Vi har redan sett framåt

Nej då, vi har inte dött bloggdöden. Vi har bara försökt göra det vi tydligen måste, om man får tro alla andra som vill ha ett ord med i laget. Sånt tar alldeles för mycket tid, inget snack om saken. Så för att råda bot på eländet har vi bland annat inhandlat julklapp till oss själva, om man får tro baksidestexten av nån jeppe på en av kvällsdrakarna ”en av de tio bästa filmerna de senaste hundra åren”. Eftersom den kom typ -74, när man fortfarande kunde göra film, kanske det ligger nåt i det. Vi har haft den på vhs, fattas bara, men sen spelade nån in typ Saltkråkan över halva och typ Rapport över resten. Just det, det handlar förstås om ”Vi som älskade varandra så mycket”, av Ettore Scola och med den oförlikneliga Stefania Sandrelli som nav, och när vi gjort det vi måste ska vi glo på den så att ungarna lär sig nåt om sånt som är viktigt.

Men just nu klär vi granen. Sen måste vi göra en massa annat. Så det blir kanske först nästa år.

Vi är i alla fall åter på g.

Till dess: god jul alla hedningar, grönvita själar och alla andra.

Nu ska vi avsmaka julakvaviten. Sånt kan ta sin tid det med.

¿Que pasó?

Vad ger ni mig för det? I tre dar var vi insnöade och fick inte ens upp bilen för backen. Så man fick skotta och fick ont i ryggen. Inte fan kom vi upp för det. Och nu? Inte ett snökorn, och till råga på allt har vi satt på vinterdäcken. Sprillans nya. Solen skiner och med en tagg och koppen i näven på den gistna träbänken känns det som...mars? Jycken nickar instämmande.

Bajen har genomfört eller möjligen genomför säsongens sista träning i detta nu. Säsongen är alltså över.

Politik är att vilja

Var har vi våra politiska preferenser, egentligen? Vet andra nåt som inte vi vet? I dag slog vi oss till exempel igenom ett stort köpcenter för att tjacka finmiddag kvinnan och jag för vi tänker fira litegrann om ett tag när mörkret faller och kidsen ramlat in från alla håll och kanter genom ytterdörren, och okej, jag erkänner, jag trängde mig lite mellan tre kundvagnar som inte ville nånstans, provsmakning pågick och sånt kan ta tid, men det intressanta med den manövern var att en ung kvinna som kom från andra hållet och som ansåg sig ha förkörsrätt tyckte att jag var boven i dramat och kallade mig för ”jävla sosse”. Kvinnan vid min sida tyckte naturligtvis det var oemotståndligt roligt.

Kan det ha varit palestinasjalen som jag fått i present av dottern som lockade fram detta tillmäle?

Just nu sjunker solen på andra sidan sjön ett i brinnande rött. Det är kallt. Vi har druckit kaffe. Jycken har fått sitt.

Sju tår kort

Jess box ålrajt, vi har druckit kaffe. Den löpska jycken? Tog matten hand om i den väldigt påtagliga årstiden med ett tillhörande lågt stående orkeslöst solsken, konstaterade vi där vi stod i bajenbrillor och morgonrock med tillhörade tagg och för små träskor i fruset gräs som när morgonkvisten sakteliga övergick i långt framskriden förmiddag sakteliga tinades upp.

Att dra strån till stacken har sina avigsidor. Man glömmer lätt varför man lever. Så i dag presenterar vi en rapsodisk ihågkomst av dagarna som gått då vi övrig tid dragit strån.
• fredag: Inget att rapportera. Kaffe dock.
• lördag: Tömde platt tak på vatten i fel pjuck. Tårna russin. Vi fick lägga dem i kaffet.
• söndag: Frös av resterande tår i älsklingsskorna (-93:or, modell het sommar, hade sin storhetstid nästkommande sommar) medan yngste sonen lirade träningsmatch (7–1) i ottan i dyngvätan på en konstgräsplan en bit bort.
• måndag: Sov illa. (För lite kaffe?)
• tisdag: Konstaterade vi en dag för sent att nigerianen och OS-silvermedaljören Monday är Bajenlirare åtminstone våren ut. Och att vi drömt konstiga grejer som kan bli ett inlägg här vad det lider. Och att det platta taket ska bli ett riktigt, och det inom en snar framtid, om man får tro kvinnans sms om saken mitt i strådragandet.
• onsdag: Fortsatt mysko drömmar. Åt enbart hemmagjorda köttbullsmackor hela dagen. Valde Spanien–Chile på hemmaburken framför mesvikingar mot tulpankillar som vi kunde ha glott på hos den enögda grannen bortibacken. Vilket fick oss att konstatera att det finns en diskrepans mellan låt säga Ljungskiles eller för all del svensk landslagsfotbolls sätt att slå en frispark var som helst på planen och de spanska matadorernas. Eller inkasten. Eller passningsspelet.
• i morgon: Lär det vara nåt slags musikfri dag i universum, läste vi till första koppen, vilket vi ska försöka leva upp till. Dessutom ska vi avhandla en bemärkelsedag som gick spårlöst förbi för ett tag sen eftersom vi haft fullt sjå med allt det andra, och alla andra också för den delen.

Av allt detta kan man lära sig att livet kan vara så mycket mer.

• i dag? I dag kan fortfarande allt hända. Dessutom har vi redan bränt igenom en veckas mejl. Men först…

Apropå ”musik”: Eftersom vår schweiziska nia glatt meddelat i sitt månadsbrev att hon ska på konsert vad det lider där nere i tobleronens förlovade land med just denna snubbe och stans filmfestival drar i gång kom vi på att vi kunde bjuda på två flugor i en smäll.

After all... tomorrow is another day

Vi har sedan en tid både i vaket tillstånd och i bingen drömt om att lägga årets allsvenska bakom oss – och vi gjorde en gång för alla ett tappert försök till exempel i går – men vi kan inte låta bli att konstatera att det finns andra lag i nejden som lägger beslag på medieutrymmet – med råge. Det kryllar av folk som kallas ”lögnare, ”oärliga” eller lär vara på väg att gå i konken.

Men vad bryr vi oss om det…

Enligt den mindre kvällsdraken söker Sulan en klubb i utlandet.

Vi har druckit kaffe. Vi hade tänkt att så småningom göra detsamma i stan och byta ett par ord här och var. Men nu blev vi plötsligt trötta. Vi kanske behöver sova ut?

Mitch har förresten kilat vidare.

Borgerliga vill se fler krispaket, meddelar bladet.

Jycken ser ut att vilja nåt.

Vi håller med

Aaaah, en sån morgon… Upp i ottan för att kidsen ska det och för att kvinnan i huset skulle i väg ännu tidigare, och den fortfarande löpska och därför hårt kopplade jycken tog oss med på en rekordsnabb runda runt udden, i först höstligt solglitter, sedan i drivor av vinande regn och hela tiden under en regnbåge som inte gick av för hackor. Inget att rapportera om förutom att jycken hade så ruskigt bråttom att vi fick håll och inte ens hann tända en tagg. Väl hemma satte vi fart på mokabryggaren medan vi bolmade på utanför i jolmet och funderade på det faktum att gårdagens ”dystra” prognos från kaffekedjan Starbucks fått New York-börserna att falla. Anledningen lär ha varit att den planerade expansionen av kaffeställen i kedjans namn får vänta ett tag, vilket fick investerarna att grymta missnöjt. Vi fortsatte att fundera på detta medan vi med glädje lyssnade till den andra malningen av små fina zapatistbönor.

Somt gläder oss här i jämmerdalen och får oss att tro på framtiden.

Och vi är oerhört glada över den åtgärdslista som Bajengruppen samt mordors representanter järnkaminerna och aikalliansen gemensamt presenterat och åtminstone fått delar av mediernas gehör för. Om inte fansen fanns, vem skulle då bry sig om det på de flesta håll allt annat än vackra bolltjongandet i jämmerdalen? ”Produkten” Lagrell, för att ta ett exempel? Tjo flöjt, hur många årskort har han pröjsat de senaste tio åren? Hur många timmar har han lagt ned på att arra tifon de senaste tio åren? Hur många gånger har han slagit en drill i pissrännan på kortsidorna på exempelvis råsunda de senaste tio åren? Vem som är svensk fotboll är nämligen en intressant fråga. Det finns snart inte längre en enda styrelse från Trelleborg till Boden som inte pratar om att siktet är inställt på Champions League. Fansen, som i tio års tid fått vissa medier att hellre sätta betyg på tifoarrangemang än på själva spelet och fått andra fans att åtminstone försöka sätta färg på sina tillställningar, står tämligen trofast kvar och förundras. Det ska svensk fotboll i allmänhet och allsvenskan i synnerhet vara glada över.

Från det ena till det andra. Vi är fortfarande tagna av det faktum att Obama ska bli president för imperiet. Hör gud bön? Sarah Palin håller dörren öppen för att just gud ska hålla dörren öppen för henne om fyra år. En video på internet lär visa hur hon under en pingstkyrkogudstjänst i Alaska 2005 blev välsignad av en kenyansk häxjägare, läser vi förundrat i bladet.

Okej vi biter i det sura äpplet: Ska vi lägga årets upplaga till handlingarna?

• Ljungskile var förutom allt annat allsvenskans i särklass varningstätaste lag. Bajen fyra.

• Martin Hansson utdömde flest straffar, bara så ni vet.

• Peking–Bajen (som vi redan försökt lägga till handlingarna…) drog 2.380 klassiska gnällspikar som drömt om Champions League till Idrottsparken. Fjorton matcher hade sämre publiksiffra, och om inte Ljungskile eller Trelleborg spelade då, så spelade… bland andra Ljungskile och Trelleborg.

• Bajens publiksnitt, som inte var nåt att direkt skriva hem om i ett korttidsperspektiv, var allsvenskans näst bästa. Publiksnittet i det hela föll trots toppar och dalar jämt och stadigt under hela året, vilket under tidigare år inte alltid varit ett faktum.

• Charlie (14 strutar varav några kommer att ihågkommas med välbehag) och David lirade 27 matcher, och i Charlies fall är det intressant med tanke på att han tillbringade en del av sin säsong på Pongping-OS, där han bland annat rammade ribban med en skön nick. Rami och Dadomo spelade lika många matcher innan det på olika sätt gick som det gick, nämligen åtta.

• Erkan drog på sig flest varningar av de grönvita heroerna, sex stycken, av vilka några får sägas vara korrekta.

• Maic hann på tre matcher fixa tre varningar, av vilka två följde med från tidigare klubb.

• Petter (snyft) hann på 19 fajter avlossa kanonen nästan lika många gånger som Charlie och pricka rätt sex minnesvärda gånger.

• Vi har njutit av en och annan frispark signerade Lolo.

• Och, ja just det: Sulan gjorde årets mål!

Men då hade vi hunnit gå eftersom vi inte orkade med ännu en match som fick avbrytas.

Annars vetifan.

Farsdagtankar

Aaah, i dag befinner vi oss åter i kontemplationsstadiet, vilket vi emellanåt behöver och alltför sällan upplever numera eftersom det går i ett. Så i dag tänker vi inte, vi bara är. Och gör. Mest ingenting. Kidsen fixade frukosten och, hör och häpna, delade på disken. Mokabryggaren mullrar förstås, som sig bör, och kvarnen maler glatt små mexikanska zapatistbönor mellan varven. Helgen har dessutom gått i kulturens tecken, bara en sån sak, så vi behöver ta igen oss. Redan i fredags tog dottern oss i hand för att gå på teater (den där Tjechov verkar vara en svår jävel) och i går tog yngste sonen oss på handboll i Eriksdalshallen där dom grönvita heroerna hade det en aning för tufft mot slovenska Celje, vars tolva var på planen mest hela tiden och var en ruggig jävel han med. Det kändes som om motståndarna, som faktiskt vunnit Champions League för inte så många år sen, typ fyra, hade en växel kvar att ta till, och framför allt lyckades inte Bajen hålla jämna steg i första halvlek när chanserna gavs, nämligen i spel sex mot fem, vilket det då mest var hela tiden, upplevde vi det som.

