Goda vibrationer?

Tillbaka från sonens fotbollsträning.

Nu har vi läst Intervjun.

”Alla vet ju att ska det vara någon ska han vara väldigt väldigt bra eftersom vi redan har bra centrala mittfältare.” Säger Anders Linderoth på Bajens hemsida. Och det stämmer ju. Det känns ju meningslöst att ta hit ytterligare en bra som blir en i mängden av redan bra mittfältare.

Men var hittar man en sån väldigt väldigt bra mittfältare? I Barcelona? Men troligen blir det alltså inte den man söker, utan nån annan.

Fast det tror vi inte längre på.

För det borde finnas fler önsketänk: att nån av de bra mittfältarna i truppen är mogen att kliva fram och ta tag i dirigentpinnen.

Ett enklare spel för att komma till rätta med (korstecken) Kalmar? Tja, ett mer komplicerat spel tror vi inte heller på. Nä, käka taggtråd och massor med vitlök och kör över dem!

Att Trym Bergmans namn dyker upp i intervjun är skönt. Bara sådär skönt i största allmänhet.

Vi vägrar delta i några som helst spekulationer om Max. Och vad har han på landslagslägret att göra? (om alla håller käften om hans kvaliteter kanske ingen märker hur bra han är…)

Mental coachning? Vi har våra dubier (alla tycks syssla med sånt, men till slut är det ändå bara segraren som kan tacka sin coach. Alla andras mentala tränare är det tyst om). Men varför inte? Målet är ju guld. Och blir det inte det kan man ju alltid avvika från mallen och skylla på den där inhyrda psykoplågen.

Men om det får den eventuella dirigenten på mittfältet att kliva fram, så varför inte.

Slutsats? Vi behöver alltså inte ens läsa mellan raderna. Vi anar en optimism och en tro på uppgiften som vi inte riktigt har lyckats frammana vid tidigare tillfällen när vi haft möjlighet att avläsa intervjuobjektet i fråga: Fyra? Nej, det är den ädlaste metallen som gäller.

Fast risken finns att vi läst fel, även om vi inte vill tro AL är av den där laid back-kategorin som tidigt ser början på slutet av sitt pågående uppdrag. Det är nämligen också en konst och något som inte alla fixar: att slutföra det som man föresatt sig trots att man vet att det så småningom är dags att sätta punkt.

För det är det väl?

Men man vet hur det kan vara: mycket snack och liten verkstad. Så nu går vi ut med jycken. Solbrillorna är på. Vi tar Hellahalsduken. Vägen går naturligtvis förbi favoritkaféet. Och vi funderar: Cratz kanske inte är den enda som kan konsten att sätta punkt? Linderoth är ju på sätt och viss urtypen för lite snack och mycket verkstad.

Det känns bra.