fredag, januari 22, 2016

Hallå?

Hallå?

Funderar på att komma igen...

torsdag, december 18, 2014

Spela inte dum

Mannen har börjat blogga, och det för bara några dagar sedan. Det måste betyda något, om än oklart vad.

Mannen är såklart Lundell, tilltalsnamn Ulf. Själv har jag en gång i tidernas begynnelse också ägnat mig åt den oädla konsten att blogga, men att det skulle betyda något för mänskligheten har jag såhär i efterhand svårt att tro, vilket jag ska återkomma till om jag fortsätter att randa på, vilket jag alltså inte bestämt mig för eftersom jag har svårt att bestämma mig och förutom allmän förvirring lider av å ena sidan och å andra sidan. Men vaknar man alldeles för tidigt en kolsvart decembermorgon i dådens år 2014, när den första kylan för årstiden biter till i kinden på förstutrappen där man står och glor ut i mörkret och tystnaden och det enda som sprider sitt ljus över tillvaron och får andedräkten och det spröda snötäcket att glittra är den enögde grannens i backen gårdslampa samtidigt som man vet att rikets alla besatta fortfarande sover sött innan de ska fortsätta kampen för att fördärva landet vi ärvde och arvet vi förvaltar, ja då kan andan plötsligt falla på att ta ett fast grepp om tangentbordet för att få luft.

Om man som jag har bloggat, varför slutade man då att blogga när man väl har börjat?

Ett är självklart till och med för en annan: de sociala mediernas förändring; fejsbok, twitter etc tog över tiden och styr och ställer med människors behov av självbekräftelse.

Två är inte alldeles självklart för alla andra stackare men fullständigt begripligt för den som förstår sig på tillvaron utanför boxen: det gick rent ut sagt käpprätt åt helvete för Bajen; det var bra mycket roligare att med hjärtat i halsgropen ta sig an de grönvita heroerna Sulan, Runan och Hella än Zlojutro, Nathan och Gregg.

Tre är en komplicerad historia och egentligen snudd på ogripbart personligt: Vad hände inom mig när jag såg mig om i världen? Helt enkelt: Vad är det som pågår därute i mörkret? Vem sover och vem är vaken?

Två saker av tre är i alla fall på plats: mokabryggaren mullrar, jycken är på g.
Dessutom är Bajen åter med på tåget.
Sen får vi se om det betyder något.

tisdag, april 10, 2012

Än går det vågor...

Vilken dag i går. Det är därför vi sitter här mittinatten och knappar på tangenterna fastän vi knappt kan sitta. Ont i kropp, rygg, leder, hals, näsa och tonvis med snor, kryddat med födelsedagskalas, feber och att jycken ska ut såg dagen ut. Jycken har för övrigt fått sällskap av katten, som var på väg att döpas till Sulan men fick namnet Messi. Så kan det gå. Men morgonpromenaderna får den sköta på egen hand, när det kommer att bege sig.

Så vi kom aldrig till Söderstadion. Vi hade gärna varit där. (Yngste sonen deltog i alla fall i det traditionsenliga tågandet från Medborgarplatsen.) Av vad vi kunde utläsa utsträckt framför förtitvåtumsdumburken i sonens lägenhet som vi var förpassade till på grund av födelsedagsståhejet och som stod tom eftersom sonen tågluffat till Deutschland för att öla och handbolla var det ett Bajen på plats som vi hade velat se för två år sedan. Det kändes som om de grönvita heroerna fått ett gäng karaktärsspelare i truppen som vet vad som gäller i Superettan. Och Greger Ölhalte tycks också ha karaktär. Och så Lallet, så klart. Den sköna karaktären vill vi inte vara förutan. Lalet tycks förstå att det finns inget vackrare på vår fotbollsjord än att beträda en grönvit hemmaplan. Och att man ibland måste dra till med en klackspark för annars är det inget kul.

Vi har dragit växlar förr på en match. Det kan vara outsägligt dumt. Men vi gör det i alla fall: Det finns chans att vi återkommer till denna blogg. Så skönt såg allt ut på Söderstadion. (Och dessutom är exempelvis Carl Bildt fortfarande på fri fot, om vi nu får för oss att blanda in livets andra väsentligheter.)

Planen såg med Söderstadionmått rätt taskig ut. Men vad gjorde det: alla får minst väl godkänt.