Okej, fysiken skilde lagen åt, men framför allt de snabba fötterna.

Men det var en okej grönvit insats, trots allt. Fyra baljor är ju inte hela världen. Och det är alltid kul att få se ”Nollan” live.

Sen glodde vi storögt på Barça-show mot Valladolid på burken frampå nattkvisten. Fotboll är ju egentligen enkelt att spela, eller hur? Varför göra det krångligare än det är? Och den där Messi, kan han inte falla pladask för nån Söderböna?

Vintern är i antågande. Jycken, som är löpsk, fick sig en strängt hållen runda runt udden, men där ägde fortfarande hösten. Hur vet vi då att det snart är vinter? Jo, Kallas rivaler lär ha klätt ut sig till prostituerade, enligt den större kvällsdraken. Och Camelerna har fått stordäng i hockeyns division fyra. Och i dag går allsvenskan i mål. Bajen avslutar i Idrottsparken där ett sedan länge avhängt Peking står på menyn, och det är väl egentligen bara att göra som Barça, eller?

Eller?

Change...

Aaah, vi låter mokabryggaren mullra om och om igen. Kvinnan väckte oss genom att köra upp oss och påstod att vi redan i förtid fått en farsdagspresent som väntade därnere. Det stämde, förstod vi när vi till slut fått igång maskineriet medelst ett gäng snytningar, harklingar och ihärdigt ögongnuggande. (Våra förkylningar är inte att leka med ens när dom sjunger på refrängen.) Och? Jo, kaffebönor från ”små mexikanska zapatistbönder” vars distributör i jämmerdalen är nån som brukar komma förbi favvoaffären då och då ”med varorna på en gammal barnvagn”. Så i dag är vi jävligt pk. Inte nog med det det: Vi njuter. Små fina feta bönor mals gång på gång. Till och med mokabryggaren sjunger tacksamt bönornas lov. I bakgrunden Amadou et Mariam följt av Kidjo och nu Manu Chao. Cd-växlaren som hittades i ett soprum för några år sen och som vi fick i present gör jobbet. Inte nog med det: Åtta år av fullständigt korrekt paranoid antiamerikanism kan ha nåt vägs ände. Vi gläds åt det entydiga valresultatet häromdagen i myternas land (jo, den vite mannens röst – typ 51–49 – fick förstås McPain och hon med limpan i frillan vars klädkonto lyckats bära konsumtionsindex genom finanskrisen och som säger att det aldrig funnits några dinosaurier och att jorden är max tolv tusen år gammal). Det finns alltså hopp. Eller? När det gäller jänkarna kan man aldrig vara säker. Men med Obamas entré kan vi åtminstone ägna viss tid åt att omdefiniera fienden.

Marknaden, kanske?

Som den som kan läsa mellan raderna förstår ska här inte dras några strån till stacken i dag. I stället ska dottern ta oss i hand för att få oss en smula kulturella. Onkel Vanja är väl i så fall ett måste? frågar ”Orolig för sitt rykte”. Hur som helst, så fort hon får chansen är hon på teaterns nationella slagskepp och praoar. Vi gläds åt det. På vägen ska vi passa på att käka också.

Vi kan dock inte helt lämna jotan åt sitt öde, för såna är vi. Vi har liksom inte velat tänka på det tidigare av olika anledningar för det har varit en underlig säsong som vi fortfarande inte vet hur vi ska förhålla oss till, och dessutom låg vi nedbäddade de sista två gångerna när chansen gavs, men är det så illa att vi sett Sulan för sista gången i de underbaraste av klubbfärger beträda Söderstadions undersköna matta?



Ps. Cd-växlaren innehöll också lite Clash, visar det sig...

Dubbelfel

Århundradets förkylning slog i år till något tidigare än väntat, vilket resulterade i att vi förutom ett visst dragande av strån till stacken missade två fajter på Söderstadion varav den ena såhär i efterhand hade varit nåt att fira på plats och den andra hade varit nåt… att bita i. Oss veterligt (inte för att vi direkt brytt oss om saken) har inte Abynn gjort något väsen av sig under säsongen – förrän nu. Det kanske ligger nåt i det här med Voldemort…

Nio mål och en och annan stolp- och ribbträff bjöds den förnämliga publiken på, förstod vi av webbradion som vi satt i bingen omgiven av ett berg snytpapper och lyssnade till genom att glo på skärmen på den bärbara i knäet med höjda ögonbryn. Årets två målrikaste tillställningar i allsvenskan har för övrigt haft Bajen som ena part, och bägge har spelats på Söderstadion. Charmigt värre.

De ljusblå pågarna och de grönvita heroerna har för övrigt spelat tio-tio mot varandra i årets tre matcher.

Var det straff? Svårt att vara tvärsäker på saken med hjälp av enbart öronen, men vi har våra misstankar.

Fyra av de fem säkraste korten har försvunnit under säsongen, varav en långtidsskadad som förhoppningsvis är på rätt väg, nämligen tillbaka och med spik och hammare. Lolo har hållit ställningarna och Davies har visat sig, och som vi hela tiden trott, vara esset i leken. Men det är alltså inte underligt att den tänkbara resan mot solen visade sig bli pannkaka – eller möjligen nånting mittemellan. Inget allsvenskt lag, ja egentligen inget i hela världen, inte ens Barça, hade fixat att ta sig hela vägen till solen med de förutsättningarna.

Det har trots det producerats mål där framme.

Det har dessvärre också inte direkt varit igenspikat där bak.

På senare år har med jämna mellanrum större delen av Bajens backlinje tagit stegen ut i den stora fotbollsvärlden med den något större plånkan – om så bara till Norge eller det där utskitna äppelmoset – eller för all del återvänt till Island (snyft). Sulan är visserligen kvar från fornstora års upplagor men det säger något om årets Bajen att det inte är den bakre regionen som får spelaragenterna och världens alla Enchede att slicka sig om munnen.

Det är alltså dag att täppa till därbak inför kommande säsong. Det räcker inte med att fråga sig om Törnstrand kommer att vara en av dem som kliver fram.

(Sen vet vi förstås att även på von Schlebrugges tid hände det att pågarna pillade in sex baljor. Dock inte på Söderstadion…)

Sen vet vi att om inte om fanns, så skulle det sett helt annorlunda ut även i årets allsvenska tabell. Eller rättare sagt, det är vad vi tror, för veta kan vi ju inte.

Och slaget om mittfältet? Det är ju där striden avgörs?

Tja, det är väl inte riktigt vad det varit det heller. Kan nån snyta fram en ny Eguren och en ny Petter?

Mokabryggaren kallar.

Vad gör vi här?

Vi har lärt oss att kroppen består av runt 70 procent vatten. Vi tror också att kroppen består av runt 20 procent snor. Och ibland 7 procent feber.

Sen är det inte mycket kvar.

Vi snorar och lyssnar på webbradio, årets sista fajt på Söderstadion. Det är smått surrealistiskt. Så mycket feber har vi väl inte? Och det är fortfarande första halvlek…

Resonansbotten

”Förslagsvis torde Bajentruppen hämta inspiration från mötet på Söderstadion i våras”, skriver Bajens hemsida inför söndagens fajt. Tror vi det! Det har gått upp och ner sen dess, say no more – och redan innan om man ska vara ärlig, men den matchen vill man verkligen bli påmind om även vid sidan av planen. Vi njuter av filmklippet, av Erkans macka till Charlie och hans excellenta nedtagning i rörelse och pang i mål och Petters inspel till Dadomo (minns ni honom) som i sin tur pangar upp den i nättaket i 93:e! Ni har väl inte glömt den tillställningen! Och allt blir så mycket enklare när man kört över jurgårn igen, eller hur! Och eftersom vi som sagt gjorde det redan förra gången kanske vi kan få en upprepning i helgen även mot Gefle!

Okej, solen skiner måttligt, nu när vi äntligen är uppe och springer runt i könsmaktsoordningen efter vår dagliga dos sömn – och en halv miljard löv som vi krattat ihop har spritts för vindarna igen – men kaffet smakade himmelskt. Och redan nu bubblar mokabryggaren åter av glädje! Det känns som vi är på g! Eller hur!

Jycken nickar instämmande.

Vi är annars i full gång med att dra strån till stacken, vi håller alltså marknaden på gott humör efter förmåga men inte efter behov, och sånt kan påverka. Men i dag är vi inte bara starka, vi ska inventera skafferiet på jakt efter en, okej typ sju, starobno och sen ska vi umgås med valda delar av gamla klassen, om vi förstår det rätt två och ett halvt stenkast från Söderstadion, ett av Stockholms fem underverk. Vi tokladdar inte, vi har ju trots allt nått en viss grad av insikt, men av erfarenhet vet vi att man aldrig vet vad som kan hända. Så vi har att göra.

Simon Helg har förresten förlängt kontraktet fyra år. Det gillar vi.

Och så har vi lyckats ta oss ur Clashträsket som vi trampat omkring i ett tag. Ja, ja, ja, vi skämtar naturligtvis, vad vi vill ha sagt är att vi åter har börjat inventera vaxhögen. Och man kan ju alltid återvända när man gått varvet runt.

Dags för en runda förbi den gistna träbänken.

Att vi är det visste vi ju iofs redan innan

Aaah, det är höst. Solen lyser tankspritt över jämmerdalsnejden när den väl vaknat, men morgnarna när den gäspande tar sig samman och svarta natten får vika är skarpa och biter ifrån i de sneda strålarna som skär igenom de spretande, alltmer tömda grenverken där årets sista äpple har lämnat in i gårdagsblåsten. Jycken gillar tillståndet, viftar på svansen och tar matten på promenad ut på udden. Vi dricker kaffe. En tagg. Alltid något.

Okej, vi är sist ut, men vi har naturligtvis bearbetat säsongens sista derby med emfas, fattas bara. Slutsats: Det var bara ett lag på planen, som sig bör. Ingen av de grönvita heroerna föll igenom, anser en annan. Äldste sonen, som var på plats, tyckte dock att Nathan är ett träben. Det kanske han är, men varför klaga när utfallet var så entydigt och glasklart. Killen jobbade och stod i med emfas han med.

Att vi inte var på plats har att göra med att vi drog strån till stacken. Vi slapp ta diskussionen med oss själva om huruvida vi skulle gå på fler derbyn. Vi gör inte tio tusen pers som saknades för att det ska vara anständigt, men visst är det en smula eländigt att det inte är mer än tolv tusen på ett derby där äran står på spel. Fascisterna som gillar att slänga in smällare och att slåss är såklart nöjda: Bajen förlorar miljonbelopp.

Så vi hade nog gått ändå.

Och vi vill också se derbyn på dagtid på söndagar. Vi vill fan alltid se fotboll på söndagar… Fulla omgångar…

Hur som helst var det ett okej derby på planen, om man får tro vad vi såg på dumburken med ett kvarts öga medan vi drog strån. Och Lolos frispark en världsklassdelikatess. Vinst är naturligtvis ett måste för att det ska vara okej, men det går inte att klaga på inställningen. Och emellanåt uppfattade vi det som att det trillades boll med ackuratess. Faktum är att på varje punkt var Bajen bättre.

Bäst var alltså Lolo. Och Erkan. Och Davies. Målskyttar är av naturen alltid bra. Och Törnstrand. Vänta, Törnstrand var nog ändå bäst eftersom vi ser honom som oskriven innan. Alla andra var bra. Och Poppen var tusen gånger bättre än han på andra sidan.

Att Tony kan snacka det vet vi – och så gillar vi att Tony alltid och i alla väder i dumburksintervjuer ställer upp för supportrarna.

Hände det nåt på den avstängda läktarsektionen? Tja, en par bajenflaggor brann upp. Det gladde säkert en och annan framför teven. Nånstans ska man ju göra av bengalerna.

Att jurgårdare saknar humor och dessutom inte kan sjunga framkom med all tydlighet när dom inte ens kunde bjuda Bajen på en sång.

