Cosmic debris

Jag hade på nåt obegripligt vis förlikat mig med att det är vår. Nu blev det i stället tvunget att skicka ut jycken med matten på morgonpromenad.

Kaffe och en tagg i snöyran i dörröppningen. Förra säsongen var mitt tips (baserat på försäsongsmatcher och intuition) att Hammarby när krutröken lagt sig skulle ståta med 79 poäng (en extra för snyggt spel) och målskillnaden 78–0. I år är jag betydligt mer återhållsam. En anledning är förstås att jag inte sett en enda av årets fajter och vägrar basunera ut tänkbara scenarion på basis av annat än fakta. En annan anledning är förstås att jag numera inbillar mig att allt kan hända.*

Eftersom svaret på frågan om var, hur och när vi får se en framtida ny eventuell arena för Bajen är avhängigt väldigt många variabler, till exempel hur mycket betong som måste rinna under broarna för Stockholms stads kära folkvalda, har jag insett att ju mer betong, desto mindre insikt men desto mer positionerande. Att säga en sak och göra en annan är inget karaktärsdrag, inbillar jag mig. Men jag kan ha fel. Det kan ju vara så enkelt att man av princip måste göra tvärtemot vad ”dom andra” vill.

Och om man nu vill ha en arena i kolossalformat, varför inte dra till med en för runt tre hundra tusen åskådare?

Bajen bäst i Sverige – men inte tillräckligt ofta, anser Fotbolldirekt som tippar på. Verkligheten är en annan. Bajen alltid bäst i Sverige. Svårare än så är det inte att sätta en rubbe. Om det sen räcker tillräckligt ofta är en annan fråga.

Ska vi sätta en isländsk krónur på att det blir Gurra med den känsliga vänsterfoten som blir den lycklige som eventuellt får springa in på Söderstadion och motta folkets jubel? (kollade för säkerhets skull med Forex vad en krónur blir i riksdaler, och det är inte mycket). Och i så fall: Kommer backlinjen att hädanefter kommunicera på isländska? ”Passur!” ”Backur!” ”Vändur!” ”Fällur!”

Jag vet naturligtvis inte om svaret är relevant men ställer ändå frågan: Finns det något samband mellan arenafrågan och ”Storebror”, den där mindre vetande teveserien där det enligt kvällsdraken slagits nytt sexrekord? Nämligen: två personer har haft sex med tre personer vardera.

Inte vet jag, men enligt kvällsdraken ligger kondomerna orörda i förbandslådan.

Sånt får mig att undra: Varför ligger dom i förbandslådan?

* Att just allt kan hända är naturligtvis den främsta orsaken till att jag inte sett en enda fajt.

Konsten att hämta andan

Vi andas ut – och drar in andan.

Jaha, ännu ett plastkort att förlägga på nåt smart ställe för att man ska komma ihåg var det ligger och för att man inte ska bära omkring på det och utsätta sig för risken att tappa det. För i plånkan lär det inte ligga när man som bäst behöver det. Och tvärtom. Och betyder det att samlingen av gamla matinébiljetter och andra små pappersminnen av odödliga evenemang där man plitat ner eventuellt resultat eller betyg inte längre är… modernt att ägna sig åt?

Sanna mina ord: Snyggt, förstås, men Hammarbys säsongskort kommer att framkalla en och annan klassisk svordom.

Eller inte.

Jycken kallar. För att inte tala om allt annat. Jag springer vidare.

Vem kan man lita på?

Jycken fick morgonpromenera med matten och mattens väninna och hennes jycke. En annan satte på mokabryggaren (på spisen) och konstaterade att Wennerström mulat.

Dagens och kanske veckans fråga: var är säsongsbiljetterna?

Jag har inga synpunkter på Fotbolldirekts ”debatt” mellan herrarna Edström och Sjöberg om Hammarbys fotbollsstatus – förutom att det inte var någon debatt.

Enligt Thom Åhlund på Malta har de bägge provspelarna känsliga vänsterfötter, men det har faktiskt jag också. Åtminstone en.

Enligt kvällsdraken är Tjock-Steffes fru gripen och Hatcher tynar bort.

