Löjliga säsongen drar i gång, i morgon om jag förstått det hela rätt, och håller på ett tag. Ska vi gissa på att Bajens värvaransvariga knyter en ny lirare till klubben två timmar före deadline? Nån målis man aldrig hört talas om?
Att en del lirare kan försvinna får man också ta med i beräkningarna.
Annars har vi i vanlig ordning startat om.
Jycken tog med mig på morgonpromenad i solgasset. Ingenting, faktiskt, att rapportera. Bajenbrickorna var naturligtvis på. Man har ju fyllt år, så ett par handskar värmde gött.
Numera har jag därför tre Bajenmuggar, varav två med förhållningsorder: den lite mindre gamla gröna fina kanststötta och sedan länge utan handtag och för alla tillfällen, en vit att användas vid vinst och en annan, svart, att dränka sorgerna med. Det är skönt att veta när och hur man ska gå till väga, för annars skulle man dribbla med dem i all oändlighet för att uppnå bästa möjliga resultat. Och till slut skulle man bli tokig.
Oavgjort? Tja, det kan ju räknas som både och, har jag för enkelhets skull räknat ut.
Mokabryggaren? Mullrar inte alls, utan står moloken på hyllan bredvid den utrangerade kvarnen och glor på en ny italiensk maskin som vi håller på att trimma timme ut och timme in. Inte för att den är utrustad med grannlåt och annat tjafs, nä, två knappar och en ratt, men det kräver sin man bara det. För att inte tala om den nya malningsmaskinen.
Vi har alltså fullt upp trots att vi har annat vi borde pyssla med. Allt det där som är inbegripet i att starta om.
torsdag, november 15, 2007
lördag, november 03, 2007
Piece of My Heart
I morse vaknade vi med en låt i skallen. Men först…
Reklam. Äldste sonen och jag sitter på fjärde raden och kommenterar fnissande dumheterna på storbildsskärmen. Alla andra är tysta, kanske gripna av de snabba klippen och budskapen. Filmen börjar. Plötsligt börjar publiken röra på sig, viska hit och dit. Två stolsrader bakom oss hörs en kommentar riktad till oss alla: ”Ååh, färgspelet är så typiskt Roy Andersson.” Jag letar efter en pistol men jag har ingen. Vi ska se Du levande och såhär ett tag efter premiären är det en viss mogen publik som ser den och i behov av att tala om att de vet vad det handlar om. Typ folk som har tid att gå på mysko fem- och tiopoängskurser på universitetet.
När jag ser film är jag hård, obeveklig men också benägen att snörvla. Det behöver inte ha något med förmågan till empati att göra. Och jag är inte dum. Jag vet att 98 procent av alla rullar, och då talar vi om dem som SF levererar i sina små filmupplevelselådor runt om i landet, finns där för att lura av mig och dig stålar. Inte undra på att man nästan aldrig går dit. Normalt tar det nämligen trettio sekunder av en film för att jag högt och ljudligt ska säga ”Vad är det här för skit”. Riktigt skicklig amerikansk dynga skulle kunna hålla mig intresserad upp till en kvart innan det kommer: ”Men vad är det här för skit.” Trots allt: Det finns mycket elände i världen att lägga krut på men varje gång jag ser Lady och Lufsen käka fricadelli blir jag tårögd. Ha, lättlurad! säger den kallhamrat illusionslöse, men så enkelt är det inte. Nånting kan få mig att gå i gång. När jag såg Theo Angelopoulos Odysseus blick för bra många år sen en tidig morgon på Göteborgs filmfestival, med bland andra Erland Josephson som, tja Erland Josephson, om krigets Jugoslavien grät jag kopiöst över det meningslösa, visserligen bakfull men ändå. Och nu när jag ser scenen om drömmen att gifta sig med gitarristen Micke Larsson och sätta litet bo som åker i väg och stannar till på stationen där folkmassan hurrar för brudparet innan de fortsätter sin resa är det dags igen. Tårarna rinner. Det är så… jävla vackert.
Och rasande skickligt gjort.
En sak till: Om ni händelsevis nån gång i framtiden står hos er lokala filmnasare och funderar på att hyra rullen ni har i handen och på baksidan läser ”Roy Andersson är Sveriges roligaste regissör” ska ni veta att det stämmer. Men se den på ”bio” innan den försvinner, för det är den värd.
Sen tog vi tricken hem.
Eftersom jycken och alla andra fortfarande förlustar sig ute på skäret köpte vi alla ingredienser som krävs för att göra en riktig räkmacka med extra mycket majjo, och eftersom jag försöker få sonen att se ”film” laddade vi dvd:n med Fellinis Amarcord efter att ha sett tio sekunder av en så kallad nyinspelning av De 39 stegen (just det: ”Vad är det här för skit”). Han tyckte naturligtvis scenen i klassrummet när grabbarna rullar ihop pappersrör för att slå en drill vid fötterna hos stackarn framme vid katedern hos matteläraren med den välsittande jumpern var oemotståndligt kul.
Vi får se vad som händer efter höstlovet.
Efteråt tog jag mig för att zappa en kvart i kvällens tv-tablå mellan reklamutbuden och hann uppleva att cirka trettio pers mördades, höggs i bitar eller sprängdes i luften utan vidare.
Och i morse vaknade vi med en låt i skallen. Ibland är det bara så. Mokabryggaren mullrade när vi letade upp den. Kolla in snubben med fredsmärket runt halsen. Oemotståndligt.
Reklam. Äldste sonen och jag sitter på fjärde raden och kommenterar fnissande dumheterna på storbildsskärmen. Alla andra är tysta, kanske gripna av de snabba klippen och budskapen. Filmen börjar. Plötsligt börjar publiken röra på sig, viska hit och dit. Två stolsrader bakom oss hörs en kommentar riktad till oss alla: ”Ååh, färgspelet är så typiskt Roy Andersson.” Jag letar efter en pistol men jag har ingen. Vi ska se Du levande och såhär ett tag efter premiären är det en viss mogen publik som ser den och i behov av att tala om att de vet vad det handlar om. Typ folk som har tid att gå på mysko fem- och tiopoängskurser på universitetet.
När jag ser film är jag hård, obeveklig men också benägen att snörvla. Det behöver inte ha något med förmågan till empati att göra. Och jag är inte dum. Jag vet att 98 procent av alla rullar, och då talar vi om dem som SF levererar i sina små filmupplevelselådor runt om i landet, finns där för att lura av mig och dig stålar. Inte undra på att man nästan aldrig går dit. Normalt tar det nämligen trettio sekunder av en film för att jag högt och ljudligt ska säga ”Vad är det här för skit”. Riktigt skicklig amerikansk dynga skulle kunna hålla mig intresserad upp till en kvart innan det kommer: ”Men vad är det här för skit.” Trots allt: Det finns mycket elände i världen att lägga krut på men varje gång jag ser Lady och Lufsen käka fricadelli blir jag tårögd. Ha, lättlurad! säger den kallhamrat illusionslöse, men så enkelt är det inte. Nånting kan få mig att gå i gång. När jag såg Theo Angelopoulos Odysseus blick för bra många år sen en tidig morgon på Göteborgs filmfestival, med bland andra Erland Josephson som, tja Erland Josephson, om krigets Jugoslavien grät jag kopiöst över det meningslösa, visserligen bakfull men ändå. Och nu när jag ser scenen om drömmen att gifta sig med gitarristen Micke Larsson och sätta litet bo som åker i väg och stannar till på stationen där folkmassan hurrar för brudparet innan de fortsätter sin resa är det dags igen. Tårarna rinner. Det är så… jävla vackert.
Och rasande skickligt gjort.
En sak till: Om ni händelsevis nån gång i framtiden står hos er lokala filmnasare och funderar på att hyra rullen ni har i handen och på baksidan läser ”Roy Andersson är Sveriges roligaste regissör” ska ni veta att det stämmer. Men se den på ”bio” innan den försvinner, för det är den värd.
Sen tog vi tricken hem.
Eftersom jycken och alla andra fortfarande förlustar sig ute på skäret köpte vi alla ingredienser som krävs för att göra en riktig räkmacka med extra mycket majjo, och eftersom jag försöker få sonen att se ”film” laddade vi dvd:n med Fellinis Amarcord efter att ha sett tio sekunder av en så kallad nyinspelning av De 39 stegen (just det: ”Vad är det här för skit”). Han tyckte naturligtvis scenen i klassrummet när grabbarna rullar ihop pappersrör för att slå en drill vid fötterna hos stackarn framme vid katedern hos matteläraren med den välsittande jumpern var oemotståndligt kul.
Vi får se vad som händer efter höstlovet.
Efteråt tog jag mig för att zappa en kvart i kvällens tv-tablå mellan reklamutbuden och hann uppleva att cirka trettio pers mördades, höggs i bitar eller sprängdes i luften utan vidare.
Och i morse vaknade vi med en låt i skallen. Ibland är det bara så. Mokabryggaren mullrade när vi letade upp den. Kolla in snubben med fredsmärket runt halsen. Oemotståndligt.
fredag, november 02, 2007
Vi som har jouren
Jycken i skärgårn, matten och ett koppel ungar likaså, och de lär ha lagt nät i mörkret med sälräknaren och hans kustkryssare och dragit upp dem nästa dag och käkat abborre och sik och hela härligheten och lirat rappakalja i stugvärmen frampå småtimmarna. Höstlov, alltså, och en annan är i vanlig ordning hemma och tappar fokus och funderar på att göra en massa dumheter som att kröka loss och hångla med nån typ statssekreterare, även om man kanske dragit läpparna åt sig om hon i tid berättat att hon kallas för ”pansartaxen”, men som vanligt kommer man inte till skott utan går mest omkring och glor på alla löv.
”För vi hade Gunnarsson” får väl nästa års eventuella klack var den nu befinner sig på Söderstadion sjunga när Peking (och Henkeborg) kommer på besök. Eftersom Heidar Geir Juliusson också packat ner dojorna och drar har Bajen inte länge nån islänning i truppen. Att varken han eller Gunnar Thor gjorde samma avtryck som Petur Marteinsson i Bajenland är inte så mycket att säga om: jag menar, vem skulle kunna göra det?
En i den nuvarande men sakta krympande truppen tror för övrigt att Ljungskile vinner allsvenskan nästa år, om man får tro nån truppgallup som Bajens hemsida snickrat ihop. Vem som är den personen är naturligtvis ingen hemlighet.
En sak till: Benny Lekbergs debut mellan stolparna förra året var sannerligen spektakulär, och han verkar vara en skön lirare, men nånstans måste man börja bygga ett lag som ska vara med där uppe.
Så vad man än vill säga: Truppen kommer att förstärkas. Vi är naturligtvis glada för att det vimlar av ytterst lovande 17-åringar, men det är kanske inte riktigt dem som vi räknar som förstärkningar.
Att Simon Helg är med på tåget är vi trots allt lyckliga över.
Frågan som alla ställer sig är förstås: Kommer Cratz att springa ärevarv när han kommer till Söderstadion nästa år med sitt Peking? Och en mer nyfiken undran: Är Micke Andersson sportchefen på andra sidan?
Jakten på de fina titlarna går vidare bland lagen i länet. Eftersom kungen i förtroende uttalat sig om var han har sina sympatier har porrkungen tagit över rubrikerna i AIK.
Korrektivets kris- och jouransvarige har i god ordning, med läpparna förseglade och på nykter kaluv ställt samman följande minnesvärda sammanställning av året allsvenska som gick i stå:
Årets målvakt: Richard Kingson. Några miljoner till och ”Magic Hands” hade sett till att Bajen ännu inte landat och dessutom fått tillbaka de där miljonerna med råge.
Årets spelare: Louay Chanko. Bajens mittfältare var i stort sett bäst mest hela tiden och kan enligt Erkan Zengin plattånga Erkans hår till fulländning.
Årets vi är inte bättre än så här: BP nollade enkelt ett jurgårn på guldjakt. Inte nog med det: två gånger om.
Årets bästa första halvlek alla kategorier: Bajen spelade resolut ut de blivande allsvenska mästarna enligt konstens alla regler på Söderstadion. Vi som var på plats gnuggade ögonen för att förvissa oss om att det inte var Barcelona som tillfälligt bytt färg på tröjorna. Att det var de blivande svenska mästarna som stod för ”motståndet” säger för övrigt det mesta om årets allsvenska.
Årets snudd på utskåpning i första halvlek: Elfsborg spelade resolut ut Bajen på Söderstadion, vilket de bittert fick ångra när Bajen kom på besök på konstgräset frampå höstkanten.
Årets Sulan: Det finns naturligtvis bara en.
Årets ”solnatattare”: Fem sex stycken troglodyter som nu borde veta att dom inte hör hemma på Söderstadion. Och för tydlighetens skull: inte på någon annan arena heller.
Årets ställningstagande: ”Vi älskar domarn” mötte en något lomhörd linjeman när han återkom för att fullfölja sitt uppdrag.
Årets underligaste försäsongsupplevelse: Första sjutton minuterna i dimman på Stadshagen mot BP.
Årets arena: Den som vi fortfarande väntar på besked om trots att det inte är val förrän om tre år.