Allsvenskans kris hänger såklart samman med att det är två lag från vischan som gör upp om Lennart Johanssons fula pokal. Med tanke på allsvenskans status kanske vi får lära oss att leva med det. Vi fyller på mokabryggaren, tänder en tagg och spår i sumpen: Trelleborg nästa topplag? Dom tycks ha förutsättningarna för att gå hela vägen.

Hur som helst: Bajen är bäst.

D visste vi ju iofs redan innan, men det är alltid skönt att få det bekräftat.

Apropå grönvita heroer tar vi tillfället i akt att bjuda på keltisk skönsång som kan ljuda på ett annat derby.

”No baseball tonight”

Att vi inte tagit oss för att knacka ner några sanningar här på ett tag beror på att vi fortfarande är förstummade av nyheten som slog ner som en bomb förra helgen att var fjärde britt har bajs på händerna.

Börsen går upp och börsen går ner och tar ibland ett glädjeskutt.

Rent musikaliskt har vi tagit ett steg tillbaka för att kunna ta ett steg framåt. I runda slängar tjugosex bast. Och vi har baskern på när vi förflyttar oss i tid och rum. Så tro inte för den skull att vi står stilla.

Dessutom måste vi till och från dra strån till stacken. Lönearbete är som alla vet ett kapitel i sig och tar på krafterna. Vad gör man inte för att hålla marknaden på gott humör.

Fast i dag skiner solen över jämmerdalen. Bajenbrillorna är på, mokabryggaren har mullrat och jycken fått en extra godis. Morgonpromenaden tog matten hand om.

Vi sitter för en gångs skull på den gistna träbänken och funderar. Ett och annat löv säger tack och adjö och singlar eftertänksamt ner till alla polare som väntar, trots att vi redan krattat ihop ännu en miljard och lagt på den ständigt uppdaterade högen.

Livet går vidare.

Försöker finna någon nyhet att tala om efter förra helgens bomb men det är naturligtvis kört. En docent lär anse att storleken kan påverkas en hel del av det faktum att kaffe kan ge mindre lökar. Eftersom allt är en social konstruktion kan vi inte låta bli att delta i den något större kvällsdrakens undersökning ”Kvinna, skulle du avstå från kaffe för bevarad bröststorlek?” och klicka i ”nej”.

”Vi” är i klar majoritet.

I helgen kan det vara biodags. Eftersom vi blev tagna av Shane Meadows förra rulle ska vi ta dottern i hand för att se Somers Town, yngste sonen och kvinnan i hand för att glo på Flickan och räven och på egen hand ge oss på Woody Allens senaste, om inte annat för att Barcelona tydligen har något med saken att göra.

Så vi har att göra.

”No going for burgers…”

…och nu blir det reklam!

Senaste nytt

• Fick just ett mejl om att jag vunnit en miljon euro på min mejladress. Funderar på om jag ska köpa några, muahahah, aktier.

• "Through these efforts, the world is sending an unmistakable signal. We're in this together and we'll come through this together," har jänkarnas president meddelat.

• Marknaden har käkat för mycket kinesisk välling, sade kvinnan nyktert – och det redan häromkvällen.

• Lindsay flydde till paradiset, meddelar den något större kvällsdraken.

• Kriget i Irak har kostat jänkarna 562 miljarder dollar. Förresten, när du läser det här har det troligen kostat lite mer.

• Handeln med derivat uppgår till 1.000.000 miljarder dollar. Vet du inte vad derivat är? Det vet ingen annan heller.

• Klar seger för Barack i svenska riksdagen, meddelar tidningarna.

• Rafael Edholm har sparkat sönder en monter.

• Vad höll Rhapsody in Rock-gänget på med sommaren -99? Förutom att sjunga falskt? Tito, och då menar vi inte den där alliansfria gamle juggen som Slas byggde järnvägar åt, blir nio år senare finkad eftersom hovrätten sätter utomordentligt stor tilltro till samma utsagor om vad som hänt barnflickan, inklusive i ett senare skede det då sexåriga barnets berättelse, som tingsrätten underkände helt.

• Hjälp! (”Carola gör comeback”)

• Band med vänsterhänt gura eller bas har oftast nåt som andra inte har, uppger en säker på saken källa.

Dags att hitta baskern och annat smått och gott

I dag har vi som vanligt förlagt vår agenda. En del måsten är naturligtvis avklarade: vi har vaknat, kaffe har vi druckit (mokabryggaren gör jobbet och är redan åter på g!), jycken har fått sina behov tillgodosedda runt udden (där vi fick bekräftat att det är höst och att det inte finns någon återvändo), och vi har borstat tänderna. Allt annat som vi skulle göra, tja vad gör man är man inte vet vad man ska göra? Så vi funderar på saken. Fast vi ska till vår tobakist för att lägga lite krut på spel och dobbel. Vi tror inte på börsen. I stället helgarderar vi Zlatan & kompani mot de portugisiska bollartisterna i kvällens drabbning, inte för att de stoltaste av vikingar (just det, islänningarna är helt ute ur leken, man kan tydligen lägga ett bud på landet på Ebay) ska ha någon reell chans men som alla rättrogna vet så kan vad som helst hända i fotboll.

Däremot inte i ett system som hela tiden snackar om marknaden.

Vi är fortfarande tagna av räknandet av årsringar på den nedtagna almen, ett drama som vi följde på plats; runt 175 kommer vi ledigt upp till.

Jörg Haider har till slut kört ihjäl sig.

Och världens fetaste man har dött, meddelar den något mindre kvällsdraken.

Mona Sahlin har tagit DN:s ledarredaktions testuggeri om den enda vägen för att visa regeringsduglighet till sitt hjärta. Det vill säga göra samma sak som alliansen. Fast sen skulle visst Ohly få vara med kanske, eller nåt, när hon kanske insåg att det inte var ledarredaktionen som sitter inne med eventuella svar.

Vem tror han att han är, kanske ni undrar med anledning av att vi satt som limmade vid telefonen häromdagen och väntade på att få höra Horaces röst från andra sidan. Men det var helt enkelt så att någon hade läckt (möjligen nummer 7, det var liite svårt att höra liraren som ringde dan innan). Okej, vi kan ha hört fel, det kan ha varit nästa års pris det gällde…

Men okej, årets snubbe verkar sympatisk och inte bara grodlårsätare och med vidare vyer än så. Dessutom har ingen jänkare läst honom, vilket gör att han står utanför allt slags kulturskymning.

Nu kallar mokabryggaren.

Bit för bit förstår vi mer och mer

Hörde på radio nån expertpelle förklara att G7-mötet nu i helgen kan ”ge tröst åt marknaden”. Jo, det är sant: marknaden är ledsen och reagerar ”irrationellt”. Som alla vet är det som pågår ett gigantiskt falsarium. Marknaden lever inte sitt eget liv; det är en mängd psykfall, jo det är sant, det är inte jag som hittar på det, psykologiska mekanismer lär vara boven i dramat, som bestämmer över våra tillgångar. Nån vill få oss att tro att ekonomi och politik inte hör ihop, som om riksbankens ”objektiva” ”experter” som tillsattes i början av nittiotalet inte är politiskt tillsatta eller att dina pensionsfondspengar inte tillförts systemet som bränsle för att maximera vinsten och konkurrensutsätta arbetsmarknaden för att kunna flytta jobben till billigare länder för att hålla konsumtionen i gång. Det är kapitalismens idé att hamna i psykchock. Finanskris innebär nämligen att man privatiserar vinsten och socialiserar förlusten. När det gäller att rädda kapitalet finns inget statligt utgiftstak nämligen, varken här eller för all del i Iran. Utgiftstaket finns för att psykfallen ska dra av kostnaderna för att till exempel tjänstesektorn ska kunna välla fram i all sin färgrikedom. Till slut måste alla konkurrensutsatta stackare ha två jobb för att ha råd att låna till sin konsumtion och stödja marknadens expansion. Låna på – Jobblinjen upphöjt till två.

Vänta bara tills chocken har lagt sig.

Kaffe och bullar runt köksbordet. Det är sorgligt men trevligt. Tre arborister från Nya Zeeland, dreadlocks, mössa på inomhus, ringar i öronen, och som reser världen runt allt efter behov och nu i vinter drar till Tyskland, tar ner vårt stora fina kolossalt gamla almträd som i våras plötsligt tappade alla löv och dog i almsjukan och som nu bit för bit försvinner. Trettio meter upp i luften kliver dom runt i grenverket med motorsågen hängande från midjan i ett rep. Det är inget jobb för ett psykfall, jag lovar. Dessutom vet dom vad dom gör. I pausen häller vi i oss kaffe och pratar träd. Nyzeeländska är ballt. Killen med dreadlocks är alldeles lyrisk över våra träd. Killen med ringar i öronen blir tårögd när han beskriver linden upp i backen. Killen med mössa på inomhus är mest tyst men gillar våra ”bulls” och tar för sig.

Inga träd växer till himmelen, jag vet, men ändå. Det är en smula sorgligt och vi har lovat att hämta yngste sonen lite tidigare så att han ska få vara med.

Tremetersbitar av trädet vinschas ned med millimeterprecision och så småningom ska vi såga till dem – hur det nu ska gå till – med andra ord ännu ett av alla projekt som samlas på hög.

För att inte tala om alla pinnar som får jycken att gå i spinn.

Man vet aldrig

I dag är vi overksamma. Anledningen är att vi sitter och väntar på något slags erkännande. Om vi ska vara ärliga: Man vet aldrig. När som helst kan Horace ringa. För att få tiden att gå har vi till och från lirat lite gura. Sexmånadersrycket (se tidigare drapor) har gått i stå. Dock består könsmaktsoordningen.

Vi vaknade snortidigt. Jyckens nos rörde sig oroligt när vi tassade förbi. Sen mullrade mokabryggaren. Funderade ett svagt ögonblick på det här med morgondopp, men kom på bättre tankar. Sen vaknade jycken och kom brummande med en försvunnen homerstrumpa i käften. Sen kom alla andra mer eller mindre sömndruckna nerför trappan innan dom försvann åt alla håll.

Och nu sitter vi här och väntar på att något ska hända.

I kväll ska vi lyssna på Greider på ett bibliotek. Chockdoktrinen står på dagordningen. Vi tror i alla fall att vi ska göra det.

Om en stund vet vi…

Rensar upp

Emellanåt lirade Bajen klart bättre boll än änglarna på Ullevi. Som under första kvarten av andra halvlek. Men när det verkligen gällde var lirarna tvåa på bollen.

Från att utan vidare ha gjort två baljor per match gör vi nu numera inga.

Vi har numera också lärt oss att ett skott i krysset, alltså där ribba möter stolpe, inte räknas som skott på mål, alltså explicit Erkans senaste kanon, om man får tro matchstatistik och experter på frågan. Det stod nämligen noll i Bajens kolumn över dylika. Och då gör man inga mål.

Och som grädde på moset: vi vet inte om vi sett så många skitmål trilla in under en säsong under det här årtusendet. Det ska väl möjligen vara under Linderoths första säsong.

Annars lutar vi oss starkt mot åsikten att årets upplaga av allsvenskan faktiskt är samma årtusendes tristaste i mannaminne. Så det så.

Hur som helst kan Bajen inte längre åka ur. Nej vänta, dom har inte avskaffat kvalet…

Faktum är dock att Bajen är enda laget i länet som vunnit en derbymatch i år, om vi nu ska lyfta fram något fint i jämmerdalen. Det vore förnämligt om det håller i sig.

Förutom att sura har vi sysslat med fortsatt rengöring på hemmaplan, det så kallade sexmånadersrycket som vi beskrev redan i gårdagens drapa. I dag stod köket på tur. Kvinnan visade vägen. Vi lade naturligtvis på en tupplur mitt i.

Däremellan har mokabryggaren jobbat på. Solen har som bekant behagat lysa även denna dag över den gistna träbänken.

Utvecklingen rusar i väg, och vi planerar redan nu morgondagens tunga insats, nu när köket börjar likna nåt. Vi har nämligen införskaffat plattskärm och bestämt oss för att kånka i väg med två diskbråcksframkallande åbäken till skärmar, gamla präktiga G3:an och tre bärbara reliker varav en med färgskärm från förra årtusendet till nån lämplig insamling. Samt en miljon gamla sladdar och laddare och adaptrar, scusikontakter, ett hysteriskt antal tangentbord och historiska musar och zipdrajvern som samlat damm i åtta år (”för man vet ju aldrig…”). Classicen däremot får bo kvar där den står under bordet, för den lägger vi då och då upp fötterna på när vi tänker stora tankar och den var liksom med från början när vi blev med computer och väckte pc-nollornas avund med multifinder och en megabajt internminne. Att vi behåller denna vackra pjäs beror på att vi trots allt då och då drabbas av åsikten att det var bättre förr och inte vill klippa banden helt med forntiden. Ni vet tiden innan till exempel den där amerikanske professorn Francis Fukuyama meddelade att historien är slut.

Vi trodde inte på det. Vi tror inte på det nu heller.

Däremot undrar vi varför inte revolutionen står för dörren. Hur ska vänstern kunna ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet från dem som gärna ruinerar alla som måste betala kapitalets kalasande; från dem som vill sälja ut allt, idéer, grödor, gener, patent, arbete, luft, och vi menar verkligen allt; från dem som lyckats sätta likhetstecken mellan frihet och att låna och som fått oss att tro att det är samma sak som att äga? Är det någon som lagt beslag på makten över folkets förmåga att tänka efter och att handla därefter? Vem har fått oss att tro att egenintresset handlar om något annat än att låna? Vem har fått oss att tro att det alltid är någon annan som ska betala?

Räkna rätt

Det är inte så att vi försöker härma en storhet på just denna planhalva, men vi passade på att lägga på en slapp mitt på blanka förmiddan eftersom vi plötsligt blev tvungna (aaah, det är minst sagt…underbart…) eftersom vi för att säkerställa könsmaktsoordningen sedan tidig morgon kollektivstädar huset tillsammans med ledig kvinna (det sk sexmånadersrycket, en del ungdomliga badattiraljer har äntligen hittats, och det är ju så dags nu) – och det just en dag som denna när man måste ha bajenbrillorna på under de små pauser som uppstår i det för årstiden kolossala solgnistrandet på den gistna träbänken till mokabryggarens idoga mullrande, för den får ligga i den med. Hur som helst, vi knoppade resolut in, för det behöver man när man kört dammsugare, och vi vaknade till slut utvilade och på hugget med
But as the wind changed direction
The temple band took five
The crowd caught a wiff
Of that crazy casbah jive
i skallen.

Varför?

Ingen aning. Det är inte mycket man vet, faktiskt. När vi rattade dammsugaren som den värsta Jacky Ickx nynnade vi på Julia (…So I sing a song of love, Julia…), och varför vi gjorde det har vi inte heller nån aning om.

Så nu sitter vi åter på den gistna träbänken, har slutat gäspa, har brickorna på och väntar på mokabryggarens vackra sång. Vi laddar nämligen för full mugg, den vita med världens snyggaste emblem, och kliar jycken i nacken under tiden. Ifk skattefusk, änglarna, glennarna, kalla´rom vad ni vill, väntar de grönvita heroerna i kväll där nere på rikets baksida. Vi har läst att Tony G varit däckad men tar tåget för att han inte vill missa matchen, som han kommer att se från läktaren iförd typ headset för att inte smitta ned truppen. Vi håller tummarna för de rätta direktiven. Och vi håller samma tummar för att se Castro-Tello på planen. Vi tycker att han hör hemma där.

Fredrik Söderström stannar för övrigt hemma.

Förra årets tillställning där nere väcker ett visst obehag, när vi tänker närmare på saken. Den gången gjorde Bajen det väl enkelt för älgarnas, förlåt, änglarnas kantspringare att komma runt och hiva in bollen i boxen. Årets säsong väcker förvisso (nu låter vi som Kalle Bildt men så är det) också ett visst mått av eftertänksamhet, men vi har inte gett upp. Det är arton poäng kvar att plocka hem och Bajen kan… bli fyra.

Allvarligt talat: just nu nöjer vi oss med en seger.

Mokabryggaren har sjungit färdigt. Dammsugaren har tystnat. Och nu kom yngste sonen hem från plugget iklädd snygg mössa käckt på svaj.

Apropå den finansiella härdsmältan kunde vi redan för hundra år sedan tala om att det skulle gå åt helvete. Och vem som skulle få betala kalaset.

Ännu ett av alla perspektiv på tillvaron

Är det eller är det inte årtusendets tristaste allsvenska? Bra fråga, eller hur? Bajens första halvlek mot Trelleborg bar i alla fall syn för sägen. För att inte tala om publiksiffran. Andra halvlek var något helt annat och ingav hopp – och förtvivlan. Men ändå. Frågan kvarstår – och vi fruktar ett av svarsalternativen.

Men först lyfter vi på hatten för Mikkel: han var bäst på Söderstadion på bästa lördagstid som gjord för att gå på fotboll, tillsammans med nummer 12. Lolo var såklart bra. Mittlåset i försvaret höll ställningarna. Poppen gjorde en klassräddning, vill vi påstå. Men vi undrar ändå…

Rätt många har en del att bevisa.

Varför inte Erkan spelar från start måste ha något att göra med inställningen på träningarna. Eller nåt. Har han gett Tony onda ögat för att han måste hämta konerna? Annars kan vi inte begripa vad Fredrik Söderström gör på planen. Faktiskt. Eller det faktum att vi äntligen fick se lite grann av Castro-Tello. Gäspade han under någon taktisk genomgång för ett halvår sedan? Eller vem som ska fylla hålet bredvid Charlie. Sitter Freddy längst fram och nickar instämmande åt magnetförflyttningarna på whiteboardtavlan? Nog gråter vi över Petter, men frågan är om inte Paulinho saknas minst lika mycket. Som det är nu borde minst träben spela. Eller varför inte göra slag i saken? Upp med Sulan på topp.

Vi kommer aldrig att bli kloka på vad vi tycker om David. Inte ens under en och samma match. Äpplen eller päron. Svart eller vitt. Nära döden-upplevelse eller the sky is the limit. Fan vet.

Emil höll ställningarna. Bra så.

Hammarby här under rätt många omgångar i princip inte tagit några poäng – två på sju matcher och en vinst på de senaste tio – och är fortfarande femma. Fråga mig inte hur det kan komma sig men så är det. Än är det för tidigt att pusta ut: sex matcher kvar och Bajen kan fortfarande åka ut, om vi räknat rätt. Och tyvärr – vi kan inte längre bli etta. En och annan torsk på hemmaplan blir det alltid, av olika anledningar. Däremot är fem oavgjorda såhär långt några för många. Som matchen mot Trelleborg.

Men man har ju, suck, varit med förr. Och okej: ibland är det faktiskt tillåtet att skylla på domaren. Ibland ska det vara straff och ibland ska det inte vara det.

Och just i dag – då vi låtit mokabryggaren mullra och druckit vårt kaffe i solen bakom bajenbrillorna på den gistna träbänken i höstsolen och nästan lyckats inbilla oss att det här med mera mörker och så småningom modd och isfläckar och kalla taggar i snöglop inte är så farligt – är det en månad till nästa match på Söderstadion.

Eller får vi ännu ett derby på Söderstadion?

En annan fråga som vi ställt oss, som när vi häromkvällen tillsammans med äldste sonen och under livfulla diskussioner glodde på Milan–Inter på dumburken, är vilken Bajenelva som beträtt planen samtidigt som är årtusendets bästa.

Det tål att fundera på om man är på humör att sätta perspektiv på saker, och vi lutade åt någon 2003:a, med Mikkel på planen. Eller vänta, någon 2001:a kanske? Ni vet: tråkiga Bajen.

Rena grekiskan

Vaknade med en melodi i skallen. Och nu vet jag att det tar tio minuter att bli förkyld. Men så går det när man går av bussen och står där och väntar på att bli hämtad i bara kortbyxor och i stället för vågorna hör bilarnas dån. Tillbaka från solen, värmen, havet, kontemplationen. Aaahhh…

Grekerna är stolta, med all rätt. Hör bara: dom uppfann alfabetet, demokratin, bögeriet, olympiska spel och de grekiska gudarna, för att ta några exempel. Att sitta på en balkong och glo på havet väcker nämligen tankar. Penna och papper, man påbörjar något lätt pekoralt, vet att man gör det, lägger ned idén, och när man filosoferat halvfärdigt kommer syrran från jobbet och sen går solen ner och man sitter fortfarande i bara linnet och käkar grannens oliver och pokulerar och lyssnar till havet och skrönorna och allt är svart därute där havet hörs och en liten raki (okej, två) därtill. Man vaknar i natten och hör fortfarande havet.

Sen tar man ett morgondopp medan solen åter tar allt i besittning och man hittar en fin sten och kastar en macka. Långt där borta på andra sidan står kanske Khadaffi och gör detsamma. Funderar han på samma sak som en annan? Kliver vi verkligen ner i samma hav? Man undrar; man blir lätt tänkare av rang under omständigheter som dessa.

Detta om detta.

”Välkommen tillbaka till verkligheten”, sms:ade kvinnan när det var dags att vända åter, och man insåg att det var lika bra att ta tjuren vid hornen. I dag väntar alltså Trelleborg på Söderstadion. Med skånska ögon är det ett lag som lämnat de himmelsblå pågarna bakom sig i tabellen, vilket iofs kanske inte säger så mycket. Hur som helst, Anledningen stavas troligen Prahl. Trelleborg är alltid en präktig Bajenmina. Av erfarenhet vet vi att det kan gå hur som helst. Vilket lag som är bäst råder det dock inget tvivel om. Det hjälper inte. På senare tid har de grönvita heroerna gjort allt annat än samlat poäng i ladorna. Sånt sysslar alltid Prahls lag med. Vem vet, Trelleborg skulle kunna bli ett nytt Kalmar. Man börjar med åtta mittbackar…

Huga.

Men vi ska göra vad vi kan redan i dag för att hjälpa till att återställa ordningen. Halsduken är med. Och snytpapper.

Melodin i skallen? Tja, ibland är det liksom lite måndag hela veckan över det hela. Eller nåt.

Fantastico partido Eguren

Vi ska till varmare breddgrader en släng. Vi behöver det. Vi ska umgås med syrran. Leta upp en barstol under ett parasoll och glo på havet. Fundera. Fotbollen är som den är. Och kidsen har nästan snorat klart och letar sig tillbaka till plugget. Jycken tar matten hand om.

För den som missat Eguren landslagsbalja mot Colombia finns den här. Förutom målet kan man fundera på om inte polisens agerande för att skydda hörnläggaren kan vara nåt att ta efter för svenskt vidkommande. Särskilt rörelsemönstret.



Den som är lite mer slängd i spanska kan klicka här , se målet ännu en gång och få en intervju med Sebastián på köpet.

Nu ska vi packa.

Men först en kaffe.

Publik

(Om ni vill kan ni läsa slutet först. Det är lite lustigt.)

Måndag morgon. Jycken hälsar gäspande men förhoppningsfullt. Vi tassar ut i morgonrock och äldste sonens flippflopp som gör skäl för namnet, nedför backen, riktning bryggan, plockar ett äpple på vägen, mumsar. Vi är ensamma på planen. Alla rättrådiga sover. Doppet hålls kort, kallt men intensivt. Det är tidigt som attan, ett slags halvmörker, man vaknar, kan inte somna om, men tro det eller ej; vi håller på att starta ett nytt liv. Huvudet under vattenytan hjälper till.

Var ska vi börja? I går, kanske? Vi kom aldrig till Söderstadion, det är delvis vårt fel att det inte blev tio tusen på plats, men delar av familjen drabbades plötsligt av hög feber medan livets lott för andra just nu är att dra strån till stacken. Så vi fick vackert stanna hemma, med febertermometern i ena och kaffet i andra handen.

