Att ta tag i just den där biten

Jycken har fått en spruta. En sån där som de ska ha oavsett om de vill eller ej. Den gode veterinären kom över i morse, gjorde jobbet, och när han såg mig såg han utan ett ord en olycksbroder och kastade sig omedelbart ner på golvet för att visa olika komplicerade övningar för dåliga ryggar, och jag hade inte hjärta att säga jag vet, jag kan dem, jag borde göra dem, just nu kan jag inte men sen när jag kan tror jag att jag inte behöver göra dem, då gör jag nåt annat i stället. Men det var snällt ändå. Jyckens morgonpromenad föll med andra ord på någon annan.

Såg att A Linderoth talar om grönvita spörsmål via den mindre kvällsdraken, men min webbläsare (finns det fortfarande folk som struttar omkring och stoltserar med att säga ”browser”?) snurrar på tomgång när jag försöker ta mig dit så jag får förlita mig på andra källor, och det är ju inte ens säkert att intervjun finns i den binära världsrymden, meddelar källan. (Anledningen till att ingenting händer mer än att jag måste tvångsavsluta browsern, förlåt webbläsaren, är, och det är jag fullkomligt övertygad om, att min webbläsare har så mycket stolthet att den vägrar att besöka vissa webbplatser. Att den till och från släpper igenom den andra kvällsdraken beror helt på att det där finns två kolumnister som håller måttet, enligt webbläsaren.)

Fast frågan är förstås: Är Linderoths tugg i tidningen ett resultat av Stockholmsklubbarnas samarbete med en viss kvällsdrake och en annan, morgonpiggare koncerntidning?

Nä, det är dags att kasta sig över Strukturwandel der Öffentlichkeit. Untersuchungen zu einer Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft. Sån är nämligen jag. Så fort jag vet att jag måste göra nåt snudd på vad som helst, kan jag göra vad som helst för att uppskjuta det som måste göras. Jag måste ta mig an en, nej två webbplatser, fixa mattens bokföring, skriva en bok (jaha, nu är han i gång igen, tänker somliga), ringa vissa samtal, få ordning på ryggen, upprätthålla könsmaktsordningen och börja ägna mig åt hederliga handtag – och vad gör jag? Kastar mig över Jürgen Habermas Borgerlig offentlighet. Jag är inte helt galen, jag läser den alltså på hjältarnas språk. Men det snudd på tragikomiska är att en gång i tiden när jag var tvungen att läsa den, vad gjorde jag då? Antagligen satte jag i gång att skriva en bok. Eller ringde som besatt. Eller drömde om att syssla med bokföring… eller där kanske jag överdrev en smula.

Så är det: Jag gör vad som helst för att inte göra det jag måste.