Mokabryggaren, och eventuell jycke, får vänta. Vi sträcker ut oss, snorar, konstaterar att dottern börjar bli vuxen och tycker att det ser ut som om det kan bära i väg åt rätt håll den här säsongen, den sista på Söderstadion?

söndag, februari 19, 2012

And how is the weather

Här är man inte för ofta. Men ibland får man lusten tillbaka.
Som i dag. Ut på förmiddagsvarvet på blöta isen med spring i ben-jycken under idogt pinnkastande nynnande på typ Happy together och med mokabryggarens mullrande som belöning vid horisonten, och ett litet solskensstick stack fram genom gråmulenheten över udden och vi tände en tagg trots att vi slutat och trots att Greger Ölhaltes lagbygge inte längre är obesegrat och vi ibland funderat på om vi bryr oss, och vi gick i land och delade ut godis till jycken och satte på mokabryggaren med besked och drack första koppen ur den svarta förlustmuggen med det ursnygga emblemet eftersom det blev torsk i går och påtåren ur den vita segerkoppen med samma sköna klubbmärke på eftersom vi kände för det.
Så är det ibland: vi bara kände för det.
Max är alltså tillbaka. Max som var en otroligt betydelsefull komponent under de svängigt sköna Bajenår som följde på guldåret 2001 och då målet var något annat än nu och det kryllade av lirare och då hoppen mellan hopp och förtvivlan låg på en annan nivå än både före och särskilt efter. Man lär inte gå ned i samma flod två gånger, så det kanske inte är samma Max som är tillbaka, men vi håller av våra hjältar.

Annars är det ett idogt dragande av strån till stacken. Aktieägarna myser naturligtvis och rullar tummarna. Som vanligt funderar vi på att göra revolution. Som vanligt måste jycken ut.

Just nu har vi dessutom fått lusten tillbaka.

Funderade på att köra Zappas, men va fan:

tisdag, december 27, 2011

Påminnelse om allt

Kom just på att den här bloggen fanns.
Eller finns.
Eller kanske fanns; vi är inte helt på det klara med vad vi vill.
Jycken? Den finns.
Att blåsa bort är ingenting för oss, så dottern får morgonpromenaden runt udden på sin lott.
Just det, vi är något förskjutna i tiden, för sådan är julen. Middagens sista sillbit? Brukar vi tugga i oss runt midnatt.
Mokabryggaren har i alla fall gått på högvarv.
Dottern och sönerna har gett oss fin julklapp som vi får lägga vantarna på någon gång på nyåret. Man kan bli tårögd för mindre.
Bajen? Annandagsbandyn upplevde vi på plats, fattas bara. Oavgjort tycks numera var en tradition det med. Om Greger Ölhalte och superettansäsongen som väntar har vi än så länge bara det kan bara bli bättre att säga.
Dra strån till stacken har vi varit upptagna med till den milda grad att allt annat gått i stå eller fallit i glömska. Rena kulturskymningen alltså.
Som den här bloggen.
Det är därför vi sitter här i morgonrock och andas ut.
Och in.
För nu är det andra bullar som gäller.
Huruvida bloggen ingår är, som sig bör, oklart.

tisdag, mars 29, 2011

Men hallå

Är säker på att vi haft samma rubbe förut på denna mysko blogg som verkligen varit nere i källaren och kanske inte vänt, men ibland får man en obetvinglig lust att uppdatera trots allt. Som det här med jycken. Pinngalen är bara förnamnet, men vi får skylla oss själva eftersom vi likt en annan pajaspawlov kastat dylika träbitar mest hela vintern för att få fart på morgonpromenerandet innan dagens andra balja kaffe skulle få fart på undertecknad – och jycken? Jo, hon har satt av efter dem i parti och minut där vi gått över isen och upp på udden och tänt en tagg, och nu vill hon aldrig lägga av. Hon ser pinnar överallt. Hela udden är en kolossal pinnreserv, har det visat sig när nästan all snö lämnat in och blottat föregående års alla lämningar. Och som det här med Runa plus Pålle. Vi är inte dumma så att vi tror att vi tar hem Lennart Johansson pokal redan i år (och fyller den med nytt innehåll) bara för att ett skönt bajenhjärta hittat hem, men nästan. Så vi rodde alltså till slut, i dag närmare bestämt, hem ett säsongkort till Söderstadions sköna oas i den annars så bistra verkligheten. Och så det här med att kan vi inte bara bestämma oss för flygförbudszon och kärnkraftsfritt på Söderstadion? Nånstans kan man väl bara få njuta av livet? Och som det här med mustaschen. Vi tror att matchen mellan the Walrus och the Eggman kan ge politiken ett uns mer innehåll. I rätt många år har politiken inte haft något innehåll alls, nämligen, och hur kul har det varit? Bara idén om den enda vägen är orwellsk ända in i hjärteroten. Jag menar, vad lever vi egentligen för? Är det verkligen nån som verkligen vet? Kan man få be om bara liite mindre politisk och ideologisk idétorka? Och då menar vi inte en butler på bussen.

