Ers majonnäs

Morgonpromenad i ottan. Jycken rusade på och till och med husse sprang några steg, troligen för att bevisa nåt.

Väl på udden blev det hur som helst och i god stil en tagg. Jycken som fått upp ångan på riktigt besteg stenbumlingen som jag lutade mig mot, satt vackert och fick en godis som belöning.

När jag stod där och flämtade kom jag sisåhär en tjugo år efteråt att tänka på ett ord som ingen numera använder, desto fler inte längre har en aning om vad det betyder och ännu färre kan stava till. Nämligen becquerel.

Nu är det nya tider. Nu våras det igen. I dag är tidningarnas spalter fyllda av oväsentligheter om en massa löst folk med underliga namn och som har konstiga saker för sig (ungefär som vanligt – fast värre) så nån omvärldsorientering kommer inte på fråga.

Inte heller bär det av till Tjockhult city.

I morgon däremot kan man ju alltid demonstrera. Det finns som alltid en miljon skäl att anordna en demo, det är ju bara att se sig om i världen, men finns det också nåt tåg att tåga i som är emot en evenemangsarena för femtio tusen slipsknuttar i slakthusområdet? Det brukar väl för övrigt inte vara några problem för vissa att demonstrera mot sånt som man själv ämnar att genomföra?

Syndikalisterna kommer väl i god upplöst ordning marschera förbi Slottet och skandera att där vill dom bo. Varför inte? Jag är inte knusslig och uppskattar privata initiativ med kollektiv prägel.

Ungefär som att det krävs tio andra spelare i laget för att den elfte ska kunna sparka in bollen.

Även om en del politiker tycks tro att man ska sparka in den i eget mål.

Tintin till Bajen?

Körde ut dottern på jyckens morgonpromenad. Kaffe och en tagg på den gistna träbänken. Dagen är som gjord för att gå omkring och småfisa och lämna in tipsraden. Två hundra tusen löv finns kvar att ta hand om, men skit samma.

Jonatan Johansson, finländsk striker med ett förflutet i bland annat Glascow Rangers, var kommer han att spela fotboll i höst? Tja, vem vet vad framtiden bär i sitt sköte. Möjligen kan det vara någon annan som ser om huset än AL.

Fast nu måste jag till trakterna av Medis för att tjacka en gångbar grönvit present till sonen vars födelsedag närmar sig med ackuratess. Det hade jag glömt...

Apropå 3–1

Sportkrönikörer har ju sina mantra, som bekant, och på senare tid går det att saxa detta från vem som helst i kören: ”Jag undrar om det finns någon forward i allsvenskan som löper lika mycket under en match som Björn Runström.”

Den här gången är det en herr Lühr på den något mindre kvällsdraken som luftar denna indirekta fråga.

Jag kan svara en gång för alla: Det finns det inte.

Men det jag skulle komma till var att jag efter bolaget tog vägen hem över konsum och handlade ett ton kravhamburgare med tillbehör till lillgrabben och övernattande polare och att mannen vid köttdisken som jobbat där ett antal år nu och som jag under lika lång tid munhuggits med vid behov eftersom vi har olika åsikter om hur riktig fotboll ska spelas hade en tämligen vit AIK-tröja på sig, som han säkert tyckte var snygg och troligen burit i 24 timmar. Kanske inte helt reglementsenligt, men va fan. Han såg rörd ut. Riktigt riktigt rörd ut. Ja, nästan förvirrad och en smula orakad ut. Han som för ett år sen såg ut som om han kört i diket för gott. Ni vet, man ligger där och tänker: Vad hände? Jag är inte sämre än att jag klappade om honom och sade några vänliga ord och till och med ett grattis.

Sån är jag. Storsint, vänlig och kan glädja mig åt andras små glädjeämnen.

Men jag är inte sämre än att jag hoppas att han om fem dar ser ut som om han kört i diket igen.

Sen ställde han en med äkta och oförfalskad förvåning en fråga som jag i och för sig inte har en aning om vad jag ska svara på men som framför allt kanske säger nåt om svensk fotboll särskilt om man som han under en säsong legat i dikeskanten och sett Ljungskile, Mjällby eller till och med Trelleborg passera revy: ”Är inte Djurgården bättre än så här?”

Hamburgarna är uppätna. Huset är lustigt nog redan tyst. Jycken och jag går på kvällspromenad. Jycken snusar på nåt spännande i mörkret. Jag tänder en tagg och glor ut över viken. En koltrast. Något slår i den årsgamla vassen.

Snart är det onsdag. Det är dags att börja käka taggtråd, se över arsenalen och finslipa på tunnlarna. De riktiga.

Så himla vackert

Dimma och 102 procents luftfuktighet, våt jycke men morgonpromenaden gick i nåt som kan kallas för dur. En tagg på udden och viken snudd på försvann i det gråa och tystnaden och en och annan sångfågel och det var nästan så att man fick lust att gråta såhär dagen efter över Runströms två vackra strutar mot änglarna av alla lag. Och att Jeffrey släppte bollen så exakt i rätt ögonblick. Och två gånger om. Och Fischbein lär ha brunkat på, ett uttryck som bara måste med i nästa Akademiens ordlista. Och att Linderoth visade sta…, ja, nu får det vara nog helt enkelt, och hamnade på läktaren precis som de riktigt stora tränarna nere på kontinenten brukar göra. Ja, allt är så himla vackert såhär dagen efter.

Att lyssna på Sportradions webbsändningar från Bajens matcher kan vara prövande. En del reportrar har gått i Bengt Grives skola (säger nåt var femte minut eller bara om det är absolut nödvändigt typ ”jordbävning”, och det är ju kanon om man glor på burken och själv ser vad som händer) och några har som journalistisk dygd att mala på och aldrig försöka skriva en på näsan om vad man ska tycka enligt principen att aldrig ändra tonläge (vilket i och för sig är lovvärt till exempel vid konstitutionsutskottsförhör eller ÖIS–ÖIF men inte när Bajen spelar). Jag vet inte vem det var som höll låda denna gång, och det var sanna mina ord frustrerande att höra siffror och lag och gubbar som bytt sida omkastade om vartannat – men intensiteten var det absolut inget fel på. Sista kvarten var en av de längsta jag varit med om, och jag har varit med om mycket.

Att Bajenklacken dessutom agerade ljudkuliss gjorde inte saken sämre.

Att Max missar nästa match och med det årets första seriefinal är däremot mindre bra. (Att få en varning för att man sparkar på bollen när den befinner sig i nivå med Anders Linderoths navel, om man får tro Anders Linderoth, är, om det är sant, löjligt.)

Sen tycks det vara förenat med viss risk att bli utsatt för domarens oberäknelighet för den som bär kaptensbindeln i Hammarby, om man ser det statistiskt sett och i ett mycket kort perspektiv. Att bli utvisad är numera regel. Men sån är statistiken. Max ska tydligen vara på planen för att Bajen ska vinna, och Fischbein förlorar ju i princip aldrig när han ingår i startelvan. Och vadå (fniss): AIK öser alltid in mål?

Så allvarligt talat, jag är inte orolig just för den saken. Utvisningen innebar såklart ett omkullkastande av planerna, men hade det goda med sig att Sulan och Pablo fick speltid. Det finns alternativ.

Så är det: Är det länsderby och dessutom på Söderstadion är det bara att gå in och göra jobbet. Roligare än så blir det aldrig.

Jycken har torkat. Uppladdning pågår. Dags för en java.

Mellan tanke och handling

Jyckens morgonpromenad utan krusiduller. En tagg på udden medan hon rände runt i snåren. Hemvägen tog vi förbi blåsipporna som såg lika morgontrötta ut som en annan.

Jycken vägrade för övrigt att gå in. Så nu får hon sitta utanför och glo på våren medan jag tar tag i det hela.

En journalist tog ställning i schlagervalet och ringde tre gånger för att lägga sin röst på Carola. Påstår hon. Telefonräkningen talar om 108 samtal. Skandal, är ordet. Bara en fjant kräver omröstning. För övrigt är Sverige redan på plats - Aten kokar av schlageryra. Det tror jag inte på. Kevin i sexskandal. Han anklagas för sexattack på hotell. Det tror jag inte heller på. Britney har ännu en bulle i ugnen. Vanligtvis välunderrättade US Weekly är källan. Jaså? Men det är inte omöjligt. Årets Hollywoodsvek är avslöjat. Heathers bästa väninna är ihop med hennes exmake. Ständigt denna Heather. Vem är det? Och vem är Halle? Hon gör onaniscener i ny film tillsammans med Bruce. Till råga på allt har Jessica ny pojkvän. Sångerskan (!) dejtar skådis (!). Och så Paris strippat runt pålen när pojkvännen fyllde år.

Nu har mokabryggaren puttrat färdigt. Med koppen i handen går jag ut i världen.

Lär känna ditt träd

Morgonen ägnades åt att studera artister på hög nivå. Jycken fick hålla sig undan. Själv drog jag i mig kaffet, stod där nere på marken med gapande mun, stirrade uppåt och förundrades.

Vi har nämligen arborister på besök. En arborist är alltid förälskad, och nu talar vi inte genus och annat trams utan om jobbet. Det som ska göras. En arborist är nämligen en person som kan klättra omkring som en ekorre högt uppe bland trädens grenar med en motorsåg i näven eller hängande i en lina efter sig. En arborist börjar i toppen och jobbar sig ned. Minst fyrtio meter alm på ett par timmar. För att inte tala om alla dessa grenar. En arborist är ingen absolut trädkramare, men han eller hon vet att alla träd bär på en historia, att de också en gång varit små. Att ett träd är ett liv.