Kaffet är uppdrucket. Dimman smyger runt husknuten. Det ryker om sjön, ännu tyngd av is. Nånstans därute lurar våren. Jag läser av tecknen. Enligt ett rykte lär gumman Tö ha synts till på udden. En fotboll tittar fram ur en upplogad snöhög, som ser ledsen ut. Nedräkningen pågår, om en vecka är det dags.

Men var är säsongsbiljetterna?

I knähöjd

Vinglig morgonpromenad med bajenbrillorna på. Vårdagjämningen kom – och försvann. Jycken rusar runt i kylan och vi fyller lungorna med iskristaller för att vädra ut patenteringsångorna som i alla fall fick oss att sova gott eftersom vi vägrade att lämna huset med övriga familjen när målarn oförhappandes dök upp för ännu en omgång med färgsprutan efter det att snickarn sagt sitt om saken. Nämligen att det behövdes.

Fotbollsknän får vara med om mycket. Sulan ska operera sitt löparknä och Klebér sitt hopparknä. Hur många knän har dom egentligen? Möjligen fler än det finns hela backar i Bajen.

Apropå belgiska och isländska provspelare och andra eventuella nyförvärv kan vi inget annat än tänka på vårt mantra ständigt någon annan.

Sen är vi vän av brassetakter. Det betyder inte att man måste kasta sig över bästa möjliga – de går att räkna i tusental – men vad hände med Hammarbys samarbete med… ja, vad var det nu för klubb?

Annars har det väl inte hänt ett vitten i världen, vad vi vet. Att vi är många som går på knäna är inget nytt.

Vi hade tänkt att skriva nåt oförväget och intressant. Så blev det inte. Vi ber om ursäkt. Vi tänker helt enkelt för mycket. Och vad vi än tänker och tycker tycks vi inte ens komma upp till vanlig hederlig verkshöjd.

Det problemet har inte andra.

Var är vi?

Vi sätter in en annons:

Snö bortvräkes.

It´s a man´s man´s man´s...

Morgonpromenad med jycken och bajenbrillorna på. Matten följde med i solgasset ut på isen på skaren som höll att gå på. Sen höll vi i gång genom att kasta en designad hundleksak som såg ut som en handgranat. Kul, tyckte jycken.

Inte en dag utan en ny kråka. Hammarby skriver kontrakt för fulla muggar och för framtiden. Sebastian Castro-Tello är nu högtidligen och självklart A-lagssignerad och det till 2009. Vi grattar både honom och laget. Och undrar vem som blir den utvalde i morgon.

Om någon till äventyrs tror att vi går omkring och funderar på söndagens fyra bortdömda mål på Studenternas – så gör vi inte det. Vi blev inte ens förvånade att vinden liksom mojnade lite till andra halvlek.

Men att kasta in saker på isen (eller för all del planen) skulle vi aldrig göra. Även om vi emellanåt hänger oss åt konspirationsteorier med viss njutning är vi nämligen inte helt dumma i huvudet.

Apropå Liston, och då talar vi inte om den där boxaren som inte förstod vem Cassius Clay var innan det var för sent, som aldrig stött på ”någon bög. Man brukar få reda på om någon jävel håller på med något skumt i duschen”, borde han fundera på vad en allsvensk spelare konstaterar i Fotbolldirekts enkät om fotboll och homosexuella: ”Fotbollen är inte så macho. Vi är ganska mjuka. Det är ju mycket kramar.”

Vi håller med. Och vi är beredda att komma ut med vår åsikt. Det är fint med kramar. Om alla män skulle ta efter fotbollsspelare på elitnivå och kramas mer skulle världen se annorlunda ut. Eller följa brassarnas exempel. Dom kommer minsann ut i en lång rad inför viktiga matcher – och alla håller varandra i handen.

Och här ser vi en drivkraft i fotbollens värld som man inte så ofta tänker på. Om man gör mål får man nämligen kramas.

Fast lagom är bäst, mumlar skeptikern som inte riktigt vågar komma ut. Tänk handboll. Eller basket. Vad skulle man tro om de höll på att kramas som bara den efter varje mål i de sporterna?

Vi skriver under på följande uttalande: ”Man skiter i vad spelarna gör i sängen. Bara de presterar på planen.”

Efter detta kan vi bara konstatera att det återstår femton dagar innan Bajen begår allsvensk premiär och förhoppningsvis fullständigt krossar, kör över, manglar, pulveriserar Helsingborg. I klartext: ungefär som i fjol, alltså, lika många mål men lite mindre regn.

Med andra ord: Kramvarning.

För att vara på den säkra sidan dricker vi i dag vårt kaffe becksvart. Och hett som fan. Inget fjant, alltså.

Dags för årets första av tre

Carmen var sig likt, inklusive den inglasade rökkammaren där vi till exempel överhörde en diskussion om hur man undviker inkasso. Fast det var påfallande få som bar ring i näsan eller tandställning. Och av ängeln såg vi inte ett spår.

När vi började diskutera Israel och Palestina och samtidigt feminismen och skolor som drivs som aktiebolag och vars målsättning är att gå med vinst, och jag menar allvar med samtidigt, var det dags att runda av eftersom ingen lyckades hänga med ens i sina egna tankegångar.

Långt innan dess fick jycken och jag en kort försmak av sommaren. I stället för snö regn.

I dag har vi vandrat i sol och snöstorm ungefär samtidigt. Vilket får oss såhär ett par timmar innan det är dags för årets eventuellt första av tre tunga guld fundera på hur vädret kan påverka spelet på Studenternas. I ärlighetens namn: vi har ingen aning. Men vi håller tummarna och lutar oss bland annat mot rättvisan och mannen i buren och att det helt enkelt är dags.

Vi tippar att någon slänger in en fotboll på planen när domaren blåser av matchen. Av pur glädje. Nån av Bergwallarna tar hand om det röda nystanet som ett minne.

Uppföljningen

Nyförvärv? Well, förlängningsvalsen till 2008 pågår i Bajen – och det är något vi stöder. Först Johansson, nu Stoor, vars förmåga att slå en macka emellanåt varit... häpnadsväckande.

Hur som helst. Vi är glada. Vi ser potentialen. Och tanken tycks vara att säkra ytterbacksplatserna och sen… tja, varför inte yttermittfältarna.

Där finns ju en hel hoper att välja på. Men en av dem lämnar oss ingen ro eftersom grönvita pekat på en del mysko tecken som vi inte riktigt orkar tyda.

Och besöker man mannens i fråga hemsida får man intrycket av att han fortfarande inte tycks ha kommit över jänkarnas överkörning i januari.

Jycken och jag har delat upp morgonpromenaden i tre bitar eftersom det ska köras ungar till träningar, fåraherdekurser och kalas med ojämna men hopplösa mellanrum.

Nu är det dags för part II, the sequel.

Vi håller in hakan

Vi har gått runt och sniffat i huset – och thinner-, lacknafta eller terpentinångorna har, och vi är av den sorten som säger tack och lov, i det närmaste försvunnit.

Frågan är bara: vart?

Jyckens morgonpromenad gick planlöst hit och dit. Vi saknade bägge en bärande idé för vad ville.

Det hela slutade med ett besök på bolaget.

Familjen har efter hand trillat in från diverse håll för att återta initiativet på hemmaplan. Valda delar av en kravmärkt ko står på menyn. (Jag kan tänka mig spistjänst eftersom det innebär ett visst utrymme för att provsmaka både det ena och det andra.) Vegetarianen får förstås också biff fast av annat, hemkört slag. För övrigt får vegetarianer mer än alla andra utstå -biffar, -korvar och -burgare. Tror ni mig inte? Glo en stund i frysdisken på konsum.

Vi har haft allvarliga funderingar på att tippa hur årets allsvenska slutar, en originell originalidé den här tiden på året. Men vi vågar inte säga vilka som i så fall kommer att trona högst upp på en sådan, högst sannolikt möjlig lista. Risken är att vi tippar fel (det finns som alltid två alternativ: Rätt lag vann eller Fel lag vann). Och hur det går i de nedre räjongerna känns av mindre intresse, även om vi inser att dem vi vill se dväljas där troligen hamnar en bit högre upp i tabellen.

