Minst sagt förutsägbart

Morgonpromenad med jycken. Tövädret har gjort sitt, vi går på ren is innan vi på vingliga ben lyckas halka av stigarna och bana oss fram genom snåren. Hemma igen får jag fart på mokabryggaren och tittar till mattens syster som fortfarande ligger förankrad i soffan eftersom hennes vänstra ben är ur funktion. Yngste sonen är hemma från skolan och tar igen sig och lyssnar till mosterns högläsning ur Tintin och när kaffet puttrat klart barrikaderar han sig i köket för att baka till en överraskning; vi har namnsdagsbarn i familjen i dag. Jag tar mitt kaffe och går ut och tänder en tagg.

Hur går det egentligen för ett urval av våra landslagskillar? Sade han verkligen ”Jag giva dig på moppo”? Zlatans italienska är kanske inte glasklar och i såna lägen kan det vara läge att låta högern tala. Östlund har efter att ha prenumererat på den ordinarie högerbacksplatsen i Feyenoord hastigt och mindre lustigt hamnat i nåt som låter lite som Englands svar på Trelleborg eftersom den numera fd Östlundtränaren Koeman inte är Gullit, och det säger en del om honom, Koeman alltså. Det finns förstås en annan Koeman, men det är en annan historia. Vad ska de i England att göra, förresten? Hur som helst, i London har Kalsongmannen inte gjort mål på år och dar, och på andra sidan Kanalen har Isaksson inget annat för sig än att vara skadad. Häckenkillen i samma lag brukar få 4,5 av 10 poäng i betyg, medan Edman har fått fart på sin hemsida igen, och det är väl ett tecken på nåt i alla fall. Övriga får vi återkomma till nån annan gång.

Mer fotboll. Efter en stenhård kamp och knapp vinst mot de grönvita hjältarna hade jänkarna en bra mycket behagligare resa när de lirade lusekoftorna av norrmännen. 5–0… Var ligger Norge på Fifas rankning? Bajen borde ligga åtminstone tio platser högre. Strax efter Mexiko, är mitt tips.

”Danskar, norrmän och vad heter det, svenskar, äh, de är av samma skrot och korn. Man vet ju hur dom är.” Danska Jyllands-Postens så kallat satiriska illustrationer av Muhammed har som bekant fått delar av arabvärlden (”äh, det är samma skrot och korn”) att resa ragg och svenskar, danskar och norrmän att skyndsamt lämna exempelvis Gaza i Palestina. "Det kan vara så att man helt enkelt blandat ihop länderna", säger Anders Öhrström på svenska generalkonsulatet i Jerusalem till den mindre kvällsdraken.

Vilket påminner mig om nåt jag hörde på radion en gång, här fritt återberättat, om en svensk författare som fick ta hand om en celeber kinesisk dito på besök i vår avlånga ankdamm. Hon mötte kinesen på flygplatsen, tog en taxi och konverserade och stod i och lämnade honom nånstans för ett föredrag, och efteråt stod hon och väntade på honom för vidare transport när kinesen kom gående, gav henne en blick utan igenkännande och gick vidare. Sur gick hon i kapp kinesen, tog honom i armen och frågade ungefär vad är det med dig. Åh, är det du, sade kinesen, jag såg inte att det var du: ni ser likadana ut allihopa.

Så är det: vi är ungefär lika goda kålsupare allihopa. Särskilt om man ser det lite grann från andra sidan.

Grattis, kungen!

Morgonpromenad med vissa förhinder. Mattens syster har knoppat över i soffan. Och lär fortsätta med det. Anledningen är att hon åkt grillor över vattnet, fastnat i en spricka i isen och sträckt sig. Eller nåt. Hur som helst kan hon inte stödja på benet eller ens sträcka ut det. Läkarkåren står om inte maktlös så åtminstone handfallen. Så vi får bära omkring henne när hon ska nånstans. Men till slut kom vi ut jycken och jag. Plusgrader och alldeles för långt till våren.

Kan inte Bajen liksom bara tuta och köra? Ungefär som Chelsea? 1,9 miljarder i förlust, jag säger bara: peanuts! Fast Drogba hit och dit, jag vill hellre se Sulan på planen.

Okej, då, kör till för Drogda också.

