Tre gånger P och två från en ö

Förväntningar är ett otyg. Som att se en film som alla säger är så jävla bra, du måste se den – och det är den aldrig eftersom jag redan fått skrivet på näsan vad jag kommer att få uppleva.

Morgonpromenaden kunde, såhär dagen efter, gått på rosa moln. Eller i meterdjup snö eller lera. Jycken förstår att det inte spelar nån roll. Jag tar täten och jycken kan bara försöka hänga med och med tungan efter. Övergången är glasklar: Ungefär som i går, och nu är ämnet naturligtvis fotboll, nämligen att det inte spelade nån roll att Söderstadions gräsmatta stundtals påminde om en leråker och att bollen envisades med att uppfatta den som sådan. För stundtals var det mer fråga om små rosa moln, kvicka fötter och ett stort fång fananamma från alla håll och kanter och just fananamma, vad håller vi på med som till slut knöt ihop den sprattlande säcken. Men det bästa av allt – vid sidan av de fyra förlösande målen, varav Paulinhos andra från början till slut måste vara det närmaste man kan komma en ångande het kniv i ett kallt skånskt smörpaket för att inte tala om hur vackert det var hela raka vägen och att det var tre gånger P som visade vad det handlar om (som alltså tål att upprepas: närmaste vägen mot mål är rakaste vägen, och kolla med ett måttband den som inte tror mig), och då måste jag också nypa mig i armen över Covics dubbelräddning på straffen (och då ligger betoningen på dubbelräddningen) – och för att hitta tillbaka till det jag ville säga från början: det bästa av allt var en isländsk ung vänsterback som agerade med lugn, pondus, säkerhet och blick för spelet.

En sak till: vänsterfoten tycks vara känslig.

”Jag har aldrig upplevt något liknandur”, säger debutanten Gunnar Thor Gunnarsson enligt Bajens hemsida om matchens inramning. Man får väl kvittera med att det har inte jag heller. Men jag talar om en debut på Söderstadion i en premiäromgång i allsvenskan. Gunnar Thor gjorde inte allt rätt eftersom planen inte tillät det. Men nästan. Och hade Aubynn släppt bollen i tid när vår nya vän från den där välsignade ön väl kom ångande kunde jag ha fått sluta den här meningen i falsett.

Ibland är det enkla så… enkelt.

Hur som helst: vad jag än hade för förväntningar kom de på skam.

En tagg på udden med vyn över viken. Läget är under kontroll. Säcken ihopknyten. Isen ser onekligen porös ut. Jycken får springa fritt.

Sen på vägen hem tar jycken över. Fullt ös och det mesta på chans – och jag efter, och hur jag än styr mina steg trampar jag i ler- och vattenpölar. Ungefär som i går, vet den som var på plats, och då är vi fortfarande kvar på Söderstadion. Det vore inte Bajen om det inte efter en formidabel första halvlek av någon outgrundlig anledning i andra halvlek stundtals ska börja plottras med lädret eller möjligen tränas på att ständigt vara två på detsamma. Eller att få bolluslingen på stödjebenet som man just då använder som stöd.

Jag tror mig i och för sig veta varför: Förväntningar är ett otyg. Särskilt när det nu ändå är så bra, så kul och så mycket spring i benen hos Runström och andra är det viktigt att hålla i hatten.

Petur såg efter hand inte helt fulltränad ut. Stoor har fortfarande en del att bevisa. Och det finns väl en del annat att trivselgnälla på. Men va fan, jag säger som mannen till vänster som efter åtta minuters spel såg på mig, nickade eftertänksamt och nyktert konstaterade: Det blir guld.

Jag nickade tillbaka.

Kom ihåg att det var han som sade det.