Låtom oss hata

Finns gud? Ännu en bra fråga. Min gissning är att det kan finnas lika många gudar som det finns präster. Men jag kan hålla med om att om det enbart finns en, så vore det intressant om hon var svart, lesbisk och jävligt förbannad. Och urbajare.

Snö. Mycket. Hej mina lustiga bröder, det snöar på min hatt. Nattlig kvällspromenad. Jycken hoppar runt i snåren och jag trampar upp stigar i allt det ännu obefläckade vita och gnolar för mig själv och funderar på den krockskadade bilen och på den där gotländska frimicklaren som både har sysslat med hets mot folkgrupp i princip och i princip inte har gjort det. Samtidigt har katolska kyrkan under ledning av den nya ärkeprelaten kommit fram till förbud för homosexuella att vara präster – i princip, för man får tydligen ha bögat lite, om man gjorde det för mer än tre år sen och därefter kommit på bättre tankar. Ungefär. Anledningen till detta underliga resonemang är att ett antal katolska präster ägnat sig åt pedofili. Och just det har ju faktiskt ingenting med homosexualitet att göra.

Min personliga övertygelse är att präster är som folk är mest – och det betyder att en del är knäppare än vanligt. Och då tänker jag för tydlighets skull inte på dem som eventuellt är homosexuella. Just det har nämligen ingenting med saken att göra. Utan jag tänker på alla dem som nu efter Högsta domstolens friande dom över de påstådda gudsorden om cancersvulster på samhällskroppen precis som frimicklaren i fråga kan säga ”Nu kan vi känna oss friare när vi förkunnar Guds ord”. Vad betyder det? Jo, ett steg närmare drömmen för en viss kategori pastorer att få kunna torgföra vilka stolligheter som helst som guds ord. Det finns hur mycket som helst att ta till för den som läser bibeln som, ja ni vet vem. Svavelosande predikningar är bara förnamnet.

Det betyder också att vi kan ha fler grupper som är undantagna från hetslagstiftningen, i princip – till exempel gruppen knäppa präster. Är det nu legitimt att fråga sig vad de har för funktion på samhällskroppen? Finns det ingen vettig präst som kan ta upp just det i sin predikan?

Att jag går omkring och funderar på den krockskadade bilen beror på att den i går fick sig ännu en kyss, den här gången därbak vid ett rödlyse och i rikligt med snö. Marodören var naturligtvis en sån där modern stridsvagnsjeep som Tjockhult är nedlusat av och som de borde utrusta svenska elitsoldater med på utrikes uppdrag och som inte borde få åka omkring på vanliga vägar eftersom det ser så löjligt ut och dessutom är en fara för alla andra i trafiken. Snart är bilen tejpad runtom för att få det hela att hänga ihop.

Som sagt: Finns gud? Bra fråga. Som Jesus sade till synderskan: ”Din tro har frälst dig. Gå i frid.”

Skål för försommaren!

Jag hade ingen aning om att juryn som utsett 2005 års bästa tifo var så poetiskt lagd. Jag tar mig friheten att återge dess motivering in extenso. Lyssna bara:

"Bajens supportrar har under snart tio års tid svarat för mängder av sevärda och innovativa tifon – så även 2005. Det första allsvenska derbyt på 15 år mellan Hammarby och Djurgården på Söderstadion fick uppleva ett sällsynt vackert och välarrangerat dubbel-tifo; lika finessrikt som starkt, lika effektfullt som enkelt.

Norra långsidesläktaren draperades inledningsvis i fem gul-gröna vepor med texten "Forza", som långsamt, likt en stilla försommarskymning, delvis bytte färg och text och övergick i fem grönvita Bajen-vepor. Det tre minuter långa arrangemanget hade dessutom Kenta Gustafssons för dagen lämpliga ”Just idag är jag stark” som massivt ljudstöd.

Just denna dag vände Hammarby 0-1 till seger 2-1.
Just denna dag var Hammarbys tifo magiskt.
Just denna dag var Stockholm och Sverige Hammarbys.
Just detta år var Hammarby Ultras år."

Vad säger man? Strofen ”likt en stilla försommarskymning” är bara den värd en applåd. Juryn kom från Canal+, Svenska fotbollförbundet, Föreningen svensk elitfotboll, svenskafans.com och ISPR, som jag för stunden inte kan komma ihåg vad det är för nåt (nåt med parapsykologer – eller möjligen poeter?).

Vi som var på plats denna skööna försommarkväll kan ingenting annat än instämma i juryns formuleringar. Prissumman är för övrigt 30 långschalar som ska gå till mera tifo.

Den som vill fördjupa sig i ämnet kan ju börja med att besöka Hammarby Fotbolls webbplats.

I kväll när ungarna törnat in och jycken fått gå av sig längs lilla rundan blir det När seklet var kort, tjeckoslovakisk (!) film när den var som bäst och om ett sällsynt trevligt ämne som fond: konsten att brygga gott öl. Utan inbördes rangordning är väl Nedved, Havel, Nedomansky, Svejk och gott öl fem ovedersägliga bevis på att åtminstone Tjeckien är en äkta kulturnation. Nånstans i skafferiet ska det apropå det finnas en (möjligen två) starobno. Inget särskilt finlir över det, kan jag höra ölets viktigpettrar utbrista, men jag säger som det är: öl är kultur och befinner sig därmed på en helt annan nivå än lillfingret i luften.

Detta påpekande föranleder dagens fråga. Vart tog sejdeln vägen? Den där med handtag alltså.

Tidens gång och julklappstips

Mörker och elände. Snön piskade både mig och jycken brutalt under morgonpromenaden. Nåja, det var i alla fall lite otäckt med kall snö i fejan. Jag står fast vid att sommaren är min likör. Fast jycken såg glad ut och skällde ut en stackars ekorre efter noter. Själv håller jag mig upprätt med hjälp av tidens gång: om 25 dagar vänder det, och sen blir det ljusare igen. Fast vad gör man inte för att lägga sordin på tillvaron: om drygt ett halvår blir mörkare igen.

Apropå sommar har vi förträngt att vi en gång i tiden lämnat in gräsklipparen på service. Köp en ny, får vi höra av gräsklipparmekanikern när vi får honom på tråden, och gör det hos oss så slipper ni betala en femhundring för att vi ägnat en minut av vår dyrbara tid åt att titta på maskinen. Tanken är nämligen trasig. Ja, men det visste vi ju redan? Visst, men vi kan laga den för dyra pengar plus en femhundring för att vi tittat på den.

Där nånstans är vi. Sista ordet är inte sagt i det som håller på att utvecklas till gräsklipparstriden. Hur som helst står vi snart utan bil för att hämta hem en ny eller gammal gräsklippare. Bilen, inte föraren, har nämligen haft för vana att backa in i taxibilar både till höger och vänster och bakpartiet hålls numera uppe med hjälp av tejp. Ett tilltagande skrammel i frampartiet gör en helrenovering absolut nödvändig. Vem vill köra omkring i en bil som alla pekar finger åt?

Just därför känns det skönt att konstatera Bajen bjuder upp. Det var visserligen inte mycket till handbollsderby mot dif i helgen, har jag förstått, eftersom det bara är ett av lagen som kan dansa. På Zinken, däremot, var det storfrämmande på besök när Edsbyn fick dask för första gången denna säsong. Det ser med andra ord bra ut. Och apropå vintersporter slog Vålerenga Start med 3–1 i Royal League.

Veckan två gamla favoritrullar hemburna från det lokala biblioteket: Diva och När seklet var kort. Två säkra kort kvalitetsstämplade Not made in USA och bra att ha nu när mörkret fortsätter att tillta.

Vill ni ha tips på julklappar? Årskortet till Söderstadion tycker jag är lämplig present att önska sig och för alla i familjen att sala ihop till och lägga under granen. Yngsta sonen? Han önskar sig bland annat lego i julklapp. Undrar om den är killen fick för mycket eller för lite sånt när han var liten?

Uppbrott

Det är med viss sorg jag läser att Nichlas Hindsberg lämnar Hammarby. Det kunde kanske ha blivit riktigt bra; nu blev det mest ingenting. Men han var i alla fall en stund på planen när Bajen spelade 2–2 mot dif. Och då såg det tämligen hyggligt ut. Förhoppningsvis får han vara hel och i fin form på nån dansk plan i en snar framtid.

Av samma eminenta blogg lär jag mig att George Best kilat vidare till de eviga gröna ängderna där fotbollen är enfärgat brun och tröjorna hälsosamt reklamfria. Inte för att jag har nån riktig relation till hans fotbollskonst eftersom jag började glo på Tipsextras lervällingar när han lämnat planen och på heltid ägnade sig åt kröken, snygga fruntimmer och fartfylla räserbilar. Redan då gick det rykten om en taskig lever. Men på ett sätt har han fått inkarnera en sida av fotbollsspelaren som ingen annan, nämligen ryktet. Ingenting går upp mot en ryktenas man. Sprit, brudar och schyssta bilar är, åtminstone nån sekund då och då, en kombination som jag åtminstone nån gång i tiden har tänkt tanken om. Det var väl i och för sig inte det första man funderade på när man lekte med idén hur det skulle vara att bli fotbollsproffs. Men ändå.

Fyra mål mot två mot Start låter som en bra... början. Ska man koppla ett järngrepp om Royal League-bucklan är det lika bra att vara med från... början. Fast vad ska man då säga om Midtjyllands 4-0 mot Vålerenga? Är Hindsberg dessutom på väg dit?

Är någon sugen på att skriva en debattartikel om sakernas tillstånd i största allmänhet och inte vet vart man ska vända sig? Läs då detta.

Jycken? Den är på väg E4:an söderut för att bland annat hälsa på sin stabbe.

Att kunna sin läxa

I dag är det dags för Start för Bajen. Det här ska bli kul, säger Anders Linderoth till FotbollDirekt. Vi håller tummarna för att det blir så. Allsvenskan lär ligga på 26:e plats eller ännu värre när statistiknissarna jämför Europas fotbollsligor. Men hur bra är norsk klubbfotboll? Är åtta lag verkligen bättre än Rosenborg, som ändå får spela på kontinenten år efter år? Och Start, som tydligen var nykomlingar förra säsongen, är det därmed ett slags Kalmar i miniatyr – eller i kubik? Och med spelare som dessutom löper som besatta upp och ner, upp och ner?

Oskrivna kort kan lätt inge farhågor om det värsta. Men förhoppningsvis har Anders Linderoth anteckningsblocket fullt och vet vad han talar om. Han om någon bör ju ha kläm på norsk fotboll.

