Magic hands

Dagens efter. Morgonpromenad med jycken. Det känns bra, trots att vi lyckades sätta i oss först en tetra och därefter en flaska. Nånting hände. Richard är på väg att landa. Bajen väljer en målvakt med VM-erfarenhet för att korttidsstabilisera läget. Är han kortaste laget? Tja, han är en centimeter längre än Stefan Holm och bör därmed nå ribban utan vidare. Möjligen väger han lite mer, men vi talar aldrig om mäns vikt. Det är helt enkelt opassande. Förutom att det är bra om han väger lite mer.

Richard från Ghana har dessutom ett förflutet i turkiska lag. Nåt säger mig att spel i turkiska ligan är litegrann som att ständigt befinna sig i hetluften. Det känns bra.

En tagg på udden. Konklusion? Det känns bra.

Att vi är beredda att skriva under på att karln har schysta reflexer, efter youtubelänktips från grönvita som vi sett nu ett antal gånger för att känna efter om det känns rätt, visar att vi tror på karln. Det kan ju naturligtvis gå åt helvete, men det är ju inget nytt. Även det känns bra.

Lustigt nog tipsade youtube efter tre visningar om denna länk, som vi naturligtvis inte kunde låta bli att klicka på. Vi säger helt enkelt grattis och força!

Sluta leden

Är det du? sade sonen när han fick se säsongskortet.

Morgonpromenad med jycken, som får springa på och sniffa bäst hon vill i buskarna. Vi är tidigt ute och tar oss ur skuggorna ut på udden. Vattnet där nere är klassiskt spegelblankt, kylan nyper i fingrarna, himlen klar och taggen smakar förträffligt. Solen? Den står lågt men har stått så mycket lägre och är på väg upp och på väg att toppa formen och värmer en vinglig själ och jycken som dyker upp på godisjakt. Vi tar upp en kotte och skickar i väg den med en kalasträff med vänstern nerför branten. Jycken hänger på.

Vi tror inte längre att vi kan drabbas av hybris, men nånting har hänt.

Vi sträcker oss inte så långt till att påstå att vi kan känna doften av den ädlaste av metaller, men nånting har hänt.

Har vi fått tillbaka tron på oss själva?

Tony Gustavsson har förmågan att fotbollsmässigt lägga ut texten, men vad gäller lagets interna målsättning är han för en gång skull lik en mussla. Själv är jag klar över hur den lyder: ”Vi ska visa dom jävlarna.”

Och Milosevic, alltså han från Assyriska, till Bajen för att ta över Thoms uppgifter?

Yngsta sonen är hemma sen några dagar efter visst vomerande och tillhörande febertopp men såklart mest hela tiden iklädd snygg grönvit matchtröja från förra året, som han för övrigt bar framför dumburken när den där katolska och protestantiska gröna röran häromkvällen tog ner Lagerbäcks vikingar på jorden med besked. Publiken var dessutom snyggt klädd och lät alldeles osannolikt förträffligt som om gud var på planen. Ja, snudd på bättre än hemma. Healy eller Zlatan? Inte mycket till val, såhär efteråt.

Startelvan mot Vålerenga? Var spelar Petter? Vi kommer att dra några växlar på den när den springer in på Söderstadion men vi ser den inte som given. Matchstället däremot kommer vi inte heller att undgå att konfrontera. 15 dagar, 5 timmar, 25 minuter och 20 sekunder just nu till hemmapremiären mot Trelleborg. Ska tröjorna vara helgröna på ryggen och vita på insidan av ärmarna? Kanske det. Men framsidan? Nån som vill få oss att ringa eller nån som vill få oss att äta? Eller försäkra oss?

Allt är helt plötsligt möjligt.

Vi går hem till sonen, som glor på Trollkarlen från Oz, och mokabryggaren, som vi putsat skinande blank. Vi väljer mugg med omsorg.

Slutet på historien

Skrammelbilen står där och ser moloken ut. Och det är klart, strax bakom står en halvny miljömedveten historia som vi till slut efter diverse irrfärder hamnade i Eskilstuna av ställen för att få hem. Det kändes rätt att jag fick ta skrammelbilen tillbaka och vi låg i bakhasorna och såg med blandade känslor kvinnan i huset ratta på där framme som en annan Jackie Stewart. Jag vet att jag inte får, men jag passade på att ta en tagg nånstans utanför Strängnäs som om jag nu inte missade saken inte har nån schyst slogan som möter de förbisvischande, ni vet den där explosionen av maxad kommunmarknadsföring för tio år sen för att synas i konkurrensen och som gjorde ett antal reklambyråer feta på kuppen, som ”Enköping – Sveriges närmaste stad”, ”Mjölby – först till kvarn” eller varför inte ”Degerfors – ring risklinjen”.

Sen lyckades vi dela oss två på typ tre föräldramöten. Inte illa.