Men lite trist är det att mitt gamla favvogäng i England kapat alla förtöjningar med den så kallade verkligheten. Huliganer, underdogs och till och med romantik, Webb, Osgood och till och med Vialli. Det var tider. Men så går det som det går. Pengarna rullar. Och nu? Kärleken är inte längre besvarad. Är man en benhård romantiker så är man: det var roligare på Alan Hudsons tid.

Men inte allt var roligare förr. En del är fortfarande lika kul. Och så passar vi på att säga grattis till Romario, fortfarande kungen och 40 bast i går! Numera koncentrerar han sig enkom på att göra mål – han påstår sig ha slutat showa på planen – och det gör han med besked, skytteligavinnare som han var förra året i Brasilien. Och målfabrikationen fortsätter även denna säsong. (För övrigt lyckades jag värva honom till Bajen i CM4, tror jag det var… han hade jävligt taskig ork, men vi lyckades ta oss till kvartsfinal i CL.)

Slutligen: Fan-TV-sändningarna från träningscampen i LA är värda att uppmärksammas.

Fast nån ny feja tillhörande en ”väldigt väldigt bra spelare” har vi inte lyckats se. En som vi i alla fall skymtat i vimlet är Max…

Nu ska jag fortsätta med det jag borde...

Pysar och sländor

Morgonpromenad med jycken. Även hundar har drabbats av ungdomsfenomenet. Anser åtminstone deras mattar och hussar. Alltså den där förmågan att aldrig växa upp. En 14-årig labrador med stödkäpp, en 15-årig blind skotte eller en 3 veckors corny ulltott, första frågan är alltid: Är det en tjej eller en kille?

Allt är Elvis fel. Eller Alice Babs.

I går firade vi födelsedag. Det brukar bli av på rätt dag. Tjejen som fyllde xx år och vi andra blev trakterade med yngsta sonens fritt tillverkade sockerkakor med tillhörande tomtebloss. Annars är vi inte mycket för traditioner, eller nu ljög jag: vi upprätthåller dem men inte när vi borde. Vi är helt enkelt inte riktigt i fas med tiden. Så i dag ska vi käka årets kräftor, fem månader efter alla andra. Granen? Den står stadigt förankrad i ena hörnet av vardagsrummet och stör ingen och barrar inte och kommer troligen att plundras och slängas ut ungefär vid kräftpremiären.

En vacker dag kan vi ha gått varvet runt och slängt ut granen något i förväg.

Vi vänder oss till kyrkan för att få stöd.

KG, HB eller Karin, två killar och en tjej tillika "öppet" homosexuell: svenska kyrkan har blivit en familjeangelägenhet för The Hammars. ”En gång köpte jag och KG mossgröna boxningshandskar och gav varandra i julklapp", berättar HB i AB. ”Vi tänkte boxas seriöst, men vinnarinstinkten tog över. Vi tog av oss handskarna. Det blev allvar.
Hur slutade det?
– Ja, vi slog varandra på käften.”

Har någon kommersiell tevekanal på hugget fattat galoppen? Här finns ju potential för en dokutainmentsåpa i tolv avsnitt, kampen om biskopskräklan, almost based on a true story. Och den behöver alltså inte vara sann. Tänk nånting mitt emellan The Sopranos och Six feet under. Tänk Persbrandt, Nykvist och Lundquist. Tänk avund, dolda hemligheter och eventuell bildmässig romantik. Tänk...

Nä, kräftor var det… bolaget nästa!

En kantboll i Trelleborg

Ännu en dag. Först snålblåst, sedan solsken och nu senast snöyra. Inget stoppar mina promenader med jycken. Ibland är det så: det finns ingen hejd på det hela.

I Trelleborg har det som bekant tjongats allsvensk fotboll för inte så länge sen. Yngsta sonen gjorde för övrigt sin allsvenska läktardebut där mitt i semestern för några år sen i en hopplös 2–2-match. Men det var inte det som jag tänkte orda om. Utan det här. Lokal journalistik är ibland… lokal. När den större kvällsdraken strax utanför biltullarna sedan drar det hela ett varv till – så sitter man där och förundras.

I korthet: ”Hon har svikit hela klubben, hela Trelleborg och hela Sverige.” Hon som gjort detta är en kinesisk pingisstjärna i Trelleborgs pingisklubb som gjort sig omaket att bli på smä…, bli gravid. Den som uttalar sig är en lagkompis. Hur som helst har pingisstjärnan satt sin sista potatis i klubben. Anledningen är att klubbens lagledare ”är chockad och förbannad” över hennes beteende.

