Huga

Söderstadion kallar, så vi kommer att vara där i eftermiddag.

Det är ju... derby.

Vad vi för vårt liv inte kan begripa är vad som ska lyckas vända Bajenskutan. Förutom spelare, tränare, fysen, inställningen, stålarna etc etc. Vi får återkomma om saken om vi får nåt slags lidnersk knäpp om saken.

Tomt

Det är inte hela världen om vi förlorar, tyckte tränare Borgqvist om jag förstod honom rätt inför matchen mot Jönköping. Och när förlusten var ett faktum tyckte tränare Blomkvist att spelarna visat rätt inställning under matchen.

Det står alltså väldigt illa till i Bajen.

Symtomatiskt är att Bajen gjorde avspark genom att slå en passning till nån back som drog iväg en meningslös pastej till ingen. Det var inte första gången.

Kvitteringen var däremot vacker, och man undrar varför Bajen inte alltid spelar på detta viset.

Alla däruppe i toppen hoppar för övrigt av. Det finns väl inga pengar kvar.

På lördag kommer i alla fall vi att vara på Söderstadion. Frågan är om Hammarbys representationslag är på plats.

Jycken har fått sin morgonpromenad. Vitsipporna har packat ihop, däremot lyser liljekonvaljerna som aldrig för ute på udden. Kaffe har vi druckit. Snart ska vi dra strån till stacken.

Plus och minus

Tiden går och på nåt konstigt vis vi med den. På väg hem från vårt dragande av strån till stacken (där vi katastrofalt nog glömde våra bajensolbrickor) hamnade vi på bolaget, fick nämligen en knäpp idé om lingon explorer (inget för blåbär) till tortellinin, men tji fick vi. Just denna sköna produkt tycks inte vara ett av bolagens måsten. Så vi bunkrade några kalla. Som vi nu bearbetar. Ovanligt? Kanske inte.

Och nu har vi badat bort allt kultursvett från dagens dragande. Med huvudet först, bara så ni vet. Morgondoppet? Klarade vi av redan i måndags. Men bara så ni vet: det är säkert fem grader på lika många dagar. Varmare alltså.

Fåglarna sjunger så fort vi är vakna. Och häromdagen såg vi en bäver på två meters avstånd. Bara en sån sak. Så nu har vi fått blodad tand. Dessutom gillar jycken nattliga eskapader. Vi går där, stannar, står stilla, och plötsligt försvinner allt jämra civilisationsbrus och tystnaden talar. Och då hör man, på heder och samvete, genom näktergalens knas hur gräset växer så det knakar.

Underbart. Trots att vitsippshavet packat ihop för i år.

Bajen? Tja, vart tar alla jämra stålar vägen? Shaaban verkar oskyldig, läser vi i en kvällsdrake. Och vi, vi begriper som vanligt ingenting.

Att Barça plockade hem La Ligan är vi däremot oerhört glada över. Det finns ingen anledning att zåga vår zvensk i årets uppställning, men förra årets utan dylika håller vi för ännu bättre. En sak till: nästa års kan bli ännu bättre...

Att Roma stöp snudd på mållinjen är däremot en smula sorgesamt. Och Chelsea är ju vårt gamla favvolag i fd imperiet, men det orkar vi inte längre hetsa upp oss över. Pengar är nämligen inte allt.

Och Bajen? Tja, vart tar alla pengar vägen?

Vi borde såklart sätta på mokabryggaren en gång för alla (för vi hann inte ens ge den en omgång i morse), men vi kommer, om vi känner oss själva rätt, att inventera kylskåpet. Än har vi inte tappat räkningen.

Gall bättre än Brage

Jepp, Petter var på matchen, såg vi efteråt i vimlet, och man kan ju hoppas på att det är i Bajen som han en gång för alla gör comeback. Annars är det inte mycket att orda om. Noll noll hade varit rättvist eftersom eventuellt bollinnehav inte har med det hela att göra. Brage ger alltid kalla kårar. Fyrtornet längst fram, som fått den otacksamma uppgiften att ersätta Linus, har en utväxling och vändradie som gör att han når toppfarten efter ungefär en kilometer, men Holmqvist har ett visst mått av bollsinne, tyckte vi oss utläsa där vi stod och förundrades med barn, vänner och P, som undrade vad han, alltså P, gjorde där. Den enögde grannen i backen har det för övrigt inte heller så lätt. I början av mars var det bara snack om Champions League och raka spåret till årets buckla, men det var då det. Men om vi lämnar just det ämnet tycks HTFF begripa vad det handlar om. Fyra raka ger sköna vibbar. Vi hade naturligtvis hoppats på nåt liknande för representationslaget, men av vad vi sett är att hoppas något helt annat än vad som utspelar sig på planen och bredvid. Att vi var på matchen var för övrigt ett slags ventil eftersom vi drabbats av en stor sorg plötsligt och från ingenstans och inte tänkt gå men kom på att det kanske kunde vara skönt för alla. Livet går vidare, men vi är en aning ur balans.

Annars undrar vi över när och hur vi ska ta oss ur France Gall-febern som emellanåt slår ut oss blint och får oss att le barnsligt lyckliga (jyckens matte påstår frankt att det har med åldern att göra, men vi tänker inte skriva under på det). Vi var såklart på Serge Gainsbourg-rullen eftersom vi har en fäbless för den franske rebellen, men där framstod den goda Gall som mindre vetande. Originalet är, som alltid, i en klass för sig.

Men varför vi inte får klippet länkbart övergår vårt lilla förstånd.

Nu ska vi sätta på mokabryggaren.

http://www.youtube.com/watch?v=7Nr0dUcrAU0&feature=related

Målvakter att hålla i handen

Arla fågelsång och kaffe slår det mesta. Solen leker i yrvakna trädtoppar. Sova? Går inte av någon anledning som vi inte riktigt får kläm på.

Jycken, däremot, snarkar på.

Vi borde analysera vad vi hittills sett. Frågan är om vi vill.

Behållningen so far är Söderstadions publik. Den håller åter högsta klass. Mot Peking var det också klasskillnad i första halvlek på den hyggligt sköna gröna planen. Fast fel lag lirade boll. I andra halvlek blev det möjligen bättre, men då gick också tempot ner. Plus att den grönvita keepern fortsätter att göra allt för att motbevisa att han besitter eventuella kvaliteter. Man får faktiskt lust att få svar på frågan: Vad var det för fel på Benny?

Att Andreas Dahl blev matchens lirare övergår vårt förstånd. I övrigt tycks de flesta inte riktigt ha något klipp i benen. God superettanklass? Kanske. Många mål hit och dit tycks vara melodin. Vi kan leva med tre mål i baken. Om det blir fyra framåt.

För övrigt har superettan visat sig vara jämnare än befarat. Eller vänta: kanske tack och lov?

Denna gång lyckades inte Linus leverera. Men han har steget och är där han ska vara. Vår Sebastian ger vi också godkänt. Simon och Petter vill man se mer av, och okej, det får vi nog, även om vi och de redan nu inser att deras motståndare inte kommer att vara rundningsmärken. I mitten vet vi inte, men några av alternativen förskräcker. Därbak är ordet stabilt inte det första man tänker på.

Och längst bak? Som sagt: Vad var det för fel på Poppen?

Och som Anders Linderoth, snyft, en gång sade efter en mysko tvåtvåtillställning på Söderstadion: Gör vi två mål på Söderstadion ska vi vinna.

En sak är säker: Inget kommer att gå som tåget. Och då menar vi förstås när tåget gick som tåget och inte som nu för tiden.

Äldste sonen blir för övrigt allt äldre och firades följaktligen i går traditionsenligt med mormors Gugelhopf och bland annat en prenumeration på Offside och byxor i modern kulör. För övrigt har vi ännu en gång blivit med inneboende från sydligare nejder, nej ingen typ schweizisk nia eller blivande dansess utan barnens något äldre kusin som bland mycket annat också kan mycket om kungars bolande, vilket vi uppskattar. Han var för övrigt med på förstamajrabaldret på Söderstadion eftersom han är grönvit, vilket vi också uppskattar. Sönerna var ju också på plats, men yngste sonens grönvita troll tycks ha spelat ut sin roll och fick stanna hemma.

Inte för att det gjorde någon skillnad på händelserna på planen.

Dottern och mamman gjorde för övrigt det enda rätta och demade runt. Regimbyte känns som en lämplig paroll inför hösten.

Nu har solen tagit ett bestämt grepp om morgonen, vilket vi gläds åt. Själva håller vi hårt om kaffemuggen och går ut en stund. Jycken? Snarkar.