I dag ska vi till Sveriges enda monarki värd namnet, nämligen Mosebacke. Därefter bär det av till Shopen för att hämta säsongskort. Nedräkning pågår. Inte nog med det: solen skiner. Så på vägen får det bli Kaffebar som kan det här med dubbel espresso.

Det finns mycket annat att berätta, men det hinner vi inte göra något åt.

Ring the bells that still can ring

Ett litet sting kändes på rätta stället när Kaos dök upp på Söderstadions förnämliga rapportering från Cypern. När resultaten talade för sig själv och berättade något om livets komplexitet: 5–0, 0–6, 4–4, 3–0 och minnesvärda 2–3, för att ta fem matcher i rad ur högen.

Och när Markstedt kom in och petade in sjuan mot Enköping.

Men vi måste vidare. Det är hög tid.

Det är inte längre något att tjafsa om: Jeffrey, Sulan och Joakim J har kontrakt som löper ut efter säsongen. Tre spelare alltså, inte fler, och det hör inte till vanligheterna. Dessutom tre åldermän i sällskapet och snudd på de enda som får köpa ut. Sulan kommer själv att avgöra när han gjort sitt, Jeffrey både vill och vill inte längre och vart Jocke J tar vägen vet ingen.

Ett antal år med nollvision i de bakre regionerna har kostat. Med Stoor, Gerrbrant, Östlund, Max och Petur på plats (tillsammans med mannen med vaderna!) hade frågeställningarna varit givna: Hur många poäng tar Bajen hem allsvenskan med? Och släpper Ante in en eller två bollar mellan benen?

För att inte tala om Runaldo. Om man som sig bör koncentrerar sig på motståndarmålet. Om man talar om profilstark spetskompetens i kombination med starkt hjärta.

Men det är heller inget att tjafsa om numera. Det var hur som helst då.

Får man tro rapporterna från Bajens träningscamp på Cypern börjar det likna nåt. Frågan är bara vad.

Om exakt en vecka får man själv bedöma vilken klass Vålerenga håller.

Sen finns ingen återvändo.

På väg

Morgonpromenaden med jycken tog oändlig tid och oss dessutom till nya jaktmarker eftersom vi skulle plocka upp skrammelbilen som blivit stående ett par kilometer nordnordväst om vårt lilla epicentrum när dottern skulle hämtas sent i går kväll av övningskörande ung man och mamman eftersom bromsarna slutat fungera lämpligt nog på plan mark och 30-väg utan trafik och inte i nerförsbacken på väg dit på stora Europavägen. Jycken hoppade in i baksätet med tungan hängande och jag konstaterade att skrammelbilen snällt gick i gång men i princip inte gick att få stopp på och att en lampa med utropstecken lyste vackert röd. Men har man vuxit upp med Anderstorp och Jody Scheckter och Jackie och Reine och Ronnie och Emerson och grabbarna så har man. Upp med luckan fram och i med på vägen inköpt bromsvätska och sen körde vi hem och kollade bromsarna då och då som fortfarande inte ville och tajmade grönljusen och motorbromsade oss fram in på grannparkeringen eftersom backen ner till oss hade kunnat ta en ända med förskräckelse. Där fick jycken en godis.

Lite har man ju i huvudet.

Men för att få ordning på det man har krävs, just det, kaffe. Nu.

Inte ett ord om kaffe

Morgonpromenad med jycken. Den halvt om halvt utlovade solen lös naturligtvis med sin frånvaro. Vi hälsade på två tre små munsbitar som vi aldrig stött på tidigare och vars mattar och hussar mest såg rädda ut att ha sett sin lilla krabat för sista gången. Väl på udden tände vi en tagg och glodde på vattnet där nere medan jycken spårade gud vet vad i snåren. En rote svanar svängde brant vänster och gick ned för landning i perfekt formation och under högljutt klonkande. En talgoxe höll låda i närmaste träd. Blåsipporna hade inte gått på SMHI:s snack utan sov klokt nog på.

Som vanligt alltså, och detsamma gäller att vi inte riktigt hunnit med i svängarna.

Kolla bara:

Bandysäsongen tog slut och så är det med det.

Thom Åhlund har lämnat sin post och så är det med det.

Alla är glada över ett ett mot ett norskt lag med underligt namn från Telemarken och så är det med det.

Fast dom lär ha spelat noll noll mot svenska mästarna för en månad sen – om man vill få perspektiv på tillvaron.

Fast sen lär dom visst alldeles nyligen förlorat med sex noll mot Sandefjord – om man vill välja ett annat perspektiv på tillvaron.

Allt är alltså väldigt underligt. Det är en sån säsong och så är det med det.

Vi har i smyg besökt andra lags typ hemsidor. Slutsats? Många försöker finna ett perspektiv på tillvaron. Två i allra högsta grad onämnbara sopgäng känns oroväckande stabila. Annars vetifan.

Nu spelar det mindre roll för Bajen: Vi är ju unika på alla sätt och vis. Men det kan ju vara bra att veta att även om vi är unika och i en klass för sig, vilket vi är, så är vi inte helt ensamma om att försöka välja rätt perspektiv på tillvaron.

