Om intet

Jaha, snön faller – och vi med den? Tja, ryggen fri eller så det vet vi inte, men vi känner av den. Dock tog vi en liten promenad, och det var på tiden. Vi överlevde och lyckades parera ett och anat snedsteg på isiga promenadstigar utan att falla omkull eller skrika högt.

Alltid något.

Vi kom alltså aldrig till Stadshagen. Däremot pröjsade vi en slant för att se Bajen lira boll mot Peking på nåt som heter S24 på nätet. Kvaliteten på sändningen var emellanåt bedrövlig. Första kvarten, till exempel, såg vi ingenting alls, om man nu inte tror på att svart är alla färger på en gång. Till andra halvlek hade man lyckats ställa in något slags vitbalans eller vrida på nån spak så att det åtminstone såg ljust ut på bildskärmen, dessutom fungerade ljudet – kommentatorn var för övrigt helt okej – och kameramannen hade insett vad man insåg ungefär 1911 i filmens värld: att man kan låta kameran följa skeendet åtminstone någorlunda. Av vår idé att vara först med en skarpsinnig analys av årets första fajt i jämmerdalen blev med andra ord inget.

Av vad vi till slut såg såg Peking ut att vara minst lika bra, och dom gjorde en snygg strut sedan Emil tappat boll (Charlies får ni läsa om någon annanstans). Men Monday kommer att bli en tillgång. Tyckte vi det såg ut som.

1–1 alltså.

Just nu lirar Bajen match 2. Äldste sonen tog med sig en gnagarvän för att kolla övriga läget i truppen. Om hans eventuella analys är tillför något, kommer vi att meddela detta.

Vänta, här kommer senaste nytt i form av en sms-analys: ”0–0 i halvlek. Vi fryser och går.”

Jaha.

Vi konstaterar att Hamas – som alltså vann valet för ett par år sedan och som sedan dess fått palestinierna att veta vad omvärlden anser om palestinier – kan få vara med på ett hörn av eventuella samtal och EU-stöd till palestinierna – om organisationen erkänner en tvåstatslösning. Lustigt nog har Israel också haft val, och deras regim erkänner inte en tvåstatslösning.

En man har erhållits för ”Mord i Mellerud”, läser vi. Det är nu inget att skämta om men vart tog dom där kioskdeckarna vägen som dom gjorde reklam för på tuben förr i tiden?

Vad gjorde vi i natt? Slaggade. Det var dumt. I natt höll kungen tal för alla, läser vi. Det serverades champagne i vackra kristallglas från silverfat, läser vi vidare. För i natt var det dags för familjen att känna på förlovningsglädjen. När det står kaffe och avec – konjak, calvados, likör eller Bailey's – på programmet brukar kungen vara i högform, meddelar en säker källa i den något mindre kvällsdraken.

Nu mullrar mokabryggaren uppmuntrande.

Tomt

Hade allt gått som vi vill hade vi inte suttit här och knackat ner detta. Ryggen sade ifrån. I stället för staropramen paraflex. Och så vidare. Inget kul alls. Ett straff för att vi ett ögonblick trodde vi var på g? Vem vet.

Tack Sulan, förresten. Sista guldhjälten försvinner från planen. Om vi inte var så deprimerade skulle vi brista ut i skönsång för att han varit Bajen trogen.

Jycken är lika deprimerad hon med.

Oss kungar emellan ("Cheat you fair")

I går låg vi på sofflocket en stund på förmiddagen för att ta igen oss och för att se svenska vikingar härja runt i skidspåren, eftersom vi sedan Wassbergs och Mietos glansdagar har ett visst känslomässigt intresse för såna bravader och gärna med norrmän som vurpar, kolliderar med träd eller vad som helst bara dom hamnar bakom i spåren. Medan vi låg där och tänkte att fan var det ändå inte bättre på Wassbergs tid blev vi hela tiden påminda om att Rapport i den andra kanalen hade extrasändningar 10.30, 10.45, 11.00, 11.15, 11.30 und so weiter. Vi drog slutsatsen att antingen har tredje världskriget utbrutit eller så lever Palme i all välmåga på någon hittintills okänd helt igenom socialistisk Söderhavsö och numera internationellt efterlyst som bigamist. Vi blev helt enkelt tvungna att ta reda på vilket.

Det tog ett par extra nyhetssändningar innan vi förstod att nyheten var att två jeppar förlovar sig.

Som vanligt är vi efter vår tid, oftast minst en dag. Vi klämde alltså i oss årets första semla i dag, ”Stora fetonsdagen”, samtidigt som vi smälte gårdagens stora nyhet, som vi i och för sig, liksom semlan, funderade på redan under gårdagen – allt detta samtidigt som vi med gräddkladdig tumme fick bläddra sammanlagt trettio sidor i de bägge nyhetstidningar som vi håller oss med för att komma fram till eventuella tredjevärldskrigs- eller Palme lever-notiser.

Nada. Inte ens nåt om till exempel Gaza.

Något som vi också med grädde på näsan kom fram till är att vi aldrig sett maken till underdånighet. Vi fick i alla fall tillfälle att emellanåt skratta högt, vilket är en konst med mycket grädde i käften och runtomkring.

Medan vi, inspirerade av jycken, försökte slicka näsan kom vi fram till att somt, som monarkin, hör hemma på historiens skräphög.

Sedan fick jycken slicka våra fingrar. Inte av nåder utan för att vi är liksom kompisar.

För övrigt är vi lediga ett gäng dagar. Vi behöver det. Vi ska passa på att leva som kungar: slappa då och då, ta en tagg eller lägga på en fis när vi vill, gräva i skafferiet efter eventuella staropramen, pilla lite i naveln, lura ut nån gammal kumpan på krogen, sova lite extra, bälga i oss kaffe som aldrig förr. Och på lördag gå på två gånger riktig fotboll.

Att vi är lediga och håller ställningarna på hemmaplan samtidigt som i stort sett hela familjen är sportlovsaktiva upp och ner bland Dalarnas kullar känns på något sätt… rätt och riktigt.

Möjligen kommer vi också att mellan skridskovarven runt sjön koppla in guran för några så kallade licks.

Den kungliga disken?

Vi återkommer i frågan.




En sak till: Köp aldrig musik eller nåt annat från Warner Music Group, som inte vill att vi ska kunna se eller lyssna på gammalt mög på till exempel Youtube. Eller sjunga Happy Birthday när nån fyller år, för då vill dom ha lite kulor för det.

Dream on

Käkat räkor i röd curry och pasta. Kollat mejl. Konstaterat att Bajen fortfarande är obesegrat i år. Handbollen tar sig. Bandyn osäkert kort. Tagg på förstutrappen. Bingen väntar.

It's just a silly phase I'm going through

Fan, vi drömmer så det knakar om nätterna. Sent i säng, tror inte man nånsin ska somna – och så plötsligt vaknar man mitt i. Jämt och ständigt. Och det är inte ens fullmåne, som brukar ställa till det.

Det hälsosamma mullret från mokabryggaren talar om att vi är lite på g. Särskilt med tanke på att vi tämligen tidigt tog jycken och matten på en skridskotur över sjön i ett lågt stående underskönt solgass som fick oss att blinka. En viss motvind i kylan lyckades inte lägga sordin på hemfärden, men tårade ögonen.

Att vi blinkade och kisade oss fram beror på att vi fortfarande inte lyckats lokalisera våra bajenbrillor. Det är nu ingen riktig katastrof. Bara nästan.

Yngste sonen tog med sig mik och stativ och mixer och sladdar inklusive min gitarrdito till skolan för att repa inför morgondagens maskerad (”60-tal”). Vi pluggade in kopplingscheman för att klasspolaren ska kunna lira gura samtidigt. Om jag förstått det rätt står ”Help” på programmet, för det är den han sjungit ihärdigast de senaste dagarna. Mamman har dessutom hittat ett par schysta Lennonbrillor, runda, och en snygg tidsenlig kepa i manchester i gömmorna. Dotterns klass (”70-tal”) tar sig an Life on mars, om jag förstått saken rätt, och vår teaterintresserade granne har bidragit med lite outfit för att styra upp det hela (vi var båda för övrigt en gång i tiden på Zappa på Skansen, där halva menageriet lär ha fått missfall av ljudmassan, om jag minns dåtidens rubriker rätt.…).

Just 70-talet får naturligtvis alla rättrådiga musiktalibaner att orera om olika dåtida potenta band och vad som kännetecknade det decenniet ”på riktigt”. ”Typ punken”. Jorå, erkänn! (10cc, anyone!)

I kväll är det två viktiga Bajenfajter och en något mindre. Både bandyn och handbollen har en hel del att spela för – samtidigt. Schemateknik är inte att leka med, men det slaget av krockar är enbart korkade, särskilt när det det ska avgöras vem som får leka med vem i respektive kvartsfinal. Ekonomiskt och publikt kan det bli ett kännbart bortfall, inte bara i dag utan om platsen blir fjärde eller femte i respektive serie och en avgörande match hemma) och det är dessutom onödigt att alla rättrådiga denna sköna grönvita dag ska behöva välja ett av två goda.

I haschångornas regniga LA väntar ikväll vikingatid dessutom ett amerikanskt Dynamolag (med jättelånga brallor?) på de grönvita heroerna. Följer man Söderstadions och Bajens hemsidas teverapporter (All heder! Bara saker man är intresserad av!) från lägret slås man av ett slags avslappnad koncentration på uppgiften. Lugnet för stormen. Det är ju inte riktigt nu som det ska produceras. Ingen i hela välden slår heller Janne Mian på fingrarna när det gäller god medieträning. Eller vänta, han kanske helt enkelt är sådär?

För övrigt vill vi bara meddela att vi såhär i FRA-, Ipred- och Pirate Bay-tider beslutat oss för att allt vi säger och skriver betyder nånting helt annat. Ingen kommer trots massiv genomlysning och datorkörning av vad vi säger att kunna beslå oss med att vi faktiskt har sagt det vi sagt. Vi ljuger inte, men allt vi säger betyder något helt annat, bara så ni vet.

Att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza behöver inte nödvändigtvis vara terrorism, lär vi oss dagen till ära av Malmö tingsrätt, som bland annat skriver om det faktum ”att det kan vara svårt att få fram handfasta bevis i denna typ av mål medför inte, som åklagaren antytt, att tingsrätten kan sänka beviskraven”. Inte heller det faktum att den som åtalats för att samla in pengar till nödlidande barn i Gaza haft en bild av en död Hamasledare på kylskåpsdörren har något bevisvärde, om man får tro tingsrätten.

Säpo och åklagaren vill alltså vara med och leka med dom stora grabbarna. Vänta bara…

”Ever been to Wyoming?”

I dag har vi redan fått ett geléhallonhjärta – kravmärkt – men det var inte det vi skulle skriva om.

”Bajens rensningar håller 2001-klass – når över halva plan”, berättar Bajens hemsida i den 28:e minuten i sin direktrapportering från årets första träningsmatch, mot makrillarna av alla lag i änglarnas stad där ”haschångorna” hänger tunga bland alla silikonopererade lirare på beachen. Vi ser det som positivt med den typen av rensningar, även om det kanske inte är det, men 2001 gick det ju som det gick.

Annars tycks det ha varit hygglig fart på matchen. Vi hade naturligtvis drömt om cirka 7–0, men våra drömmar har alltför ofta inget med verkligheten att göra.

Tyvärr.

Eller vänta förresten, vadå tyvärr, i natt drömde vi om att vi blev jagade av en tiger. Varför? Ingen aning, trots att vi låg vakna en stund och funderade på saken.

Vi har för övrigt druckit kaffe och tagit jycken på dagens första promenad redan för ett bra tag sedan. Som vanligt hade den på vägen upplockade och och hit och dit-kastade pinnen pulveriserats när vi åter landade på fast mark efter att ha sträckt ut över isen.

