Jaha, det var den vårkänslan. Matten kommenderades ut i snöslasket på morgonpromenad och vis av erfarenheten höll jag mig naturligtvis undan när det var dags att torka av blöt och lerig jycke.
Annars har jag med visst intresse konstaterat att en falsk Anna Book enligt en löpsedel terrar nån Let´s Dance-lirare och att en gorillabebis säger ”Mamma, hjälp mig”, om man i det senare fallet får tro den något mindre kvällsdrakens förstasida. Sånt är ju kul, särskilt som en typ treåring lämnar sin mamma som står framför mig i konsumkön med sittvagnen full av fryst capricciosa för att peka på blaskan med apmorsan och säga ”King Kong”.
Fast det var förstås i går.
Och nu är det vinter igen.
Råsundas åker är kvällens uppgift att betvinga för de grönvita hjältarna. Eller får vi se den grå dräkten in action? Jag drar inga växlar på färgen; derbyn har man för att få uppleva nattsvart ångest. Det spelar ingen roll om man innan har ångest av vilka anledningar som helst, det finns liksom ingen hejd på själva känslan. Man tror att man nått taket, eller för all del botten en gång för alla, men inte. Och inte nog med det, till slut kommer man på att man ändå ska vara på plats för att fullt ut få blomma ut. Det är som om man bara måste.
Varför är det så?
Sen kom jag på att jag är helt fel ute. Som man frågar får man svar.
Det är påsklov och ungarna förväntar sig underhållning på hög nivå mest hela tiden. Och varför inte! Allt som hänt är historia! För efter ett varv med mokabryggaren och en tagg i dörröppningen kom jag på att, va fan, jag tar mig själv i hand på att se det sköna i kråksången. Så oavsett all glädje eller sorg, förbittring eller lycka runt om på läktarna runt åkern i kväll ska jag när bänkgrannarna jublar eller svär framhärda, glansögd fånstirra och i all vänlighet säga: Men herregud, det är ju bara fotboll.
I morgon är en annan historia.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar