Något varmare. Men allt är så förbannat relativt, så egentligen är det fortfarande förbannat kallt. Jycken spårar i obruten snö där haren haft sin gång nån gång, men stigen där jag går är nedtrampad och fin. Dock garnerad av alla andra hundars lämningar. Så jag följer efter ut i det vita, för är det vinter så är det vit snö som gäller. Fast jag föredrar förstås en barstol med tjugo meter het sandstrand till cyangrönt hav. Kanske en mojito i näven. Men Söderstadion går numera också an.
Paus längst ute på udden. Jycken sitter snällt på ett stenblock och får godis som belöning och jag tänder en tagg och ser ut över allt det vita. Jag erinrar mig Haris Laitinens frispark mot krysset som tog i ribbans underkant mot MFF i första omgången förrförra säsongen, efter en försäsong som såg mer än lovande ut där han och alla andra ungtuppar klackade sig fram som om ingenting kunde stoppa dem. Sen dess har det varit lite grann stolpe ut för honom, om man kan räkna till exempel sjukdomar till den kategorin. Löftet som inte riktigt fått till det. Nu blir det IFK Peking nästa säsong. På lån. Haris kan bli en av de roligaste spelarna i Bajens historia, men det kräver att han får mycket speltid i sin nya dress, en gång lika vit som snön. I bästa fall blir han en hårt jobbande, centralt placerad klacksparkande nyckelspelare i Norrping, han kan med tiden bli det i Bajen. Om han får till det.
Ungefär som Bajen alltså: det gäller bara att få till det.
Vi går hem. Nu puttrar mokabryggaren glatt på spisen. Vi har lagt allt finlir på hyllan (tre espressomaskiner står staplade på varann i källaren). Det enkla är gott nog.
Men jag kommer att sakna Haris. Inte bara för tekniken och klacksparkarna, utan också för att när han väl var på planen alltid ville ha näsan vänd mot motståndarmålet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar