Vi blickar framåt

Vi borde inte sitta här – och vi har inte tid att sitta här. Ändå gör vi det. Men det är inte bara vi som gör saker vi inte borde. Om man nu ser sig om i världen.

Jänkarna har uppdaterat sin hotbild, det vill säga talat om vem som hotar att anfalla dem allra mest. Senast var det Irak som allra mest av alla ville gå till attack mot USA. Numera är det Iran som är först i tur att anfalla. Det militärindustriella komplexet over there (komplex kan ha olika karaktär) behöver helt klart näring för att fylla sin funktion, är i alla fall min teori, och med den här takten skulle jag tro att när hotbilden för vilken gång i ordningen uppdateras om ungefär 60 år så är det Sverige som står på tur att vilja invadera. Det finns helt enkelt inte så många fler att välja på.

Bara så ni vet ni som är kvar då.

Att vi inte borde sitta här? För att vi lärt oss ett nytt ord. Målaren har nämligen haft vägarna förbi. Vi har fått ett rum patenterat för att det inte ska lukta rök, och då talar vi inte om den väldoft som vi sprider omkring oss till exempel på jyckens morgonpromenad. Lukten av rök har nu ersatts av stanken av olja och terpentin och möjligen lacknafta som ska kapsla in eller om man så vill med modernt språkbruk bädda in lukten av rök. Hänger ni med? Vi har hur som helst sovit på annan ort och gör det ännu en natt och tror stenhårt på målarens målande beskrivningar av alkydförgiftning. Men en timme vid datorn utan gasmask ska väl en riktig karl klara av? Särskilt om man har öppet fönster och mössa och snygg grönvit halsduk.

Sen har vi noterat att David Johansson satt sin kråka på ett nytt treårskontrakt med Hammarby – och det gläder oss något alldeles enormt. Vi tror nämligen även vi att David kommer att bli riktigt riktigt bra med tiden. Och vi är vän av goda nyheter.

Inte nog med det, vi förstår poängen med att åka till varmare länder: ”Då man kan stå still och prata en del vid genomgångar, det är lite svårt att göra det när det är tio minusgrader.” Den som säger det är Thom Åhlund. Landet han talar om vann för övrigt den svenska schlagerfestivalen -73. Bröst som häckar och allt det där. Hammarby ska som ni säkert vet åka dit för att finslipa på allt.

Vi är också glada över faktumet att Ante Covic bara har lite ont i ryggen eftersom det först (ja, ja, vi vet att det stod i någon av kvällsdrakarna) lät som han var på väg att lämna över till Benny för gott.

Och det är nog lite för tidigt.

Innan vi packade ihop inför patenteringen njöt vi häromkvällen av en av Sveriges roligaste filmer och det på en reklamfri tevekanal. Nämligen Giliap, signerad Roy Andersson samma år som den enda melodifestivalen värd namnet, nämligen den alternativa, blev av, mannen som med denna film körde i filmdiket och fick kravla sig upp på egen hand för att få fortsätta göra film och gjorde det genom att till exempel i en tagning få Lars Amble att trycka i sig fazerchoklad och därmed göra reklamfilmerna före biofilmen till ett måste (numera gör jag vad som helst för att slippa dem). Hur som helst, det finns säkert de som påstår att Giliap är en av Sveriges tråkigaste rullar. De har fel och ingen humor. Varenda scen är kul (”Hovmästarn? Kan man få en snaps?”). De flesta är kul för att de helt enkelt är förbannat bra och för att man tror att Thommy Berggren gick på fel tåg i slutscenen i Widerbergs Kvarteret Korpen och nu plötsligt dykt upp igen och ordentligt vilse. Inte nog med det. Några scener är kul för att skådespeleriet och det som sägs är så otroligt fånigt. Och då menar vi verkligen otroligt fånigt.

Allt är en balansgång. Och det gäller även Giliap.

För att inte tala om den suveräna musiken av Björn Isfält. Som Kanalen lade beslag på under en herrans massa år. (Det var väl Kanalen?) Och som vi nu återigen nynnar på så fort vi börjar gå åt något håll.

Att vi inte har tid att sitta här? Det är mycket enkelt. Vi har annat som vi borde göra.