Ett litet sting kändes på rätta stället när Kaos dök upp på Söderstadions förnämliga rapportering från Cypern. När resultaten talade för sig själv och berättade något om livets komplexitet: 5–0, 0–6, 4–4, 3–0 och minnesvärda 2–3, för att ta fem matcher i rad ur högen.
Och när Markstedt kom in och petade in sjuan mot Enköping.
Men vi måste vidare. Det är hög tid.
Det är inte längre något att tjafsa om: Jeffrey, Sulan och Joakim J har kontrakt som löper ut efter säsongen. Tre spelare alltså, inte fler, och det hör inte till vanligheterna. Dessutom tre åldermän i sällskapet och snudd på de enda som får köpa ut. Sulan kommer själv att avgöra när han gjort sitt, Jeffrey både vill och vill inte längre och vart Jocke J tar vägen vet ingen.
Ett antal år med nollvision i de bakre regionerna har kostat. Med Stoor, Gerrbrant, Östlund, Max och Petur på plats (tillsammans med mannen med vaderna!) hade frågeställningarna varit givna: Hur många poäng tar Bajen hem allsvenskan med? Och släpper Ante in en eller två bollar mellan benen?
För att inte tala om Runaldo. Om man som sig bör koncentrerar sig på motståndarmålet. Om man talar om profilstark spetskompetens i kombination med starkt hjärta.
Men det är heller inget att tjafsa om numera. Det var hur som helst då.
Får man tro rapporterna från Bajens träningscamp på Cypern börjar det likna nåt. Frågan är bara vad.
Om exakt en vecka får man själv bedöma vilken klass Vålerenga håller.
Sen finns ingen återvändo.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar