Klacken och tvåkronorna

Äldste sonen har fått skurlov för egetrumssanering och följer med ut på isen på morgonpromenad medan kommando saneringspatrullen går loss och befriar böcker i vardagsrummet från pulver (”Texte: RAF” är till exempel ordentligt dammig). Solen är uppe, bajenbrillorna är på plats, men varmt är det inte. Det är trevligt med sällskap i kylan eftersom jycken numera så fort kopplet lossas försvinner i ett snömoln uppför kullen och bortom den för att jaga runt som besatt i har- och rådjursspår stendöv för husses förmaningar, lockrop, skrik och utbrott. Och eftersom jycken ger fullkomligt fan i oss gör vi detsamma fast åt motsatt håll och vi trampar på i ett led i ett skidspår och hoppas på det bästa och konstaterar att Bajen i vinterkylan tycks ha gjort en fullgod insats mot ett visserligen inte helt ordinarie Köpenhamn, men det var ju för den delen inte Bajen heller även om vi ärliga som vi är inte har några direkta synpunkter på startelvan, åtminstone som den presenterades på Hammarbys hemsida. Den var snudd på den vi vill se på riktigt.

Fast vi hade ju förstås valt andra straffläggare.

Att Royal League är över betyder hur som helst en sak, och som är värd att påpeka med en dåres envishet: Våren är på väg. Och därmed den allsvenska premiären. Sonen håller med.

Vad jycken tycker har jag ingen aning om.

Till slut kommer hon lycklig farande som skjuten ur en kanon när vi åter är på torra land där sjöscouternas lokal en gång i tiden låg (för övrigt nedbrunnen). Tungan hänger vid tassarna och hon förväntar sig helt klart en godis, och varför inte. Vi är varken långsinta eller snåla med godis eller beröm. Även om vi gillar att gnälla.

Sonen är med på noterna. Som sagt, vi var inte på plats, men ”är man så dum att man står och sparkar sönder staket har man inte på en fotbollsarena att göra” är värt att hålla med om. Om det nu var det som pågick vid sidan av planen.

Vi gör det enkelt för oss och skyller även det på den uteblivna växthuseffekten.

Sen finns det bara en sak att tillägga: Vi har Pétur, vi har Petter – och vi har Petter. Namn som berättar om nordiskt samarbete på högsta nivå. Men elaksinnade rykten om vår norrman förmörkar promenaden. Typ svært ivrige. Vi bestämmer oss för att inte tro på dem.

Med jycken kopplad pulsar vi hem till värmen. Mokabryggaren puttrar. Sonen som tänkt till konstaterar att om man står med bägge fötterna på jorden kommer man ingenstans.

Jag är böjd att hålla med. I Hammarby är man fena på att använda bägge fötterna. Sen om den ena foten alltid vet vad den andra gör i alla lägen, är en annan historia. Och då talar vi inte om hur man behandlar bollen. Förr kunde en lirare klacka tvåkronor rätt ner i bröstfickan. Hur hanterar man stålarna nu för tiden?