Först som sist: tack, publiken som var på plats! Ni lät underbart och fick emellanåt tyst på kommentatorerna. Det var liksom ni som var Hammarby!

Vad har hänt annars? Man är ju gubevars trådlös, och ibland sitter man vid köksbordet. När man inte sitter på den gistna träbänken. Som i veckan som gick. Yngste sonen dundrar in från skolan och berättar målande att han tappat busskortet på bussen och att han inte hittade det men att det sen kom en annan buss och att den föraren stannade och frågade om det var hans busskort. Vilket det var. Jag får inte ihop det riktigt mer än att han har busskortet, men en annan har försökt syssla med viktiga saker mest hela dagen, som vanligt oavbrutet avbruten av telefoner och spleen och annat som tar tid som man inte har och som får synapserna att tappa omdöme och fart, som att kvinnan i huset frågar om det ser bra ut, och det är ju klart, hon ska ju på begravning och då vill man ju veta hur man ser ut. Hur ofta dricker jag sprit? Bra fråga. Man vill ju, man drömmer liksom, man tänker drinkar och La Floridita och så vidare, men man gör det inte, och efteråt kommer man på, till exempel när man vaknar nästa dag, att man inte gjort det – för att man gjort andra grejer i stället, sånt som tar över. Alltså, som till exempel könsmaktsoordningen, den håller en i gång hela tiden när man i stället kunde ha blandat drinkar iklädd pipa och rökrock, jag lovar. Som häromdan, en present, två biljetter till Sverige–Ungern, kul! Nä, inte jag utan yngste sonen och kvinnan i huset åker i väg, den ene i Larsson-tröja och bajenhalsduk, och en annan håller ställningarna medan sms-rapporterna trillar in om att ”vi sitter mitt emot klacken, om det finns någon, puss” och ”inte e de någon lysande match direkt, puss i regnet” och slutligen ”glöm allt jag sagt det är en underbar match och det har slutat regna, puss” medan en annan ser det hela hos den enögde grannen i backen – och sen fick äran att åka och hämta upp vid korvmojen vid Solna station. Apropå allt som hela tiden händer: sen kom dottern hem från plugget via en tripp till stan och berättar nåt, typ att man missat ett föräldramöte, hur som helst, man koncentrerar sig och fortsätter läsa, svarar max tvåstavigt, brummar lite, tänker så det knakar; man ska nämligen åka utomlands för att hälsa på en syster som bestämt sig för att bo i solen och det dimper ner en spritstinn katalog som man får köpa av innan (okej, godis och mascara också, det har man fått beställning på när alla andra kastade sig över den omfångsrika katalogen, dom visste direkt vad dom skulle ha) och som man får i en påse i handen när man är framme eller hemma igen och man drömmer såklart om olika drinkar man ska mixa när man väl är hemma igen. Och så funderar man: Hur mycket tjänar jag på det här? Eftersom man får var fjärde flaska gratis.

Så man har att göra. Att man inte skulle ha druckit just den spriten nånsin är av mindre och snudd på akademiskt intresse.

Dottern är socialt lagd, berättar på, en annan fortsätter brumma. Yngste sonen har smällt i sig ett gäng mackor och choklad och dundrat ut igen, den här gången i Larssonutstyrseln. Emellanåt fladdrar en jota förbi fönstren. Dottern talar om att hon ska lira flöjt. Sen börjar hon lira flöjt.

Nå, vad tyckte då husets expert på landslaget om matchen – och vi är fortfarande på Råsunda – hemma igen, visar det sig, och talför – och jycken vill ha käk. Jag ställer frågan innan hon går ut med jycken som skällt ett tag för att visa vad hon vill när hon rensat matskålen. Rynkade ögonbryn: ”Första halvlek gjorde dom ingenting utan sprang bara omkring och jagade en boll. I andra halvlek lyckades dom få bollen i mål.”

Yngste sonen dyker åter upp, vill spela dator, får inte, vi har våra regler för sånt, och just när jag väljer mellan gin och tequila och räknar procent och kronor: ”På söndag är det Hammarby–Kalmar. Kan vi gå på den?”

Det kunde vi alltså inte, visade det sig.

Och nu sitter vi här med vår kaffekopp och ser hur det ljusnar. Summerar. Börjar ett nytt liv. På vägen ska vi åka ett tag till solen. Inte än, men snart.

Begravningen var för övrigt fin. Damens vägar korsade kvinnans en gång i tiden. Pianot som sonen och en annan dunkar på emellanåt fick vi av henne, när fingrarna inte längre ville. Livets lotter fördelas olika. När hon var tretton år gick hon plötsligt ensam kvar genom ett Dresden i ruiner efter ett dygns ihållande bombregn. Det fanns ingenting kvar. Bara döda och ruiner.

Bara döda och ruiner.

Om Kalmarmatchen tycker vi nog att Bajen till slut försökte. Man kan tycka att Bajen föll på två skitmål, och det stämmer, men det hjälper inte. Numera finns en skillnad mellan Bajen och Kalmar, och den syns om inte annat i tabellen. Bajen vill, men det räcker inte. Kalmar gör mål ändå.

Saknade vi Petter? Så in i helvete.

Men publiken var bäst.

Och nu är det morgon. Plötsligt är alla uppe trots att ingen ska i väg. Febern varierar här och var, visar det sig. Jycken viftar förväntansfullt på svansen.

Men först påfyllning.

(Annars är väl meddelandet som mötte oss på Bajens hemsida värt att begrunda: "Felaktigt resultat på hammarbyfotboll.se
Matchen mot Kalmar slutade 1-2 och inte 0-2 som står på förstasidan på hammarbyfotboll.se. Vi felsöker våra system. hammarbyfotboll.se")

Norr om kvarteret Grishuvudet

Vem f*n fick in ”hästuppvisningar” som en poäng i Stockholms inriktningsbeslut för att stärka Globenområdet som evenemangsområde med sikte på 2030? Nån centerpartist? Han som vill bygga om Stadion till jurgårdens fromma?

Hur som helst, 2012 kan det, vi säger kan det, finnas en ny arena söder om Globen som gjord för att lira boll på. Även vintertid (Royal League…? Eller är det då som kusarna ska ströva omkring och beta… plastgräs?) Staden håller i tömmarna. Kalkyler är alltid kul och som alltid: intäktssidan är naturligtvis käpprätt åt h*lv*t* ; och vem vet: jurgårdare kanske också kommer att drälla omkring, kanske inte så mycket för att lira utan för att planlöst sparka på bollen. Det hålls val om två år, och med ny majoritet kan man ha sina misstankar om vad som kan hända. Det kan faktiskt bli så även utan. Och kan hockeyn så...

Stockholmsarena AB blir alltså aktören som ska ro projektet i hamn. Underställt Globe Arena Fastigheter. Om man så vill: AEG Facilities. Som alltså sköter driften av evenemangsbiten. Om man så vill: Rolling Stones och Bajen. Varav den ena kan lira så det sjunger om det.

Hur som helst: staden äger rubbet.

Alla som drömt om ett nytt Parken som i byn? Tjåru’ Bellman.

För Hammarby gäller det nu att sälja in Hammarby i projektet. Kanske korvmojen utanför? Eller nåt som motsvarar dom 250 millar som utebliven upprustning av Söderstadion beräknas till?

Fortsättning följer

Ruskväder. Det är förstås hösten som är här. Äldste sonen är ledig, som en annan. Vi slöstirrar på dumburken mitt på blanka förmiddan, en paus i det stora hela, och republikanernas konvent rullar förbi i repris; först talar McPain, sen fembarnsmorsan som ser ut att ha en limpa i frillan. Jubel och skrän, cowboyhattar, hockeymorsor, mycket snack och liten verkstad. Vi stirrar storögt. Och lyssnar. Inte för att det är så mycket att lyssna på men man vill ju vara med sin tid. Eller nåt. Skriv på din blogg att alla är idioter, tycker sonen. Så då gör vi väl det.

Annars har det inte hänt ett smack, förutom att vi gjort en lång lista på saker som ska göras. Flera sidor faktiskt. Kvinnan är delaktig i processen. Vi har liksom kommit efter efter en lång intensiv sommars dragande av strån till stacken. Kaffemaskinen går varm. Så visst händer det saker.

Jycken? Snarkar i ett hörn. I morgon satsar vi på att komma ut på udden. Men nu har vi inte tid med det här längre.

Jo förresten, Eguren nickade bollen i mål när Uruguay VM-kvalspelade. På bortaplan. Vi lyfter på hatten (bildligt talat). Sen skulle det visst tas nåt beslut om en ny arena. Eller?

Nummer tio

Mera kaffe. Eftersom vi ändå håller på att fundera:

Spelsystem

Kaffe. En tagg. Stilla. Vi glor på gräsklipparen. Det är ju söndag. En koltrast fjantar runt. 0–0 mot Albanien. Kenta fyller 60. Jycken väntar tålmodigt. Snart ska vi sätta fart.

Inget att dölja?

Visst, vi ska strax hoppa i bingen men vill inte undanhålla någon denna läsvärda länk om FRA-debatten. Skynda och läs innan ni blir pingade av nån FRA-stolle som reagerar på att man kallar honom stolle.

Vi sitter inte kvar på den gistna träbänken

Varför är Carl Bildt och jänkarna så kåta på Georgien? Ja, jag vet, ryssarna är suspekta på det hela taget (dom brände upp halva Möja en gång i tiden), men ändå. Jag vet inte hur många procent av ryssarna som röstade på Putin som president, men I Georgien röstade tydligen 96 procent på Saakasjvili, om man får tro Der Spiegel. Det låter ju demokratiskt. Samme Saakasjvili som tydligen tyckte det var läge att bomba lite, kanske för att få dom resterande fyra procenten att tycka som han.

Sen bombade ryssarna till exempel staden Gori, där Stalin en gång i tiden såg dagens ljus. Stalinstatyn klarade sig hur som helst.

Ja, vad ska man tro?

Drifting...

Man borde koncentrera sig på allvaret i det hela, men man är som man är: skulle man, skulle man troligen bli sittande på den gistna träbänken och olyckligt stirra ut i intigheten.

Ibland mår man direkt fysiskt illa. Det är kanske ett tecken på empati, men vad hjälper det?

Som att vi till exempel såg en dokumentär på dumburken häromdagen om Kongo och alla systematiska mord och framför allt våldtäkter som milisgrupper, banditer, landets egen militär och gud vet vilka andra ägnar sig åt. Hela tiden. Oavbrutet.

Och vi som bara knäppte på burken för att försöka låta bli att se allt i svart och zappa lite.

I jämmerdalen går livet vidare.

Tack och lov har man i alla fall lyckats klä av utbildningsministern en del av hans nya kläder. Kejsaren är alltid naken när det kommer till kritan, det kan vara bra att veta. Vi vill inte ens sätta betyg på hans uppförande och språk.

Vi sitter naturligtvis på den gistna träbänken och funderar. Yngste sonen är hemma och snorar. Ingen match för honom i morgon mot jurgården av alla lag. Och jycken snarkar. Och vi har morgondoppat oss. Det börjar bli kyligt och vi dyker inte längre i men vi gör vad vi kan för att vakna.

Och nu sitter vi här igen. Espressomaskinen har naturligtvis sonkat ihop och nån måste få den till butiken men kaffe går att fixa på andra sätt så vi får se vad som händer. Vi har under årens lopp samlat på oss ett gäng olika modeller att ta till varav några faktiskt fortfarande kan göra jobbet. En tagg därtill. Solen skiner.

Vi suckar.

Har alla som sparkar på en fotboll i jämmerdalen en klausul i kontraktet som gör att dom kan gå för vilken obetydlig struntsumma som helst till världens alla Enschede? Troligen. Åtminstone från division fyra och uppåt.

Eller bara de i Hammarby?

Om nio dagar väntar Kalmar på Söderstadion. Det finns alltså tid att ladda om efter debaclet i Henkeborg och vissheten om att Petter är på nya äventyr, men för all del, även Kalmar har ju gott om tid att ladda om.

Inte för att dom tycks behöva det.

Tiden går. För inte så länge sedan kunde vi kosta på oss att raljera över Kalmars 8–2–0-uppställning, men det var då det. Eller över Sibyllamannen, ni vet Dede om ni minns snubben som inte gick av för hackor när han fick till det i de rätta färgerna.

Om typ åtta dagar kanske vi ser allt i rosenrött igen, men till dess sitter vi där vi sitter.

Svart är alla färger

Vi har försökt, alltså vi har verkligen försökt, och vi önskar att vi var en full rysk höjdhoppare eller nåt sånt, för vi kan inte. Vi vet inte vad vi ska säga.

För drygt tre år sen (ja, det blåste i New Orleans även då) satte Petter 3–0-målet mot Helsingborg. Det blev 6–2.

Det var då det.

Petter för sista gången?

Morgondopp, fast inte på en gång. Yngste sonen ska lira fiol hela dagen på annan ort, och det fick man veta på morgonkvisten det första man fick veta när man handgripligen blev väckt. Men väl hemma igen dök vi i. Diskrepansen mellan varmt och kallt var accentuerad som aldrig förr i år. Och tilltalande. Det rök inte om oss, eftersom det var varmare på land, men nästan. Vår inneboende var för en gångs skulle före i, men vi tröstar oss med att det är vi som visat vägen.

Äldste sonen lirar dagen till ära med likasinnade fotbollmanager-ämnen i nån turnering på typ Gärdet. Självklart i Bajen. Dom som har åldern inne ska möjligen gå ut efteråt.

Jycken har dottern tagit hand om. Och nu ska hon jobba. Som en annan ska men senare.

Kaffet? Det ska bli av, just nu faktiskt.

Petter lär alltså lira i Groningen hädanefter, om man får tro ryktena, med Berg, Stenman och Granqvist. Vi suckar, torkar en tår till kaffepetterns brölande. Det var nog oundvikligt. För Petters del bör holländska ligan vara första steget, men det finns andra lirare med stora planer som inte heller kommit längre. Osvuret är bäst. Och att Bajen skulle stå hela distansen den här säsongen har vi nog gett upp tanken på trots att vi i all negativism är blint optimistiska och vill tro. Vi tror med andra ord på bättre tider framledes, och med kanske 20 mille extra i plånkan bör truppen kunna uppdateras med en etablerad storlirare. Talangerna finns det redan gott om i truppen.

Etablerad storlirare, vad är det, frågar sig den ovetande. Med svenska mått mätt alltså? Jo, typ Petter alltså.

Kommer Bajen att tappa fler lirare innan transferfönstret slår igen om sisådär 36 timmar?

Usch.

På måndag ska vi återta förlorad mark. Vi har inte varit längst ute på udden med jycken på länge. Och därmed lika länge inte tänkt särskilt djupa tankar.

Mycket annat har vi sysslat med men inte just det.

Månadagen därpå ska något slags besked komma om Bajens nya arena.

Vi får se hur det blir med det.

Pia for president

Som sagt, och vi andas ut: OS i Pongping är över. Det lär vara de stoltaste av vikingars sämsta olympiska spel sedan Aten 1896, men vi säger bara en sak: det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit vårt sämsta OS sedan 384 f.Kr.

Fyra år senare slog vi som den minnesgode vet till med första guldmedaljen, alltså sekelskiftesspelen i Paris, i den ädla grenen dragkamp, fast det blev en halv eftersom vi ställde upp ett gemensamt team med de danska kraftkarlarna – och vem tog hand om medaljen?

Vi har av den anledningen haft ett meningsutbyte mejlledes med den sedan en tid lyckligt återbördade schweiziska nian där vi anklagade Schweiz för att ha stulit två guld från oss i jämmerdalen, i tennis och cykel av alla sporter, och fick till svar att tobleronefolket visst ”stjälade” gulden.

Pia Sundhage, jänkarnas demoncoach i OS, är förresten värd vår beundran. Folk ”brukar smälta” när dom får en kallelse till Vita huset, läser vi. Men inte Pia. ”Vad ska jag där och göra?” Det är helt i vår smak: det är inte Pia Sundhage som skulle sola sig i glansen av George W Bush, utan George W Bush som skulle få sola sig i Pias glans.

Har vi lärt oss något mer? Sedan en tid har vi lärt oss att varannan gång vi går ut regnar det och varannan gång kan det vara solsken. Variatio delectat.

Som i morse. Morgondoppet i i solsken och sedan ur vattnet i regn. Sen drack vi naturligtvis kaffe, växelvis en klunk på den gistna träbänken och nästa i dörröppningen. Jycken blev halvblöt. Som taggen.

Från Brösarps backar har det sedan en tid dykt upp ännu en målis i Bajentruppen, har vi förstått. Johannes Hopf heter han, och om honom vet vi inget mer än att han lär vara en oskolad talang. Vår tro är att många målvakter är oskolade talanger. Bajens trupp i år måste förresten vara historiens till numerären största, i klass med de de stora elefanternas på kontinenten.

Erkan blir tydligen inte norrman. Varför man skulle flytta till en klubb som bevisligen är sämre än Bajen (det är iofs i princip alla)? Oljan?

Fast norrmän är inte överdrivet förtjusta i att plattånga håret åt andra, det kan vara bra att veta.

Yngste sonen har dragit ut en tand. Vi satt på parkett för att hålla hand om det behövdes – eller om det var tvärtom. Det var snudd på det värsta vi varit med om. Hade ingen aning om att man använde skruvmejlsar direkt från verktygslådan till sånt. Dom fick till och med hämta en tång som fanns i ett annat rum…

Vi har haft mejlkonversation ungefär en gång i veckan sedan några år med en gammal kumpan om att få till en utgång. Det kanske blir av på måndag. Vi säger kanske, för vi har varit med förr.

Får vi se ytterligare en planerad fotbollsplan i närområdet? ajk tycks inte alltför pigga på den nya nationalarenan om dom inte får dra in alla stålar själv när dom är på plan och efter bästa förmåga försöker sparka bort bollen (men det kanske dom får när Fotbollförbundet dragit i vissa trådar). jurgårn, då? Vem bryr sig, men till Globen vill dom ju inte, påstås det. Och Bajen? Jag säger bara en sak: Vi hinner med ännu ett val innan något händer.

Och nu regnar det igen.

Så vi kör en gammal favorit i repris. Vi är för återvinning.

Sulan – trots allt

Vi var där och barnens kusin med tåg ända från Gripsholm dagen till ära i snyggt grönvitt kappastuk och vi hade laddat med en, okej två, staropramen – och vi kommer aldrig att förlåta de färglöst välklädda unga fascister som gjorde att vi sorgsna gick därifrån innan det var slut och därmed inte fick uppleva det som vi kommer att ångra hur länge som helst att vi inte fick vara med om på plats, nämligen när Sulan lät vänstern tala. Vi slog alltså en pling i förtid och meddelade att vi ruttnat på alltihop och kvinnan hämtade oss med bil vid korvmojen vid Solna station och radion stod på och… Klockrent i krysset… när det såg som mörkast ut… i ett derby... och Sulan gör mål – med vänstern – och vi var inte längre där. Tack, era jävla idioter.

Sulan gjorde alltså mål, och fascisterna som förstörde festen skiter i det naturligtvis. Dom tycker att det är roligare att läsa i den stora morgontidningen ett uppslag om ajks målvakt än om Sulan, som fick nöja sig med en spalt bredvid när han kunde ha fått förstasidan med bild och 80 punkters rubbe och allt. Men just den sidan vill alltid fascisterna lägga beslag på. Dom älskar nämligen svart.

Tror ni att dom inte kunde lägga band på sig för att ajk fick en fullständigt obegriplig skitstraff? Ha! Då tror ni fel. Dom skulle älska att få slänga raketer på Bajens spelare när Sulan och de andra tackar klacken.

Tror ni att Sulan gjorde mål för att matchen avbröts? Där har ni och dom också fel. Inte för att dom bryr sig om det, dom som skulle älska att få ge Bajen en halv mille i böter.

Matchen? Första halvlek var det ingen riktig tåga i, om man ska vara subjektivt objektivt ärlig. Vissa spelare gjorde inget annat än drällde bort bollen när ajk pressade på. Det blev helt enkelt för kort spel, som en triangel utan spets. Möjligen var de grönvita heroerna tagna av stundens allvar, och vem var inte det – förutom då fascisterna förstås. Andra halvlek hade mer derbykaraktär, och vi var också mer på tårna eftersom Bajen i sin tur började pressa högre upp plus att ajk inte orkade hålla sin höga press eftersom Bajen helt enkelt spelade bättre och ville ha boll och därmed fick oss att börja mysa. Söderström gjorde dessutom mål i stället för att skjuta i burgaveln när väl chansen gavs, bara en sån sak. Dessutom kom bollarna fram till Charlie, som inte alls var kass, bara så ni vet. Vi är förresten inte enbart enögda. ajks målis gjorde för att vara subjektivt ärlig en klassräddning när Nathan nickade i stolpen, bara så ni vet. Poppen var också bra. Apropå helheten tyckte sonen, som såg det hela på burken, annorlunda, att Bajen inte var så mycket bättre i andra halvlek än ajk, men det stämmer inte. Vi såg om andra halvlek på nattreprisen på burken för att få uppleva baljan som vi drömt om och konstigt nog såg ajk bättre ut än de gjorde på planen, men så var det alltså inte i verkligheten. Bara så ni vet. Man kan inte lita på vad man ser på teve. Förutom att Sulan gjorde mål med vänstern på ett fullständigt briljant sätt. Tack, era jävla idioter, för att vi har ruttnat på det hela.

Förresten, vad tyckte Bojan om smällarna som kastades mot hans målvakt? Det var ju inte direkt knivar som kastades.

Vi funderar på att aldrig mer gå på ett derby.

Vi ångestar på

I dag är vi nervösa, fattas bara. Vi får ingenting gjort, trots att vi är lediga. Enligt ett mejl som slunkit igenom både FRA:s nitiska fingrar och vår egen säkerhetstjänst väntar The one and only fröken Hilton barn med påven. Vi skrattar nervöst. Vi går ut, sätter oss på den gistna träbänken. Den grönvita koppen är fylld till brädden. Bajenbrillorna är på. Jycken lägger sig vid våra fötter och sätter i gång att snarka.

Vi har försökt läsa av trender. Ett lokalt brögäng har börjat få turliga domslut på sin sida igen och vinner då och då. Ett annat står på dagordningen i kväll. Dom kommer inte i kapp om det skulle gå så illa som det inte får, men det vore skönt att stävja i ån. Eller heter det stämma i ån? Eller i bäcken? Vad betyder det?

Vi är nervösa. Men vi kommer att vara på plats.

Barnens kusin kommer långväga ifrån för att uppleva det hela på plats. Av den anledningen har vi införskaffat ett antal Staropramen – men också för att på något sätt slipa av humörskiftningarna eller nåt sånt. Vi ska naturligtvis käka nåt också, vilket vi försöker planera med eftertanke eftersom kidsen också ska ha sitt innan det blir åka av.

Men det är inte lätt när man är nervös.

Annars konstaterar vi att Castro-Tello och Erkan kan ingå i matchplanen, vilket vi anser vara rätt. Och att Maic Sema åtminstone får känna på hur det är att ingå i en 19-mannatrupp inför ett derby. Tre ska visserligen bort, men hur ofta har Bajen haft nitton man i truppen inför ett derby?

Har vi räknat rätt? Vi är som sagt nervösa.

För övrigt är det typ 1432 sköna dagar till nästa OS, om man vill tänka på annat.

Men i kväll är det allvar.