Årets vad är detta: Sebastian Egurens kläder auktioneras i detta nu ut på tradera. Inte matchstället. Utan typ jeansen.
Årets till slut: Charlie Davies frälste inte bara sig själv tre gånger utan hela Söderstadion när han i sista omgången mot Gais gjorde det han numera även bevisligen kan, nämligen mål i allsvenskan.
Årets som vanligt: Vi tar oss samman. Men låter löven ligga till sig. Mokabryggaren kallar.
”För vi hade Gunnarsson” får väl nästa års eventuella klack var den nu befinner sig på Söderstadion sjunga när Peking (och Henkeborg) kommer på besök. Eftersom Heidar Geir Juliusson också packat ner dojorna och drar har Bajen inte länge nån islänning i truppen. Att varken han eller Gunnar Thor gjorde samma avtryck som Petur Marteinsson i Bajenland är inte så mycket att säga om: jag menar, vem skulle kunna göra det?
En i den nuvarande men sakta krympande truppen tror för övrigt att Ljungskile vinner allsvenskan nästa år, om man får tro nån truppgallup som Bajens hemsida snickrat ihop. Vem som är den personen är naturligtvis ingen hemlighet.
En sak till: Benny Lekbergs debut mellan stolparna förra året var sannerligen spektakulär, och han verkar vara en skön lirare, men nånstans måste man börja bygga ett lag som ska vara med där uppe.
Så vad man än vill säga: Truppen kommer att förstärkas. Vi är naturligtvis glada för att det vimlar av ytterst lovande 17-åringar, men det är kanske inte riktigt dem som vi räknar som förstärkningar.
Att Simon Helg är med på tåget är vi trots allt lyckliga över.
Frågan som alla ställer sig är förstås: Kommer Cratz att springa ärevarv när han kommer till Söderstadion nästa år med sitt Peking? Och en mer nyfiken undran: Är Micke Andersson sportchefen på andra sidan?
Jakten på de fina titlarna går vidare bland lagen i länet. Eftersom kungen i förtroende uttalat sig om var han har sina sympatier har porrkungen tagit över rubrikerna i AIK.
Korrektivets kris- och jouransvarige har i god ordning, med läpparna förseglade och på nykter kaluv ställt samman följande minnesvärda sammanställning av året allsvenska som gick i stå:
Årets målvakt: Richard Kingson. Några miljoner till och ”Magic Hands” hade sett till att Bajen ännu inte landat och dessutom fått tillbaka de där miljonerna med råge.
Årets spelare: Louay Chanko. Bajens mittfältare var i stort sett bäst mest hela tiden och kan enligt Erkan Zengin plattånga Erkans hår till fulländning.
Årets vi är inte bättre än så här: BP nollade enkelt ett jurgårn på guldjakt. Inte nog med det: två gånger om.
Årets bästa första halvlek alla kategorier: Bajen spelade resolut ut de blivande allsvenska mästarna enligt konstens alla regler på Söderstadion. Vi som var på plats gnuggade ögonen för att förvissa oss om att det inte var Barcelona som tillfälligt bytt färg på tröjorna. Att det var de blivande svenska mästarna som stod för ”motståndet” säger för övrigt det mesta om årets allsvenska.
Årets snudd på utskåpning i första halvlek: Elfsborg spelade resolut ut Bajen på Söderstadion, vilket de bittert fick ångra när Bajen kom på besök på konstgräset frampå höstkanten.
Årets Sulan: Det finns naturligtvis bara en.
Årets ”solnatattare”: Fem sex stycken troglodyter som nu borde veta att dom inte hör hemma på Söderstadion. Och för tydlighetens skull: inte på någon annan arena heller.
Årets ställningstagande: ”Vi älskar domarn” mötte en något lomhörd linjeman när han återkom för att fullfölja sitt uppdrag.
Årets underligaste försäsongsupplevelse: Första sjutton minuterna i dimman på Stadshagen mot BP.
Årets arena: Den som vi fortfarande väntar på besked om trots att det inte är val förrän om tre år.
Årets vad är detta: Sebastian Egurens kläder auktioneras i detta nu ut på tradera. Inte matchstället. Utan typ jeansen.
Årets till slut: Charlie Davies frälste inte bara sig själv tre gånger utan hela Söderstadion när han i sista omgången mot Gais gjorde det han numera även bevisligen kan, nämligen mål i allsvenskan.
Årets som vanligt: Vi tar oss samman. Men låter löven ligga till sig. Mokabryggaren kallar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