Snyggt och prydligt åker almen del för del i backen. Det handlar om centimeterprecision, men telefonledningarna till grannen är aldrig i fara.

Väl på marken kan vi bara konstatera att det var i grevens tid. Trädets fot är säkert en meter bred och fullständigt ihålig. Någon gång under sina kanske 130 år har det fått en skada i en rot. Jag kan glo fem sex meter upp i stammen och en något mindre omfångsrik person kan krypa hela vägen. Arboristerna vet det redan, men det är skönt att få det bekräftat: det var ett jobb som måste göras. Nästa Gudrun hade kunnat få oanade konsekvenser.

Tyvärr hann jag aldrig lära känna den här almen innan det var för sent. Yngsta sonen, däremot, blev tvärledsen när han förstod vad som skulle ske. Att han vill bli arborist när han blir stor är inte konstigt.

Ett gott råd som jag delar med mig av. Ska du beskära ett träd? Börja med att betrakta det i två dygn. Först då vet du vad som ska göras.

Men även träd kan ha en baksida, säger en som under årens lopp krattat ihop minst sex miljarder löv.

Apropå ingenting

Såhär dagen efter (och det har absolut ingenting med att det är måndag att göra) får man väl ändå vara nöjd. Fast ärligt talat, jyckens morgonpromenad var inte ett under av euforiskt småvisslande. Gårdagens batalj på Söderstadion var (om sanningen ska fram, och det ska den) möjligtvis medioker men ska man vara rättvis (för en gångs skull) var det mer fråga om höjda ögonbryn. Och vad det betyder förstår den som stått i samma position som jag med ansiktet mot solen i ungefär två timmar.

Nu hade jag visserligen bajenbrillorna på. Men ändå.

Efter tjugo minuter, och när HBK haft initiativet och börjat rada upp fasta situationer och spritt bollen i ett massivt mangelgrepp i stolpar och längs mållinjen (där det stod ungefär tjugotre personer när det var hörna), trodde jag att nu har det gått tre minuter och att nu, nu kommer dom, nu tar dom tag i det här. I det här fallet är dom vi. Sen hade det plötsligt gått fyrtiofem och jag tänkte, va fan, vad är det här? Vad hände?

Ingenting.

Bollklubbens satsning på kontaktlim hade gått hem, modell häftplåster, och resulterade i bollen i luften där den var ungefär trettiofem minuter och mer blått än grönvitt när väl trasan damp ner nånstans bredvid visserligen hårt jobbande men övergivna anfallare. Petter? Var han på planen? Satt släkten på läktaren?

Tyvärr för alla Erkanfans: det blev bättre med Jeffrey på sin kant och Furuseth på den andra, men frågan är om orsaken var att HBK ändrade taktik, om dom glömde att lägga på nytt lim i halvtid eller om orken tröt. Hur som helst, bolluslingen hamnade till slut på marken, och väl där fick Bajen mer att säga till om, särskilt när passningsspelet efter hand blev liite bättre.

Men närmare än just ingenting kom man aldrig.

Domaren var naturligtvis kass. Och då har jag inte ens funderat på att orera om Mickels utvisning. Det är ju ändå liksom ingen idé.

Fast domare får vara kassa. Sån är fotbollens värld.

Men för all del, vilket en hel hoper pressröster konstaterat såhär dagen efter: Bajen är fortfarande obesegrat.

Och själv tror jag att HBK är mer fågel än fisk.

Och nästa match, när det är fiskrensarna som tar emot de grönvita heroerna, är det Fischbeins tur att kriga på mitten. Och i värsta fall se bollen vina förbi där uppe i det saltstänkta luftrummet.

Sen till vårderbyt är förhoppningsvis Söderstadions gräsmatta som den ska vara för att passningarna och mottagningarna ska sitta som en smäck. Grön, skön och inbjudande och en tummelplats för pigga bajare.

ps. Om nån tror att jag morgonpromenerar med jycken såhär dags vill jag bara tala om att blogghelvetet kört fast, eller vad det nu gör när ingenting fungerar (= står och snurrar). Är det nån som hört nåt om att internet är fullt?

För tvåhundratjugoförsta gången

Frukost (nyköpta Icakroasanger) på den gistna träbänken och på det två baljor monteriva och en tagg. Solsken och åtta grader. Jycken fick följa med yngsta sonen på ett varv och har uppsökt skuggan och käkar på en gammal jota. Träden på andra sidan viken har börjat skimra. Nånting är på gång. Just det: Söderstadion. Femton noll noll.

För att hämma den tilltagande nervositeten har vi omvärldsorienterat oss och kan bara konstatera att Martin Timell talar ut om att han är obesegrad i TP. Säger han själv, alltså. Fan trot.

Yngsta sonen propsar på uppmärksamhet och får sig en duvning mellan de hemsläpade vägarbetskonerna och är bra med nere vid hörnen men sämre på höjdbollarna. Förhoppningsvis är Söderstadions matta inte lika hård som vår lilla plätt. Och något jämnare.

Halmstads Bollklubb är som vanligt fågel eller fisk och man vet aldrig hur bra (eller dåligt) laget är. Inte nog med att dom också har en brasse, Islands bidrag heter till råga på allt också Gunnar.

Fast en Pétur har dom ju förstås inte.

Risken finns att vi återkommer i ärendet. Men vi tar inte ut nåt i förskott.

This could never be like Kansas

Hemma igen efter några dagar där lokaltågen är namngivna efter lokala hjältar som Kal P Dal, Sten Stensson Sten och Kalle på Spången, och det drog minsann kallt och på andra sidan Sundet stod den där jeppen i ett slottsfönster och höll en döskalle i näven och såg högst svårmodig ut och jag hann inte ens tura för att avnjuta en grøn som jag annars brukar göra hvergang eftersom dom inte har hof på båtarna, men inte desto mindre kom jag mig för att bada i havet av den enkla anledningen att nån gång måste vara årets första. Dock utan bajenbrickor för det var inte väder nog och snudd på kyligare i luften än i böljan som till råga på allt inte var blå utan brun av sand och de envetna vågorna. En sak till. För att vara Henkeland var det ovanligt tyst om fotboll, men så har dom ju Bajen i färskt minne som eftertryckligt visat hur det ska gå till.

Och i morgon är det dags att visa hallänningarna.

Fast Halmstad på Söderstadion? Såhär års och med de tre första omgångarnas resultat i minne? Det låter som kamp ända in i kaklet. Även om jag inbillar mig att Hammarby kommer att dra plösen över gästerna.

Man har ju inbillat sig saker förr. Om man säger.

Jyckens kvällspromenad har jag i alla fall ombesörjt. Vi gick varvet runt udden. All is är väck. Blåklockorna sov. Och på hemvägen mötte vi den trebenta fårhunden som alltså på tre ben vallat nyzeeländska får och nu flyttat hit av alla ställen och jag surrade en stund med hennes likaledes hitflyttade matte och varje gång konstaterar jag att den engelska jag talar har jag läst mig till av James Ellroys och andras hårdkokta hjältar och att det finns en diskrepans mellan vad jag är på väg att säga och vad jag tänkt säga. Så jag svarar mest på olika spörsmål. Typ fuckin ”Yeah!” Det är säkrast så.

Och Sulan? Det är en bra fråga. Är han i kapp? Ändrar Linderoth på en hittills tämligen lyckad och ibland självspelande orkester? Han gör ju det i alla fall när det skorrar falskt här och var under match.

Om mindre än sexton timmar vet vi definitivt svaret. Och då troligen till höger.

Jag tror stenhårt på Gunnar Thor. Samba kommer hur som helst in under hand och petar in en.

På väg

Enligt uppgift lär jycken ha satt i sig en Järnasork. För att sedan kräkas upp den.

Lustigt nog bär det av till Skåne nu. Eller rättare: i morgon bitti, sådär dagen efter holmgången i Malmö. Om man vill kan man säga att Bajen jämnat marken. Eller krattat manegen. Visat var skåpet ska stå, går också bra.

Hur som helst hade en av pågarnas backar en minnesvärd dag på jobbet när Bajen kom på besök, visade sportens bilder från matchen. Okej, även backkollegan som blev nednickad av samme påg som nickade dit självmålet lär komma ihåg Bajen.

För att inte tala om Asper.

Och det är bara början…

Själv har jag en vag idé om att bada i Sundet, möjligtvis iklädd endast bajenbrickor.

Ovädersmoln?

Påskdagen. En humla dyker upp lagom till tredje fikat och förlustar sig med ett gäng krokusar. Jag sitter på den skrangliga träbänken, rullebören är fullastad, krattan lutar sig därmot. Mera kaffe. Jag har slutat att räkna löv, det hjälper inte. Jycken har åkt till Järna, men innan dess fick hon som ungarna ett påskägg, men i hennes låg ett märgben. Jag tänder en tagg, kisar mot solen, sätter bajenbrickorna på plats. Kan det vara ovädersmoln där borta vid horisonten? I kväll är det bara jag och äldsta sonen, nyss hemkommen från en veckas handboll nere i södra Deutschland och slut. Lax, räkor, kanske portugisisk sardinpastej om jag har någon kvar. Vit alsace eller öl? Bra fråga. Sonen har satt på Van Morrison. Rullebören rör sig inte. Man kan ju ta en öl nu? Efter maten kommer jag att föreslå Amarcord, men jag misstänker att han vill se Cape Fear om nu inte 24 rullar vidare. Hur som helst kommer vi att snacka Bajen. De allt annat än himmelsblå står på tur. Rullebören står där den står. Det är hög tid för en trepoängare därnere. Humlan surrar lätt vimmelkantig sin väg. Solen kämpar på. Jag tänder en tagg och funderar på saken.

Brutti, sporchi e cattivi

Ännu en långfredag går mot sin ände. Också en dag att välja att kratta löv på. Det tar aldrig slut. Och jycken har fått promenader hur många som helst men ser fortfarande sur ut. Hur många koppar kaffe blev det till slut? Men nu har i alla fall mörkret infunnit sig. Vi ska avrunda det hela med en (okej, två) starobno och "Fula, skitiga och elaka", Scolas gamla pärla hemsläpad från videohökarn. Och vi konstaterar: Kan Gais så kan absolut Bajen.

Desorientering

"Girl you thought he was a man
But he was a muffin"

Löpsedlar är onekligen ett bekvämt sätt att omvärldsorientera sig. Och tur är att man inte är ensam om denna goda cigarr, annars skulle man tro att man är tokig. En god kamrat i konsten gjorde mig under morgonpromenaden uppmärksam via mms på detta aktstycke, som just nu går att avnjuta hos din favorithökare. Tretton spänn vill dom ha för eländet. Med den prissättningen hoppas man förstås på att nå dom många läsarna, som att ge Doris och Åke i Hagsätra vad dom inte vet att dom vill ha – eller vad man numera har för namn på den så kallade målgruppen. Visst känns det skönt att det läggs ned så mycket tid och kraft på att utbilda horder av journalister och mediemänniskor på all världens olika slags medie- och journalistutbildningar? Nån av dem måste ju faktiskt vara den som gör jobbet.

Att vi plötsligt åter hittat hem till Zappa är för övrigt verkligen på tiden. Efter väl uträttade behov avslutar jycken och jag morgonpromenaden med en lätt joggningstur hem till matskålen, mokabryggaren och detta.

Ps. Eftersom vi i alla fall vet att vi inte vet vad som kan hända de närmaste dagarna tar vi i år ut påsken i tid. Man ska förstås vara både glad och ledsen från och med nu till och med måndag, om man ska köra rejset på riktigt, men vi lägger vårt krut på en glad påsk!

Vi pluggar på

Hur är det egentligen på universitetet? Hur är det att ligga där? På riktigt, alltså? Jycken och jag funderar på saken på väg hem på morgonpromenaden som avslutades med en holmgång med boxern boxarn i den ännu tomma fårhagen där åtminstone boxarn mellan holmgångarna hittar en massa fjolårsgodis att tugga på som dom där ulliga, lätt fånstirrande krabaterna lämnade efter sig förra säsongen. Nu när snön smält.

Forskare i Lund har nämligen hittat 500 miljoner år gammalt bajs, rapporterar Sydsvenskan. Och rapporterar i sin tur kvällsdrakens text-tv-redaktion under rubriken senaste nytt, som är en outsinlig källa till glädje och höjda ögonbryn. En annan har väl precis som i allt annat här i livet halvfuskat sig fram på diverse obskyra, absolut onödiga universitetskurser om man är intresserad av att tjäna kosing och karriär men som i alla fall gör en tämligen halvbildad på saker som ingen tycks särskilt intresserad av (och som bland annat gör att mina filmupplevelser kan te sig lätt bisarra eftersom jag letar fallossymboler, bara som ett exempel). Men nånstans kan jag ångra att jag inte gjorde slag i saken. Satsade. Fortsatte. Hittade min nisch. Kanske en doktorshatt. "Skitskojigt", säger en av bajsforskarna om saken, om man får tro kvällsdraken. Jag tror honom. Och var hittade man det här skitskojiga? Jo, ”i en bergvägg i Andrarum”.

Jag tänker inte skriva nån på näsan om att det är bra att halvt om halvt vidareallmänbilda sig men det finns fortfarande tid att slänga in en anmälan för den som har lite tid över i höst. Den 15 april är sista dagen. Jag vet inte hur det ser ut i övriga landet men Stockholms universitet har en massa mysko 5- och 10-poängskurser för den som har så kallad allmän behörighet (eller i värsta fall tagit sig igenom till exempel lite mera matte eller fysik än vi vanliga dödliga). Och en del pärlor. Vad sägs om att orientera sig i de geologiska förutsättningarna för Skottlands whiskyindustri, och som bland annat innehåller en exkursion till landet i fråga (och jag räknar med ett och annat destilleritest, fattas bara). Fem poäng som en smäck. Och vem vet vad man kan hitta i en bergvägg i de skotska högländerna?

Aj fan, whiskyköret går av stapeln först nästa vår och inte i höst, upptäcker jag nu. Det är okej, jag föredrar trots allt andra av de ädla dryckerna. Även om jag inte säger nej om jag nu måste välja.