Vi har för övrigt så ofta vi kunnat inte bara knallat på den utan också farit runt sjön på grillor. Gärna på kvällskvisten och i månsken. Gärna med dottern som sällskap och ibland jycken och matten. Och i princip alltid när vi inte jobbar.

Snart ska vi ut på den igen.

Jag antar att också du, kära bloggläsare, inte heller hinner uppdatera dig i verkligheten. Det är ju som bekant mycket nu. Här är allt du behöver veta för att få vatten på kvarnen:

• Let’s Dance-Irving har utsatts för en homoattack av en före detta boxare.
• Bagge blev skräckslagen när hon såg sin bakdel på löpen.
• Flera polischefer lär ha hånat död transsexuell. Just det, i Skåne.
• President Obama är naturligtvis vänsterhänt.
• Två satelliter har krockat. Ingen trodde, just det, att det kunde hända.
• Bråding is back.
• En gränsö har försvunnit utanför Mexiko, till amerikanska oljeintressens fromma förmodar man här och var.
• Gaza?
• Bajen är obesegrat i år.

Vi kalibrerar för fulla muggar

Om man får tro Tony Gustavsson är det ”materialarna” som delar ut tröjnumren i Bajen, om man nu funderat på att Carlos fått Sulans gamla nummer. Så mycket för alla konspirationsteorier.

Eller vänta, vad ligger bakom materialarnas plötsliga makt över tanken? Som vanligt anar vi en konspiration…

Och brasilianska provspelare? Kan dyka upp hipp som happ, troligen för att materialarna…

I dag är det för övrigt Royal League-väder. Tyvärr hittade vi ingen boll att sparka på i snöregnet så vi tog jycken och en redan vältuggad pinne ut på udden. Begreppet blöt hund har nått en ny, rent av formidabel nivå, upptäckte vi väl hemma igen där vi naturligtvis satte fjutt på mokabryggaren det första vi gjorde.

Medan vi väntar på att den ska puttra klart läser vi i ekonominyheterna att oxfilén blir billigare till grillsäsongen.

Vill man istället läsa en blogg som såhär långt håller högsta klass så kan man gå hit. Hammarbys nya arena känns faktiskt i allra högsta grad påtaglig. Färgsättning är dessutom ingen lek, vet alla som sysslat med sånt via kassa eller ännu kassare bildskärmar. Visst vore det snyggt med stolar i de rätta grönvita färgerna...

65000 ton uran från en miljövänlig del av världen

Drömde. Händer att det handlar om den sociala konstruktion som en del envisas med att kalla för kvinnor. Inte denna gång. Började skriva en bok. Titel: Män utan kaffe.

Vaknade – och kastade oss över mokabryggaren.

Och nu åter från en tur över isen med jycken och matten. Ett visst snöfall ackompanjerade det hela och konstigt nog både fram och tillbaka bakifrån.

Vi håller på att betala räkningar till förbannelse. Anledningen stavas plötslig insikt om vad som döljde sig bakom ett berg av allt möjligt på skrivbordet och som fick oss att ställa frågan: Lever vi för att betala räkningar eller betalar vi räkningar för att leva?

Har det hänt nåt annars? Tja, Alliansen har som bekant slängt all ideologi över bord sedan dag 1, men det är iofs inget nytt: det finns ju bara en väg. Samtidigt som dottern ägnar denna skoldag och många andra åt nationella prov (det stämmer, för att förenkla tillvaron har man också hivat alla eventuella frågor om pedagogik och annat tjafs över bord) omfamnar de fyras gäng tillsammans kärnkraften. Kärnkraft är nämligen en underbar uppfinning: visst, den kan få oss allihop att gå upp i rök en gång för alla, men så länge den inte gör det är allt annat som har med den att göra något som man kan skjuta på framtiden. Halveringstiden för Maud Olofsson? Kanske väl lång, tycker en del som gärna vill ha en kontrollstation även i den frågan eftersom vi och framför allt kommande generationer får leva med resultatet ett bra tag – troligen resten av livet – men halveringstiden för vad vi kort och gott kan kalla för kärnkraften? Tja, det är ju liksom inte riktigt vårt problem. För om man nån gång i framtiden går upp i rök är det ju liksom inte vårt problem, eller hur? Då är vi ju ändå döda. Eller hur?

