65000 ton uran från en miljövänlig del av världen

Drömde. Händer att det handlar om den sociala konstruktion som en del envisas med att kalla för kvinnor. Inte denna gång. Började skriva en bok. Titel: Män utan kaffe.

Vaknade – och kastade oss över mokabryggaren.

Och nu åter från en tur över isen med jycken och matten. Ett visst snöfall ackompanjerade det hela och konstigt nog både fram och tillbaka bakifrån.

Vi håller på att betala räkningar till förbannelse. Anledningen stavas plötslig insikt om vad som döljde sig bakom ett berg av allt möjligt på skrivbordet och som fick oss att ställa frågan: Lever vi för att betala räkningar eller betalar vi räkningar för att leva?

Har det hänt nåt annars? Tja, Alliansen har som bekant slängt all ideologi över bord sedan dag 1, men det är iofs inget nytt: det finns ju bara en väg. Samtidigt som dottern ägnar denna skoldag och många andra åt nationella prov (det stämmer, för att förenkla tillvaron har man också hivat alla eventuella frågor om pedagogik och annat tjafs över bord) omfamnar de fyras gäng tillsammans kärnkraften. Kärnkraft är nämligen en underbar uppfinning: visst, den kan få oss allihop att gå upp i rök en gång för alla, men så länge den inte gör det är allt annat som har med den att göra något som man kan skjuta på framtiden. Halveringstiden för Maud Olofsson? Kanske väl lång, tycker en del som gärna vill ha en kontrollstation även i den frågan eftersom vi och framför allt kommande generationer får leva med resultatet ett bra tag – troligen resten av livet – men halveringstiden för vad vi kort och gott kan kalla för kärnkraften? Tja, det är ju liksom inte riktigt vårt problem. För om man nån gång i framtiden går upp i rök är det ju liksom inte vårt problem, eller hur? Då är vi ju ändå döda. Eller hur?

Hägglund hoppas naturligtvis på att gud hör bön: ”Det är viktigt att vi målar upp en vision för Sverige med tydliga mål över vart vi ska.”

Inte en krona ska gå till att subventionera kärnkraften, hör vi också. Vem ska då betala?