Det hela är fullständigt obegripligt. Men varför inte? Ibland är livet är obegripligt, journalistik likaså och inte minst kärleken.

Och jag som nästan glömt Trelleborg.

En stor tränare tackar för sig

I dag säger vi tack och hej då. En stor och framgångsrik tränare tackar för sig efter sex år och lämnar skutan efter säsongens viktigaste mål.

Och han gör det frivilligt.

När slutspelet är färdigspelat är det över. Målet måste naturligtvis vara guld.

Magnus ”Nollan” Grahn har varit med Hammarby från division II-sejouren till att ligga i topp i allsvenskan. Strongt. Och hela vägen har han jobbat heltid vid sidan av. Korrektivet lovar att lyfta minst en bägare i helgen för alla framgångar och den glädje som Bajens handbollslag bestått oss med under Magnus ledning.

Som en parentes kan nämnas att även Svennis får tacka för sig. Men vad är det med det? Ärligt talat, vem vill vara tränare för det engelska fotbollslandslaget?

Apropå fotboll så lär Bajen ha stått upp mot USA – och det med besked. Nu talar vi inte om en hedersam 2–1-förlust, utan det faktum att det trots hård träning var spring i benen och rätt inställning. Enligt Mickel var Bajen bäst, och det har han naturligtvis rätt i, om man får tro de knapphändiga rapporterna på Bajens hemsida från LA, som ligger i juridikens och nivelleringens mecka. Nämligen USA.

En sak till: Pétur satt tydligen på bänken!

Men var är Max?

Om någon på DN Debatt skriver att en ekonomisk forskningsorganisation som heter nåt vad som helst med fyra versaler är ”ansedd” ska man omedelbart dra öronen åt sig. Särskilt om nio ”framstående” amerikanska ekonomer utgör själva fundamentet för debattartikeln. Det hela är mycket enkelt: en del måste tjäna mer – ”incitament” är ytterligare ett ord att rödflagga för – och många måste tjäna mindre för att vi ska kunna bevara välfärden. Välfärd är när du handlat på Willys och drar ditt kort i kassan och två tre lågavlönade personer under tiden hjälper dig att fylla dina matkassar och bära dem till bilen. De lågavlönade personerna har sen förhoppningsvis ett annat, lågavlönat jobb att gå till. Annars får de väl plocka skrot eller sno koppar för att få ihop till brödfödan. Att du handlar på Willys beror på att ditt lokala Ica eller konsum inte längre finns. De stod inte pall i den heliga konkurrensen av trettio miljoner likadana krossade tomater-burkar. Dessutom har jämlikheten gått för långt, om man får tro välfärdsprofessorerna, som likt det flesta riktigt välavlönade slipper köerna på Willys och handlar sin middagsmat och direktimporterade tomater i delikatessbutiken. Nej förresten, det gör nån lågavlönad nisse åt dem, kanske nån av dem som tidigare under dagen fyllt matkassarna på Willys. Eller på Walmart, för i USA, som artikelförfattaren tillstår är mycket mer ojämlikt, gnäller ingen över för lite jämlikhet. Nej, där är nivelleringen mycket mer fullständig. Och stavas konsumtion.

Som sagt, ”globaliseringen och utvecklingen mot ett tjänstesamhälle kräver ökade – inte minskade – skillnader”. För att vi ska ha råd måste många göra mer för de få.

Visst?

Inte alls. Det kräver solidaritet och ökad jämlikhet, färre framstående ekonomer och global rättvisa.

Vart tog jycken vägen?

Dagens ord på vägen

Apropå fatwatugget: den som vill se en grönvit hjälte klädd i blågult kan länka sig hit.

Kan nån sen tala om för mig vad det står på sidan, så gör gärna det.

Annars är jag lycklig nog att just i dag kunna använda ordet ymnig. Jycken och jag har nämligen tumlat runt i ett snöfall som var, just det, ymnigt. Vi såg helt enkelt ingenting. Inte nog med, när vi väl såg nåt skällde jycken ut en pimplare efter noter, så hon är också lycklig.