I dag har vi dessutom ringt ett ångestframkallande telefonsamtal och tack vare ett halvt om halvt ångestdämpande svar när vi förtjänade ett nackskott lyckats revidera sommarplanerna, som var alltför rigida för att få livet att gå ihop, för att inte tala om morgonpromenaderna med jycken, och sen har vi naturligtvis bälgat kopiösa mängder java över hela stan för att ladda inför samtalet, bland annat på Mazzarini, så vi har haft att göra, jag lovar.

Kärnkraft är för övrigt ur filosofisk, moralisk, praktisk, historisk, mänsklig och inte minst ekonomisk synvinkel inget annat än vägs ände, om man nu ska prata vägval. Med andra ord döden. Man kan ju nu som en annan Setterlind tänka sig döden på olika sätt. Men det enda som man kan vara helt säker på är att den ena välbetalda stollen efter den andra kommer att påstå att vi inte har något val.

Jycken vill köra en favorit i repris. Och nu tittar solen fram.

lördag, november 20, 2010

Gaffatejp

Jepp, snön har fallit – men inte vi, vilket vi tackar den bastanta balja som mokabryggaren plägade förse oss med efter idogt mullrande. Sen spårade jycken på känt maner hejvilt med en hårt arbetande nos i diverse spår, och vi hängde på efter förmåga. Under tiden nickade vi med jämna mellanrum bifall åt att Bajen förlängt med Marcus Törnstrand och Fadi Malke och ger Matthias Olsson ny chans i A-laget. Och okej, vi nickade då och då också åt att en del spelare försvinner; vår takt och ton-känsla förbjuder oss dock att nämna någon vid namn och göra såna där glada gubbar som är populära i diverse sociala medier.

Så vi ser helt enkelt framåt.

I dag och i morgon är det julmarknad på dotterns plugg. Så är det nämligen; numera har vi två julmarknader att förse med böcker, spik, tid, glatt humör och dricka glögg på. Och det trots att äldste slyngeln lämnat Björklunds lekstuga och till och med flyttat hemifrån. Yngste slyngeln, som tillbringade gårdagskvällen på skoldisko och sov över hos kompis, hade för övrigt ringt två hundra gånger på vår hemmavarande mobil, upptäckte vi när vi kom hem från morgonpromenaden, eftersom han glömt träningskläder, vilket inte hör till ovanligheterna, det är ett som är säkert. Numera är fotboll utomhus åretruntsysselsättning i jämmerdalen minst fyra gånger i veckan, och då pratar vi om de yngre årgångarna. Skola, läxor, revolutionen, eventuella rockbandsdrömmar etc är bara att glömma, har vi förstått av tränarstabens iver. På den gamla goda tiden ägnade vi fem månader åt att glo på Tipsextra om lördagarseftermiddagarna och göra annat resten av tiden, och hjältarna som slirade runt i leran hette sköna saker som Billy Bremner och Derek Dougan eller Charlie Webb. Numera heter de sånt som Zlatan och Messi och lirar boll sju kvällar i veckan på dumburken på gräsmattor klippta med nagelsax. Vintern är inte vad den har varit. Så det är klart att tränarstaben för de yngre förmågorna hänger på Mourinhotåget. Och de yngre förmågorna är redan som Zlatan; nån annan plockar ihop träningskläderna före och efter.

Nej, vi ska inte tala om den tid som internet tar. Dvs all annan.

Fast helt död är inte rocken, trots skoldisko. I vardagsrummet står en rätt snygg telecasterkopia som yngste slyngeln med jämna mellanrum plägar gå loss på.

Fats nu är det julmarknad som står på agendan. Dottern knackar oss på axeln, och vi kör henne dit med extra silvertejp och batterier.

För övrigt konstaterar vi att Björklund inte tycker om ordet "rättvis". Skolämnet geografi ska inte syssla med sånt, det heller.

Apropå skoldiskotider....