Vänta nu

Släpp det här nu, sade äldste sonen när vi gått över bron och halva Söder för att liksom gå av oss alltsammans, han som efter tjugo minuter sade att han inte var ett dugg orolig, och vem var det så långt – men vad gör man efteråt? Till slut blir man filosofisk, typ inga träd växer till himmelen, och det var vad en annan till slut fick ur sig. Det var alltså ungefär så långt en annan orkade analysera det faktum att Malke, Gustafsson, Saaranperä, Sosseh, ja, till och två Gaete fanns på planen, blev först med att knäppa Bajen på hemmaplan. Och som dom gjorde det. Om man hade sinne för humor skulle man kunna säga att det var bara bajare på planen, men vi ids inte skämta om eländet. Vi blev alltså till slut bara filosofiska. Typ går livet vidare?

Och nu sitter vi här och funderar. Vad hände? Egentligen?

Man kan ju tycka att det är obegripligt att ett lag som är så fullständigt överlägset i tjugofem minuter och så långt gjort två strutar och inte lånat ut bollen en enda gång till slut står där med fyra baljor i baken.

Vi tycker att det är obegripligt.

Fast vi ska inte ta äran av Gais för segern. Ett självmål och en halkande målvakt (fast vi tyckte för ett ögonblick att det såg ut som att Poppen trodde att han hade målvaktsöga) gjorde nu sitt till, men makrillarna lirade faktiskt rätt bra boll emellanåt. Och kunde konsten att slå en frispark. Och vann varenda duell när det blev sånt spel, efter typ tjugofem minuter.

Vad hände med Söderström, förresten? Som så länge han var på planen agerade klokt och med pondus.

Men veckans eller snudd på månadens fråga är förstås: Två Gaete på planen i all ära, men var är Erkan? Och i så fall varför?

Vi har en känsla av att bästa laget inte spelar.

Det är nåt som inte stämmer.

Vi fyller på

I dag firar vi – och med besked. Det lär vara vänsterhäntas dag, och som av en tanke som kan se ut som en tillfällighet visar det sig att det är samma dag som stora slatt-dagen. Vi har av den anledningen tidigt lämnat den gistna träbänken och den snygga gröna kaffemuggen då och då för att inventera skafferiet, och se på fanken, där fanns bland annat en röd historia från toscana i en sån där modern påse med ventil på som vi inte vill att det ska bli skinn på och tillräckligt mycket av för att vi ska kunna smälta dagens alla tillkortakommanden som känts framför allt i plånkan så fort vi lämnat träbänken.

Att vara vänsterhänt lär vara genetiskt bestämt. Eller också är det typ hjärnskada som ligger bakom, läser vi i en tidnings faktaruta som man kan plocka åt sig på tricken. Vi tänker inte göra så mycket research som snubben som låg bakom den faktarutans enda mening ägnat sig åt, utan konstaterar bara att det tror vi så mycket vi vill på. Att bollsinne, empati, konsten att töja en sträng, var hjärtat sitter och vad vi tänker på ungefär var tredje sekund har med saken att göra är vi däremot bergsäkra på.

Att jänkarna slängde in Charlie Davies först när det återstod en kvart av OS-turneringen för deras del är vi förresten själaglada över. Annars hade vi fått vänta ytterligare tid på återkomsten till Söderstadion, var så säkra. Eller också hade han aldrig återvänt eller i alla fall inte på typ tolv år. När Charlie kom in mot Nigeria började det hända grejer, och då talar vi inte bara om hans nick i ribban.

Från det ena till det andra: att vi gör det vi gör beror på att vi dragit klart strån till stacken för ett tag. Då har man tid för allt annat. Vi firar för vi vill inte tänka på annat. Som att man plötsligt har tid att ägna sig åt hur mycket en mutter till en trilskande startmotor kan tänkas kosta.

Sjuttonhundra spänn.

För en jävla mutter.

Som att trafikförsäkringen i sommarens allmänna könsmaktsoordning hamnat fel pappershög och legat till sig.

Två å tre.

Eller som att vi tog oss till Slussen för att möta yngsta kidsen på hemväg från några dagar hos kompisar på skäret och satt där på kajen och mös trots allt – och såg båtfan vika av vid Gröna Lund in bland alla liken i Nybroviken.

Hur som helst: Tomt i plånkan – men Bajen har tio raka utan förlust. Tilläggstid är alltid ångestframkallande, fast numera tycks det vara målmelodin för de grönvita heroerna. Traorés, den så kallade städgubbens, segerbalja mot giffarna efter 93.30 bekräftar bara vår teori, som vi för övrigt hoppades på redan under matchen mot Ljungskile och fick uppleva på plats (Freddy Söderberg, 93.47), nämligen att Tonys tjat om tålamod gett resultat.

Ibland önskar man att det fanns snabbare, mer bestämda sätt att sätta agendan för hur matcherna ska sluta (Vi har inte glömt 7–0 mot Enköping). Vi har liksom inte riktigt köpt att just tålamod är kännetecknet för Bajen och inte bara klacksparkande gamänger. Fast det är klart: gör man mål med matchens sista spark är det lite Bajen över det hela.

Vi konstaterar också att Bajens motståndare på senare tid har haft hundraprocentig utdelning på sina så kallade chanser och att Bajen lika ofta stått för själva arbetet eller till och med sista tån för att få bollen bakom Poppen.

Men att Bajen gör minst lika många mål genom, just det, tålamod.

Hmmm.

Söderström kan förresten bli nåt. Och Guterstams skalle har visat sig vara användbar i assistligan.

Att Lolo kan frisparka anser vi vara ställt utom allt tvivel.

Men en sak är säker: kan Traoré kan Sulan.

Varför inte mot Gais?

Jycken? Har vi inte sett på hela dan.

Nu lyfter vi glaset med handen närmast hjärtat, tänder en tagg och tänker på annat.

Med ett så kallat nödrop

Vi vet, det har gått ett par dar. Ibland behöver det gå ett par dar.

Jaha, farbror Wålemark kom in. Vi misstänkte det när han värmde upp under pausvilan. Karln vinner nickdueller utan att hoppa. Han står stadigt i myllan och bollen dimper ner på skallen. Eller på dojan. Man kan säga att han står rätt från början eftersom han lunkat dit innan.

Annars har vi inget att tillägga. Bajens bollinnehav var monumentalt. Man förstod tidigt att Tony tuggat på om tålamod. Och allvarligt talat: 4–0 hade speglat matchen.

Det är just därför vi inte har nåt att tillägga om Ljungskilematchen. Varken om verkningsgrad eller om laguttagningen. Det var liksom en sån där match. En sån där match där motståndarna lirar säck och enda sättet att få dem ur balans och att tro att dom är nåt är att få en egen spelare utvisad (modell Gefle -08).

Eller göra mål på chanserna som ges.

Men vänta, Freddys två baljor ska vi naturligtvis höja till skyarna. Särskilt den andra struten. Den första var riktigt stilig, men den andra var ett slags frisparkspastej som förvaltades på bästa sätt. Ta emot, klippa till. Det såg ut som om Guterstam duellnickade bollen vidare. Ett plus i kanten, för det kan han behöva. Plus att det alltid är ett slags förlösning när bollen hamnar i rätt mål efter 94.47. Plus att vi såg något hos Freddy som vi tidigare ägnat oss åt att fundera på… potential?

Nathan Paulse är av någon anledning inte alltid vän med bollen, är vår anspråkslösa analys, men att han är där han ska vara. Och att Simon Helg inte kom till sin rätt. Och att vi satt i fel vinkel för att uppfatta 4–3–3-uppställningen. Och att vi fortfarande tycker att bästa laget ska spela från start.

Fast det kanske det gjorde.

Det kunde ha varit värre. Bajen har faktiskt inte förlorat mot Ljungskile – som vissa andra lag i nejden. Och att det bara är kamp om varenda boll när dom där andra möter västkustens absoluta underdogs. Brögänget som man bara ska ta sex poäng mot…

Så ser det inte ut när Bajen lirar. Dom visste att dom inte hade en chans att få tag i bollen.

Och så kan man alltid kasta in och slå en och annan pastej mot Wålemark när man väl får tag i bollen.

Objektivt sett är naturligtvis Bajen i särklass i allsvenskan och borde leka hem pokalen. I all anspråkslös subjektivitet kan vi dock sträcka oss till att fyra lag ser oförskämt tunga ut inför hösten.

Vi ska ägna oss en stund åt att glo på Brasilien på burken, mest för att se om den leende legenden som lämnat Barça för Berlusconis brögäng förtjänar epitetet el gordo. Då och då ska vi gästa den gistna träbänken. Kaffepettern puttrar uppmuntrande, solen tycks ha hämtat andan den med och jycken har fått en stärkande promenix runt udden.

Det har som sagt gått ett par dar men det kunde faktiskt ha varit värre.

Och en sak till: Sulan ser alltmer sugen ut på att sätta dit den…

Ännu ett axplock ur samtiden

Aah, sommar! Folk är lediga och står i. En annan är i gång och hinner knappt sitta på den gistna träbänken eller ännu mindre skåda hela härligheten som ibland får ögonen att gå i kors och hakan i golvet, fast i dag hann vi, men naturligtvis, fattas bara, med nöd och näppe när vi för en gångs skull inte skulle dra strån till stacken, med en cappuccino på Mazzarini bakom våra bajenbrickor innan telefonhelvetet brummade och vi fick rycka ut för att fixa nån felgängad startmotormutter till styrpulpethelvetet som tappat en felgängad startmotormutter nåstans åt helvete gudvethur. Ingen vet nånsin hur det gick till, är vår lärdom såhär långt i livet. Den enögde grannen bortibacken lånade ut en låda med en miljon muttrar från ett långt strävsamt sparande av dylika för man vet aldrig, men tror någon att någon passade? Så ibland vill man bara koppla av. Som häromdagen. Äldste sonen och en annan ligger på sofflocken och lyssnar på Sportradion på nåt blivande skjutjärn till vikarie som rabblar siffror. Det märks att Prideveckan börjat, konstaterar sonen.

Vi är alltså med vår tid: på hemmaplan har jycken fått besök av en ny kompis som dottern släpar hem från hagen till och från. En annan sak som jag vet att jag inte är först att uppmärksamma men som är värt en omväg här och nu är att om man som en annan nu för tiden tar en bulle då och då är det första man läser typ ”den här bilen är utrustad med säkerhetskamera för din säkerhet” – och när man glor på ”säkerhetskameran” får man en känsla av att man ligger ute på nätet till vissa mysko typers fromma. Att köra taxi är ett yrke i utförsbacken, det är ett som är säkert. Man förstår varför när man förstår att bilen också har gps. Enda sättet att komma hem i säkerhet, om man inte ska köra slöhunden till förtitusenmilsautomat själv, är att mässa ”nej, vänster, nej sen ska du till höger, just så…, nej nästa, rakt fram, nej vänta sväng inte, kör höger, nej vänta, sen vänster…” och så vidare. Ingen hittar längre nånstans. Särskilt om bilen svänger drygt nitti grader. Snubben vid ratten som oavbrutet bligar på den lilla skärmen tappar omedelbart fattningen och försöker antingen vrida nacken ur led eller räkna febrilt vilken arm som är vilken.

Ingen vet längre vart vi är på väg.

Inte nog med det: ingen tycks bry sig.

Vi klagar inte. Inte för att vi slutat bry oss utan för att vi druckit en flaska kvarglömd bubbel, okej, två, från studentferren till kycklingspetten (också glömda). Sen har vi låtit kaffemaskinen jobba. Vi har dessutom tagit ett kvällsdopp. (Hela familjen hoppade i.) Och innan dess tidigt som attan ett morgondito.

Och ett på dagen.

Jycken? Fick sig en omgång runt udden i natt och ska få sig ännu en om en stund när det är dags för en tagg.

Disken? Könsmaktsoordningen är total även här.