Sen finns det naturligtvis ett skräckscenario.

I morgon kommer vi eventuellt att ägna kvällen åt att till och från glo på konsten i den inglasade rökkammaren på Carmen.

En anledning är förstås att slippa Carola. En annan är att vi är intresserade av konst.

Vi blickar framåt

Vi borde inte sitta här – och vi har inte tid att sitta här. Ändå gör vi det. Men det är inte bara vi som gör saker vi inte borde. Om man nu ser sig om i världen.

Jänkarna har uppdaterat sin hotbild, det vill säga talat om vem som hotar att anfalla dem allra mest. Senast var det Irak som allra mest av alla ville gå till attack mot USA. Numera är det Iran som är först i tur att anfalla. Det militärindustriella komplexet over there (komplex kan ha olika karaktär) behöver helt klart näring för att fylla sin funktion, är i alla fall min teori, och med den här takten skulle jag tro att när hotbilden för vilken gång i ordningen uppdateras om ungefär 60 år så är det Sverige som står på tur att vilja invadera. Det finns helt enkelt inte så många fler att välja på.

Bara så ni vet ni som är kvar då.

Att vi inte borde sitta här? För att vi lärt oss ett nytt ord. Målaren har nämligen haft vägarna förbi. Vi har fått ett rum patenterat för att det inte ska lukta rök, och då talar vi inte om den väldoft som vi sprider omkring oss till exempel på jyckens morgonpromenad. Lukten av rök har nu ersatts av stanken av olja och terpentin och möjligen lacknafta som ska kapsla in eller om man så vill med modernt språkbruk bädda in lukten av rök. Hänger ni med? Vi har hur som helst sovit på annan ort och gör det ännu en natt och tror stenhårt på målarens målande beskrivningar av alkydförgiftning. Men en timme vid datorn utan gasmask ska väl en riktig karl klara av? Särskilt om man har öppet fönster och mössa och snygg grönvit halsduk.

Sen har vi noterat att David Johansson satt sin kråka på ett nytt treårskontrakt med Hammarby – och det gläder oss något alldeles enormt. Vi tror nämligen även vi att David kommer att bli riktigt riktigt bra med tiden. Och vi är vän av goda nyheter.

Inte nog med det, vi förstår poängen med att åka till varmare länder: ”Då man kan stå still och prata en del vid genomgångar, det är lite svårt att göra det när det är tio minusgrader.” Den som säger det är Thom Åhlund. Landet han talar om vann för övrigt den svenska schlagerfestivalen -73. Bröst som häckar och allt det där. Hammarby ska som ni säkert vet åka dit för att finslipa på allt.

Vi är också glada över faktumet att Ante Covic bara har lite ont i ryggen eftersom det först (ja, ja, vi vet att det stod i någon av kvällsdrakarna) lät som han var på väg att lämna över till Benny för gott.

Och det är nog lite för tidigt.

Innan vi packade ihop inför patenteringen njöt vi häromkvällen av en av Sveriges roligaste filmer och det på en reklamfri tevekanal. Nämligen Giliap, signerad Roy Andersson samma år som den enda melodifestivalen värd namnet, nämligen den alternativa, blev av, mannen som med denna film körde i filmdiket och fick kravla sig upp på egen hand för att få fortsätta göra film och gjorde det genom att till exempel i en tagning få Lars Amble att trycka i sig fazerchoklad och därmed göra reklamfilmerna före biofilmen till ett måste (numera gör jag vad som helst för att slippa dem). Hur som helst, det finns säkert de som påstår att Giliap är en av Sveriges tråkigaste rullar. De har fel och ingen humor. Varenda scen är kul (”Hovmästarn? Kan man få en snaps?”). De flesta är kul för att de helt enkelt är förbannat bra och för att man tror att Thommy Berggren gick på fel tåg i slutscenen i Widerbergs Kvarteret Korpen och nu plötsligt dykt upp igen och ordentligt vilse. Inte nog med det. Några scener är kul för att skådespeleriet och det som sägs är så otroligt fånigt. Och då menar vi verkligen otroligt fånigt.