Jyckens morgonpromenad var av det slaget som man måste lära sig att uthärda om det ska vara nån mening med det hela, i det här fallet nämligen blöt. Det sätter också sina spår hemmavid, nämligen blöta.

Annars är dagens clou utvecklingssamtal över äldsta slyngeln. Min första fråga kommer att lyda: Har dom inga läxor nu för tiden?

Utflykt över Kölen

Huvudvärk. Ipren, espresso och möjligen en virre, kan det vara räddningen? Jycken tror på en stärkande kvällspromenad.

Norsk fotboll, det är väl Rosenborg, för det andra den där tränaren som satsade på långa bollar på Bengt Roar och för det tredje han som inte gjorde annat än hoppade in sista kvarten i Manchester United och alltid scorede? Jaså inte?

IK Starts supportrar, om jag förstår broderfolksspråket rätt, kallar sig för Menigheden (det tycker jag låter insiktsfullt), är stolta bärare av nummer 12 (tyder på en viss klass) och håller på att diskutera en ny stadion (”Når det gjelder kapasitet er ingenting bestemt, dette vil bli bestemt når reguleringsplanen for tomta kommer i desember”). Just i den frågan tycks dom ha kommit något längre än i Tjockhult. Start förlorade för övrigt guldet till Vålerenga efter att ha tagit en poäng de sista tre matcherna, varav två hemmaförluster, de enda på säsongen. En futtig poäng till hade räckt. Sånt bör ju vara tändvätska nog för Kristiansandlaget (man vet ju själv hur det är att efteråt gå omkring och muttra att egentligen borde vi ha… och om bara…). Det kan med andra ord bli en tuff kamp för hjältarna från Söders höjder. Men vem vet, Paulinho kanske petar in ett par tre stycken i pur glädje över hur kul det är att såhär års lira boll i snö och kyla i stället för att knalla omkring i badbrallor på nån strand i Brasilien. Och om sen Runström celebrerar sitt nya kontrakt med sin drömklubb på bästa sätt och om alla andra är på tå, så kanske kanske.

Jag tror jag behöver den där virren.

Under ytan

Jycken och jag letar oss fram på skogspromenad genom kvällsdimman. Någonstans långt bort hörs röster blandat med nervöst fnitter. Dimman är inte att leka med. Man går kanske inte vilse, men man vet aldrig vad som döljer sig där framme.

Världens fulaste hund är död, meddelar kvällsdraken. Fel som stryk, men han fick uppträda i tv, radio och tidningar över hela världen, berättar AP som kvällsdraken har som källa. Det kan låta trösterikt – lite grann Idol över det hela alltså – fast jag vet inte om det är livets mening att uppträda i tv, radio och tidningar världen över ens för en ful gammal hund. Fast vem vet, jycken kanske tycker det.

Vi går hem efter uträttade behov. Fortfarande samma nervösa fnitter långt borta i dimman, men nu från ett annat håll. Dimman tätnar.

I kväll ska jag se King Kong, originalet så klart, på dvd hemburen från biblioteket för en tjuga och på en veckas lån. Suveränt. Och inte nog med det: filmen är suverän. Hur allting slutar? Beauty killed the beast.

Vi har inte tid att sitta här

Jycken sover sött efter att ha mött boxern under morgonpromenaden. Själv kan jag numera inget annat än vända på slantarna, så en övergiven tjuga på stigen längst ute på udden har satt guldkant på tillvaron.

Nu, och först nu, känns det som om Bajens säsong 2005 är över. Runströms kråka satt där den skulle. Så i morgon händer absolut ingenting. På onsdag börjar uppladdningen inför 2006. Och dagen efter är det dags för Start. Bajens första motståndare av betydelse under nästa säsong och förhoppningsvis som ett morgonmål för mästare. Till dess kan man fundera på vad som händer med Micke Andersson. Eller med feminismen.

Men det hinner vi inte. I dag är det så bråttom bråttom att jag inte ens hinner diska, så dagens ämne får avhandlas kort och koncist.

Nämligen: Var det bättre förr? Det finns ett och annat undantag, som framtidsoptimisten brukar säga. Och fortsätter med ett leende: Vad vore livet utan handboll? Den som minns minns med fasa 70-talet och köttmursstångandet mot storlag som Bulgarien och Rumänien och matcher som brukade sluta ungefär 12–10. Det enda sättet att få in bollen var att skjuta igenom järnridån. Smeknamn som Lurch och domare som kallades Loket säger väl allt om tidsandan. Allt kunde alltså bara bli bättre, och så blev det, inte bara för att vi en lång period blev bortskämda med svensk kalashandboll och lirare som Hajas och Olsson, gurkburkar och japaner och gud vet allt utan för att det numera har ett grönvitt lag i högsta serien som, om man säger, inte går av för hackor. På söndag är det för övrigt dags för ett så kallat derby för Bajen, mot Dif AB. Den matchen kommer inte att sluta 12–10.

Mer hinner jag inte, mer än konstatera att ställningen är Nu–Förr 1–2.

(Tidigt 70-tal födde för övrigt den här liraren, vars ena ben lär vara fyra centimeter kortare än det andra.)

Slutligen kan jag inte annat säga än aah, ljuva rykten. Vad vore livet utan alla dessa kvällsdrakar (och alla andra likasinnade)? Först sprids ryktet om det ena, sen sprids ryktet om att det första ryktet inte är sant. Lustigt nog lär ryktet (det första eller det andra?) emanera från Dubai, där Michael Jackson enligt ryktet lär ha skrikit på en dammugg i ett köptempel för de besuttna när han bättrade på rougen.