Man kan bli lycklig över de mest bisarra saker. Som snö innanför en grönvit halsduk. En annan dag kunde just detta ha inneburit tokspel eller svärjande utspel om att nu får det vara nog, nu flyttar jag från detta snöiga mörkertyngda blåshål till en annan, varmare jämmerdal. Fan, man kunde ju ha suttit på Camp Nou eller Stadio Olimpico i stället. Och i alla fall på det senare stället fått tillfälle att till och från svärja (jag kan redan några mindre lämpliga fraser för att göra mig förstådd).

Men jag säger som Povel Ramel: Vissa dagar är man glader, andra dagar får man spader.

Ord kan ställa till det. Ymnig räddade min dag.

Och nu skiner solen. Helt otroligt.

Kalla det vad ni vill men kalla det fotboll

Krångliga regler i fotboll? Ni anar inte hur krångligt det skulle kunna vara.

En del muslimer har det inte lätt. Är det inte fatwa det ena så är det fatwa det andra. Och för egen del får man väl erkänna att man inte är helt up to date vad gäller fotbollens hela regelverk. Som det här med när en spelare är offside eller inte. Och visst kan domaren vara föremål för visst agg. Jo, jag erkänner: jag har sagt dumma saker om det där blindstyret därute på planen. Men tack och lov är inte fatwa min grej. Som det här med att om man nu ändå ska spela fotboll så ska tio män lira på tre planhalvor i 40 minuter och utan ribba och helst i pyjamas och sen spotta den stackare i ansiktet som råkar glädjas över att ha krutat in en balja i det som ska föreställa ett mål på det som inte är en plan och som dessutom helt saknar linjer. Och det var alltså de små förändringarna av själva spelet.

Vad är poängen? Då är det ju inte längre fotboll.

Och vem är det egentligen som dömer ”matchen”? Han där uppe eller tönten med visselpipan?

Ni kanske tror att jag är ironisk men nästa gång jag går på en fotbollsmatch ska jag applådera varje gång domaren blåser i sin pipa.

Eller när linjemannen lyfter sin flagga.

Länken om att det har utfärdats en fatwa mot reglerna i fotboll fann jag hos Junivallen. Klicka er dit och läs.

Själv ska jag gå ut med jycken. Eller om det är tvärtom.

Vi bygger på

Har man i tioårsåldern sett Nacka skruva in en hörna mot Karlstad borde man veta vad det handlar om. Inte nog med det: ”…de senaste tre åren har jag följt lagets alla hemmamatcher på plats, vilket är en bra bas att utgå i från i mitt kommande jobb”.

Med andra ord tummen upp: Bajens mentala rådgivare Kjell Törnblom är som klippt och skuren för sitt nya jobb.

Frågan är: Har han redan sett till att AL har guld i sikte?

Själv har jag mest drällt omkring för att få saker och ting gjorda. Huruvida en del är i behov av mental rådgivning är frågan, men jag vet i alla fall en som kan vara det. Fast jag lyckades få med mig jycken ut i snöblåsten. Vi halkade omkring en stund på isiga promenadstråk.

Sen halkade vi hem.

Espresson blev i alla fall en höjdare. Jycken fick en levergodis som tack för sällskapet.

I morgon ska jag fortsätta att bygga upp mina egna, privata framgångsfaktorer. Det är inte en dag för sent.

Life of Brian och moralens väktare

Morgonpromenad med jycken. Isen ligger fast. Mörkret lägger sig. Skridskotajm i kväll, med andra ord: nån gång efter kaffet på maten. Men då får jycken stanna hemma. Det är halt där ute.

Vad är motsatsen till is? Just i dag skulle jag säga sand. Läs öken. Som i Saudiarabien. Massor av sol, västvänlig olja, feodalism, avhuggna händer. Några har pengar som gräs – och sina kvinnor bakbundna bakom slöjan. Andra jobbar häcken av sig som tredje klassens medborgare för nålpengar – som de skickar till familjen nånstans i Långtbortistan. Ledningen för svensk landslagsfotboll tycker att det rätt land att landskampa mot på bortaplan, som ett led i VM-förberedelserna. Hotell- och träningsfaciliteterna är säkert högklassiga. Som en dröm. Får man skämta om saken? Är alla på läktaren som har ljusa röster och helskägg kvinnor?

Att det inte var särskilt smart för ett svensk landslag att åka dit kunde vem som helst räkna ut med lilltån. Särskilt alla som ser sig kallade att se Lagerbäck, Andersson och grabbarna i truppen som vårt lands moraliska spjutspets.