Allt är en balansgång. Och det gäller även Giliap.

För att inte tala om den suveräna musiken av Björn Isfält. Som Kanalen lade beslag på under en herrans massa år. (Det var väl Kanalen?) Och som vi nu återigen nynnar på så fort vi börjar gå åt något håll.

Att vi inte har tid att sitta här? Det är mycket enkelt. Vi har annat som vi borde göra.

Äh, det är ju för fan Bajen

Är det verkligen sant att årets premiärmatch i allsvenskan går av stapeln om tre veckor?

Ja, det är det.

I dag sög vi en stund på jyckens morgonpromenad, som till slut föll på matten. Kommando saneringspatrullen har lämnat oss och dagen är dessutom hantverkarefri och mokaputtraren behövde med andra ord bara puttra ett par gånger för att göra jobbet. Och det behövdes trots den uppnådda ron. För till råga på allt har jyckens matte släpat hem en tempuramadrass på prov från naprapaten som jag fick äran att testa under natten – vi är inne på nya madrasser eftersom vi tror oss känna en viss brandlukt när näsan är begravd i lakanen, men det är svårt att veta ur det är med den saken eftersom snoken tappat en del av sin förmåga att urskilja finliret i luften de senaste veckorna – och sämre har jag nog aldrig sovit.

Det är snart fullmåne, det är därför, säger matten som tror stenhårt på madrassvalet och tycks ha bestämt att det är det vi ska ha.

Det är naturligtvis så att Hammarbys trupp är kompetent nog att göra stordåd, men vi skulle gärna ha sett åtminstone ett nyförvärv som kunde röra om i grytan eftersom vi börjat tro på det där tillskottet i truppen som vi hört vankas om sen, ja vilken dag slutade förra säsongen? Och då talar vi precis som alla andra såklart om någon som går direkt in i truppen och helst i startelvan. Sen att Hammarby Fotboll AB:s resultat visar att omsättningen förra året var den största i bolagskoncernens historia är ju ingen tröst förutom för en vd eftersom vi talar om pengar, kulor, stålar, deg, flis, kalla det vad ni vill. Just i detta fall betyder största omsättningen bara att stålarna försvinner snabbare än de kommer in och att man måste ”fortsätta pressa kostnaderna”. Jag vet själv hur det är när jag glor i min egen plånka, men nu är jag inte vd för ett fotbolls-AB så jag har inget för det. Men att ett litet minus troligen döljer ett större minus är ett privatekonomiskt axiom, är min ringa erfarenhet. Som när man eventuellt anser sig ha råd att köpa nya madrasser.

Äh, vi har sovit för illa. Vi förstår arenafrågans betydelse för framtiden och att det kanske är där som framtiden avgörs, men vi har trott på det där nyförvärvet, precis som vi har trott på talet om de goda siffrorna. Vi har trott på nästa säsong. Vi tror fortfarande.

Men vi känner ingen riktig ro.

Sen kom vi på en sak: varför skulle vi göra det?

Ett rykande färskt slag för saken

Visst är det kul när gamla polare gör sköna prylar!

Vi fann den i brevlådan jycken och jag när vi kom hem från en tur över isen. Den kan också bli din. Den handlar förstås om fotboll. Ann, Pia, "Pelea", Doris, Cornelis, "Silen", Carola, Kicki innan hon hamnade på sne och Salina och alla dom andra finns med. Färgerna är naturligtvis dom rätta. Författaren vet vad han talar om eftersom han håller på rätt lag. Det finns inget att begrunda. Slå till!

Hur då? Jo, sätt in 115 spänn för bok och porto på Nordeakonto 18432750301 och glöm inte namn och fullständig postadress så har du inom tre veckor en stunds skön läsning. Och en massa bilder att glo på.

Författaren heter Peter Jansson. Bara så ni vet.

Fan, nu har vi gjort reklam också. Men tjejerna är värda det.