Nu har jag alldeles för bråttom för att kunna sitta kvar här och hitta rätt bland tangenterna.

Om alla dessa komman

Det är kallt, jycken har uppsökt en närliggande buske och jag värmer mig i mörkret med en trippel espresso och en tagg. Om det inte vore för att alla kidsen är utlokaliserade och att två måste hämtas med bil (som skramlar nåt överjävligt onaturligt för tillfället) skulle jag klämma en virre eller en slurk kubansk rom – och inte enbart för kylans skull. Man känner sig varm ändå inombords, liksom om man säger såhär dagen efter. Till slut satt nämligen sista kommat på plats (ett kommatecken kan ge en mening en helt annan, oklar betydelse, som ett av dem inom denna parentes…). Björn Runströms treårskontrakt med Hammarby, förhoppningsvis korrekturläst, är, misstänker jag, av den art att om han gör det alla bajare förväntar sig av honom så är han inte kvar tre år. Och det är ju… bra.

Fler bajare på tillväxt. Att Isak Dahlin, juniorlandslagsman och enligt uppgift mittbackstalang, valde Bajen att skriva på för visar att han har klass. Vi håller tummarna för rätt utveckling.

Föryngring tycks vara modellen här som där. Femtio mil västsydväst om Liljeholmsbron har Håkan Mild – han som redan -94 funnits i alla tider – tvingats snöra av sig pjucken i förtid och köpa fiskbensmönstrad kostym för att det ska bli nån ordning på det lokala kvartersgängets eventuella skumraskaffärer. Det är väl som att svära i kyrkan (jag har testat, ingenting hände) men jag kommer att sakna honom. Jag vill gärna ha kvar dom få spelare som har förmågan att reta gallfeber på motståndarna – och då tänker jag särskilt på supportrarna. Även vi som har världens bästa fotbollslag är ju som bekant beroende av motståndare för att det ska bli nån match att tala om. Och är det ändå inte så att ju värre, ju bättre så länge dom där andra sätts på plats? Dessutom: Mild kunde ha blivit den som tog över stafettpinnen från Tapper i det Divina Commedianska fotbollshelvetet. Och nu talar vi om svenska folkets dom över alla strafffmissare. Så illa gick det alltså nu inte den där gången -94.

För att slutligen hamna rätt och inte förirra oss i oväsentligheter: Om Nichlas Hindsberg kan man inte säga mycket mer än “tänk om Hindsberg…”. Man vill ju gärna säga så mycket mer, men det blir bara ett om. Om, kan det vara ännu en pusselbit. Om inte, får vi väl aldrig veta hur just denna danska bit hade passat in i bygget.

Kvinnan kommer hem i mörkret och jycken springer henne till mötes. Hon förstår utan att jag behöver säga nåt. Hon erbjuder sig att ratta runt och plocka upp barn och jag hör henne skramla i väg uppför backen. Jycken får ett par extragodisar. Själv ska jag ta mig den där virren.

(Ja, jag vet att jag inte är ensam om mitt val av dryck en helg som denna. Hade jag inte hamnat här, som jag gärna gör då och då, hade det blivit rom i stället.)

Andas ut

"Vilken är din framtida drömklubb?
– Den spelar jag redan i. Snackar vi ligor skulle jag gärna spela i både England och Italien. Om de rätta pengarna skulle finnas i Sverige skulle jag aldrig lämna Bajen, säger Björn."

Nu ska jag gå ut med jycken.

Tummen och jag ser ljuset...

Tänk, när jag väl bestämt mig för att kratta ihop dom förbannade löven klämde jag tummen när jag skulle flytta på ett sånt där hopfällbart metallbord (som jag brukar ha kaffet på). Blodvite uppstod. Det tog ett tag att komma loss, och jag gjorde som Michael Jackson skulle ha gjort: skrek. Jag vet att jag har tummen mitt i handen, men det är ju ändå min tumme och obrottsligt trogen i alla väder och som en gång till exempel tog mig och en polare utrustad med en tolvsträngad gitarr till Paris på ett och ett halvt dygn för att vi skulle lira Dylanlåtar i metron och där vi på vägen nånstans i Belgien plockades upp av någon som påstod sig vara vicepresidenten för Pepsi i Europa. Inte nog med det, han var diabetiker och jag och gitarren fick samsas i baksätet med tre fyra backar sockerfria colaburkar som var något helt nytt och som han talade sig varm över och drack kopiösa mängder av men som smakade illa redan då.

Sen hamnade vi i Lyon, men det är en annan historia.

Morgonpromenad blev det hur som helst. Ena dagen vimlar det på promenadvägarna, nästa är det tomt och tyst. Inte mig emot, men jycken såg lätt besviken ut när vi kom hem igen.

Och kontraktet? Har Runström satt dit sitt tumavtryck än? En dansk dömer Bajens första Royal League-match, meddelar Bajens hemsida. Zlatan ska bli far, berättar kvällsdraken, som i går berättade att Poshs olika äkta eller oäkta kroppsdelar, som man kan få se i ett bildspel, kan hamna i domstol. Sån är fotbollens värld.

Men vänta, Laul tror sig veta nåt om vad som ska hända i eftermiddag. Jag vickar på tummen som svarar som den ska och jag känner att nu kan det vara dags för en kaffe och att be om att få återkomma i frågan…

Stjärnor jag inte mött

Morgonpromenad i stilla kyla och solsken. Vi möter mannen med den lilla vita saken och utbyter som alltid några standardfraser om vädret medan jyckarna får fem sekunder på sig att nosa lite innan mannen drar i väg, och sen kommer hon som ser ut som fröken Klüft och som med ett leende alltid säger gomorron, gomorron utan tillstymmelse till andfåddhet och som springer förbi med långa kliv med sin stora svarta kalvbenta best vid sidan, och sen är det dags för damen med boxern och jycken får äntligen rasa av sig det värsta innan det är tid för kaffe och en tagg och att ägna en tanke åt alla löven som ännu inte frusit fast i väntan på våren. Vi beslutar oss för att tänka på saken ännu en stund.

Hur går det? Lat? Moi? Tja, vi gör det lätt för oss och länkar hit.

Vi går utrikes. Fidel lär ha parkinson, enligt CIA som lutar sig mot läkare som jobbar för underrättelsetjänsten som sagt att det kan innebära att Castros dagar vid makten är räknade. Castro lär ha skämtat med sin polare Maradona om saken. Han sa att ryktena om hans död nu är så många att den dagen han verkligen dör, då kommer ingen tro att det är sant.

Själv var jag på Kuba för ett antal år sedan, när Maradona var lite mer omfångsrik. Inte nog med det: jag promenerade förbi en bollplan med hundra meters marginal där det pågick nåt slags tumult, och dum som jag var och är gick jag förbi i tron att det handlade om baseboll som kubanerna brukar krossa jänkarna i så fort dom får chansen, och tio minuter senare kom en andfådd men lycklig dansk till strandbaren där jag satt och fnulade med en mojito och lyssnade till en suverän Dos gardenias para ti och sade att han hade sett Maradona spela fotboll rundare än bollen men att han gjort grejer med bollen som den andäktige mannen från Hilleröd inte sett nån annan göra, inte ens bröderna Laudrup. När jag gick tillbaka för att se den enda stjärna som är värd att lämna en mojito för var han naturligtvis borta.

Men nära var det.

Nästa morgon frågade jag på knagglig spanska städerskan på hotellet som jag för tillfället bodde på om hon visste vem Maradona var. Kubanska hotellstäderskor är inom parentes inte undfallande varelser eller tillsagda att veta sin plats och att inte se hotellgästerna i ögonen som alla andra hotellstäderskor i världen utan slår sig gärna ner i soffan, frågar om de får ta en cigarrett, förväntar sig att man ska bjuda dem på nåt att dricka och undrar vad man hittade på för skoj i går. Om man nu ska generalisera utifrån egna erfarenheter. Maradona, utbrast hon, han är vän till Kuba!

Kuba behöver sina vänner.

Men visst, jag är inte fast i det gamla: Ronaldinho skulle också kunna få mig att lämna en eventuell barstol om han joxade med trasan på en bollplan nära mig.

Axplock

Äntligen kallt! utbrister dåren. Om nu bara snön behagar falla så är det grönt ljus för Royal League.

Jycken och jag träffade boxern på morgonpromenaden, så hon fick springa av sig det värsta. Väl hemma blev espresson kanon.

Pingismetaforerna står som spön i backen när man kollar runt på nätet för att se om nån har nåt nytt att komma med i matchen Runström–kontraktet. Själv anser jag att man ska räkna till 21 i pingis och inget annat. Pingis var alltså mycket bättre förr.

Hasse Berggren kan tydligen dyka upp i Gefles tröja nästa säsong.

Har nån sett filmsnutten med Ronaldinhos lek med boll och ribba? Den är äkta, så gör jag ofta på träningen, lär den glade brassen ha sagt häromdagen. Det skulle just se snyggt ut om svenska fotbollsspelare sysslade med sånt larv i stället för att ut och springa.

Från det ena till det andra. En viss Geoffrey Huish, 31 år enligt uppgift, sa att han skulle klippa av sig testiklarna om Wales slog England i rugby. Så blev det. Fram med avbitartången. Det tog tio minuter att klippa av och gjorde ganska ont, säger Geoffrey.

Själv tänker jag på inga villkor slå vad om hur det går i pingismatchen.

