Om alla dessa komman

Det är kallt, jycken har uppsökt en närliggande buske och jag värmer mig i mörkret med en trippel espresso och en tagg. Om det inte vore för att alla kidsen är utlokaliserade och att två måste hämtas med bil (som skramlar nåt överjävligt onaturligt för tillfället) skulle jag klämma en virre eller en slurk kubansk rom – och inte enbart för kylans skull. Man känner sig varm ändå inombords, liksom om man säger såhär dagen efter. Till slut satt nämligen sista kommat på plats (ett kommatecken kan ge en mening en helt annan, oklar betydelse, som ett av dem inom denna parentes…). Björn Runströms treårskontrakt med Hammarby, förhoppningsvis korrekturläst, är, misstänker jag, av den art att om han gör det alla bajare förväntar sig av honom så är han inte kvar tre år. Och det är ju… bra.

Fler bajare på tillväxt. Att Isak Dahlin, juniorlandslagsman och enligt uppgift mittbackstalang, valde Bajen att skriva på för visar att han har klass. Vi håller tummarna för rätt utveckling.

Föryngring tycks vara modellen här som där. Femtio mil västsydväst om Liljeholmsbron har Håkan Mild – han som redan -94 funnits i alla tider – tvingats snöra av sig pjucken i förtid och köpa fiskbensmönstrad kostym för att det ska bli nån ordning på det lokala kvartersgängets eventuella skumraskaffärer. Det är väl som att svära i kyrkan (jag har testat, ingenting hände) men jag kommer att sakna honom. Jag vill gärna ha kvar dom få spelare som har förmågan att reta gallfeber på motståndarna – och då tänker jag särskilt på supportrarna. Även vi som har världens bästa fotbollslag är ju som bekant beroende av motståndare för att det ska bli nån match att tala om. Och är det ändå inte så att ju värre, ju bättre så länge dom där andra sätts på plats? Dessutom: Mild kunde ha blivit den som tog över stafettpinnen från Tapper i det Divina Commedianska fotbollshelvetet. Och nu talar vi om svenska folkets dom över alla strafffmissare. Så illa gick det alltså nu inte den där gången -94.

För att slutligen hamna rätt och inte förirra oss i oväsentligheter: Om Nichlas Hindsberg kan man inte säga mycket mer än “tänk om Hindsberg…”. Man vill ju gärna säga så mycket mer, men det blir bara ett om. Om, kan det vara ännu en pusselbit. Om inte, får vi väl aldrig veta hur just denna danska bit hade passat in i bygget.

Kvinnan kommer hem i mörkret och jycken springer henne till mötes. Hon förstår utan att jag behöver säga nåt. Hon erbjuder sig att ratta runt och plocka upp barn och jag hör henne skramla i väg uppför backen. Jycken får ett par extragodisar. Själv ska jag ta mig den där virren.

(Ja, jag vet att jag inte är ensam om mitt val av dryck en helg som denna. Hade jag inte hamnat här, som jag gärna gör då och då, hade det blivit rom i stället.)