Det finns säkert ett femtiotal länder i den stora fotbollsfamiljen Fifa som det inte borde passa sig att spela i för ett svenskt fotbollslandslag. Är det inte folkmord, diktatur och ockupation av landområden så är det dödsstraff, barnarbete, kvinnoförtryck, barnaga, valfusk, skattefiffel, murar och fabrikskonglomerat där det nutida globala proletariatet med flinka fingrar tillverkar konsumtionsskit för vårt fromma för femton spänn om dagen – eller kanske dom där bollarna som landslaget tränar med just nu. De fackliga företrädarna? Nja, de sitter i finkan.

Fotboll och politik hör alltså ihop – eftersom till och med bollvalet är ett ställningstagande.

Men om vi återvänder till det här med politik: Varför har vi över huvud taget något utbyte med Saudiarabien? Att kvinnor inte är med i matchen är väl ingen nyhet. Och varför skulle just svenska landslaget i fotboll avkrävas de markeringar som svenska politiker och företag borde göra? Är det för att allt det där andra, oljan, affärerna, politiken, bara är business as usual – men fotboll något moraliskt högtstående och i sig oantastligt?

Som sagt, det finns säkert ett femtiotal länder som Fotbollförbundet borde ta i örat för det ena eller det andra. Inga andra tycks bry sig.

Delvis sköna tankar

Gårdagskvällens dimma har lättat, men nog är jämmerdalen utanför fönstret allt grå alltid. Jycken och matten tog hand om morgonpromenaden. Själv puttrade jag i gång mokabryggaren och tänkte efter. Är det själva tanken som räknas? Jag menar, om vi alla tar i vi som har hjärtat på rätt ställe, vad händer då?

Bajens hjältar har ställt in sig i ledet. Anders och Tom har blåst i pipan. Försäsongsträningen är i gång på allvar. Möjligen tar Max täten. Koncentration på uppgiften. Målsättningen är klar. Kan en fjärils vingslag nånstans i Stilla havets övärld påverka världens gång? Man vet aldrig, så för att dra mitt strå till stacken har jag dagen till ära redan gjort femtio armhävningar och bestämt mig för att ägna resten av dagen åt goda tankar eftersom att ut och kuta inte kommer på fråga. Alltså tankar med ett uttalat mål och inte det vanliga dravlet av hybris och fruntimmer och sex och oväntade säckar med stålar som rasar in på kontot utan att man behövt lyfta ett finger, nej, bara koncentration på målet. Rätt tankar.

Jag sätter mig till rätta, litegrann sådär halvt österländskt. Jycken lyfter på ett ögonbryn. Jag sluter ögonen.

Okej: Fred på jorden. April. Söderstadion. Fotboll. Krossen på Råsunda. Bara en öl. I topp. Oktober. 2-2. Sista kvarten. 3-2. Medborgarplatsen. Guld. Sex…

Tja, jag tror på idén men jag får nog göra ytterligare femtio armhävningar i stället.

Fast poängen kanske är att fjärilen inte tänker på att den påverkar världens gång? Och om så vore, skulle den i så fall sluta fladdra med vingarna? Eller skulle den fladdra ännu mer?

Såg för övrigt att PFO åter är ute på webben. Det är svårt att låta bli att gilla en kille som önskar gott nytt år klockan 00:32 den 3 januari.

Goda vibrationer?

Tillbaka från sonens fotbollsträning.

Nu har vi läst Intervjun.

”Alla vet ju att ska det vara någon ska han vara väldigt väldigt bra eftersom vi redan har bra centrala mittfältare.” Säger Anders Linderoth på Bajens hemsida. Och det stämmer ju. Det känns ju meningslöst att ta hit ytterligare en bra som blir en i mängden av redan bra mittfältare.

Men var hittar man en sån väldigt väldigt bra mittfältare? I Barcelona? Men troligen blir det alltså inte den man söker, utan nån annan.

Fast det tror vi inte längre på.

För det borde finnas fler önsketänk: att nån av de bra mittfältarna i truppen är mogen att kliva fram och ta tag i dirigentpinnen.

Ett enklare spel för att komma till rätta med (korstecken) Kalmar? Tja, ett mer komplicerat spel tror vi inte heller på. Nä, käka taggtråd och massor med vitlök och kör över dem!