Hägglund hoppas naturligtvis på att gud hör bön: ”Det är viktigt att vi målar upp en vision för Sverige med tydliga mål över vart vi ska.”

Inte en krona ska gå till att subventionera kärnkraften, hör vi också. Vem ska då betala?

Sparar på krutet

Vi är stolta att meddela att ryktet om bloggdöden är betydligt överdrivet: en favvo är på banan igen, vilket gläder oss alldeles oerhört. Insiktsfulla analyser av tröjnummer är alltid en av årets höjdpunkter. Nummer 7 är som bekant bara det värt ett eget kapitel.

Vi har också återigen tagit oss över isen med jycken. Solen sken något alldeles oerhört, särskilt som vi förlagt våra bajenbrillor nån gång när det var som mörkast och herr dysterkvist regerade, och den en gång så stolta pinnen som vi slogs med jycken om och däremellan kastade hit och dit till jyckens fromma blev alltmer söndertuggad och återförd till kretsloppet. Eller nåt. Den försvann helt enkelt i atomer. Vilket vi nu känner av i kasta pinn-armen.

Sen drack vi naturligtvis kaffe. En balja. Och lyssnade till en talgoxe eller nåt dito som vårkvittrade i en buske medan vi tände en tagg och kände oss en smula mogna för stordåd av nästan vilket slag som helst.

Fast snart ska vi iväg för att dra strån till stacken. Vi sparar såklart stordåden men tar med oss känslan av att det rör på sig...

I was a hum-drum person

Aah, ny månad. Tro’t eller ej, men vi närmar oss en ny vår.

Fast vadå? Vi har just återkommit med jycken från en månskenspromenad över isen. Sämre kan man ha det. Jycken har fått löpa amok, medan vi knallade på därute i ensamheten och log åt allt. Ett och annat stjärnljus bröt igenom kylan, en och annan pimplare hade lämnat spår, och en och annan hare hade korsat jyckens vägar, så hon hade att göra. Vi tände en tagg nedanför längst ut på udden och stod där ett tag och glodde upp där vi brukar stå och glo ner.

Så kan det gå.

Annars jobbar vi för mycket, och det kan ju låta konstigt med tanke på att vi varit lediga några dar. Eller just därför.

Yngste sonen har fått mikrofon. En schyst sennheizer, för ska det vara så ska det vara på riktigt. En försenad julklapp från mostern som vi fått i uppdrag att införskaffa. Och vi har tjackat en liten mixer så att vi kan koppla in guran samtidigt. Tv-rummet ser ut som en studio. Äntligen. Som vanligt förlade vi plektrumet omedelbart. Det första han gjorde var att sjunga ”Balladen om konsekvenser”. Hela. Alla verser. Utan vidare spisning. Och en annan som aldrig kan mer än max dom första fem sex orden ens i ens egna favvolåtar.

(Fast dottern är ännu värre. Hon skulle kunna sjunga den baklänges.)

Sen körde vi lite Red Hot chili med medhörning från ipoden, för det gillar han också. Det lät minst lika bra.

Eftersom han nu dessutom förutom allt annat lirar trummor på fd kommunala musikskolan har vi som upprätthåller könsmaktsoordningen på hemmaplan till slut bestämt oss för att fixa ett trumset. Snart. Men tyst, det är en hemlighet.

Det får helt enkelt stå framför dumburken.

Där såg vi förresten igår ”Vi som älskade varandra så mycket”, för den fick dottern i julklapp. Hon tyckte om den, fattas bara.

Och dan innan lyssnade vi på Anna Stadling på Mosebacke. Och hällde i oss en, okej två, mojitos på Gondolen.

Vi jobbar helt enkelt för mycket.

Särskilt som vi kommit på idén att vi borde tjacka vad vi envisas med att kalla för en ny spansk gitarr istället för det gamla skrället som varit ospelbar i tio år och måste ha tid att presentera idén lika nödvändig som en… tja, ny diskmaskin.