1. Var det bättre förr: urskogen

Vi tar en sak i taget. Som det här med om det var bättre förr. Först skidor. Och då talar vi om dem på längden. Och allra helst om femmilen. Där var det mycket bättre förr. Särskilt för alla teveåkare som älskade att ligga där halva söndagen i tevesoffan med lätt huvudvärk från gårdagen och papper och penna för att hålla koll på mellantiderna. För på den tiden var en femmil på VM eller OS eller i Holmenkollen eller Lahtis verkligen karlgöra, djupa skogar och massor av snö. Och snökanoner, vad är det för trams? Det här var riktig snö. För att inte tala om tevedramaturgin. Det här var innan dramaturgin fick sin chans att ta död på teven. Det var max tre kontroller där man fick se riktiga män plåga sig förbi en statisk kamera som möjligen kunde panorera några grader. Och annars väntan. Och väntan. Samt det underbara i att lyssna till Bisittar-Assar som utläste tendenser från den senaste milen och som visste att det inte var klart än på långa vägar men att Lundbäck eller Magnusson eller Bölling eller vem det nu var som legat så illa till gått snabbast mellan 32,6 och 37,2 kilometer, och det fick pulsen att slå lite extra, och man passade på att slå en drill och göra sig en macka. Och så låg man där i soffan och klockan tickade, och när man tänkte snart är det för sent börjar plötsligt nån vifta med en flagga där nere i backen i urskogen där skidspåret försvinner. Och det ska ni veta: något vackrare och mer estetiskt tilltalande i teven än Thomas Wassbergs snorfrysta skägg som dök upp ur urskogen i kamp mot klockan kan man faktiskt inte tänka sig. Särskilt om han börjat plocka in sekunder på den väldige Juha Mieto vars snorfrysta skägg passerade samma kontrollstation trettio minuter tidigare i startgrupp 2. För på den tiden startade storåkarna jämnt utspridda och inlottade i fyra startgrupper och inte som nu på en rad som svischar förbi och man kunde aldrig veta vem som skulle hålla hela vägen – och det fanns alltid nån östtysk eller sovjet som lurade i sista startgruppen. Eller i första.

Så vad säger man? Jag säger som Carl Hamilton (den riktige Carl, och definitivt den utan B): Bara hos Fi är mannen fortfarande man. För hos Fi, skriver Carl Hamilton, ”är mannen fortfarande ofattbart stark, dominerande, beslutsför, bestämt konservativ och styr över sin kvinna med järnhand”.

Nåväl, en parentes och inte helt applicerbart, tänker vän av ordning. Tillbaka till skidkungarna. De tog slut när Dählie abdikerade. Men det var slut på glansen långt innan, även om OS i Salt Lake City blev den absoluta dödsstöten. Johann Mühlegg, tänker ni naturligtvis, vars ursinniga framfart knäckte allt och alla, epo-kungen, men tänk också på den själlösa tevesändningen från OS som inte gav fantasin eller hoppet eller mellantidsfanatikerna någon chans i tevesoffan eftersom allt, allt kunde ses och följas och avslöjas. Tendensen var klar efter tre hundra meter, och det var riktigt sorgligt att se: det fanns helt enkelt ingen urskog att försvinna i och dyka upp ur.

1–0 till Förr.

En bit kvar

Jycken fick sällskap av både husse och matte under morgonpromenaden, ifall nån av oss skulle blåsa bort. Väl i lä var det riktigt behagligt, om man nu kan ta det ordet i sin mun under november i landet där folket inte har en aning om vad som kännetecknar ett snyggt fotbollsmål, och den kopplade jycken – hon är fortfarande löpsk – hade fullt upp med att hitta stenbumlingar att bestiga för att få godis som belöning.

Apropå fotboll står Väsby på morgondagens program, ett lag som under säsongen två gånger om gjorde vad dom skulle åtminstone mot AIK.

Trött och ont i huvudet. Man tänker för lite. Eller också tänker man för mycket. Men nu ska jag få fjutt på espressomaskinen och fundera vidare på om det var bättre förr. Är det som vi har för ögonen i detta nu det enda som vi kan förhålla oss till? Vad kan få huvudvärken att släppa? Är det helt enkelt inte dags att sätta lite fart på det hela? Att rikta blicken framåt?

Det får bli en balja kaffe i stället.

Lite ull

Fotbollsgala?

Tja, det lär ha gått tio minuter av tevesändningen när jag skriver det här och jag har redan gett den ett minus i kvällsdrakens enkät utan att ha sett en minut av den (för övrigt hade 57 procent av de röstande gett den ett minus innan den alltså ens startat, vilket kanske säger något om hur folk i allmänhet förhåller sig till kvällsdrakarnas enkätundersökningar på webben). Den som vill veta hur det gick på galeriet har chansen här.

Annars har jag rest söderut i landet på en fyradagarstripp för att fira min snart urgamla far som fyllde jämnt (yngsta barnbarnet – fast om fem månader kommer första barnbarnsbarnet, meddelades det vid middagsbordet, och jag och den stolta blivande fadern, som alltså titulerar mig morbror, tog unisont upp Bajen va namnet vid nåt tillfälle för att vi liksom kände för det – fick följa med och har ätit en del godis i stället för att gå i skolan och borde sova nu för att orka med plugget i morgon men jag hör hur han ligger i bingen och viskar och har sig, antagligen av allt socker han satt i sig och för att han är förbannad för att jag slutade läsa mitt i värsta spännande episoden i Narnia del 7 eftersom jag sade att nu måste du sova och slog igen boken. Nån gång måste man sätta.).

Att det är fotbollsgala kom jag på eftersom jag var tvungen att insamla info om kontraktskrivandet ni vet vilket eftersom jag enbart läst Helsingborgs Metro, och där står det mest konstiga saker, till och med konstigare saker än i Stockholmsupplagan. Men tji. Men tja, sport som sport, Jackson i brottningsmatch på damtoa, berättar den mindre kvällsdraken när jag väl kopplat upp mig igen efter fyra dagars internetfrånvaro. Michael Jackson, klädd i arabisk huvudscarf, tog på sig rouge på damernas kundtoalett på ett varuhus i Dubai. Fast det var tydligen inte så mycket brottning. En kvinna började skrika, och sen började Michael skrika. Brottningen tog näsmannens gorillor hand om.

Men så är det: ibland får man lust att bara skrika.

