestämt träff med en kumpan i muttern för att ladda på sedvanligt sätt. Det vill säga som sig bör när vi inte har kidsen med, för de fick inga biljetter.

Vad känner vi? En naturlig oro. En viss ångest. En stor glädje. Och en massa tillförsikt. Man är ju inte mer än människa.