Annars har vi misstänkt att något var på gång, dock oklart vad. Paulinho har inte varit riktigt närvarande, som om han ville komma ut, är vår analys av den senaste tidens Bajenlir, som för övrigt inte gått av för hackor om man räknar poäng, och det är ju det som till sist räknas. Men vi gläds för hans skull; man ska tänka på familjen och Sydkorea är…tja Sydkorea. Och nu är inte heller Charlie närvarande på ett tag, vilket är synd och skam (för vi anser att OS i Pongping ska bojkottas och inte bara för Charlies skull). Att skola in ett nytt anfallspar som inte ska likna alla andra i allsvenskan kan ta ett tag, särskilt som det nya anfallsparet inte riktigt har samma förutsättningar som allsvenskans i särklass snabbaste jänkare och allsvenskans i särklass minst brasilianske brasse som tillsammans hade nåt markstedthermanssonskt historiskt på gång - utan alla andra jämförelser i övrigt. Vi bävar en aning. Vi har i ett svagt ögonblick påstått att vi skulle kunna tänka oss en och annan pastej vinande från de bakre linjerna, men det var mest för att vi ska komma ihåg hur det skulle kunna se ut om det skulle se ut som det gör i nästan alla allsvenska brögäng.

Vi vill inte bli bönhörda just i den frågan. Men vi kanske blir det. (I så fall vet vi inte längre vad vi ska tro.)

Vi litar dock på Tony. Och vi tror på Nathan – och inte bara på sikt.

Vi vill alltså tro.

Vi skulle till och med kunna tänka oss att ett par veckor ha Petter där framme. Det finns gott om tronpretendenter på mittfältsplatsen där allsvenskans troligen bäste (vi är som vanligt återhållsamma) spelare huserar.

Som sagt: goda spetsmittfältare finns det gott om i Bajen. Inte bara den bäste.

Hur som helst: Om Bajens lägstanivå är fyra poäng mot Örebro har nånting hänt.

Sex poäng mot familjen Wålemark med support (vänta, det är bara en kvar, va?) måste ju i så fall också vara lägstanivå.

Eller?

Hur som helst: på söndag dras inga strån till stacken. Vi är på plats på Söderstadion för att göra vad vi kan för att bitarna ska falla på plats.

En sak i taget

Aah, sommar. Som sig bör har vi badat, klämt en och annan kaffe och solat bringan mellan varven på den gistna träbänken och på bryggan där vi flämtande såg yngste sonen kajka runt med optimistjollen i den obefintliga vinden. Vi hade vilda planer på att lämna två dagars disk därhän och i stället gå på fotboll, i Märsta om vi uppfattade det rätt, men vi valde att slå dank, umgås med kidsen, ge fan i disken och kolla om det verkligen var tomt i skafferiet.

Det var det.

Så vi tog en kaffe till och kollade för säkerhets skull längst in där det var som svalast.

Om Hammarby hemsidas direktrapportering kan vi inte annat säga än att det måste ha varit vajsing på htmlkodningen, eller också var det meningen att man skulle få upp ett fast fönster på typ tjugo gånger tjugo pixlar för att man skulle förstå att man gick miste om nåt. Det kan också ha varit vad datatekniker brukar säga när dom debiterar två lakan för att låtsasklia sig på hakan i tio sekunder och sen trycka på en tangent, nämligen ”ett sbs-fel” (Skit Bakom Spakarna). Eller också var det nåt slags bojkott av något slag, vad vet vi, men så mycket förstår vi att 4–0 i kvartsfinal i Svenska cupen mot ett brögäng i Märsta som slagit ut bland annat Henkeborg på vägen inte går av för hackor när man så småningom läser in sig på statistiken över, hmm, ”guldåret 2008”. Och om man vill hålla fötterna på marken, vilket vi gör: Nathan och Olof har målat, bara en sån sak.

Vågornas brus

Aah, sommar. För en gångs skull har vi inte behövt tänka så det knakar. Eller dra strån till stacken. Och jycken? Det brukar lösa sig såhär års.

Tog styrpulpeten och dottern i den och stack i väg efter yngste sonen som gett sig den på att segla optimistjollen till Tranholmen och goda vänner, och vi hann upp och såg honom kryssa fram och tillbaka över fjärden och slog följe på behörigt avstånd för man vet aldrig. Det tog sin tid. Vågkluck och sol. En och annan mås. En och annan extravåg från ett och annat fartvidunder. Framme blev vi bjudna på saft och kaffe, fattas bara, och sen stack vi hem och sonen i god vind. Middag. Kaffe naturligtvis. Hyrvideo om en råtta. Och nu kom kvinnan i huset hem. Äldste sonen? På galej.

Detta om detta.

Får man tro Bajens värvningsplaner för tillfället är spelidén 0–8–2, och inte mig emot. Talanger från höger och vänster, och en och annan veteran med goda språkkunskaper, skriver på i parti och minut. ”Det har gått bra under våren så man har ju hoppats på något mer. Men jag tvekade inte att skriva på”, säger till exempel Carlos Gaete enligt Bajens hemsida efter kråkan på Bajenkontraktet. ”På något mer”? Barça har vi väl alla nån gång drömt om, så jag hoppas att jag förstår vad han menar. HTFF har onekligen blivit en succé; är det tolv spelare i A-truppen som kommer därifrån? Och plockar man typ en spelare från varje års talangläger kan man bara skrocka instämmande. Maic Sema imponerade, förstår man, och får man tro IF Sylvia var knappast något annat att vänta än att killen skulle försvinna nu eller möjligen något senare och så småningom kanske till varmare breddgrader. Killen har för övrigt Barça som favvoklubb, han med. Han är inte lång, men han är tre centimeter längre än Messi, vänta, han har växt en centimeter sen han kom, fyra centimeter, och är något yngre, det kan vara bra att veta. (Och apropå det, är det något på gång med Puyol som en annan inte vet…)

Fredrik Söderström? Det är en kille som kommer att få styra upp ungdomarna. Och berätta för kidsen om hur det var för länge sen, till exempel innan alla hade mobiltelefon och tränaren ville ha tag på en.

För att inte tala om före internet och allt bloggande.

Man skulle kunna tro att skafferiet bågnar av staropramen, men vi hittade bara en.

Bra och bra

Asså ännu en batalj med två fejs. I första halvlek var Bajen löjligt överlägsna och borde ha stängt butiken. Att Bajen var löjligt överlägsna berodde delvis på att Örebro backade löjligt långt hem, delvis på att motståndarna aldrig fick tag på bollen när dom försökte. I andra halvlek såg det genant annorlunda ut. Möjligen hade Bajen full kontroll på det hela, men riktigt säker kan man inte vara. Det såg ut som om Poppen tog bollen på mållinjen några gånger när den där tremetersmannen nickade blint, och målvaktsöga har han, det visade han vid stolpträffen i slutminuterna. Och hållen nolla är inte fy skam.

Om Bajen fick tre mål bortdömda för offside vet vi inte, vi stod så att säga i 90 graders vinkel, men det är inte omöjligt.

Lolo var naturligtvis bra. Sosseh är kul som back men back är han inte, det syntes emellanåt. Traoré däremot utser vi till matchens favvo.

Sulan kom in och var uppe på frisparkarna och såg sugen ut att slå in eventuella returer.

Paulinho har vi lust att se mer av. För att vara brasse är han inte en klassisk sådan, om ni förstår skillnaden, men säga vad man vill: han jobbar på i alla fall.

Gaete är inte riktigt Petter än, det syntes, men va fan, vem är det som är det?

Arton tusen, sade spikern, men så många var vi inte. Förr i tiden kunde man däremot få se arton tusen pastejer vina mot anfallarna, numera händer det max en eller två gånger per match. Spelidén är så att säga klar och tydlig. Men ibland tänkte vi vårt stilla sinne: Slå bollen NU! Men okej, vi inser vad som kunde ha hänt.

Vad har Charlie i Kina att göra? Vi kommer att sakna honom. Redan i returen mot ÖSK kommer vi alltså att få se ett annat anfallsspel, men snälla, inte pastejerna. Eller vänta; kanske nån?

Fredrik Söderström fick beträda gräsmattan under pausen.

Yngste sonen tog det hela med ro. Vi hade dessutom på begäran och för en gångs skull käkat en imperialistiskt nedmald kossa mellan bröd med extra ketchup innan, för att inte tala om fettpinnarna till ”freedom fries” nedsköljda med 40 sockerbitar upplösta i färgat kolsyrat vatten, så den nya snygga vita tröjan hade sin fläckar.

I andra halvlek trotsade vi rökförbudet av ren nervositet och tände en tagg. Vi var inte ensamma.

Kaffemaskinen kallar. Sen ska vi dra strån till stacken.

Käftsmällar man minns

Försöker bänka oss på den gistna träbänken med halva muggen full och en tagg, alltså när vi inte klipper gräs med handjagaren och try to kill pissmyror med kokhett vatten. Inte för att vi vet att det funkar, men vi tömmer vattenkokaren med jämna mellanrum. Och hel tiden laddar vi. För kvällens match. Yngste sonen ska med, i ny fin vit halvaprisettröja från shopen som det står, just det, Bajen på. Inköpt i går. Vi har redan hunnit tvätta den. Här går det undan i jordgubbs- och blåbärstider.

Att Fredrik Söderström numera är bajare, vad säger vi om det? Vet inte. Märkligast är att Bajen värvar spelare i parti och minut, bara en sån sak. Nathan Paulse har ju redan debuterat med viss ära, snabba ryck minsann, men vi börjar tro att nån räknar med att vissa spelare försvinner. Typ under OS. Och typ innan. Och senast efter. Eller till dagens match. Eller nåt sånt.

Vilket vi inte vill.

I dag är alltså Örebro på tapeten. Vi bävar i vanlig ordning. Det är naturligtvis inte svårare än att gå ut och köra över dem, men just det är bland det svåraste man kan göra. Om man får tro vad vi trott vid tidigare, liknande tillfällen.

Vi gör en prognos. Sticker ut hakan där vi sitter och tar igen oss i solen. Om man så vill: Önsketänker realistiskt. Sol, fulla, förlåt fyllda läktare, 5–1, Charlie gör två, Nathan ett och Petter ett. Och… vänta… Haris ett!

Men vi tänker inte äta upp nån hatt. Vi har varit med förr.

Vår bästa tid är nu, läser vi på en insiktsfull blogg. Vi är som vanligt något mer återhållsamma men njuter lika fullt. På nyhetsplats i en tidning som Guillou envisas med att kalla Sveriges malligaste (det är den inte) läser vi ett matchreferat (typ undermålig underhållning) som får oss att undra var skribenten har sina sympatier och om vi sett samma match. Det kan vi inte ha gjort. Tony Gustavsson för sin del talar minst tre gånger och i olika sammanhang om bra och hög och bra verkningsgrad (vi talar fortfarande om samma match) på Bajens hemsida, och det kan det ju ligga något i.

Vi njuter lika fullt.

Något som kan vara värt att ta med sig är hur Bajen när pågarna väl lyckades fippla in sina mål omedelbart tog tag i taktpinnen igen och bestämde hur det skulle se ut där ute på planen.

För övrigt tror vi inte att Bajens backlinje slog en enda tjongboll mot förgäves löpande forwards, och gjorde dom det (det måste ha skett, till och med Barças Puyol sysslar med sånt, men han är ju å andra sidan back) så må det vara förlåtet. Det tappades en och annan boll på mitten, det görs det även på Camp Nou, men annars var passningsfrekvensen hög, lång och stilig och igånghållen av spelare som skolats i HTFF. Särskilt när pågarna försökte pressa bollhållaren, till exempel Sosseh. Det hade dom ingenting för.

I kväll är vår enögde granne bortibacken på plats på Olympia. Man har ju konstigt nog olika preferenser för vad man vill göra på semestern. Hur det än går kommer Bajen att tappa en placering. Eller vänta, ett scenario är förstås kravaller och att bägge lagen fråntas tre poäng. Ett annat att Henke knoppar in matchens enda mål 89:e minuten.

Eller skit samma. Vi sitter på den gistna träbänken med muggen full och njuter lika fullt.

Nu ska vi skicka ett mejl så att FRA får nåt att göra.