Träningsvärk som tack

Badmintonmatchen gick åt fanders. Det var tamefan fel på allt. Lånad racket, utslitna skor, mysko fjäderboll, sunkig belysning och en ojämnt fördelad vind förstörde i alla fall mitt spel. Det hjälpte inte ens att byta sida.

En mycket läsvärd och, får man allt säga svältfödd som man är, öppenhjärtig intervju med Anders Linderoth står att finna på Bajens Svenskafans-sida.

Micke Andersson ger alltid hundra procent för laget och är en av de lojalaste fotbollsspelare jag träffat på, säger AL bland annat. Samtidigt framgår det att AL söker en snabb tvåvägsspelare som kan arbeta på större ytor, bland annat för att kunna spela 3-5-2. Pablo som offensiv mitt? Tja, varför inte. Läs och begrunda.

I väntans tider

Jycken och matten skötte morgonpromenerandet. För egen del tankade jag i mig högoktanig espresso.

Det är viktigt att få utlopp för sin frustration. Och käka taggtråd inför dagens drabbning.

Medan vi alla väntar på Runströms eventuella kråka kan man fundera på om det verkligen är nån som undrat över hur kungens gamle polare prins Foffi har det nu för tiden. I så fall går det bara att följa denna länk. Högklassig journalistik. Eller?

Senast jag spelade badminton blev det bitter förlust, magnetröntgen och konstaterat diskbråck. Lärde jag mig nåt? Nu är det dags igen. Och samma motståndare. Nu packar jag trunken återigen. Knyter näven. Badminton är egentligen inte min pryl (det är ingen riktig boll), men nu jävlar ska han få. Den här gången ska jag jaga honom från hörn till hörn.

Sen är det bara att vänta på kråkan...

Vill man fundera på hur vi ska ha det kan man följa spåren hit.

Den som funderar på vad fotboll har med saken att göra och vad Henke menade kan gå till denna läsvärda blogg.

För egen del ska jag fundera på all idrotts knäckfråga: Var det bättre förr?

Men först ska jag till Eriksdal och plocka hem tre raka set.

Klara besked

Inget är klart, säger Runström.

Annars är jag i otakt med jyckens morgonpromenader; matten sköter ruljangsen. Det gör nu inte så mycket; jycken går i koppel eftersom hon löper. Tikar gör nämligen det då och då.

Nu ska jag glo på Ronaldinhovideon där han träffar ribban ett antal gånger i rad när han provar sina nya skor. Det är viktigt att ta ställning i frågan: Är det på riktigt eller inte?

Återkommer i alla tänkbara frågor så småningom.

Runström, snygga tröjor och moderniteten

Medan vi alla väntar på besked om en eventuell kråka på ett kontraktspapper kan vi i alla fall konstatera att Bajen har så inihelvete snygga tröjor – allihopa! – och enbart det är ju skäl nog att sätta dit kråkan. Kan man tycka.

Men allt får man inte tycka.

"Kvoterad föräldraledighet, ingen dagisstart före två års ålder, sex timmars arbetsdag, lika lön för alla sorters arbeten, sänkt materiell standard och förbud mot småbarnspappor att arbeta heltid." Det är inte jag som säger det, utan Nina Björk, som hastigt och lustigt blivit feminismens egen gossen ruda – om nu något sådant går för sig att säga. Men jag håller med henne om vad det borde handla om. För var nånstans ska man börja – om inte med utopin?

Men det som Nina Björk tycker får man inte säga, för då tappar Medie-Sveriges kulturtyckarnav naturligtvis fokus och börjar tugga fradga. Anledningen till salivavsöndringen är att medelklassens liberaler och feminister – hela gråskalan – har hittat hem till de rätta frågorna – och svaren. I Sverige får man nämligen inte ha utopier som utgår från Nina Björks erfarenheter. Det rimmar illa med moderniteten. Nej, skattesubventionerad städ- och diskhjälp är till exempel så oerhört mycket viktigare att sätta på agendan. Man kan i och för sig kanske tänka sig en barrikad över någon fråga – men handen på hjärtat: Går inte pigan före?

Nu är det ju inte själva utopin eller idén om hur vi skulle kunna ha det som ger eruptioner, om någon trodde det, eller risken att vi till varje pris ska diska och städa själva, utan det faktum att Nina Björk utgår från barnen.

Barn kan störa. Tankar om barn stör den kollektiva ordningens hegemoni.

Folk med stigande ålder tycks ibland ta just detta faktum att de blivit äldre som ett bevis på att idéer om ett annat samhälle är mossiga och snudd på gammaltestamentligt. Är moderniteten, som också blir allt äldre, möjligen ett alibi för ett slags medelklassens bekvämlighet? För det kan väl ändå inte handla om dåligt samvete? Eller, gubevars, "sänkt materiell standard"?

Barn? Det är väl en rättighet? Ungefär som att göra karriär?

Den som inte begripit nånting av det här eller tänker "va fan svamlar han om?" kan med gott samvete gå till denna länk.

Hallå!

Tänkte ta mig an feminismen och Nina Björk, jyckens morgonpromenad, utvecklingssamtal i skolan, världsfreden, taskig espresso i Sumpan etc, men Björn Runström kan, jag säger kan, vara på väg att sätta dit sin kråka på ett nytt kontrakt, tre år enligt uppgift, med Bajen, och då får allt annat vänta.