Apropå fallossymboler är genus numera ett frekvent begrepp bland snart sagt alla institutioner i universitetsvärlden. Det låter som nåt som jag ska satsa på att halvbilda mig i.

Vem vet vad det kan leda till.

Ett slags rättvisa

Jyckens morgonpromenad drog i väg mot förmiddagen innan den blev av, men då var det sol och viss vår och matten som var med styrde stegen mot blåsippsberget – och se på fan, några stack upp ur fjolårslövsmyllan och egentligen ska jag naturligtvis ta mig an gårdagsderbyt på Råsunda som inleddes med att dom blå drog på rätt ordentligt men det var liksom ändå ingen fara på taket även om dom har ett vasst passningsspel på ett tillslag som bygger på att dubbla mot en försvarare eller trippla mot två när bollen kommer för att få den som försvarar att gå fel, men som alla vet funkar inte det mot Max. Slaget om mitten däremot såg lite ödsligt ut, men när Jeffrey gick, förlåt haltade, ut och Erkan klev in hade Bajen redan fått styr på det hela och med Erkan blev det mycket bättre, och med två så löpvilliga som Björn och Paulinho och en emellanåt rättvänd Petter såg det ut som att det är lugnt, det är naturligtvis aldrig lugnt men det är ändå lugnt, Bajen har tagit över, det syns lång väg, i andra kommer det att smälla. Vilket det gjorde.

Sen var det kört.

Elva mot tio är inget att ha, ja, möjligen om man leder. Det blir helt enkelt för enkelt att spela bekvämt och tänka efter en tiondel för mycket innan passningen slås när motståndarna "drabbats" av en utvisning. Och just då syns Mickel som naturligtvis inte vill vara bekväm utan göra det där som han är så bra på när det går undan men som man nu hela tiden vill ska slå den där drömbollen som ingen annan heller brukar göra eftersom motståndarna faller och fortsätter att falla ner, och jag vet inte riktigt vad Mickel ska göra åt det. Framför allt måste alla andra vilja ha bollen.

Hur som helst, jag måste dricka kaffe, så vi lyfter på snabbhatten för Gunnar Thor som (vi har redan hunnit säga det) kommer att ge anfallsspelet en extra dimension när Petterpåkanten eller vem som nu spelar där i stället för att gå in med bollen åtminstone fler gånger än en släpper bollen vidare längs kanten för vänsterfoten är det inget fel på. Försvarsmässigt finns ju inget att anmärka på. Petur ser dessutom alltmer vältränad ut och gjorde dessutom ett stabilt intryck när han pekade finger åt Jonsson som bet i gräset efter sitt misslyckade försök att klyva Gunnar Thors vad. Och Max har vi nämnt. Och nog tog Stoor ett litet steg på vägen framåt.

Nä, nu måste jag dricka kaffe. Det kanske var rättvist med 0–0, vi säger det, för nu måste jag få kaffe.

En sak till: jag lyckades aldrig klämma ur mig ”Men herregud, det är ju bara fotboll”. Det blev liksom aldrig läge för det.

Just purse your lips and whistle

Jaha, det var den vårkänslan. Matten kommenderades ut i snöslasket på morgonpromenad och vis av erfarenheten höll jag mig naturligtvis undan när det var dags att torka av blöt och lerig jycke.

Annars har jag med visst intresse konstaterat att en falsk Anna Book enligt en löpsedel terrar nån Let´s Dance-lirare och att en gorillabebis säger ”Mamma, hjälp mig”, om man i det senare fallet får tro den något mindre kvällsdrakens förstasida. Sånt är ju kul, särskilt som en typ treåring lämnar sin mamma som står framför mig i konsumkön med sittvagnen full av fryst capricciosa för att peka på blaskan med apmorsan och säga ”King Kong”.

Fast det var förstås i går.

Och nu är det vinter igen.

Råsundas åker är kvällens uppgift att betvinga för de grönvita hjältarna. Eller får vi se den grå dräkten in action? Jag drar inga växlar på färgen; derbyn har man för att få uppleva nattsvart ångest. Det spelar ingen roll om man innan har ångest av vilka anledningar som helst, det finns liksom ingen hejd på själva känslan. Man tror att man nått taket, eller för all del botten en gång för alla, men inte. Och inte nog med det, till slut kommer man på att man ändå ska vara på plats för att fullt ut få blomma ut. Det är som om man bara måste.

Varför är det så?

Sen kom jag på att jag är helt fel ute. Som man frågar får man svar.

Det är påsklov och ungarna förväntar sig underhållning på hög nivå mest hela tiden. Och varför inte! Allt som hänt är historia! För efter ett varv med mokabryggaren och en tagg i dörröppningen kom jag på att, va fan, jag tar mig själv i hand på att se det sköna i kråksången. Så oavsett all glädje eller sorg, förbittring eller lycka runt om på läktarna runt åkern i kväll ska jag när bänkgrannarna jublar eller svär framhärda, glansögd fånstirra och i all vänlighet säga: Men herregud, det är ju bara fotboll.