Vi citerar friskt

Vi börjar med att sno rakt av: ”Varför visar Petter upp målvaktströjan också?” undrar grönvita…, och sen undrar vi förstås vad som hänt med den tigerrandiga. Är den död? Historia? Färgar av sig i tvätten? Att två randiga gäng inte får göra upp på planen, okej, regler har man för att krångla till vissa saker och det finns kanske nån som fortfarande har svartvit teve, och att tigerrandigt inte funkar på Rambergsvallen behöver man inte vara medlem i den där självöverskattningsklubben Mensa för att begripa, men det finns väl ändå lag i allsvenskan som inte är randiga. Eller är det så illa att alla numera är det..?

Och får man numera bara se den om man följer med till en eventuell Royal League-match i Tromsø?

Annars har vi mest gått omkring och svurit över årstiden. Nåja, jycken verkar på känt maner ta det med en klackspark. Det räcker gott att spåra harar och leka med polarna, som Ada vars husse inte bara visat sig vara av rätt stam och grönvit rot utan också tillbringat nio år i samma gamla närförortsplugg som en annan fast ett decennium tidigare men med samma stofiler i katedern redan då och samma kritstoftsdamm, snusar i taket, sönderbrutna pekpinnar och sura doft av spritstenciler. Men hur som helst och jag vet att det inte är en tröst men det blir bara värre med åren. Kylan alltså.

I lördags fortsatte vi att svära. Sol och isdropp lurar oss inte: I kväll är kylan här likt förbannat, tänkte vi. Och vi fick rätt.

I dag fortsätter vi på samma gamla visa.

Och Hammarbys ekonomi? Vad ska man tro om den?

Dagens morgonpromenad gick för omväxlings skull längs andra sidan vattnet, men innehöll trots det en och annan ramsa med piip i när sidvinden tog fart. Och nya bekantskaper. Som Bullen, en kastrerad rackare som gjorde skäl för namnet.

Vilket fick oss att styra stegen mot favoritfiket.

Sen har vi fått en fin present av P, "Hammarbys damfotboll från 1970 till 2005 – en resa!" Frejdigt personligt berättat om hela vägen till nu och till exempel om guldåret -85 när ”Marie Vargas for över gräset som en hypersnabb jordfräs” i finalen mot Gais som ”sprattlade alltmer som en övergiven makrill uppslängd på en brygga”. Vi återkommer i ämnet men kan inget annat än rekommendera verket varmt.

Och förresten, om vi nu återvänder till cirka -70 när P och polarna "stannade till och fluktade in på idrottsplatsen" där "det var stendött, bara tystnaden stod lutad mot ena målstolpen och det såg ut som om han tog igen sig", i går kväll var det finlir på burken på den där kanalen som inte visade Carola och alla andra tondöva när Mad-klassikern En kylskåpshistoria visades. "Vilka är det som sover i tältet? är det dom där med tröjorna?" är en bra replik. Fan, när det begav sig var man rätt avundsjuk på unge Rolf Sohlman som fick vänslas med Ann-Sofi Kylin, och snygg moppe hade han också för att inte tala om affischen med Hendrix, men numera ska man väl identifiera sig med kylskåpsförsäljaren eller "bilskojaren". Fäderna.

Fast det gör jag inte.

Hur som helst, En kärlekshistoria är en underskön film från tiden när man fortfarande kunde berätta en historia genom att våga lita på och vila i vad bilderna berättade. Numera litar Roy Andersson så till den grad på bilden att det nästan blir parodiskt, men hellre det än klippens tyranni. Ju fler snabba klipp, ju mindre har filmen att berätta och ju mer är den bara ute efter att sno dig på dina stålar.

Glöm inte det.

Klacken och tvåkronorna

Äldste sonen har fått skurlov för egetrumssanering och följer med ut på isen på morgonpromenad medan kommando saneringspatrullen går loss och befriar böcker i vardagsrummet från pulver (”Texte: RAF” är till exempel ordentligt dammig). Solen är uppe, bajenbrillorna är på plats, men varmt är det inte. Det är trevligt med sällskap i kylan eftersom jycken numera så fort kopplet lossas försvinner i ett snömoln uppför kullen och bortom den för att jaga runt som besatt i har- och rådjursspår stendöv för husses förmaningar, lockrop, skrik och utbrott. Och eftersom jycken ger fullkomligt fan i oss gör vi detsamma fast åt motsatt håll och vi trampar på i ett led i ett skidspår och hoppas på det bästa och konstaterar att Bajen i vinterkylan tycks ha gjort en fullgod insats mot ett visserligen inte helt ordinarie Köpenhamn, men det var ju för den delen inte Bajen heller även om vi ärliga som vi är inte har några direkta synpunkter på startelvan, åtminstone som den presenterades på Hammarbys hemsida. Den var snudd på den vi vill se på riktigt.

