Än går det vågor...

Vilken dag i går. Det är därför vi sitter här mittinatten och knappar på tangenterna fastän vi knappt kan sitta. Ont i kropp, rygg, leder, hals, näsa och tonvis med snor, kryddat med födelsedagskalas, feber och att jycken ska ut såg dagen ut. Jycken har för övrigt fått sällskap av katten, som var på väg att döpas till Sulan men fick namnet Messi. Så kan det gå. Men morgonpromenaderna får den sköta på egen hand, när det kommer att bege sig.

Så vi kom aldrig till Söderstadion. Vi hade gärna varit där. (Yngste sonen deltog i alla fall i det traditionsenliga tågandet från Medborgarplatsen.) Av vad vi kunde utläsa utsträckt framför förtitvåtumsdumburken i sonens lägenhet som vi var förpassade till på grund av födelsedagsståhejet och som stod tom eftersom sonen tågluffat till Deutschland för att öla och handbolla var det ett Bajen på plats som vi hade velat se för två år sedan. Det kändes som om de grönvita heroerna fått ett gäng karaktärsspelare i truppen som vet vad som gäller i Superettan. Och Greger Ölhalte tycks också ha karaktär. Och så Lallet, så klart. Den sköna karaktären vill vi inte vara förutan. Lalet tycks förstå att det finns inget vackrare på vår fotbollsjord än att beträda en grönvit hemmaplan. Och att man ibland måste dra till med en klackspark för annars är det inget kul.

Vi har dragit växlar förr på en match. Det kan vara outsägligt dumt. Men vi gör det i alla fall: Det finns chans att vi återkommer till denna blogg. Så skönt såg allt ut på Söderstadion. (Och dessutom är exempelvis Carl Bildt fortfarande på fri fot, om vi nu får för oss att blanda in livets andra väsentligheter.)

Planen såg med Söderstadionmått rätt taskig ut. Men vad gjorde det: alla får minst väl godkänt.

Mokabryggaren, och eventuell jycke, får vänta. Vi sträcker ut oss, snorar, konstaterar att dottern börjar bli vuxen och tycker att det ser ut som om det kan bära i väg åt rätt håll den här säsongen, den sista på Söderstadion?

And how is the weather

Här är man inte för ofta. Men ibland får man lusten tillbaka.
Som i dag. Ut på förmiddagsvarvet på blöta isen med spring i ben-jycken under idogt pinnkastande nynnande på typ Happy together och med mokabryggarens mullrande som belöning vid horisonten, och ett litet solskensstick stack fram genom gråmulenheten över udden och vi tände en tagg trots att vi slutat och trots att Greger Ölhaltes lagbygge inte längre är obesegrat och vi ibland funderat på om vi bryr oss, och vi gick i land och delade ut godis till jycken och satte på mokabryggaren med besked och drack första koppen ur den svarta förlustmuggen med det ursnygga emblemet eftersom det blev torsk i går och påtåren ur den vita segerkoppen med samma sköna klubbmärke på eftersom vi kände för det.
Så är det ibland: vi bara kände för det.
Max är alltså tillbaka. Max som var en otroligt betydelsefull komponent under de svängigt sköna Bajenår som följde på guldåret 2001 och då målet var något annat än nu och det kryllade av lirare och då hoppen mellan hopp och förtvivlan låg på en annan nivå än både före och särskilt efter. Man lär inte gå ned i samma flod två gånger, så det kanske inte är samma Max som är tillbaka, men vi håller av våra hjältar.

Annars är det ett idogt dragande av strån till stacken. Aktieägarna myser naturligtvis och rullar tummarna. Som vanligt funderar vi på att göra revolution. Som vanligt måste jycken ut.

Just nu har vi dessutom fått lusten tillbaka.

Funderade på att köra Zappas, men va fan:

Påminnelse om allt

Kom just på att den här bloggen fanns.
Eller finns.
Eller kanske fanns; vi är inte helt på det klara med vad vi vill.
Jycken? Den finns.
Att blåsa bort är ingenting för oss, så dottern får morgonpromenaden runt udden på sin lott.
Just det, vi är något förskjutna i tiden, för sådan är julen. Middagens sista sillbit? Brukar vi tugga i oss runt midnatt.
Mokabryggaren har i alla fall gått på högvarv.
Dottern och sönerna har gett oss fin julklapp som vi får lägga vantarna på någon gång på nyåret. Man kan bli tårögd för mindre.
Bajen? Annandagsbandyn upplevde vi på plats, fattas bara. Oavgjort tycks numera var en tradition det med. Om Greger Ölhalte och superettansäsongen som väntar har vi än så länge bara det kan bara bli bättre att säga.
Dra strån till stacken har vi varit upptagna med till den milda grad att allt annat gått i stå eller fallit i glömska. Rena kulturskymningen alltså.
Som den här bloggen.
Det är därför vi sitter här i morgonrock och andas ut.
Och in.
För nu är det andra bullar som gäller.
Huruvida bloggen ingår är, som sig bör, oklart.

Men hallå

Är säker på att vi haft samma rubbe förut på denna mysko blogg som verkligen varit nere i källaren och kanske inte vänt, men ibland får man en obetvinglig lust att uppdatera trots allt. Som det här med jycken. Pinngalen är bara förnamnet, men vi får skylla oss själva eftersom vi likt en annan pajaspawlov kastat dylika träbitar mest hela vintern för att få fart på morgonpromenerandet innan dagens andra balja kaffe skulle få fart på undertecknad – och jycken? Jo, hon har satt av efter dem i parti och minut där vi gått över isen och upp på udden och tänt en tagg, och nu vill hon aldrig lägga av. Hon ser pinnar överallt. Hela udden är en kolossal pinnreserv, har det visat sig när nästan all snö lämnat in och blottat föregående års alla lämningar. Och som det här med Runa plus Pålle. Vi är inte så dumma så att vi tror att vi tar hem Lennart Johansson pokal redan i år (och fyller den med nytt innehåll) bara för att ett skönt bajenhjärta hittat hem, men nästan. Så vi rodde alltså till slut, i dag närmare bestämt, hem ett säsongkort till Söderstadions sköna oas i den annars så bistra verkligheten. Och så det här med att kan vi inte bara bestämma oss för flygförbudszon och kärnkraftsfritt på Söderstadion? Nånstans kan man väl bara få njuta av livet? Och som det här med mustaschen. Vi tror att matchen mellan the Walrus och the Eggman kan ge politiken ett uns mer innehåll. I rätt många år har politiken inte haft något innehåll alls, nämligen, och hur kul har det varit? Bara idén om den enda vägen är orwellsk ända in i hjärteroten. Jag menar, vad lever vi egentligen för? Är det verkligen nån som verkligen vet? Kan man få be om bara liite mindre politisk och ideologisk idétorka? Och då menar vi inte en butler på bussen.

I dag har vi dessutom ringt ett ångestframkallande telefonsamtal och tack vare ett halvt om halvt ångestdämpande svar när vi förtjänade ett nackskott lyckats revidera sommarplanerna, som var alltför rigida för att få livet att gå ihop, för att inte tala om morgonpromenaderna med jycken, och sen har vi naturligtvis bälgat kopiösa mängder java över hela stan för att ladda inför samtalet, bland annat på Mazzarini, så vi har haft att göra, jag lovar.

Kärnkraft är för övrigt ur filosofisk, moralisk, praktisk, historisk, mänsklig och inte minst ekonomisk synvinkel inget annat än vägs ände, om man nu ska prata vägval. Med andra ord döden. Man kan ju nu som en annan Setterlind tänka sig döden på olika sätt. Men det enda som man kan vara helt säker på är att den ena välbetalda stollen efter den andra kommer att påstå att vi inte har något val.

Jycken vill köra en favorit i repris. Och nu tittar solen fram.

Gaffatejp

Jepp, snön har fallit – men inte vi, vilket vi tackar den bastanta balja som mokabryggaren plägade förse oss med efter idogt mullrande. Sen spårade jycken på känt maner hejvilt med en hårt arbetande nos i diverse spår, och vi hängde på efter förmåga. Under tiden nickade vi med jämna mellanrum bifall åt att Bajen förlängt med Marcus Törnstrand och Fadi Malke och ger Matthias Olsson ny chans i A-laget. Och okej, vi nickade då och då också åt att en del spelare försvinner; vår takt och ton-känsla förbjuder oss dock att nämna någon vid namn och göra såna där glada gubbar som är populära i diverse sociala medier.

Så vi ser helt enkelt framåt.

I dag och i morgon är det julmarknad på dotterns plugg. Så är det nämligen; numera har vi två julmarknader att förse med böcker, spik, tid, glatt humör och dricka glögg på. Och det trots att äldste slyngeln lämnat Björklunds lekstuga och till och med flyttat hemifrån. Yngste slyngeln, som tillbringade gårdagskvällen på skoldisko och sov över hos kompis, hade för övrigt ringt två hundra gånger på vår hemmavarande mobil, upptäckte vi när vi kom hem från morgonpromenaden, eftersom han glömt träningskläder, vilket inte hör till ovanligheterna, det är ett som är säkert. Numera är fotboll utomhus åretruntsysselsättning i jämmerdalen minst fyra gånger i veckan, och då pratar vi om de yngre årgångarna. Skola, läxor, revolutionen, eventuella rockbandsdrömmar etc är bara att glömma, har vi förstått av tränarstabens iver. På den gamla goda tiden ägnade vi fem månader åt att glo på Tipsextra om lördagarseftermiddagarna och göra annat resten av tiden, och hjältarna som slirade runt i leran hette sköna saker som Billy Bremner och Derek Dougan eller Charlie Webb. Numera heter de sånt som Zlatan och Messi och lirar boll sju kvällar i veckan på dumburken på gräsmattor klippta med nagelsax. Vintern är inte vad den har varit. Så det är klart att tränarstaben för de yngre förmågorna hänger på Mourinhotåget. Och de yngre förmågorna är redan som Zlatan; nån annan plockar ihop träningskläderna före och efter.

Nej, vi ska inte tala om den tid som internet tar. Dvs all annan.

Fast helt död är inte rocken, trots skoldisko. I vardagsrummet står en rätt snygg telecasterkopia som yngste slyngeln med jämna mellanrum plägar gå loss på.

Fats nu är det julmarknad som står på agendan. Dottern knackar oss på axeln, och vi kör henne dit med extra silvertejp och batterier.

För övrigt konstaterar vi att Björklund inte tycker om ordet "rättvis". Skolämnet geografi ska inte syssla med sånt, det heller.

Apropå skoldiskotider....

Det var kul, sade Myllenberg

Hahahaha, och jepp, håller med Panikbloggeri1, Myllenberg måste vara dödligt tråkig. Myllenberg är tydligen, om det nu inte är ett skämt, Helsingborg IF:s klubbdirektör. "Det var kul, sa Myllenberg", kan bli bevingat och bör hamna i nån bevingade ord-bok, med "Blod, svett och tårar", "tärningen är kastad", "man kan inte gå ner i samma flod två gånger" och annat tänkvärt. Jag ska i alla fall börja köra med det.

Har precis återvänt från utvecklingssamtal ("det var kul, sade Myllenberg") över yngsta sonen. Att denne inte är världens bästa barn i alla lägen framgick snudd på övertydligt av klasslärarens genomgång av tillståndet, men som sonen mycket riktigt påpekade: Ibland bara måste man kasta suddgummi på andra. Och det är man ju böjd att hålla med om.

Annars är hösthelvetet här ("det var kul, sade Myllenberg") på fullt allvar. Att det är så kan vidimeras av det faktum att styrpulpeten äntligen är på land, vilket skedde i fullt ösregn under gårdagen. Nästa år siktar vi på den 28 augusti. Fast det gjorde vi förstås även i år...

Och förra året.

Apropå Myllenberg (det var kul, sade Myllenberg") blev hösthelvetet akut när slutsignalen löd för cupfinalen på Söderstadion häromdagen. Vi har ju haft våra drömmar... Meningen var att vi skulle få matchen live i födelsedagspresent av familjen, men biljetterna rök som bekant direkt så vi fick följa fajten via dumburken med chips etc framdukat som tröst. Det var en helt okej present det med. Dessutom fick vi nya bajensolglajjor eftersom dom andra tagit slut. Dom bara lade av mitt i. Sprack pangbom. Helt otroligt ("det var kul, sade Myllenberg").

Traore, Söderberg, Bergman och Söderström försvinner alltså från Bajens trupp inför nästa säsong. Vi gråter inte direkt blod över detta faktum. Men att Filip Bergman återkom till Bajen var ju ändå på något sätt Bajen över det hela. Och han fixade ju en kvittering på övertid.

Jycken har löpt och är åter vid sina sinnens normala bruk. Mokabryggaren vilar i detta nu eftersom javat tatt slut ("det var kul, sade Myllenberg"). Och när man talar om trollen: solen skiner över nejden.

Så vi sätter på oss Bajenglajjorna och glider ut på vår jakt efter java...

Och, ja. Vi ska försöka återkomma till och från, för det är såna tider ("det var kul, sade Myllenberg").

2012

Har lyckats missa varenda cupfajt i år (två gånger föräldramöten till exempel som bara krävde vår närvaro), och bra var nog det med tanke på vårt inflytande på resultaten i andra matcher, som till exempel sista motståndarnicken i årets serie som vi upplevde på plats.

Det ska tydligen vara allsvenskt motstånd för att Bajen ska få till det. Såhär dagen efter straffdramatiken mot Kalmar upplever vi, just det, "upplever vi", en viss rudimentär lycka. Det finns hopp. Vi har redan börjat planera för final på förslagsvis Parc des Princes mot förslagsvis Milan 2012. Vi är realister, men vi har också en fot i det blå. Eller om man så vill i det grönvita havet av möjligheter.

Jycken? Har fått sitt morgonpass. Mokabryggaren? Tji bönor, vi körde ett varv med kaffebryggaren. Det går det med. Nu ska vi ägna oss åt annat en stund.