I morgon är en annan historia.

Tre gånger P och två från en ö

Förväntningar är ett otyg. Som att se en film som alla säger är så jävla bra, du måste se den – och det är den aldrig eftersom jag redan fått skrivet på näsan vad jag kommer att få uppleva.

Morgonpromenaden kunde, såhär dagen efter, gått på rosa moln. Eller i meterdjup snö eller lera. Jycken förstår att det inte spelar nån roll. Jag tar täten och jycken kan bara försöka hänga med och med tungan efter. Övergången är glasklar: Ungefär som i går, och nu är ämnet naturligtvis fotboll, nämligen att det inte spelade nån roll att Söderstadions gräsmatta stundtals påminde om en leråker och att bollen envisades med att uppfatta den som sådan. För stundtals var det mer fråga om små rosa moln, kvicka fötter och ett stort fång fananamma från alla håll och kanter och just fananamma, vad håller vi på med som till slut knöt ihop den sprattlande säcken. Men det bästa av allt – vid sidan av de fyra förlösande målen, varav Paulinhos andra från början till slut måste vara det närmaste man kan komma en ångande het kniv i ett kallt skånskt smörpaket för att inte tala om hur vackert det var hela raka vägen och att det var tre gånger P som visade vad det handlar om (som alltså tål att upprepas: närmaste vägen mot mål är rakaste vägen, och kolla med ett måttband den som inte tror mig), och då måste jag också nypa mig i armen över Covics dubbelräddning på straffen (och då ligger betoningen på dubbelräddningen) – och för att hitta tillbaka till det jag ville säga från början: det bästa av allt var en isländsk ung vänsterback som agerade med lugn, pondus, säkerhet och blick för spelet.

En sak till: vänsterfoten tycks vara känslig.

”Jag har aldrig upplevt något liknandur”, säger debutanten Gunnar Thor Gunnarsson enligt Bajens hemsida om matchens inramning. Man får väl kvittera med att det har inte jag heller. Men jag talar om en debut på Söderstadion i en premiäromgång i allsvenskan. Gunnar Thor gjorde inte allt rätt eftersom planen inte tillät det. Men nästan. Och hade Aubynn släppt bollen i tid när vår nya vän från den där välsignade ön väl kom ångande kunde jag ha fått sluta den här meningen i falsett.

Ibland är det enkla så… enkelt.

Hur som helst: vad jag än hade för förväntningar kom de på skam.

En tagg på udden med vyn över viken. Läget är under kontroll. Säcken ihopknyten. Isen ser onekligen porös ut. Jycken får springa fritt.

Sen på vägen hem tar jycken över. Fullt ös och det mesta på chans – och jag efter, och hur jag än styr mina steg trampar jag i ler- och vattenpölar. Ungefär som i går, vet den som var på plats, och då är vi fortfarande kvar på Söderstadion. Det vore inte Bajen om det inte efter en formidabel första halvlek av någon outgrundlig anledning i andra halvlek stundtals ska börja plottras med lädret eller möjligen tränas på att ständigt vara två på detsamma. Eller att få bolluslingen på stödjebenet som man just då använder som stöd.

Jag tror mig i och för sig veta varför: Förväntningar är ett otyg. Särskilt när det nu ändå är så bra, så kul och så mycket spring i benen hos Runström och andra är det viktigt att hålla i hatten.

Petur såg efter hand inte helt fulltränad ut. Stoor har fortfarande en del att bevisa. Och det finns väl en del annat att trivselgnälla på. Men va fan, jag säger som mannen till vänster som efter åtta minuters spel såg på mig, nickade eftertänksamt och nyktert konstaterade: Det blir guld.

Jag nickade tillbaka.

Kom ihåg att det var han som sade det.

Naken- och andra chocker

Jycken morgonpromenerar med matten. En tagg på trappan, kaffet är svart, hett och dricks ur snygg grönvit mugg. Regnet har upphört.

I går kväll, på väg hem från ännu ett föräldramöte, passade jag på att sniffa lite i luften, och nåt sade mig att det var våren.

I dag är den här. I kväll finns ingen återvändo. Nånstans på bron kommer jag att inse att väntan är över för denna gång. Och plötsligt få för mig att jag förlagt säsongkortet.

”Skönt att det blev en bra lösning snarare än en snabb lösning”, tycker Hammarbys sportchef Thomas Andersson och syftar på Bajens nya isländska back Gunnar Thor som kom till laget med ungefär sextioåtta hundradelar till godo innan transferfönstret slog igen för denna gång.