Appelqvist tycks vara mer förhoppningsfull idag, i alla fall.

Gå i stå

Får man tro FotbollDirekt.com så vet inte Bajenordföranden Appelqvist om han ska vara hoppfull eller ej om möjligheten att få Runströms kråka på ett nytt kontrakt. Han säger också att vi får se hur det slutar.

Så nu vet vi det. Vi får se hur det slutar.

I Göteborg undrar man också hur det ska sluta.

Den 11 november, vapenstilleståndsdagen tillika Mårten gås, träningsspelar Bajen inför Royal League mot ett eventuellt superettanlag från Sveriges baksida. Kontrakt eller ej, två niomålsskyttar i årets allsvenska lär få viss uppmärksamhet, fast på olika sätt. Kommer Selakovic och/eller Runström att spela?

Whole lotta love

Kaffe, en tagg och lövkrattning i solen. Vad händer i dag? Tja, i dag tar pengarna slut, meddelar Aftonbladet. Det är nu inget att skämta om: en dag kommer pengarna att ta slut, var så säkra.

Handen på hjärtat: Ligeti eller Led Zeppelin? Tänkte väl det. Det är inte mycket som går upp mot knastrig hårdrocksdunkadunk på vinyl från tidigt 70-tal. Nu ska Plant och resterna av dom långhåriga grabbarna få Polarpriset, om man får tro kvällsdraken. György Ligeti har ju för övrigt redan fått priset – but who cares?

Fast en sak är säker: Stairway to Heaven är sorgligt överskattad. Allt som luktar ballad är av princip alltid överskattat oavsett avsändare – förutom En dag ska hela läktaren resa sig.

Jycken tog matten med sig på promenad. Själv ska jag försöka komma överens med mig själv om huruvida det är i dag eller varför inte i morgon som jag ska börja mitt nya liv. Nån dag måste det ske, för snart är pengarna slut.

(Men för att vara på den säkra sidan bör Runström alltså skriva på nytt kontrakt med Bajen senast i dag.)

Benny motar bollarna

Ständigt detta Enskede IK. Och man behöver inte gå över ån efter vatten. Två sanningar på en gång.

Nu har Bajen funnit sin keeper i division två-laget strax söder om Söderstadion. Rytterbro vill prova vingarna på annat håll. Jag förstår honom: att vara reservmålvakt måste vara fotbollens eget lilla helvete, om man kan kalla det så att ständigt stå i skuggan. Vad kan man hoppas på? Att nummer ett ska skada sig? Att han gör ett antal skitmatcher så att ens eget lag förlorar? Hur som helst: Benny Lekström blir ny kronprins efter Covic. Och ännu en anledning för Ringholm att besöka Söderstadion.

Benny tycks ha förutsättningarna att stå på tillväxt i skuggan ett tag. Och vill han, kommer målvaktsträningen i Bajen att ta honom till nya höjder. Covic kan ju försvinna utrikes, till exempel om han i sin tur slipper stå i skuggan nu när han är uttagen i Crocodile Dundee-gänget.

Fan, det har varit för lite feminism ett tag. Nu ska jag dammsuga en stund. Under tiden går det bra att läsa följande citat:

"Storleken på vår dagliga produktion av varor och tjänster vilar på att vi alla förtränger ett ljud. Ljudet av ett barn som lämnas."

Och sen gå till källan. Nina Björk på tidningen som en del kallar Sveriges malligaste är inte bara poet, hon tycks också vara en hyvens tjej.

Dammsugaren är på så nu hör jag ingenting annat. Nu kan ni klicka er vidare till hennes senaste krönika.

Och sen kan ni läsa frågorna till henne och hennes svar om vad det handlar om.

Och sen kan ni för all del läsa henne även i dagens tidning.

För mig är feminism som fotboll: att få bollen i mål.

Stor, största, värst

Sol, kaffe, löv att kratta och på spisen puttrar en sån där fransk ratatata olé omsorgsfullt eftersom jag kände för att käka lax med med sånt till. Och det redan till lunch.

I dag ska jag inte göra ett skit. Vem bryr sig? Jag menar, vem läser det här? På senare tid har jag fått besök av googlare av olika slag som letat efter "världens största bröst". Fast flest träffar ger utrikiska besökare som letar efter "zlatan video".

Eftersom jag just nu skrivit om vad folk vill se – antagligen vill dom inte läsa om det – kommer det att generera ännu fler besökare. Men dom som letar efter recept eller bilder av den där franska grönsaksröran som jag inte kan stava till slipper jag i alla fall.

Allvarligt talat: Kan dom inte bara prospektera och bygga en skön liten mysig tjugotusenpersarena för fotboll på gräs och inget annat och kalla den Nya Söderstadion i stället för att försöka förverkliga planerna på en mastodontarena i Globenområdet för allehanda begivenheter? Kommer Manu Chao eller Rolling Stones eller Grand Funk Railroad eller Pavarottis efterträdare hit så kan dom väl ta sig till Ullevi precis som alla andra. Det är ju liksom poängen med att åka på konsert: att lämna Tjockhult och åka i väg på äventyr. Om nu ändå Råsunda ska byggas om så lär ju regionen få en arena som även kan ta hand om framtidens Spice Girls. Och den där långhåriga pianistens årliga turnéer. Och därmed generera stålar till Stockholms kommun utan att den behöver plöja ner nån miljard först i ett monument över våra politiker.