Fast det lär visst vara en del av tjusningen med livet.

Nånstans där i resonemanget gick vi hem.

I've got something I can laugh about

.…åsså satt man där igen. I solen. På den gistna träbänken. Bakom sina glajor. Man tände en tagg. Å jycken log och flämtade å därinne puttrade mokabryggaren. Man tänkte: man ska inte oroa sig i onödan, mycket kan hända, makrillarna väntar inte förrns om en månad, allt kan hända, man har varit med förr. Men ändå. Att sitta där i solen igen, det är ändå nåt särskilt med det…

Dragläge

I dag ska jag göra allt det där som man borde göra när man har tid, om man nu får tala för alla dem som ett ”man” inbegriper. Morgonpromenad med jycken är redan på gång (inte min förtjänst), så det är i alla fall fixat.

Äh, vi får se vad som händer.

Ungefär som förra veckan.

Skrammelbilen… Är inte allt redan sagt? Det kan ha varit den där fisförnäma hyrbilen som dök upp under sportlovsveckan som skrämde upp den ordentligt. Det kan ha varit våra samtal om diverse ersättningsobjekt för den rackaren när vi var ute och rattade oss fram mellan bilfirmorna. Det kan ha varit det faktum att vi drog på besiktningen och fick ett brev om körförbud samma dag som vi till slut bet i äpplet och lyckades få en tid samma afton klockan nio på den lokala bilprovningen och att kvinnan åkte dit med plånkan full av deg för eventuell hemfärd med bulle (just i såna här fall som bilbesiktning är vi ense om att inte upprätthålla könsmaktsordningen: vi tror att en virrig kvinna lättare kommer undan än en virrig man). Det kan ju också vara det faktum att den samma dag fick passera en biltvätt. Att den vaknade till liv.

Det händer inte varje dag, men väl i besiktningens goda händer fungerade plötsligt tuta, vindrutetorkare, vänster bakljus, bromsar, säkerhetsbälten, fläkten (!), ja, till och med motorhuven gick att få upp – och inte nog med det. Gick att få ned…

”Äh, det är litta rost här och var”, sa snubben och knackade bort nåt kilo.

Nästa morgon stod hon alltså här utanför igen. Skrammelbilen alltså. Utan grava anmärkningar. Jag testade tutan. Icke sa nicke. Fläkten? Glöm det. Vindrutetorkarna? Fram – men inte bak.

Underligt att man faller till föga för parollen ”Äh, vi får se vad som händer”?

Tror inte det.

Och nu sprider sig en förförisk doft från köksregionerna. Jycken har kommit hem med matten som på vägen passat på att tjacka nytt kaffe eftersom det förra tagit slut…

Sen ska jag göra allt det där som man borde.*

*Typ tuta och köra.

Nån där uppe måste gilla oss

Det påstås så mycket. Som att Bajen låg under med 5–0 efter tjugo minuter. Det är inte sant. Bajen låg under med 5–0 efter sjutton minuter. Några tappra trotsade gråvädret och sjöng ”BP åker ur i år”. Och visst, sju spelare som borde räknas till startelvan plus ett par som borde vara närmast en plats var inte med. Men ändå. Det här var ändå en möjlig startelva under en lång säsong. Eller vad vet jag; kanske den som ska starta. Och vad vet jag; BP-gänget kanske spelade med tre ordinarie; kanske var nedtränade; kanske spelade efter sina intentioner; kanske sparade på krutet, kanske koncentrerade sig på vissa spelsituationer, kanske tänkte på annat.

Till andra halvlek lämnade vi den mållösa betongläktaren och gick bort till hörnflaggan på andra sidan för att få en skymt av anfallsspelet eftersom vi inte hade sett något av försvarsspelet. Vi stod där och huttrade medan tre tonåringar ägnade sig åt att värma upp och såg långt där borta i diset på andra sidan ett inbytt grönvitt fyrtorn då och då nicka bort bollen.

Med kvarten kvar avslutade vi kvällen som börjat på Löwenbräu med att gå till Dovas, och vi tog alltså inte chansen att kontrollera påståendet om att ”när vi tar slut de sista 10-15 minuterna så kommer vi hålla i bollen och bevaka den där 4-0-ledningen vi har”. Min gode vän, som sett det mesta på väg mot 1000 bajenmatcher av olika slag, och troligen på handboll i kväll och tillbaka på Stadshagen på söndag när tjejerna tar sig an Gideonsberg, jämförde med årgångarna några år in på nittitalet. Vi slog vad över en öl om tabelläget nån gång i juni, och vi låg obehagligt nära varandra. Min gode vän, som brukar ha koll, han var typ den ende som drog rätt slutsatser av träningsmatcherna inför säsongen 2001, tyckte att det enda som jag borde skriva om jag mot förmodan skulle blogga om saken var tränarens namn och inget annat.

Och det kunde man ju ha gjort.

Sen åkte vi hem, och på vägen hittade jag en tjuga.