I går konstaterade jag att någon på universitetet i Lund har läst kvällstidningarnas löpsedlar, om man får tro Flashback.se, och, får man anta, blivit lika chockad som alla andra. Vad får mig att tro det? Jo, andelen chockdrabbade svenskar har ökat med nästan 1.200 procent de senaste åren, meddelar universitetet.

Ja, jag vet, nästan allt är värt en ”chock” nu för tiden.

Själv har jag begrundat vad folk som surfar hit via Google vill finna.

Vinnare är såklart: kaniner är bäst i hella världen som djur, och Micke Hellström visar därmed att han inte är bortglömd.

Vad betyder knalla ? vill någon veta och även jag. Tuttar är gångbart, och naturligtvis ett antal "Världens största bröst" som härmed kommer att generera än mer trafik till min blogg. Vilka preferenser man har för att söka på +bandage +katt +bild vet jag inte och vill kanske inte veta, men miljonär, cigarr och Ann-Sofi Kylin är okej och visar på viss halvbildning. Att lära genom konsten lars lindström låter däremot en smula pretto och att hälla upp filmjölk vet jag inte riktigt varför man vill lära sig via google. Ulf lundells äldste son och in kommer gösta låter som musik för mina öron, men den som söker på Carola måste vara tondöv och bara vara ute efter att få vatten på sin kvarn.

Slutsats? Jag är delvis chockad.

Och för att avsluta gårdagskvällen: en god vän och blivande (ung) mormor sade häromdagen till mamman in spe att du oroar dig för allt och förlossningen och tror att det blir jobbigt med skrik och kräk och överfulla blöjor och för lite sömn och höga febertoppar och kolik och andnöd och misstankar om eventuella diagnoser och bokstavskombinationer och föräldraledigheten – men vänta bara till det är dags för alla dessa dj-a föräldramöten.

Det ligger nåt i det.

Men i dag kan inget rubba den obevekliga gången mot årets största, viktigaste och bästa premiär alla kategorier. Allt rinner av. Hjärtat slår. Mokabryggaren sjunger. Jycken viftar på svansen. Allt är ett resultat av tunnelseende och nirvana.

Och när man förstår att det är just i dag och inte i går och inte i morgon eller nästa vecka som Hammarby beträder Söderstadions matta och att man kommer att stå där på läktaren drabbas man av en insikt som det inte riktigt går att sätta ord på.

Det, om något, är nästan som en chock.

El clásico

– Kolla ungar, det står en älg i trädgården!
– Det sade du redan förra året.

Och, är jag nödd att lägga till, de senaste ungefär tio åren.

Men innan dess hade yngsta sonen lyckats få mig att ifrågasätta verkligheten när han sade att klockan var tjugo i nio när den var tjugo i sju.

Var och en sin egen krönikör. Krönikörer växer på trän. Alla rusar åt samma håll. Bylinen, i ord eller bild eller ljud, är oftast större eller tar längre tid än det som sägs eller skrivs och är antagligen viktigare. Inte nog med det: krönikörer måste ha ett ambivalent förhållande till aprilskämt eftersom de hela tiden tycks tro att det är hög tid att kläcka ett. Konsten är ju att sticka ut hakan eftersom man allt som oftast ingenting har att säga. Och det man inte säger är naturligtvis det mest intressanta.

Skämt åsido: i dag är kulan i luften. Två av Götelaborgs lillbrorsor är först ut att tjonga allsvensk boll. Om vi måste välja håller vi en liten tumme för arbetarepresentanterna. Men på tisdag börjar det på riktigt. En del förstår inte det. TV4:s hårdlanserade krönikejeppe brände för ett par dar sen igenom allsvenskans lag och hur det skulle gå på ungefär 30 sekunder. Sammanlagt. Han hann analysera alla lag som skulle slåss om titeln eller inte mäkta med eller som riskerade att åka ur eller skulle klara sig kvar – och Hammarby? Tja, jag tror alla var med – det gick som sagt undan – utom just Bajen.

För övrigt saxar vi vilt i omvärldsbevakningen: Försäkringsbolaget If vill köpa fotbollssektionen inom Djurgårdens IF och döpa om laget till If Djurgården, skriver signaturen Hans Eskilsson i Dagens Industri.

Och så har Olinda fixat lökarna, meddelar den något större kvällsdraken.

Själv är anhängare av den gamle räven Boethius Si tacuisses, philosophus manisses. Nämligen Om du hade tigit, hade du fortfarande varit filosof.

Så fick jag det sagt.

Så nu får det bli morgonpromenad. Jycken är ett tacksamt objekt för en fd filosof. Och jag säger ingenting, men är Gunnar Thor numera klar att beträda Söderstadions matta i dom rätta färgerna? Jag vet att det är lördag och jag ska också till Kvarnen och allt det där men är det inte en uppgift för Hammarbys webbplats att konfirmera den uppgiften? Och att vi tyvärr får vänta på Tobias Linderoth till efter VM.