Att Trym Bergmans namn dyker upp i intervjun är skönt. Bara sådär skönt i största allmänhet.

Vi vägrar delta i några som helst spekulationer om Max. Och vad har han på landslagslägret att göra? (om alla håller käften om hans kvaliteter kanske ingen märker hur bra han är…)

Mental coachning? Vi har våra dubier (alla tycks syssla med sånt, men till slut är det ändå bara segraren som kan tacka sin coach. Alla andras mentala tränare är det tyst om). Men varför inte? Målet är ju guld. Och blir det inte det kan man ju alltid avvika från mallen och skylla på den där inhyrda psykoplågen.

Men om det får den eventuella dirigenten på mittfältet att kliva fram, så varför inte.

Slutsats? Vi behöver alltså inte ens läsa mellan raderna. Vi anar en optimism och en tro på uppgiften som vi inte riktigt har lyckats frammana vid tidigare tillfällen när vi haft möjlighet att avläsa intervjuobjektet i fråga: Fyra? Nej, det är den ädlaste metallen som gäller.

Fast risken finns att vi läst fel, även om vi inte vill tro AL är av den där laid back-kategorin som tidigt ser början på slutet av sitt pågående uppdrag. Det är nämligen också en konst och något som inte alla fixar: att slutföra det som man föresatt sig trots att man vet att det så småningom är dags att sätta punkt.

För det är det väl?

Men man vet hur det kan vara: mycket snack och liten verkstad. Så nu går vi ut med jycken. Solbrillorna är på. Vi tar Hellahalsduken. Vägen går naturligtvis förbi favoritkaféet. Och vi funderar: Cratz kanske inte är den enda som kan konsten att sätta punkt? Linderoth är ju på sätt och viss urtypen för lite snack och mycket verkstad.

Det känns bra.

Ännu ett konststycke

Okej, vi ska lämna pipan som tystnat för gott i fred och ta oss an Bajen, feminismen, jycken, mokabryggaren och allt det andra som väntar – men bara en sak till. Vad sägs om Expressens gårdagslöp:

Extra. Så lyckades Birgit Nilsson hålla sin död hemlig i 16 dygn

Nu står jycken på tur. Och kaffet är klart. Vi öppnar helt enkelt dörren och går ut.

Though not gucci-time

Det är faktiskt svårt att tro men solen gick faktiskt upp även i går.

I dag har vi morgonpromenerat i halka, blåst och – se på fan! – sol. Jycken gillade läget. Själv hade jag glömt att sätta på mig mina bajenglasögon.

Vi har varit smått kulturella. Utan att för den skull sysselsätta oss med analysen. Gårdagen ägnades nämligen till viss del åt ”musik”. Citationstecknen är på sin plats eftersom det kan råda delade meningar om vad musik är. La Nilssons pipa har tystnat, vilket fick mig att surra en stund med farsan som började på Operan samtidigt och lirade med henne ett otal gånger och som konstaterade att numera kan tydligen vem som helst stå där och gala, och jag tänkte på det när jag såg och lyssnade till den sköna Ramonesdokumentären som visades på dumburken alldeles åt helvete för sent på kvällen och som farsan skulle ha skrattat gott åt de tio sekunder han skulle ha sett och hört av programmet. De där Ramonesgossarna har ju för övrigt också trillat av pinn en efter en. Men lir som lir, och som halvbildad, halvt tondöv medelklassresenär är det skönt att kunna uppskatta myntets båda sidor. Så efteråt ägnade jag en stund åt att vända plattor, först gav jag plats åt pipan och Wagner och sen avslutade jag paketet med lite Sheena is a punkrocker för att få perspektiv på tillvaron.

Fast sen blev det lite Wagner till. Det är skönt att inte vara helt tondöv. Och nu talar vi alltså om "musik".

Sen var klockan alldeles för mycket ny. I morse försov vi oss.

Så är det: Kultur kan vara farligt.