Fast vi hade ju förstås valt andra straffläggare.

Att Royal League är över betyder hur som helst en sak, och som är värd att påpeka med en dåres envishet: Våren är på väg. Och därmed den allsvenska premiären. Sonen håller med.

Vad jycken tycker har jag ingen aning om.

Till slut kommer hon lycklig farande som skjuten ur en kanon när vi åter är på torra land där sjöscouternas lokal en gång i tiden låg (för övrigt nedbrunnen). Tungan hänger vid tassarna och hon förväntar sig helt klart en godis, och varför inte. Vi är varken långsinta eller snåla med godis eller beröm. Även om vi gillar att gnälla.

Sonen är med på noterna. Som sagt, vi var inte på plats, men ”är man så dum att man står och sparkar sönder staket har man inte på en fotbollsarena att göra” är värt att hålla med om. Om det nu var det som pågick vid sidan av planen.

Vi gör det enkelt för oss och skyller även det på den uteblivna växthuseffekten.

Sen finns det bara en sak att tillägga: Vi har Pétur, vi har Petter – och vi har Petter. Namn som berättar om nordiskt samarbete på högsta nivå. Men elaksinnade rykten om vår norrman förmörkar promenaden. Typ svært ivrige. Vi bestämmer oss för att inte tro på dem.

Med jycken kopplad pulsar vi hem till värmen. Mokabryggaren puttrar. Sonen som tänkt till konstaterar att om man står med bägge fötterna på jorden kommer man ingenstans.

Jag är böjd att hålla med. I Hammarby är man fena på att använda bägge fötterna. Sen om den ena foten alltid vet vad den andra gör i alla lägen, är en annan historia. Och då talar vi inte om hur man behandlar bollen. Förr kunde en lirare klacka tvåkronor rätt ner i bröstfickan. Hur hanterar man stålarna nu för tiden?

God morgon

Vi bryter tystnaden.

Man kan ha skäl att misstänka att Bajen på nya sköna värvarstråt till slut skulle lyckas täppa till truten på mig för gott. Men icke. Just den historien är trots allt i det stora hela en petitess och nästan skrattretande löjlig. Ungefär som att tappa hakan i stället för att knall och fall lägga sig platt för gott. Eller som diskussionen om vilket lag som till slut skulle få bli kvartsfinalmotståndare i Royal League när FC Köpenhamn sagt sitt. För så är det: när det brinner har man annat att tänka på.

Äldste sonen väckte oss halv två, och jag ska aldrig mer tjata om att han ska sova i stället för att chatta eller spela onlinespel eller göra snygga Bajenbakgrunder till datorskärmen fel tid på dygnet. Det tog en halv minut innan vi hann lokalisera var brandlukten kom ifrån. Resten är historia av mer privat dagboksnatur än denna men så mycket går att säga att det kunde ha gått åt helvete men det slutade lyckligt och väl.

Sportlov, jo jag tackar. Och jag som skulle vara hemma och gotta mig på egen hand och därför laddat mobiltelefonboken med diverse utlurningsbara gamla skojare från förr, men se det blev ett liv helt utan ungkarlsfasoner. Som att vada i snö och brandsläckarpulver i stället för öl och pizzakartonger.

Vad är en vinterdepp att orda om! Egentligen?

För övrigt fyller Bajen 109 bast just i dag. Det får mungiporna att peka lätt uppåt. Och i morgon är det dags att slå ett slag för feminismen.

Just det sistnämnda återstår att se om det finns ork kvar för när jag tagit av mig städhandskarna, stängt av dammsugaren och kramat om ungarna. Och kvinnan.

Och jycken.