Att veta att man är bäst

Nu är de flesta i gång. Med vad? frågar den mindre vetande. Och vilka är i gång? Jo, försäsongsträningen, allsvenskarna har satt i gång maskineriet. De förväntade topp- och skojarlagen är kollektivt ute och springer eller lyfter skrot och drar taskiga skämt. Makrillar, gnagare eller tio kalmaritiska mittbackar, alla lyssnar de till tränarnas visselpipskonserter och hoppar bock. Men inte Bajens hjältar, som får glassa även denna vecka innan marschen mot Royal League- och SM-guld inleds. Hur det går? Vi håller oss på gräsmattan: det är för tidigt att säga. Vi vet att vi är bäst, men vi är samtidigt ödmjuka. Vi hyser vissa förhoppningar, men är samtidigt realister. Vi är inte blåögda, men ändå klarsynta.

Fast saken är ju förstås den att vi ju ändå är bäst. Åt det kan vi inte göra något. Det ligger i sakens natur.

En eventuell mittfältskanon bör ju ta plats i truppen denna vecka. Eller nästa. Om det nu blir nån. Vi har tidigare påtalat fenomenet att det alltid blir nån annan. Eventuella provspelare som kan dyka upp under resans gång som en galen nekt i Fornikalien-solen eller klockan 22.50 den 30 mars kan ju visa sig vara hur bra som helst, men är ändå provspelare. Charmigt, förvisso, med ester, brassar och jänkare på besök, men såna har man satt sitt hopp till så det räcker under senare år.

Fast Samba, Pablo eller Petter kanske blir den vi väntar på.

Denna morgon går jycken i mattens ledband, så vi får fortsätta träna nån annan dag. För just i går försökte jag lära jycken att visst, det är säkert underbart att gräva ner nosen och följa ett spår som lämnar stigen och viker upp i snöhögarna längs med vägen, men om du håller upp huvudet ser du att spåren återkommer till stigen tre meter längre fram, och då hade du alltså inte behövt lämna stigen.

Fast jag håller med om att det vore trist om man alltid vet vad som ska hända. Och snön försvinner förhoppningsvis. Under den gror gräset.

Så är det. Målet i all ära, men är det inte vägen dit som är meningen? Det doftar ljuvligt; mokabryggaren har puttrat klart. Jycken är hemma igen och ser på mig förväntansfullt dreglande som om jag visste svaret på vad som är meningen med allt. Det kanske jag gör. Jag häller upp javat och ger henne en levergodis.

Är det Knut som ringer?

Lustigt nog är Århus fansajt nere efter besök av såna där hackare. Men faktum är att gåtor alltid får mig att framstå som en idiot. Jag kan bara en: Hur ser man att det varit elefanter i kylskåpet? Men ungarna drar alla möjliga, som den där om vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren, och jag säger klockan och dom säger rulltrappan. Och tvärtom. Och jag kommer aldrig ihåg dom. Gåtorna alltså.

Knut Nordahl? Men han har väl slutat lira? Tobias Grahn? heter han Ernest i mellannamn? Finns det över huvud taget nån lirare som heter Ernest?

Fast det måste ju vara granen som ska kastas ut.

Att ta tag i just den där biten

Jycken har fått en spruta. En sån där som de ska ha oavsett om de vill eller ej. Den gode veterinären kom över i morse, gjorde jobbet, och när han såg mig såg han utan ett ord en olycksbroder och kastade sig omedelbart ner på golvet för att visa olika komplicerade övningar för dåliga ryggar, och jag hade inte hjärta att säga jag vet, jag kan dem, jag borde göra dem, just nu kan jag inte men sen när jag kan tror jag att jag inte behöver göra dem, då gör jag nåt annat i stället. Men det var snällt ändå. Jyckens morgonpromenad föll med andra ord på någon annan.

Såg att A Linderoth talar om grönvita spörsmål via den mindre kvällsdraken, men min webbläsare (finns det fortfarande folk som struttar omkring och stoltserar med att säga ”browser”?) snurrar på tomgång när jag försöker ta mig dit så jag får förlita mig på andra källor, och det är ju inte ens säkert att intervjun finns i den binära världsrymden, meddelar källan. (Anledningen till att ingenting händer mer än att jag måste tvångsavsluta browsern, förlåt webbläsaren, är, och det är jag fullkomligt övertygad om, att min webbläsare har så mycket stolthet att den vägrar att besöka vissa webbplatser. Att den till och från släpper igenom den andra kvällsdraken beror helt på att det där finns två kolumnister som håller måttet, enligt webbläsaren.)

Fast frågan är förstås: Är Linderoths tugg i tidningen ett resultat av Stockholmsklubbarnas samarbete med en viss kvällsdrake och en annan, morgonpiggare koncerntidning?

Nä, det är dags att kasta sig över Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft. Sån är nämligen jag. Så fort jag vet att jag måste göra nåt snudd på vad som helst, kan jag göra vad som helst för att uppskjuta det som måste göras. Jag måste ta mig an en, nej två webbplatser, fixa mattens bokföring, skriva en bok (jaha, nu är han i gång igen, tänker somliga), ringa vissa samtal, få ordning på ryggen, upprätthålla könsmaktsordningen och börja ägna mig åt hederliga handtag – och vad gör jag? Kastar mig över Jürgen Habermas Borgerlig offentlighet. Jag är inte helt galen, jag läser den alltså på hjältarnas språk. Men det snudd på tragikomiska är att en gång i tiden när jag var tvungen att läsa den, vad gjorde jag då? Antagligen satte jag i gång att skriva en bok. Eller ringde som besatt. Eller drömde om att syssla med bokföring… eller där kanske jag överdrev en smula.

Så är det: Jag gör vad som helst för att inte göra det jag måste.

En klackspark mindre

Något varmare. Men allt är så förbannat relativt, så egentligen är det fortfarande förbannat kallt. Jycken spårar i obruten snö där haren haft sin gång nån gång, men stigen där jag går är nedtrampad och fin. Dock garnerad av alla andra hundars lämningar. Så jag följer efter ut i det vita, för är det vinter så är det vit snö som gäller. Fast jag föredrar förstås en barstol med tjugo meter het sandstrand till cyangrönt hav. Kanske en mojito i näven. Men Söderstadion går numera också an.

Paus längst ute på udden. Jycken sitter snällt på ett stenblock och får godis som belöning och jag tänder en tagg och ser ut över allt det vita. Jag erinrar mig Haris Laitinens frispark mot krysset som tog i ribbans underkant mot MFF i första omgången förrförra säsongen, efter en försäsong som såg mer än lovande ut där han och alla andra ungtuppar klackade sig fram som om ingenting kunde stoppa dem. Sen dess har det varit lite grann stolpe ut för honom, om man kan räkna till exempel sjukdomar till den kategorin. Löftet som inte riktigt fått till det. Nu blir det IFK Peking nästa säsong. På lån. Haris kan bli en av de roligaste spelarna i Bajens historia, men det kräver att han får mycket speltid i sin nya dress, en gång lika vit som snön. I bästa fall blir han en hårt jobbande, centralt placerad klacksparkande nyckelspelare i Norrping, han kan med tiden bli det i Bajen. Om han får till det.

Ungefär som Bajen alltså: det gäller bara att få till det.

Vi går hem. Nu puttrar mokabryggaren glatt på spisen. Vi har lagt allt finlir på hyllan (tre espressomaskiner står staplade på varann i källaren). Det enkla är gott nog.

Men jag kommer att sakna Haris. Inte bara för tekniken och klacksparkarna, utan också för att när han väl var på planen alltid ville ha näsan vänd mot motståndarmålet.

På tredje dagen

I. I. I gång. I gång igen. Man är i gång igen, man är på banan, man har lyckats göra en sak man föresatt sig att göra. I år alltså. Vi lyckades med konststycket i dag. Vi har inte bråttom men vi är på g igen.

Förra året avslutades med ett kolossalt snöbollskrig i pulkabacken. Sen smällde vi av en felinställd tårtraket på balkongen. Tack och lov var vi inte hemma utan bortbjudna. Och sen när den exploderat klart och vi slutat se stjärnor och börjat höra igen ägnade vi oss åt nonstopdans i ett par timmar och att halsa bubbel. Samtidigt. Det blir lätt så om man börjar med Locomotion med Little Eve och avslutar med Amadou & Mariams senaste. Fast då var vi ju redan inne på det nya året.

Och sen har vi på något mystiskt sätt väntat på att få sätta i gång igen.

Jycken har överlevt. Goda grannar vakade över henne runt tolvsnåret. Tre dagar senare ser hon uppfordrande på mig för att få kasta sig ut i mörker och kyla. Det är nånting som drar. Just nu har vi bråttom. Men vi lyssnar på Augustus: Festina lente. Skynda långsamt. Allt är som vanligt, men ingenting är som det brukar. Vi går ut för att möta världen, men vi kommer att gå nya vägar.